Årets album plats 15 till 11

Listan fortsätter! Nu de som var snubblande nära att trilla in på topp-10.

15. LeAnn Rimes - Spitfire
Den "gamle" countrysångerskan överraskade med ett suveränt skivsläpp lagom till sommarens lata dagar. Trallvänliga bitar blandas med hjärtskärande ballader. Det hela toppas med LeAnns fantastiska röst som verkligen är alla tiders. Jag såg henne live på countryfestivalen på High Chaparral i somras och var mäkta imponerad av energi, röst och allmän utstrålning.

14. Patty Griffin - American Kid
Om det vore straffbart att lyssna på medelålders countrydamer med lite kärva röster skulle jag sitta i finkan för längesen. 49-åringen från Maine är dessutom en av de bästa i genren och hennes senaste platta gjorde ingen besviken. Man kan nästan säga att jag lyssnat kriminellt mycket på magiska "Wherever You Wanna Go", "Wild Old Dog" och "I Am Not A Bad Man". Men det finns väl spotify i fängelset va? (Där kanske man inte får lyssna på henne i och för sig om det är olagligt).

13. Mandolin Orange - This Side Of Jordan
Duon från North Carolina spelar precis sån musik som jag älskar, skulle det vara kriminellt.... Nä den utdragna poängen har vi ju redan kört en gång. De lirar mild bluegrass/country med en massa mysiga stränginstrument, mandolin till exempel (gissningsvis). Inget spår sticker direkt ut på deras tredje studioplatta men efter en lyssning är man alldeles varm inombords och det räcker ibland så.

12. Daniel Romano - Come Cry With Me
Den 28-åriga kanadicken har hittat en helt egen nisch av countrymusik, det är old school country upphöjt till tusen. Jag menar titta bara på skivomslaget. Men grabben är mer än bara en lyckad image, han skriver countryhits som berör och har redan producerat tre studioalbum OCH ett gäng plattor i andra konstellationer; och man vill bara ha mer!

11. KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon
KT Tunstall har florerat i singer/songwriter genren i cirka tio år men har för mig varit ett tämligen ointressant namn. Men i somras släppte hon sin femte studioplatta som lockade tack vare det countryinspirerade skivomslaget med hatten. Musikstilen är dock inte country men väl så fin vispop. Så fin att den nästan klättrade upp på topp-10 över årets album 2013. Inte illa pinkat av en liten cowboyhatt.

 

 

Årets album plats 20 till 16

År 2013 var ett riktigt flott musikår. Massvis av fin country, Bluegrass, småputtrig folkmusik (som jag gillar så!) och americana lanserades under det gångna året. Det var också ett bra år för den simpla populärmusiken, ett par popalbum tog mig med sån storm att jag tvivlat på min musikaliska läggning. Men man kan kanske gilla både pop och country.

Skit i alla andra "Åretslistor", det här är den enda du behöver! Först ut plats 20 till 16.

20. Slow Fox - Like The Birds
Slow Fox debutskiva upptäckte jag säkert sist av alla. Men vilken upptäckt sen! Vackra melodier med en perfekt countryröst på det. Inte i ens vildaste fantasi kan man tro att kvinnan bakom Slow Fox är en 27-årig svenska från Umeå, inte för att det är nåt fel på det, men hon låter som en kvinna från den amerikanska södern som levt ett hårt liv för att sedan berätta om det i sång. Det är en bra sak alltså.

19. Matraca Berg - Love's Truck Stop
Matraca är en av countryvärldens absolut bäste låtskrivare. Det är hon som är hjärnan bakom klassikern "Strawberry Wine" till exempel, kanske den finaste countrylåten i modern tid. Men hon är också en riktigt kompetent musiker och sångerska vilket Love's Truck Stop från början av året bevisade.

18. Ashley Monroe - Like A Rose
Många är dom, de blonda tjugonågontingåringarna som fullkomligt sprutar ut från Nashvilles countryscen. Ett par av dem är riktigt bra, till exempel Ashley Monroe som med sin andra studioplatta seglar upp på plats 18 på denna prestigefyllda lista.

17. John Mayer - Paradise Valley
Den lite sliskige popikonen gjorde plötsligt en musikalisk helomvändning och bjöd på vacker americana (typ). Att se ut som en indian på skivomslaget var kanske att gå lite långt men vi förlåter honom tack vare fina bitar som "Who You Love", "Paper Doll" och "Wildfire".

16. Aoife O'Donovan - Fossils
Amerikanskan med det helt omöjliga förnamnet och dennes Fossils blev genast en personlig favorit. Är man lite svag för späda kvinnoröster så gillar man tjejen helt enkelt.

