Spotifylista: sommar

Det råder torka över landet och så även på vår favoritcountryblogg. Men här kommer i alla fall en somrig spotifylista att sätta tänderna i. Länk här.

Simmarguden Viman.

Crying Day Care Choir live på Hotell Hulingen

Malmöbaserade bandet Crying Day Care Choir fyller alla kvoter av saker man kan störa sig på. Den folkpoppiga trion är liksom provocerande mysig. Alla tre har också välsignats med höga kindben och utstrålning, man blir förbannad alltså. Redan före onsdagens spelning på Hotel Hulingen i Hulsfred hade jag därför bestämt mig för att inte tycka om det jag skulle se. Jag hade även deras senaste instagram färskt på näthinnan, där de stod med sina kindben och varsitt litet stränginstrument vid en småländsk sjö och riktigt tryckte upp deras härlighet i ansiktet på en.

Det visade sig också att bandet var precis så där mysigt som man hade befarat, men det visade sig lite otippat att jag gillade det. Deras musik var dessutom alldeles ljuvlig i liveformatet. Det visste jag i och för sig för jag har sett dem förut. Men det var flera år sedan sist och det var ett enormt mycket tajtare sound den här gången. Deras repertoar har också tredubblats sedan dess. Konserten började dock med gamla godingar från första EP:n Join The Joyful Revolution och de låtarna är till dags dato fortfarande deras starkaste verk.

Men vad som verkligen är grejen med det här bandet är sångaren Jacks fantastiska röst. Övriga bandmedlemmar, Bill (som är Jacks bror) och Sara (som är gift med Jack) sjunger givetvis också fint och när alla tre tar i från tårna samtidigt är det mäktigt så det förslår, men det är Jacks solosång som tar kvällen till oanade höjder.

En kväll som förutom bra musik bjöd på genuint god stämning. De tre musikanterna fick med sig hela Hulingen, inklusive den här torrbollen, på sin glada folkpop. Sannerligen imponerande!

Instagram @barabaraberra

Kerstin VM-bloggar! Final! Frankrike - Kroatien 4-2

Det blev en ganska underhållande VM-final med VM-finalsmått mätt. Det kan ju vara sanslöst tråkiga tillställningar där ingen vågar spela ut med risk för att göra något fel. Frankrike och Kroatien hade dock motsatt inställning och bjöd på diverse delikatesser som hands, självmål och målvaktstavla.

Kroatien började bäst så det var nesligt värre när Mandzukic nickade bollen i eget mål i 18:e minuten efter vass frispark av Griezmann.  Luften gick dock inte ur de sympatiske kroaterna som bara 10 minuter senare kvitterade. Men enligt lagen om alltings jävlighet bjöds fransoserna på en straff strax före halvtid och givetvis var den lille Grismannen framme igen. De lärde tvistar om huruvida det var straff eller inte. Jag tycker som princip att domaren ska fria när han behöver titta på miljarder inzoomade repriser i slow motion för att fastslå att ett regelbrott ägt rum. Om det nu var någon som låg sömnlös inatt och undrade vad jag hade för åsikt just i denna viktiga fråga.

En bit in i andra halvlek gjorde Frankrike två snabba mål vilket onekligen satte de rödrutiga i ett prekärt läge. Den olycksamme självmålgöraren fick dock en bjudning från den franska målvakten och kunde enkelt lägga in bollen i mål med 21 minuter kvar. Det gav luft under vingarna hos kroaterna men tyvärr inga mål. Kalaset slutade 4-2 och kändes ändå rättvist sett till hela turneringen.

Kroaterna i sina sanslöst vackra matchsställ vann nog ändå folkets stöd. Man bara älskar ju spelare som två äpplen höga Luca Modric. Så underbart långt ifrån den övertatuerade genomsnittsdivan inom modern herrfotboll. Han utsågs också till turneringens bästa spelare och vann en statyett som med några få justeringar kan användas som griptång.

My name is Luka, I live on the second floor.

Nu säger "vi" på Kerstin's Country Music Blog Spasibo för det här VM:et. Men misströsta ikke!  Det lurar alltid något träligt dammästerskap i vassen. Till dess kanske det blir ett och annat musiktips.

10 String Symphony - Generation Frustration

Rachel Baiman och Christian Sedelmeyer är två sanslöst talangfulla musiker från Nashville. Tillsammans bildar de duon 10 String Symphony som bygger sin musik runt 10 strängar. Oftast i kombinationen fiol och fiol men ibland byter Sedelmeyer till banjo.

Med det i åtanke är det inte klokt hur mycket musik de krämar ur de små instrumenten. Men så har också Rachel Baiman en otroligt spännande röst, betydligt vassare än Sedelmeyers som borde hålla sig till sina strängar istället.

