Det finns en speciell plats i helvetet för artister som spelar live lite för länge och lite för högt.
Israel Nash är en sådan artist. Tydligen. För i ärlighetens namn hade jag före tisdagens konsert knappt lyssnat på honom. Trodde naivt att han spelade en mild art av countryrocken. Hade jag vetat att milslånga elgitarrinfernon skulle skära sönder mina trumhinnor i nittio minuter hade jag kanske "roat mig" på annat håll.
Men troligtvis var jag den enda på plats med den åsikten. Övrig publik var helt lyrisk! Nash prisades som en gud. Det var till och med märkliga själar i publiken som gick ner på knä. Själv ville jag bara gå ner en våning och dricka öl. I fullständig tystnad. Kanske är detta ett gyllene tillfälle att lära sig att ta med öronproppar till konsert. En är ju inte arton längre.
Bästa spår: Sista, för sen var det över.
Inte min musikaliska tekopp men det är alltid härligt att vistas på Hotell Hulingen, denna oas mitt i ingenstans (=Hultsfred).
