The Liptones live på Kafé de luxe

Igår var det ju lördag och då slänger man i sig ett par öl och beger sig till stans finaste krog Kafé de luxe.

Ska-bandet The Liptones stod igår för underhållningen. Ska är alltså en musikgenre som går i en snabb 4/4-takt med en massa baktakt. En hetsig trumpet och en speedad sångare är också obligatoriskt tror jag. Är man lite svag i själen kan nog den här typen av musik utlösa psykoser eller panikattacker. Och det är nog inte helt ovanligt att man efter en hel konsert plötsligt känner ett behov av att skjuta sig själv i huvudet. Jag hade lite den känslan under de sista låtarna. Fram till dess var det dock en relativt behaglig konsertupplevelse om man nu gillar att hoppa upp och ner på ett dansgolv tillsammans med fulla smålänningar i baktakt, och det gör man ju!

Ska som genre är väl relativt vidrig men ska man utsätta sig för det någon timme om året så tror jag att Liptones är ett ganska bra val.

Konserten/gympapasset får 3 (av 5) i betyg.

Efter konserten drack vi mer öl i baren och sen tändes lampan och vi blev tillsagda att gå hem, snopet värre.

Sist men inte minst köpte vi hamburgare på mackedonkan. Bakom mig i kön stod den "gamle" tiokamparen Nicklas Wiberg, jag tror det var han iaf. Han såg lite slirig ut men vem gjorde inte det denna sena timme.

Wiberg som vi är vana att se honom.

Fredagsmys med Tift Merritt

Texasfödda singer-songwritern Tift Merritt har släppt en ny platta i dagarna. Det egentliga releasedatumet är dock 2 oktober men albumet florerar redan på spotify så det är ju lite konstigt.

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Tift (sött namn) innan och det verkar ju ha varit en stor miss. Traveling Alone som nya plattan heter bjussar på sköna, mestadels lugna melodier. Det är en mix av country, americana, folk och lite rockiga toner här och där. En fantastisk musikblandning med andra ord! Och Tift sjunger vansinnigt bra, låter ganska lik allas vår favorit Emmylou Harris.

Titelspåret "Traveling Alone" är nog bästa låten men jag har bara svept igenom albumet en lyssning så vad vet jag egentligen.

Jana Kramer - Why Ya Wanna

Jag sprang på den här tjejen på en låtlista på spotify imorse. Jag tycker hon har nåt visst. Det var också längesen jag lyssnade på sån här skamlös kommersiell country och det var ett kärt återseende.

Den 28-åriga amerikanskan släppte tydligen sin självtitulerade debutplatta i somras. Hon är också en flitig aktris och har bland annat setts i tv-serier som Friday Night Lights, One Tree Hill, Entourage och 90210. Bara kvalitetsserier alltså!

Saturday Night Spotify

Jag har klippt ihop en lista på spotify med låtar som jag diggat sista tiden. Den listan är döpt till nåt så töntigt som den lyser gul i septemberdunklet. Varför det undrar ni då. Jo, jag avslutade min första skrivuppgift så på den flotta skrivarkursen jag precis börjat. Jag är rätt så kass hittills så den dikten ska jag låta er slippa. Men nog tjabbat om den herregud!

Här är listan på de fina låtarna.

Och så en obehagligt nära närbild på mig för stämningens skull.

Dierks Bentley - Grab A Beer

Så här härligt tramsigt kan det låta när en vuxen människa sjunger om sin favoritdricka.


Dierks är aktuell med EP:n Country & Cold Cans där ju även ovan nämnda låt är med. Han verkar alltså ha fastnat lite i öltemat. Lyssna på den på spotify!

Tisdagsmys med Old Crow Medicine Show

Visst gillar vi grabbarna i Old Crow Medicine Show? Deras nyaste platta Carry Me Back släpptes i juli men finns inte på Spotify så då blir det ju knivigt värre att lyssna på den. Men vi kan ju avnjuta det vackra skivomslaget i alla fall.

Rättelse!

September heter visst inte så längre utan går nu under benämningen Petra Marklund. Så himla konstigt artistnamn.

September - Händerna mot himlen

Amen det här var väl inte så pjåkigt?

Smålands Country Club

Jag har ännu en gång fått äran att recensera lite skivor i Smålands Country Clubs fina klubbtidning SCC-Nytt. Denna gången var det Zac Brown Band och Joey + Rory som fick sina senaste plattor dissekerade. Exakt samma recensioner kan ni läsa här på bloggen om ni missat dem.