Generation Frustration är deras tredje platta och bjuder på imponerande musikalitet på det stora hela. Men det lider av viss dötid. De instrumentella spåren är i kontrast mot Baimans sång tämligen ointressanta. Men gillar man vilt fiolspel så går man säkert igång på även dem. Men plattans bästa stunder är tveklöst de då Baiman tar ton.

Eftersom jag också är väldigt svag för banjoplock så blir banjostänkta "I Can't Have You Anymore" favoriten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin VM-bloggar! Sverige - England 0-2

Sverige hade inför kvartsfinalen lyckats med konstycket att trollbinda en hel nation genom sensationellt tråkig fotboll. Men i kvarten mötte de sin överman i ännu tråkigare England.

Matchen var kanske VM:s lojaste batalj. Det hände ingenting förutom att England gjorde mål i 30:e och 59:e minuten vilket resulterade i vinst eftersom sporten går ut på att göra fler mål än motståndarna. England hade också betydligt bättre passform på sina matchställ men det är som vanligt inget FIFA ger poäng för.

Sverige hade ett par chanser men var aldrig riktigt nära. Till allas stora besvikelse hade inte heller Marcus Berg övat på att stå upp som ju var läxan från Kerstin's Country Music Blog efter förra matchen. Detta resulterade i bom efter bom från den magiskt inkompetenta forwarden. Även Granen föll som en fura i slutminuterna i hopp om att fixa frisparkar. Ovärdigt en (förvisso något överskattad) kapten som kanske gjorde sin sista landskamp.

Jag kan acceptera att det här landslaget åker ur i kvarten, de hade verkligen inte varit ett värdigt semifinallag. Men jag accepterar inte att man spelar fotboll på ett så oinspirerat vis. Man måste finna kraften inom sig att inte se kliniskt deprimerad ut när man spelar kvartsfinal i fotbolls-VM. Även om det säkert är kopiöst ansträngande att ligga på läger på lyxhotell och spela match sisådär var tredje dag.

Nu hejar vi istället på Belgien!

Klassisk Berg.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Schweiz 1-0

Den nästsista åttondelskampen måste ju för gemene man varit en särdeles snoozefest. Sverige mot Schweiz. Men för oss drygt 18 miljoner människor som härstammar från de neutrala zonerna var det så klart en nervkittlande thriller.

Sverige öppnade också otäckt värre. Flera heta chanser men noll förmåga att ens få bollen i riktning mot mål. Albin Ekdahl hade den klaraste chansen men gjorde VM:s hittills sämsta individuella prestation i och med sin fatala bredsida som resulterade i en pastej flera mil över mål. Man skäms. Han hade förutom den klara målchansen också ett hyfsat skottläge men var även då alldeles för het på gröten. Såvida man inte är i färd med att spola igenom en igenkloggad näringssond finns det väl ingen anledning att ta i så man spricker.

Marcus Berg var också snubblande nära mål. Med betoning på snubblande. Har den mannen någonsin befunnit sig i ett straffområde på vertikalen? Kan inte någon i ledarstaben förklara för honom att det är så mycket lättare att göra mål i upprätt position?

Matchen som sådan var ganska jämn men Sverige hade fler målchanser. En bit in i andra vaknade plötsligt Emil Forsberg ur sin dvala och gjorde en elegant instickare i plan och fick sedan på ett futtigt skott. Men som tur var gick bollen via Schweiziskt ben och in i mål. Det var tidernas turspark men Emil Forsberg levde i illusionen att han fått på århundradets rakabajsare, och ingen hade väl hjärta att ta ner honom på jorden, även om reportern borde stoppat honom när han i segerintervjun började yra om att ”Sverige behövde honom”.

Är det något Sverige ska tacka sin lyckliga stjärna för så är det den fantastiska målvakten Robin Olsen. Han gör ju allt rätt.

På lördag smäller det mot England. Till dess hoppas jag Ekdahl tränar på att inte skämma ut sig och Berg på att stå upp. Med lite Foppatur kan vi faktiskt knipa åt oss en semifinalplats.

Ukerapport - slutrapport

Ukerapporterna har visst lyst med sin frånvaro. Jag beklagar det om det nu fanns någon stackars sate därute som brydde sig. Dagarna här i Molde har varit okaraktäristiskt trivsamma och tiden har flugit fram. Jag har inte haft en enda norgedepression. Vanligtvis har man ju varit långt ner i källaren ett par gånger vid det här laget.

Sista veckorna har i princip bestått av arbete och att gå upp och ner för det lokala fjället. Jag har nu större vader än lår. Som en gudagåva till den sysslolösa sykepleiern drog också fotbolls-VM igång vilket dödat mycket tid. Heja Uruguay!

Men hur trivsamt det än varit så ska det givetvis bli obeskrivligt skönt att komma hem till civilisationen igen. Väl mött!

Kerstin hjärta Norge.