Man vet vad man får när man går på spelning med Christian Kjellvander. Noll publikfrieri och sång från knappt hörbart lågt register.
Jag räknar till fyra "tack så hemskt mycket" och ett "tack så jättemycket". Möjligen sa han något mer men då hade jag sedan länge tappat intresset. Det är något med den gänglige mannen som stör mig något enormt, han prickar liksom in alla störiga fasoner som artister för sig med. Han är introvert, svettig som ett as, har för lågt ljud i sin mikrofon, spelar minuterlånga instrumentella infernos som ingen människa bett om och så vidare.
Men visst innehar han också en mäktig pondus och när han väl får upp ljudet på sin mick och inte överröstas av den äckligt vassa trumman så skapar han Amerikana i världsklass. Den moderna klassikern "Poppies And Peonies" är vacker så det förslår men det är också bara ett litet andrum av lugn under en i övrigt vidrigt högljudd kväll.
Helhetsintrycket är oljud och åter oljud. Jag var en låt från att gå fram till trummisen och ta hans trumpinnar och hugga honom i mellangärdet med dom, alternativt peta in dem i mina egna öron. När Christian muttrade att det var dags för sista låten kände jag en snudd på religiös lättnad. Det är inte ett gott betyg.
Spelningen var dessutom cirka en timme för lång. En tröst i kråksången var att förbandet I'm Kingfisher var rysligt mysig i utstrålning och musikalitet.
 |
| Kjellvander i Deluxedimman. |
