Kelsey Waldon live på Hotell Hulingen

I lördags var det dags för jag och alla mina countryvänner att svänga våra lurviga på Hotell Hulingens vackra heltäckningsmatta. Dock kom festen av sig lite när det visade sig att den smaragdgröna mattan bytts ut mot en ängslig beige variant. Men det gjorde inte så mycket för kvällens huvudakt Kelsey Waldon hade inte direkt partyskorna på. Men som hon själv konstaterade när hon drog en tårdrypande historia om sin pappa som fastnat i ett pillermissbruk efter en traktorolycka, "hey this is country music, I'm not here to do a little dance".

Sagt och gjort. För det blev en stilla afton. Det var också långt ifrån fullt i lokalen. Den vanligtvis berusade ungdomen på Hulingen lyste med sin frånvaro och den lilla publik som hittat dit satt propert på sin plats och gjorde inte mycket väsen av sig.

Men det är väl precis så man vill avnjuta sin countrymusik. För njutbar är verkligen Kelsey Waldons skarpa röst och härliga utstrålning. Hon har byggt upp en gedigen låtskatt med sina tre album och man märker att hon på relativt kort tid blivit ett proffs på att ta en märklig publik på ett udda ställe.

Ska man klaga på något så var det att hon sa att hon inte gjorde extranummer men ändå sprang in på scenen efter rungande applåder. Men då är man ju riktigt petig alltså. Fanns heller noll merchandise till en viss shopoholicers stora besvikelse.

I övrigt superb! Dessutom ett riktigt vasst förnummer i form av en brittisk herre som jag tyvärr missade namnet på.

Notheretodoalittledance-Kelsey

Melodifestivalen 2020: deltävling 1 Linköping

Håll i partyhatten! Nu är det mellosäsong och kanske det kan blåsa liv i den här bloggen igen. Den som överlever får se.

Trion som ska guida oss genom spektaklet är David Sundin, Linnea Henriksson och Lina Hedlund. De skämde inte ut sig men var heller inte klippta och skurna för jobbet. Men vem är det? Vi i tv-soffan uppskattade i alla fall Davids vackra händer med nagellack i plommonton och guldringar på nästan samtliga falanger.

Nu till musiken. Först ut ljuvliga The Mamas som sedan förra året gjort sig av med den överflödige Y-kromosomen John Lundvik. Och J-Ä-V-L-A-R vilket nummer! Detta kan mycket väl vara årets eurovisionvinnare.

Sextonåriga Suzi P fick det otacksamma uppdraget att komma härnäst och kunde knappt få upp ansiktet över ytan från svallvågorna efter The Mamas.

Robin Bengtsson sedan bjöd på en helt okej poplåt men karln är ju patologiskt ointressant som människa.

Smålands stolthet Malou Prytz bjöd på ett imponerande sång- och dansnummer.

OVÖ och Sonja Aldén gjorde ingenting för mig.

Sist ut Felix Sandman som väl fått orimligt mycket mediautrymme sista åren? "Boys with Emotions" var också precis lika töntig som man hade förutspått.

Vidare till final gick The Mamas och torrbollen Robin Bengtsson. Yin och yang.

Prytz och Sandman får en andra chans.

Hej så länge!