Idol 2018: femte fredagsfinalen

Temat för gårdagens idol var svenska hits. Men det kunde lika gärna varit tema Så mycket bättre. Har vi inte fler svenska hits som inte manglats igenom den gotländska myspysprogrammet?

På en positivare not var det relativt hög lägstanivå för en gångs skull. Förutom Ki då som ju spelar i en helt annan liga än de andra och äntligen åkt ut. Först gapade han igenom sig "Slå mig hårt i ansiktet" och vi var nog många i tv-sofforna som tänkte exakt samma sak.

Men övriga startfältet hittade hem i det svenska temat. Som vanligt var Kadiatou bäst. Hon rev av en het tolkning av Miriam Bryants tolkning av Sven-Bertil Taubes tolkning av den irländska folkvisan lyriksatt av Lars Forsell. 

På andra sidan spektrat bjöd Maximilian på "Jag vill ha en egen måne". Det var fantastiskt på alla sätt och vis och han sjunger ju faktiskt riktigt bra. Men hett det var det inte!

Tua, Bragi, The Williams gjorde okej fredagsunderhållning men man ramlade inte av stolen direkt så som man gör av Icas billiga sallad och ost.

Men ingen fredag utan ett litet bryt. Förvånande nog var det Natalie som stod för det denna veckan efter hon fått halvbra kritik från juryn. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, hon ska ju vara den stabila i gruppen! Jag gillade i alla fall hennes avskalade tolkning av "Ett långsamt farväl" även om den var något åt det pretentiösa hållet.

Små idoler till trots, allra bäst var ändå Christer Sjögrens "Nikki Amini".

Episkt var kanske att ta i.

Spotifylista: oktober

Den senaste spotifylistan bjuder på smått och gott från den alternativa countryn. En och annan popdänga har slängts in också för människor med normal musiksmak. Länk här.

Idol 2018: fjärde fredagsfinalen

Jag missade förra idolkvällen men förstod på fredagens uppsnack att det var platt fall hos merparten av deltagarna. Jag går därför raskt vidare till den senaste upplagan som bestod av duetter av varierad kvalitet.

Dock missade jag livesändningen eftersom jag hinkade öl på Kafé De Luxe. Men tack vare Play-appen slipper man ju inte undan.

Kvällen började med ett rätt så lyckat gruppnummer vilket var högst oväntat. Resten av fredagsfinalen bjöd dessvärre på mestadels dalar. Tua blev sågad till fotknölarna och bröt ihop så som bara unga människor med dubbla x-kromosomer kan. Jag tyckte det var ett otyg. Sedan läste jag den här krönikan i aftonbladet och ändrade åsikt. Tjejerna mäts efter en helt annan måttstock och har därför åkt ut en efter en trots att flera killar fullständigt famlat i mörkret vecka efter vecka. Man kan verkligen förstå Tuas frustration och kanske var det hennes, och hennes mammas(!), psykbryt som räddade kvar henne i tävlingen.

På en lättsammare not var det två duetter som reste sig över medelmåttet. Matice och Nathalie bjöd på en solid tolkning av Alicia Keys "New York". Jag har stört mig på Nathalies pretentiösa anda men man uppskattar ju verkligen en kvinna som inte bär sina känslor på rockärmen.

Kadiatou och William avslutade kvällen med en riktig käftsmäll. Även om väl William mest hade den goda turen att hamna med tävlingens vassaste artist. Om inte Kadiatou vinner Idol så kan vi lika gärna lägga ner programmet. Det kan vi förresten göra ändå.

Upplysningsvis åkte Matice ut.

Bra TV.

Leah Blevins - Walk Home

Jag vet nästan ingenting om Leah Blevins och det finns inte mycket fakta att tillgå i cyberrymden heller. Den här slappa countrybloggaren förblir därför ovetandes. Men Leah Blevins skapar magisk country och sjunger som en ung Dolly Parton. Så mycket mer behöver man kanske egentligen inte veta.

Hennes senaste verk är EP:n Walk Home. Det enda negativa man kan säga om den är att den i egenskap av EP tar slut alldeles för fort.

Bästa spår: alla!

Missa inte heller EP:n Runnin' från 2015.

Idol 2018: andra fredagsfinalen

Temat för fredagens final var "Det här är jag!" Det visade sig vara en redaktionellt urusel idé för de små idolerna var sämre än någonsin när de skulle vara sig själva.

Sebastian slog alla rekord med att komma in totalsnett i låten och fortfarande envisas med den där pottan på huvudet. Det var synd det för han har ändå en intressant röst och är väl den enda pojken i tävlingen som inte ser motoriskt funktionsnedsatt ut på scenen. Bättre lycka nästa gång till han (och hans stylistteam).

Amber Boss lyckades med konststycket att inte pricka in en enda ton under sitt framträdande och åkte rättmätigt ut.

Några lyckades dock hyfsat under kvällen. Lustigkurren Maximilian tog tillfället i akt att vara sitt störiga jag med en rivig tolkning av "My Generation". Så långt ifrån vad man vill se när man slår på Idol men ändå.

Men klart bäst var Kadiatou som fullständigt sopade mattan med övriga fältet.

Lyx, lyx, lyx!

Carter Sampson - Lucky

Sedan succén Wilder Side från 2016 har doldisen Carter Sampson släppt det ena obskyra verket efter det andra. Men nu är hon tillbaka i gammalt gott slag! Nya albumet Lucky bjuder stundtals på magisk country.

Carter Sampson har en fantastisk sångröst. Det är framförallt där hon vinner mark. För det viner ju det inte direkt runt huvudet på en med hits när man lyssnar på Lucky. Men simpla låtar som "Wild Ride", "All I Got" och "Hello Darlin'" blir väldigt vackra i hennes sällskap. 

Allra bäst är dock i sammanhanget riviga "Rattlesnake Kate" som handlar om Kate som levde med 120 ormar och gjorde klänningar och skor av dem. Det hela ackompanjeras av världens vackraste instrument, dobron.

Betyg: 4 (av 5)

These boots were made for sitting.