Fågelvak

Eftremiddagen har jag spenderat i köket, stirrandes ut genom fönstret. En halvmeter därifrån hänger nämligen ett gäng talgbollar och väntar på söta små fågelnäbbar. Jag har alltså suttit där som en rånörd, det är korrekt.

Men jädrar vad svårt det är med fågelskådning. Det verkar som om de inte har så mycket till övers för mig. Min blotta närvaro, en fönsterskiva bort, skrämmer iväg dem. Kanske skulle man ta på sig någon slags fågeloutfit för att smälta in.

God jul! Önskar Joey, Rory och kossera

För ett par dagar sedan släppte Joey + Rory sin julskiva. Jag har inte lyckats få tag i ett ex men har inte heller letat ihjäl mig. Jag är dock övertygad om att det är ett fantastiskt album, jag ger 5 (av 5) i betyg!

För titta bara på det här smakprovet. Så himla rart. Har ni ingen julfeeling efter detta är det något uppenbart fel på er, sök vård.



Är det någon som vet var man får tag i ett exemplar av skivan är det välkommet. Och nu när ändå julen snart knackar på dörren välkomnar jag även tips på bra julcountry. Självklart kommer jag dela med mig av mina favoriter så småningom. Men först ska vi kanske komma in i november månad åtminstone.

Ryan Adams - Ashes & Fire

Ryan Adams är väl sin generations största countryrockare. Jag tycker han är alla tiders men är inte något inbitet fan. Jag har i princip bara lyssnat på Heartbreaker från seklets början vilket jag föll pladask för så det är lite märkligt kanske att jag inte gottat ner mig mer i hans repertoar.

Problemet är nog att jag tycker han ser lite störig ut. Han är väl rätt störig också verkar det som när man googlar runt på honom.

Störig eller ej, nu har grabben i alla fall släppt sitt upphausade trettonde studioalbum Ashes & Fire, aska och eld. Jag tycker det är vansinnigt bra, kanske det bästa skivsläppet i år.

Det är glädjande också att det är ett lugnt och harmoniskt album. För rätta mig om jag har fel men kan inte Ryan vara lite gapig och dan. Ogapigaste låten heter Come Home, och den är verkligen något att hänga i julranen, himla fin alltså. Det är någon slags kvinnortist som ylar i refrängen och det låter väldigt fint ihop med Ryans stämma. Och efter lite research har jag kommit fram till att det är frugan Mandy Moore som är kvinnan bakom ylandet, det var ju lite rart.

Andra personliga favoriter är Dirty Rain, Invisible Riverside, Save Me, Lucky Now och den moderna klassikern I Love You But I Don't Know What To Say.

Jag skulle rekomendera Ashes & Fire till alla med lite musiksmak. Speciellt ni, som är som jag, som uppskattar det där småsega folkrockiga soundet.

Betyg: 4,5 (av 5)

Carolina Wallin Pérez - Pärlor och svin

Inspirerad av Amanda P som i fredags sjöng Kent-låt på idol har jag i veckan fullständigt grottat ner mig i Carolina Wallin Pérez och hennes Kentcovers från 2009 års Pärlor och svin.

Den är ju helt underbar. Jag lyssnade litegrann på den då när den kom ut men att den var så här jädrans bra hade jag uppenbarligen inte vett nog att förstå då. Men jag var ju blott tjugofyra år, vad visste jag egentligen om livet?

Klart bäst är väl Utan dina andetag, som ju också var låten som idol-Amanda så fint framförde. Men det mesta på plattan är riktigt bra och hon gör verkligen orginallåtarna rättvisa med sin mjuka stämma. Andra favoriter är Musik non stop, Om du var här, Pärlor och Kärleken väntar.

Lyssna på Wallin Pérez på Spotify. Eller, om ni är lite mer politiskt korrekta, lyssna på orginallåtarna av Kent. De är ju faktiskt ett rätt kompetent band.

sjukt bra....

... var den där blonda Amanda i fredags. Jag tror hon kan vara lite av ett geni.


Extra underbart att hon fullständigt ignorerade Ugglas coachning och gjorde som hon själv ville.

De andra "idolerna" skämde ju ut sig så det sjöng om det så det ordar vi inget mer om.

Lonestar i mitt hjärta

Lonestar är ett härligt gäng grabbar tycker jag. Gruppen slog igenom i mitten av 90-talet med dängan Tequila Talkin'. Sedan dess har de bara radat upp hits.

Jag fick upp ögonen för dem under min tid i amerika för i den vevan släpptes deras femte platta I'm Already There. På radion spelades Not A Day Goes By, Unusual Unusual och titelspåret I'm Already There stupalöst. Och till denna dagen kan jag varenda ord  utantill. Förvisso finns det mycket tramsig countrylyrik i min lilla hjärna men just Lonestars texter tycker jag faktiskt är lite extra fina.