Men! Allra bäst vore det väl om ni kunde läsa dem på print i tidningen. Och det kan ni! För bara femtio kronor blir ni medlemmar i Smålands Country Club för resten av året och erhåller detta nummer samt vinternumret som komer ut i december.

Mer info här nedan.


Klicka upp bilden i storformat så ser ni vad det står.

Alltså mejla ordförande Lars Thell på lars.thell@home.se om ni är intresserade.

Cat Power - Sun

Cat Power, eller Chan Marshall, eller Charlyn Marie Marshall som hon egentligen heter om vi ska vara petnoga, har varit en personlig favorit i ett par år. Jag fick upp ögonon för henne i och med hennes cover av Bob Dylans "Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again" som florerade i filmen om hans liv I'm Not There från 2007. Den filmen var så bra att pappa somnade på biografen, jag tyckte väl inte att den var riktigt så bra.

Nu har katten i alla fall släppt en ny och fräsch skiva. Jag sticker ut hakan och påstår att det är årets popalbum!

Chan spelar alla instrument själv på Sun vilket ju är att krångla till det för sig men det låter onekligen bra. Dessutom har hon den vassaste poprösten i modern tid. Det är väl mycket den som är hennes signum och den låter fantastisk på nya plattan. Allra bäst kommer den fram på den elva minuter långa "Nothin' But Time". En riktigt inspirerande poplåt som, trots att den är en sisådär sju minuter onödigt lång, sätter sig rakt i hjärteroten.

"It's up to you to be a superhero, it's up to you to be like nobody. You ain't got nothing but time, and they ain't got nothing on you."

Andra favoriter är fina "Cherokee", "Ruin", "Manhattan" och "Peace and Love".

Sun får 5 katter av 5 möjliga!

Dylan LeBlanc - Cast The Same Old Shadow

Dylan LeBlanc, den struliga 22-åringen från Louisiana, har i dagarna släppt ett andra studioalbum. Förväntningarna från min sida har varit skyhöga eftersom hans Paupers Field från 2010 var en av de starkaste debuterna jag lyssnat på. Typ någonsin.

Lite tråkigt var det därför att upptäcka att Cast The Same Old Shadow vid första lyssningen kändes grötig och svårlyssnad. Här finns inga raka melodier som ju fina "If The Creek Don't Rise" och "Emma Hartley" från första plattan bjöd på. Ett par lyssningar senare kan man börja skönja ett par vassa melodier men det har hänt något med LeBlancs musik verkar det som. Han sjunger som han har något som fastnat i gommen och låtarna är sprängfyllda med en massa ylande instrument som sköljer över hans en gång så magnifika röst. Det känns som han har gjort det onödigt svårt för sig. Han skulle lätt kunna bära upp sina låtar med bara sin röst (om han spottade ut potatisen som fastnat i gapet) och en akustisk gitarr.

Med det inte sagt att Cast The Same Old Shadow är en skruttig skiva. Jag gillar ju grabben och han gör härlig countryrock som väl egentligen inte påminner om något som någon annan musiker gör just nu. Bäst är "Part One: The End", "Where Are You Now" och Comfort Me" och de växer för varje lyssning. Det ger mig också hopp för de andra låtarna, kanske är de alla små guldkorn som man måste vaska fram med ett tjugotals lyssningar. Men ska man verkligen behöva jobba så mycket för att avnjuta en skiva?

Jag gillar LeBlanc men här har han onekligen krånglat till det för sig och resultatet blir tyvärr ganska många snäpp sämre än föregående Paupers Field men det var ju också en lyckoträff av sällan skådat slag.

Så jag ger ändå ett okej betyg: 3 (av 5)

Jessie Ware

Ni har väl inte missat den här lille poppärlan ifrån London?

Jessie Ware är alltså en brittisk musiker på cirka 27 bast som i dagarna släppt sin debutplatta Devotion. Albumet, som nästan går helt i lugna låtar, bjuder på pretentiös popmusik med det där lilla extra. Ju mer man lyssnar ju fler hits upptäcker man. Hittills är mina favoriter "Running", "Wildest Moments", "110 %" och "Strangest Feeling". De två förstnämnda finns även med i härliga akustiska versioner som nästan är bättre än orginalversionerna.

Ta er en lyssning på Spotify!

Som ni märker har jag kommit in i lite av ett popstim. Så jag rider på den vågen ett tag men snart är jag säkert tillbaka med skarpa reflektioner kring den underbara countrymusiken igen.

after work

Helgpass 1 av 2 avklarat.