Lindsay Ell - "I Don't Trust Myself (With Loving You)"

Lindsay Ell har gjort det smarta valet att krydda sin mediokra country med läckert elgitarrkomp. Hennes senaste platta bjuder på såsiga bitar som denna gånger tolv. Faktiskt ganska trevlig lyssning.



Finns på Spotify.

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw är inne på sin tusende europaturné. Igår var han i Hultsfred med band.

Molly Parden kickade igång aftonen i egenskap av förband (och spelade även gitarr i bandet senare). Det var en oinspirerande förakt. Hon är som en sömngångare på scenen, jag är inte ens säker på att hon hade pulsslag. Ändå gillar jag Pardens musik i studioformatet. Till exempel har jag diggat hennes fina "Who Did You Leave Me For" hela sommaren. Den sjöng hon dock inte enligt lagen om alltings jävlighet.

Sam Outlaw sedan, detta unikum till countryman som sadlade om från reklamare i mogen ålder och sedan haft en spirande karriär, möttes av en ovanligt entusiastisk publik strax efter klockan 21 lokal tid. Jag och sällskapet hade lämnat våra schnitzeltallrikar och jobbat oss fram i lokalen men hade då ändå en hord av smålänningar framför oss som tryckte i sig blåmusslor och annat gött. Jag ska lägga på minnet till nästa gång att förboka ett bord så man istället kan vara objektet för avundsjuka ståare.

Man märker att den gode Sam nu fått in en viss vana vad det gäller liveshower. Det hela är oerhört proffsigt. Låtarna rivs av en efter en, mellansnacket är kort och precis lagom lättbegripligt för en svensk bruksort. Första setet består av mestadels lugna låtar och framåt mitten/slutet av konserten kör han sina riviga hits som solklart är spelningen bästa stunder. Han bjöd bland annat på en ny partydänga som bådar gott inför kommande skivsläpp, den var nog kvällens bästa.

Efter hela två extranummer tackade en mycket svettig artist för sig. Väl värd sina rungande applåder.

Instagram @barabaraberra

Lori McKenna - The Tree

Sisådär vartannat år släpper Lori McKenna ett nytt album som låter likadant som föregående. Det är en totalt plan utvecklingskurva. Men varför ändra ett vinnande koncept? Lori McKenna har liksom hittat hem i sin myspysiga country.

The Tree är preciiiis som tidigare verk en samling semiakustiska låtar med lunkande tempo. Den som orkar lyssna noga kan också njuta av de små historierna som vecklar ut sig i varje låt. Då får man förvisso också tugga i sig pretentiösa texter som i "A Mother Never Rests" som förutom det något bajsnödiga budskapet är en himla fin visa.

Personliga favoriter är annars "You Won't Even Know I'm Gone" och "Young and Angry Again". Men allt är bra herregud, fattas bara när en av countryns bästa låtskrivare unnar sig egna skivsläpp.

Betyg: 4 (av 5)

Baskery live i Linnéparken

Scensommar, detta ljuvliga koncept med kommunalt finansierad kultur für alle, sjunger på sista versen. Men kulturfolket på Växjö kommun hade sparat en riktig smällkaramell till sist. Banjopunkbandet Baskery gästade den ruggigt fula scenen i Linnéparken och bjöd på just punkig banjo.

Baskery består av tre systrar med adekvata bandnamn. Det är Stella och Sunniva hit och Greta dit. Greta är äldst och lirar banjo. Tyvärr har hon missuppfattat instrumentet å det grövsta och använder det i princip som en elgitarr. Förutom den lilla fadäsen är Baskery en riktig fröjd att bevittna. Med enkla medel och få instrument bjuder de på en timmes ösig underhållning med elegant stämsång. De lider dock av ett visst storhetsvansinne, musiken var inte riktigt så ärtig att det var nödvändigt att stå på trumman och spela gitarr Sunniva! Det är ju dessutom en onödig fallrisk att ta. Men kanske är damerna i Baskery lyckligt ovetandes om hur platsläget ser ut på svenska ortopedavdelningar så här års.

Man kan också välja at störa sig på deras oändliga mellansnack med noll substans. Jag tyckte dock de var rätt trevliga i sin framtoning (trots extrem stockholmska).

Efter slutsignal blev det extranummer som var så dåligt att man önskade at man inte applåderat in dem igen. Det var något slags instrumentellt inferno som aldrig tog slut.

På det stora hela ändå en bra spelning men inte i närheten av tillfredsställelsen som sejdeln på Trädgård De Luxe bjöd på efter showen.

Bild snodd frånbandets hemsida.

Amber Cross - Savage On The Downhill

Man får fort en känsla av att Amber Cross är riktigt badass. Bara på skivomslaget ser hon ju ut som någon som skulle kniva en mellan revbenen (har maratonkollat Orange is The New Black sista dagarna). Det visar sig också att hon backar upp sin coola aura med råtalang och en sångröst av en annan värld.

Savage On The Downhill verkar vara hennes debutplatta om man räknar bort ett par hemmasnickrade skapelser (jag var olyckligt ovetandes om hennes existens fram till bara någon vecka sedan då jag tipsades av en läsare). Det är en fullständigt magisk liten platta med låtar sjungna rakt från hjärtat. Det är trallvänligt men ruggigt intensivt, en osannolik kombination. Det enda sorgliga i sammanhanget är att den kom ut förra sommaren och således inte har möjlighet att kamma hem en plats på årets bästa album-lista. Där hade den lätt nafsat på en pallplats.

Bästa spår: "Trinity Gold Mine", "Echoes"

Betyg: 4,5 (av 5)