En annan vacker låt av grabbarna är Amazed. Det kanske är deras bästa om man frågar experterna. Jag gillar framförallt den läckra videon.

första idolfredagen

Jag är kluven när det gäller Idol. Å ena sidan hatar jag det för att det bara består i en massa 15-åringar och  att juryn är allmänt elak. Och att det är äckligt utseendefixerat, som när Bard berömmer just 15-åriga Molly för hennes fina kurvor. Å andra sidan älskar jag det för just samma anledning. Jag älskar att hata det kanske.

Men nog analyserat, självklart satt jag klistrad framför televisionen igår. Här kommer lite omotiverade åsikter om det hela.

Molly och hennes läckra kurvor var ju klart bäst. Inget snack om den saken. Stabil på alla sätt och vis.

Jag slängde iväg en röst på Denise för hon såg så otroligt ledsen ut efter juryns omotiverade sågning. Hon var ju görbra igår ju.

Jag tycker Linni kan slänga sig i väggen. Så otroligt trälig. Det är väl för fanken en poptävling. Inte nån jäkla beröra-mest-batalj.

Amanda Fondell tycker jag har nåt visst trots att jag vanligtvis stör mig på den här typen av "udda" artister som vi ju redan har fem miljarder av i sverige.

Om Olle entrar scenen i shorts en gång till kommer jag såga av hans ben i sömnen. V-I-D-R-I-G-T med shorts på karlar i oktober månad.

Synd att Roshana åkte ut. Hon var väl ändå rätt bra. Eller var hon bara snygg, svårt ibland att veta skillnaden.

Per Lernström var som vanligt fantastiskt trevlig mot idolerna. Alla var asbra i hans värld och det vägde nästan upp juryns trakasserande kommentarer. Men bara nästan. Juryn är fortfarane den felande länken i det här programet.

Eller kanske anledningen till att jag tittar på skiten. Vad vet jag.

Fredagsmys - Patti Smith

Nyssens läste jag ut Patti Smiths bok Just Kids. Det kan nog vara den bästa boken jag läst. Jag riktigt njöt mig igenom den. Kanske beror det på att den stundtals bjöd på lite bilder, det gillar ju en analfabet som jag. Eller så var det helt enkelt en förbaskat bra bok.

Så klart blev man ju sugen på att lyssna på kvinnans musik efter denna boknjutning. Men där hade min brorsa (som gav mig boken) helt rätt i sin analys av Pattis musikrepertoar.

"Hennes skivor är skräp, bara låten Because The Night som är underbar!"
(sms-korrrespondens 2011-09-29)

Så här kommer den i liveversion.

Den där ruggugglan på scenen är alltså Patti Smith.

Jill Johnson - Flirting With Disaster

Jill Johnson är väl egentligen det bästa vi har här i Sverige när det kommer till country. Synd då för henne att hon bor i ett land där folk inte förstår sig på genren.

Häst till vänster, Jill till höger.

Hur som helst. Hon har släppt en ny skiva som har ett lite suspekt omslag men don't judge Jill by the cover som Dolly Parton skulle sagt. Den 38-åriga skåningen har faktiskt knåpat ihop ett riktigt stabilt countrylbum.

Det inleder med riviga titelspåret Flirting With Disaster som jag gillar starkt. Jill tuggar på i verserna med en läckert sargad röst och refrängen är svängig så det förslår. Det verkar som Jill har rockat till sig litegrann. Det är inte fullt så countrybetonat på denna platta som på hennes tidigare verk. Hon har ju också lämnat Nashville och återvänt till uffiga sverige.

Men visst har hon fortfarande mycket härlig country i sig. You can take the girl out of the country but not the country out of the girl så att säga. Lyssna bara på I'm Never Far som bjussar på ett sånt härligt bluegrassplinkeliplonk som jag älskar. Det kan nog vara plattans höjdpunkt.

Sammanfattningsvis: Jag jillar jill.

Betyg: 3,5 (av 5) 

En vansinnigt vacker låt

Den här magiska låten passar så fint till höstmörkret som står och knackar på dörren. Jag skulle kunna lyssna på den i repeat i all evighet.

I övrigt har jag total idétorka när det gäller den här bloggen. Men håll till godo, snart kanske jag skriver något med någon slags substans igen.

Barbara Mandrell - I Was Country When Country Wasn't Cool

Så äntligen, efter nästan två års bloggande, kommer låten som gett upphov till den läckra undertiteln.



Det var det. Nu måste jag springa ut och köpa lite fransar som jag kan ha flängandes under bussarongärmen.