Julefrid (och så lite calici)

Ni får ursäkta dåligt bloggande över julen, men även en countrybloggerska tar ju semester ibland. Jag har dessutom haft så rysligt trevligt med familj, klappar och julöl att jag inte haft tillstymmelse till tid att skriva något tafatt inlägg här på bloggen. Och när det trevliga sedan var över då var det verkligen över för jag åkte på en vinterkräksjuka av monumentala mått. Här är julen i ett litet bildspel, observera att det inte finns något som helst samband mellan Jägern och kräksjukan.

 

 

 

 

 

Men nu är jag typ pigg och fräsch igen så snart kommer listorna som ni säket längtat ihjäl er till. Årets bästa album och låtar ska koras! Det blir väl festligt?



Sara Bareilles - "Love Is Christmas"

Ni har väl inte missat min juliga lista på Spotify. Kanske är jag lite tjatig, men den är verkligen top notch alltså! Senaste tillskottet är Sara Bareilles fina "Love Is Christmas", snudd på att man blir religiös.

Slow Fox - Like The Birds

Jag fick en fråga i kommentarsfältet vad jag tycker om Sofia Henricsson A.K.A. Slow Fox. Det enkla och snabba svaret på den frågan är att jag tycker hon är svinbra.

Och så ett lite mer invecklat svar för alla nördiga musiclovers därute: Slow Fox lirar amerikansk country/americana som om hon vore född på en blå liten kulle i Tennessee. Det låter riktigt genuint och inte alls så tramsigt som det gärna gör när en svennebanan ger sig på att skapa rofylld countrymusik. Hennes stora tillgång är väl den vackra rösten som är som klippt och skuren för genren men hon är också en kompetent låtskrivare. För om jag inte missuppfattat saker och ting så är det Sofia själv som skrivit låtarna på debutplattan Like The Birds.

Favoritlåtarna är "Morning After" och "Hard Work".

Den långsamma rävens debutplatta finner du på Spotify och säkert i valfri skivbutik om du råkar vara en sån där bakåtsträvare som fortfarande köper musik i fysisk form.

 

 

Jewel - kvinnan, myten, legenden

Jag hade en ganska lång period för ett par år sedan då jag verkligen avgudade Jewel, sparven från Alaska. Hon slog igenom med "You Were Meant For Me" som till dags dato också väl är hennes största hit.  Hon har släppt ett par riktigt kompetenta popalbum under sin långa karriär. Till exempel Spirit från 1995 med magiska låtar som "Deep Water", "What's Simple Is True" och "Hands". Tio år senare släpptes Goodbye Alice In Wonderland  med hits som "Words Get In The Way" och "Where You Are". Två album som jag för alltid kommer klassa som två av popvärldens bästa.



Någonstans i slutet av 00-talet fick Jewel för sig att bli countrymusiker. Underligt nog svalnade då mitt intresse för den skönsjungande amerikanen. Musiken har blivit slätstruken och låter väldigt likt all annan blaséartad country som ju verkligen står en upp i halsen. Visst har hon gjort en och annan helt okej countryvisa men hennes popmusik är hästlängder bättre än countryn. Senaste countryplattan släpptes 2010, därefter har hon tagit ytterligare en riktning åt det töntiga hållet och spelat in två plattor med barnmusik (but why?).



"Satisfied", en av de bättre låtarna inspelade under countryeran.

Snabbfakta Jewel Kilcher:
Namn: se ovan, heter dock egentligen Juel men blingade till det med ett w för att få till ett bättre artistnamn.
Född: 1974 i Payson, Utah. Men uppvuxen i Alaska.
Familj: Gift med proffsrodeocowboysaren (japp det är ett jobb i amerika) Ty Murray. Tillsammans har de Sonen Kase, två bast.

Jag har knåpat ihop en spotifylista med de allra bästa Jewellåtarna. Länk här.

Justin Bieber - "Mistletoe"

Den här härliga visan och många fler finns på min finfina jullista på spotify. Länk här.

Christmas Day Care Choir

Personliga favoriterna Crying Day Care Choir som ju sågs på deluxe i våras har släppt en julskiva. Den innehåller bara fyra spår men de är verkligen alla tiders. Speciellt gillar jag "First Christmas" som är så fin att man blir alldeles våt i ögat.

"It’s the first Christmas that you won’t remember, you’ll be about six weeks come December, dressed in red not based on gender but on warmth and love."

Gulligaste skivomslaget ever.

Söndagsmys deluxe! Luna Green live på lilla scenen

I ett snötäckt Växjö tassade jag och Frida iväg till favoritkrogen Kafé de Luxe. För underhållningen stod ikväll unga stjärnskottet Luna Green som i dagarna släppt sitt debutalbum.

