Idol 2018: Första fredagsfinalen

Det var ett något övertaggat gäng som drog igång fredagsmyset. Bara ett par minuter in satt jag med huvudet djupt rotat i skämskudden. Programledare och jury hade intagit scenen med något slags sång- och dansnummer som ingen människa bett om. Själva artisterna sedan hade också en något knagglig start. Förste man ut var Sebastian som väl inte i sak gjorde bort sig, men vem i helvete hade klippt pojken?

Näst på tur var Tua som lånat Karlsson på takets byxa vilket inte var ett stilistiskt snilledrag. Tyvärr vägde hon inte heller upp det med varken skönsång eller scenspråk. Ändå gillar man ju tjejen och den kvaliteten ska inte underskattas.

Överlag är det faktiskt ett idolgäng som är enkelt att tycka om. De verkar genuint rara. Men ingen sitter väl direkt inne på någon extraordinär talang.

Bäst under första fredagens final var William Strid som hade den goda smaken att inte krångla till sitt nummer så mycket. Inslaget med hans lillasyster Klara var också det gulligaste man någonsin sett. Något man inte kan säga om Nadjas inslag med sin make. Och mycket riktigt åkte hon ut med huvudet före!

Lejonskjorta 5 plus!

Crying Day Care Choir live på Kafé De Luxe

Efter gemytlig middag med kollegor på Massimo (som visade sig ha stans bästa pizza) gick jag rakt över gatan, knäppte upp blusen och laddade för konsert med favoritfolkpoptrion Crying Day Care Choir. Men det var en låååång väntan. Bandet började först 23:28, förvisso två minuter före utsatt tid. Men ändå, så orimligt sent för en hårt arbetande kvinna.

En liten tröst på såren var att inträdet var gratis och att trions nya platta som släpptes under gårdagen är en pärla. Flera nya låtar spelades under kvällen. Bland annat "Bigger Heart" som är en riktig hit. Även lugna "Branches" kan nog hitförklaras med lite god vilja.

Fina låtar till trots så nådde inte showen några oanade höjder. De hade så att säga autopiloten i. Men inget fel med det. Det är väl så de flesta av oss överlever våra pisskneg.

Instagram @barabaraberra

Idol 2018

Idolhelvetet är här. Men tur är väl det för annars hade kanske den här bloggen dödförklarats.

Jag har i sedvanlig ordning inte aktivt sökt upp programmet men hur man än lever sitt liv så är det omöjligt att inte ta notis. Det är ju på konstant!

Slutaudition har som vanligt varit en orgie i psykbryt. Av någon anledning verkar producenten fått för sig att det är det vi vill se och inte kompetenta idolaspiranter. Jag hade kunnat hugga av mig en arm för att slippa se mesproppar som Gabriel, 15 år, bryta ihop under min ädla tv-tid.

Den lille jäveln gick inte vidare men kommer säkert nästla sig vidare ändå genom något slags andra chansen-system.

Övriga startfält har man tyvärr dålig koll på eftersom de bästa knappt fått någon tv-tid. Men jag har i alla fall snappat upp ett par som verkar ha något visst. I kvalveckan som kommer hejar jag därför lite extra på Bragi, Ramila och Ida.

Bragi näst längst ner till höger. Ramila i rött, Ida högst upp i vänstra hörnet.

Elise Davis - Cactus

Personliga favoriten Elise Davis har inte varit en lätt idol att ha. Hennes första magiska platta Cheap Date försvann spårlöst för ett par år sedan. Uppföljaren Token visade sig sedan vara stört omöjlig att ens få tag i, åtminstone här i Europa. Men tredje gången gillt för den sympatiske sångerskan från Arkansas. För Cactus finns tillgänglig på Spotify für alle!

Och det har varit värt väntan. Elise Davis är så lätt att tycka om. Hon sjunger med en skönt avslappnad röst. Låtarna har ofta ett elegant inlindat budskap men hon trycker inte upp det i ansiktet på en.

Albumet både öppnar och slutar med rockiga "Hold Me Like A Gun" och "Don't Bring Me Flowers". Däremellan får man hela spektrat av elegant modern country. Till exempel textmässigt smarta "Man" med snyggt gitarrplock och 70-talsinspirerade "Last Laugh". Favoriten blir dock "33". en visa om att vara 33 år gammal. Som undertecknad.

Betyg: 4,5 (av 5)