Jills veranda säsong 3

Med skräckblandad förtjusning mottog jag i morse nyheten att Jills veranda återkommer för en tredje säsong.

Idag släpptes också gästlistan (vilket egentligen var själva nyheten) som bjuder på en del intressanta namn. Maxida Märak till exempel. Samen som kombinerar renskötsel, aktivism, musik och lite allt möjligt mellan himmel och jord. Hon har dessutom i och med megaunderskattade plattan Mountain Songs and Other Stories visat sig ha en känsla för Bluegrass.

I övrigt kan vi hälsa Lisa Nilsson, Mia Skäringer, Dregen, Ana Diaz och Erik Lundin välkomna till den patologiskt stela stämningen på Jills veranda.

Jag ser med sund försiktighet fram emot säsong 3. Premiär i november.

Jills verandapatenterad osynkad sinnesstämning.

Sam Outlaw - Tenderheart

Sam Outlaw gick från hyfsat framgångsrik reklamare till countrystjärna på bara några år. Debutplattan Angeleno från 2015 hyllades av alla som hade den god smaken att ge den en lyssning. Själv hade jag upptäckt talangen långt före dess. Men min fantastiska förmåga att hitta talanger kan vi ta en annan gång, nu ska vi diskutera uppföljaren Tenderheart.

Musikstilen är i stort den samma. Sam trallar på om lite allt möjligt. Han har en förmåga att balansera på den lilla strana som finns mellan countryns pretentiösa allvar och fjöntiga glättighet. Plattan saknar dock uppenbara hits och lider möjligen av ett något lågt tempo, men ingen människa med ett normalt känsloregister kan förneka Sams förmåga att leverera en text. Det är också uppfriskande med countryartister som inte låtsas som att de lever på en ranch och kör pick up truck i solnedgången.

Trots att det är svårt att välja ut favoritspår är ändå Tenderheart något av en pärla. Den tickar på i ett behagligt tempo med extremt hög lägstanivå. Framförallt är Sam en äkta countryartist i det avseende att han inte låtsas vara en cowboy. Låtar som "Diamond Ring" och "Say It To Me" är så långt från machocountry man kan komma och det är en himla bra sak.

Betyg: 4,5 (av 5)

Amerikas bäst klädda man.

Glad påsk!

Idag åker jag till Portugal, därför kommer bloggen ligga nere cirka en vecka. Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den senaste spotifylistan signerad undertecknad. Länk här.

Instagram @barabaraberra

Pieta Brown - Postcards

Kvinnan med det besynnerliga förnamnet har levt och verkat inom den amerikanska folkmusiken sedan tidernas begynnelse. Inte riktigt men i vart fall hann hon släppa hela sju fullängdare och tre EP:s innan den här sopiga bloggaren tog notis.

Men bättre sent än aldrig för jag har verkligen fallit pladask för Pieta och hennes senaste verk Postcards. Det var det sagolikt vackra skivomslaget som lockade in mig. Ett par minuter in i plattan kunde jag dock konstatera att jag också gillar hennes musik.

Det är ett stilla album, bara en av låtarna bjuder på trummor till exempel. Men samtliga spår bjuder på ljuva toner med precis det där rätta släpet i rösten som jag är så svag för.

Bästa spår: "Stopped My Horse" (med Carrie Rodriguez)

Betyg: 4 (av 5)

Fint.

Andrew Combs - Canyons of My Mind

Mannen med den lite sliskiga utstrålningen släppte i dagarna sin tredje platta. Hela redaktionen har väntat på detta som om det vore julafton.

Andrew Combs seglade upp som en megafavorit för två år sedan i och med hans gudabenådade andra platta All These Dreams. En platta som senare korades till årets bästa på den här semiseriösa countrybloggen.

Canyons of My Mind är inte lika lätt att tycka om. Här har den gode Andrew petet in mörkare toner och ibland tenderar det till något så otrevligt som rockmusik. Man saknar de mer trallvänliga melodierna som föregångaren bjöd på. Som väl är finns här ändå ett par fina bitar som "Dirty Rain", "Lauralee", "Rose Colored Blues" och "What It Means To You" som räddar upp situationen något.

Helhetsintrycket är ändå att föregångaren är bättre på samtliga punkter. Så kan det gå när man gör sig själv otjänsten att släppa ett så satans bra album redan på andra försöket.

Betyg: 3 (av 5)

Slutrapport

Sista veckan i Lofoten blev något av en snöfest. Det snöade konstant dag och natt. Det snöade så mycket att det inte gick att åka skidor, har ni någonsin hört något så dumt?

Bristen på skidåkning frigjorde mycket dötid på programmet, sista dagarna i Lofoten blev därför föga intressanta. Jag jobbade dessutom flera kvällspass på raken vilket i princip är det värsta jag vet. Hatten av till alla människor som finner mening i den tid då man fortfarande har dagsverket framför sig.

I övrigt kan vi konstatera att Lofoten är ännu vackrare på vinterhalvåret än på sommaren. Då får man norrsken, snö och nästan inga störiga turister. På sommaren kan man förvisso gå på toppturer men är man inte av arten norsk bergsget så kommer man ändå aldrig riktigt förstå tjusningen med den hobbyn. En nordnorsk sommar är dessutom bara marginellt varmare än en nordnorsk vinter.

Det mest spännande med Norge är dock inte den storslagna naturen eller det karga klimatet. Det är att små byar som Svolvær med cirka 5000 invånare är ett fullt levande samhälle med skolor, vårdcentraler, tandläkare, butiker, infrastruktur (världens minsta flygplats!) och så vidare. Allting finns trots att det ju knappt bor någon här! Det är kanske så Norge blivit det lyckligaste landet. Sedan att hela landet i princip är ett gäng Sverigedemokrater förklädda i gulliga lusekoftor är en annan femma. Ni skulle bara veta hur mycket rasistiska kommentarer som sipprat ut ur de tillsynes mest väna av människor.

I fredags lämnade jag i alla fall det lyckliga men moraliskt tvivelaktiga landet. Resan startade redan klockan 04.30 med taxi ut till flygplatsen där flyget sedan tog av 05.30. Via Stokmarknes, Bodø och Oslo landade jag tillslut i Arlanda där välkomstparaden (mamma och pappa) radat upp sig.

Slutet gott, allting gott. Nu blir det fri lek till arbetslusten återfinner sig.

Ha det på badet!