Stämningen inne på deluxe var myspysig värre. Folk drack kaffe och lufsade runt i mjukisbyxor. Man vi drack bärs så klart, vi är ju inga kärringar!

Spelningen började sedan något trevande. Luna väste fram sin musik och ackompanjerade det hela med en harpa. Det var säkert rätt så fint men tyvärr omöjligt att höra i sorlet av alla högljudda smålänningar. Det var högst oklart om spelningen verkligen börjat eller om det var ett så kallat sound check. Efter ett par låtar släppte hon harpan och kom in i matchen, hon drog fram en gitarr och trots att hon inte var någon superkompetent gitarrist så lyfte underhållningsnivån avsevärt.

Det hela var snabbt över, efter en knapp halvtimme var saken biff och Luna lämnade den lille scenen. Det kändes lite som man snuvades på konfettin, hon hade ju precis kommit igång. Ändå en helt okej spelning. Luna hade dock gjort sig bättre inför en publik som inte överröstat henne.

En dag i livet

Eftersom jag jobbar inom vården tvingas man ju arbeta så kallade obekväma tider (all arbetstid är väl obekväm?). Därför blir man också ledig lite så här hux flux på "bekväma" tider, som idag, en helt vanlig fredag. Så här har ni min lediga fredag!

Jag klev upp kring halvniosnåret, bryggde mig en kopp kaffe och bläddrade igenom veckans Smålandspost. Men jag läser ingenting, tittar bara på bilder. Man är ju ingen kultursnobb.

Sen ringde jag vårdcentralen för att boka tid för mina ögon som sedan en månad tillbaka runnit väldigt mycket. Ja fick tid kl. 14.15 och behövde inte ens spä på diagnosen särskilt mycket.

Timmarna fram till läkarbesöket var föga ointressanta. Jag kan inte ens minnas vad jag gjorde, kanske åt jag.

Jag har ungefär en tre minuters promenad till vårdcentralen men gav mig ut långt före eftersom jag tänkte gå runt i snöstormen och jobba upp ett par riktigt rinnande och besvärliga ögon för doktorn att förbarma sig över. Receptionisten fick se de blanka ögonvitorna men sedan blev jag tyvärr sittandes i väntrummet så länge att ögonen hann bli supertorra lagom till att jag skulle träffa doktorn. Så där fick jag sitta med torra fina ögon och gnälla över min otroligt besvärliga åkomma. All heder åt doktorn som ändå undersökte mig (med viss skepsis men ändå). Resultatet blev en remiss till ögonspecialist och kanske en och annan hånfull kommentar i vårdcentralens personalrum om dagens mest patetiska patient.

Sen fikade jag med en vän och nu ligger jag i soffan och tittar på främmande människors Instagramkonton.

Ikväll blir det På spåret.

Va gör ni själva en fredag i december?

Följ mig på instagram @negerberra

Mindy Smith - My Holiday

Idag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan!

Alltså hög tid att lyssna på härlig julmusik. Jag skulle vilja slå ett slag för Mindy Smiths julskiva från 2007. Den innehåller både gamla klassiska julsånger och egenskrivna sådana. Mindy är dryga 40 år men sjunger med en klar liten flickstämma och det passar sig ju utmärkt till julens musik.

Bäst är titelspåret "My Holiday".



Får ni ingen julstämning efter detta så är ni kanske döda inombords.

Daniel Lemma live på Kafé de Luxe (igen!)

Kanske har man bott lite för länge i en småländsk bondhåla när en artist helt plötsligt dyker upp igen på ens favoritkrog. Daniel Lemma var ju på Deluxe redan våren 2012. Men det var ju en riktigt mäktig spelning så klart som korvspad att jag och min evige konsertpartner Frida var på plats även denna gång. Vi började kvällen med musslor, vitt vin och chokladmousse. Skapliga vuxenpoäng på den "förfesten"!

Instagram @negerberra

Publiken bestod igår av riktiga människor. Det var typ 40-åriga damer som jobbar på kommunhuset och medelålders män i illasittande jeans (från Dressman troligtvis). Det är ju härligt att slippa springa på alla dessa hippa människor med långt skägg och svåra outfits som ju vanligtvis florerar i Deluxes lokaler, det får ju också en själv att framstå som fräsigaste tjejen på bygden.

Igår hade Lemma med sig sitt band som bestod av två skickliga musiker som lirade sologitarr, ståbas, dragspel och blåskeyboard. Tillsammans skapade de ljuvliga toner. Lemma har ju också Sveriges lenaste lilla stämma. Jag var faktiskt helt chockad över hans röstresurser när han först tog ton, och då har jag ju ändå hört honom live förr.

