Frankie Lee - Stillwater

Frankie Lee släppte det magnifika albumet American Dreamer 2015. Då bjöds man på tio suggestiva countrylåtar med extra allt. Nu är han tillbaka med ett något såsigare alster. Han har också fått något störigt Bob Dylänskt över rösten.

Men förutom det är Stillwater ett stycke värmande Americana i den svala våren. Man har dock svårt att skilja låtarna åt, de klibbar liksom ihop i en enda lång deppig visa. Det blir ibland väl segt. Ett par spår livar dock upp, åtminstone i kvalitet. Som rysligt fina "(I Don't Want To Know) John".

Betyg: 3 (av 5)

Eurovision Song Contest 2019

Det har varit ett ovanligt svalt intresse för schlagern i år från min sida. Kanske har jag drabbats av något cerebralt, eller så har jag först nu tillfrisknat.

Med krystat engagemang försökte i alla fall jag och vännerna Ipa och Bailey(s) tagga till inför lördagens final. Men det var även folk av kött och blod på plats så ni inte tror att jag satt och söp i min ensamhet även om det hade varit en fullt adekvat strategi för att överleva aftonen.

Nu till musiken. Som tyvärr var riktigt usel i år. Man brukar ju ändå hitta ett par låtar som man gillar pinsamt mycket. Med ljus och lykta fann jag ändå några spår som var hanterbara:

TJECKIEN Lake Malawi - "Friend of a Friend"
Lake studsade runt som en gummiboll på scenen. I alla andra sammanhang förmodligen en riktigt störig individ, men på schlagergolvet kom hans glada persona som en frisk fläkt.

CYPERN Tamta - "Replay"
Långt ifrån förra årets cypriotiska bidrag "Fuego" som var ren och skär magi, men med årets mediokra startfält får vi ändå anse att denna dansanta popdänga befann sig i övre skiktet. Men det var svårt att fokusera när man fullständigt hypnotiserades av sångerskans paljettblöja.

FRANKRIKE Bilal Hassani - "Roi"
Här fick man bokstavligt talat ta fram ljus och lykta för att hitta artisten på scenen. Bilals pyttelilla kropp rymde en mäktig schlager som blandade friskt mellan franska och engelska. Det hela landade otippat värdigt.

NEDERLÄNDERNA Duncan Laurence - "Arcade"
Årets vinnare föll även i god jord hos mig. Ett ganska trist nummer men en helt okej låt räcker märkligt nog enda till toppen i denna musiktävling.

SVERIGE John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Lundvik har växt i min bok. Sympatiskare människa får man ju leta efter. Han och The Mamas hade kvällens bästa låt.

Showen som sådan var okej. I sedvanlig ordning hade man onödigt många programledare på scenen. Madonnas pausunderhållning var dock ett bottennapp av fatala mått som dessutom kostade skjortan. Man hade för samma peng kunnat anställa en sjuksköterska på heltid i cirka 30 år.

Måns Zelmerlöv kunde inte låta bli att lägga näsan i blöt och var för hundrade året i rad uppe på schlagerscenen och drygade sig. Hans version av förra årets schlagertvåa "Fuego" var dock rätt trivsam. Fuego-Eleni Foureira fick istället det svåra uppdraget att sjunga Ukrainska schlagerklassikern "Dancing Lasha Tumbai" och gjorde det med den äran. Men hon har eventuellt vistats lite väl mycket på lip filler salong det gångna året.

På det stora hela en ganska medioker afton men inget som inte lite spexiga brillor rådde bot på. Väl mött nästa år i Amsterdam!

Dare to Dream!

Joy Williams - Front Porch

Joy Williams är aktuell med ny och fräsch musik. Inte en dag för tidigt eftersom jag fullständigt spelat sönder föregångaren Venus från 2015. Speciellt de akustiska spåren som kom året efter.

Som så många andra countrymusiker håller Joy Williams numera till i Nashville, Tennessee. Man undrar om det överhuvudtaget bor vanliga människor i den staden, typ sjuksköterskor och annat bottenskrap. Men till skillnad från gängse Nashvilleartist så har inte Joy Williams förstörts av staden. Faktiskt har hon en ovanligt genuin utstrålning och sjunger änglalikt. Front Porch är därför som väntat mycket trevlig lyssning. 

Bästa spår: "The Trouble With Wanting", "Front Porch", "When Does A Heart Move On", "Preacher's Daughter"

Betyg: 4 (av 5)

Bra hår.

Dee White - Southern Gentleman

Man kan inte linda sitt huvud runt att Dee White bara är 20 år gammal. Han levererar countrylåtar med en sådan övertygelse att man tror han gjort det i hundra år.

Southern Gentleman är dock hans debut och en riktigt gyllene sådan. Men han har också omgett sig av vansinnigt kompetent folk som Dan Auerbach (sångare i The Black Keys) och David R. Ferguson (som bland annat producerat Anna Ternheims fantastiska countryplatta The Night Visitor). White har dock skrivit de flesta låtar själv. Någon slags talang har man ju om man har ”turen” att handplockas av skivproducenter i världsklass. Dessutom gästspelar Alison Krauss och Ashley McBryde.

Han sjunger på ett speciellt sätt, lite ljusare än resten av countrykillarna och flörtar precis lagom mycket med 70-talet, även om skivomslaget antyder ett överslag. Ballader som ”Road That Goes Both Ways” och ”Tell The World I Do” samt upptempospår som ”Wherever You Go” och ”Way Down” är extraordinärt bra.

Förmodligen har den unge White nu satt sig i rävsaxen att han vid 20 års ålder släppt sitt livs platta.

Betyg: 5 (av 5)

Braden Gates - Pictures Of Us

Braden Gates är inne på sitt fjärde album. Jag hade dock aldrig hört talas om karln förrän jag snubblade över honom på Spotify.

Pictures Of Us är som sagt hans fjärde verk och är mycket flott countrymusik. Han kombinerar ett imponerande gitarrspel med en raspig röst och smarta texter. Allt man kan önska sig som finsmakande countrykonnässör!

Bästa spår: "Takes One To Know One", "Catholic School", "Still It Shines", "Happy Litte Town" med mera med mera.