Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?
Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.
Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?
Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt.
På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet.
Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen, dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.
 |
| Alla är verkligen sämst! |