Konserten var verkligen alla tiders. Extra fina stunder var "Lie And Tell Me You´re Happy", "Rebound" och den moderna klassikern "If I Used To Love You". På den senare blev det också finfin allsång med ett gäng förfriskade grabbar i fronten som fullständigt gick bananas i refrängen.

Lemma gjorde det igen, bjöd på en fullständigt magnifik musikstund.

Instagram @negerberra

Kvällen fortsatte sedan med brutalt bra dansmusik, tyvärr hade den härliga publiken nu bytts ut mot svettiga 22-åringar som ännu inte lärt sig vett och etikett på ett dansgolv.

Kvällen avslutades på Mackedonkan som så många gånger förr. Lilla menyn med cola.

Heidi Feek - "The Only"

Heidi Feek är Rory Feeks dotter och Rory är ju som vi alla vet ena halvan av countryduon Joey + Rory. Hon är dryga 20 år och högaktuell med sin debutplatta* The Only.

Hon är knappast den första 20-åringen med musicerande päron som prövar lyckan i Nashville. Men debuten vittnar om att hon är mer än bara en uppsättning turliga kromosomer. Albumet består av elva riktigt fina bitar. Musikstilen är någon slags retrocountry, det är svårt att placera den i något fack. Det låter faktiskt ganska olikt allt annat som Nashville årligen spottar ur sig, och det är en himla bra sak!

Heidi har också en röst av helt egen karaktär, den är mörk och mysig, och helt fri från onödigt wailande och dylikt.

Bästa låtarna är "I Like The Way", "Someday Somebody", "57 Bel Air", "Berlin" och "Pretty Boy".

Betyg: 4 (av 5)

* The Only är Heidis första fullängdsplatta, hon har tidigare släppt en EP med fem låtar år 2010.

Stromae - "Formidable"

Franska är ju det finaste språket i världen, strax därefter kommer östgötskan.

Worn out

Worn out, Van Gogh 1882.

Ungefär så här mår man när man betat av arbetspass 4 av 5 på ett mellanstort sjukhus i södra Sverige.

So long suckers!

Nu drar jag till Amsterdam över helgen så det blir inget bloggande på att par dagar.

Heidi Feek - "Someday Somebody"

Va-va-voom! Vad har hänt här? Heidi Feek som förut brukade se lite smånördig ut har i dagarna lanserat sin nya skiva och har också unnat sig en makeover vad det verkar. Jag gillar nya looken. Nya skivan är heller inte kattpiss att döma av det jag hört hittills. Recension kommer inom kort.

Laura Cantrell - No Way There From Here

Cantrell slog igenom med debutplatten Not the Tremblin' Kind i början av seklet. Därefter har hon släppt en handfull album. Men det var hela åtta år sedan hon släppte nytt med eget material. Hon kommer från Nashville men är numera bosatt i New York och det verkar vara en klockren kombination av musikinfluenser. Senaste plattan, No Way There From Here, är precis lagom mycket Tennesseecountry och östkustindie.

Men det tar ett tag innan man når den slutsatsen. Vid först lyssningarna kändes albumet segt och svårt att ta till sig. I ärlighetens namn tycker jag också Cantrell har en ganska jobbig röst. Men låtarna började så smått växa på mig och tillslut började jag även acceptera den lite kärva rösten.

Bästa spåren är "Glass Armour", "No Way There From Here", "When It Comes To You" och "Washday Blues". Men hela plattan bjuder på finstämda countrytoner för alla som är lite svaga för medelålders kvinnor som sjunger sånger från hjärtat. Gillar ni till exempel Emmylou Harris, Nanci Griffith eller Iris Dement tror jag ni kommer gilla det mesta på Cantrells senaste.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

The Civil Wars - "Dust to Dust"

SÅ JÄDRA FIN LÅT!



Slut på meddelande.

Torsdagsbio: Frances Ha

Mitt i Växjö city ligger Kulturhuset Palladium. Här bjuds det på musik, teaterföreställningar, bio med mera med mera. Jag har sammanlagt varit där en gång tidigare när Elin Sigvardsson lirade. Man kan alltså konstatera att jag underutnyttjat stället under mina år i staden, jag skulle ju ändå vilja hävda att jag är rätt så kulturellt lagd.

Men ikväll var jag där igen! Det var folkets bio som lockade. Ikväll stod "Frances Ha" på schemat. En film som handlar om en 27-årig dansare i New York som harvar sig fram i livet. Av nån mysko anledning är filmen svartvit men förutom det var den riktigt bra! Ett stort plus till skådisen som spelade huvudrollen Francis som var så där odräglig men ändå svår att inte gilla.

Betyg: 4 (av 5)

Frances i en klassisk Frances-pose.