Frida Selander live på Kafé de Luxe

Den lokala krogen Kafé de Luxe hade igår finfint besök i form av norrländskan med den fantastiska rösten, Frida Selander. Men först spelade John Holm, en kille i sina bästa år som lirar progg och sjunger med en hetsigt nasal stämma. Vi var inte särskilt intresserade av att titta på en 67-åring så vi dök upp lagom till Fridas konsert, men att döma av stämningen på den för kvällen mogna publiken så hade John gjort sin livs spelning och kanske hade baren slagit rekord i antal sålda öl.

Frida med band äntrade scenen strax efter 23 lokal tid. Det var bra drag från första stund och man måste vara musikaliskt efterbliven för att inte uppskatta hennes mäktiga sångröst. Mellan låtarna var det långa mellansnack om allt mellan himmel och jord. Den förfriskade publiken var dock inte särskilt intresserade av dessa utläggningar och det var knappt att man hörde henne där uppe på scenen. Personligen gillar jag konsten mellansnack och jag tycker Frida behärskade den ganska väl, men det är inte lätt att överrösta ett gäng fulla smålänningar.

Efter cirka en timmes underhållning var showen över, det blev dock ett maffigt extranummer i form av "By My Side" före bandet på riktigt tackade för sig.

Jag har sett många band i den lille källaren på Deluxe men detta var ett av de bättre. Om ni missat fenomenet Frida Selander helt så finns hon på Spotify.

Instagram @barabaraberra

Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

Spotifylista: november

Utan närmare presentation, månadens spotifylista.

Äntligen.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 2: Joel Alme

Igår var det onsdag och det var dags för ännu ett djupdyk i Sveriges vackraste smilgropar. Den natursköna Jill Johnson hade denna veckan bjudit in popsnöret Joel Alme för någon slags antisemester i Nashville. Temat för programmet var eländes elände.

Men Joel får kanske skylla sig själv eftersom han på sin bucket list (detta fåniga inslag där gästerna ska skriva ner ett par saker som de hemskt gärna vill uppleva under sin tid i Nashville, men som vi alla förstår är gravt styrt av en producent som försöker få lite spridning på programmens innehåll) skrev ner att han ville träffa någon från samhällets utkant.

Denna knasiga önskan resulterade i inte mindre än två besök till det lokala fängelset för den gode Joel. Första gången fick han sitta med och jamma med ett gäng fångar som hade sångstund. Det var ett fint möte men det kändes som den scenen höll på i en evighet.

Efter denna visit blev det snäppet lättsammare stämning då Jill tog med Joel till ett klassisk picking party. Där bjöds man på spontansång, banjoplock, öl och grillat. Det var kanske så nära man kommer himmelriket på jorden. Men det hade ju också vissa likheter med korridoren där esteterna höll till i skolan med deras jävla stämsång och plötsliga trubadurutfall så jag är kanske ändå lite kluven inför fenomenet.

I slutet av programmet var det dags för ytterligare en tripp till fängelset. Denna gången åkte Jill med, hon och Joel skulle framföra "Rainbow Road" ihop. Jill försökte smälta in i en elegant fängelsedräkt, men missade målet helt då fångarna sedan länge gått över till enfärgade orangea byxor och blusar.

Sången var som vanligt från Jills sida magnifique. Joels sångstil har jag svårare för men det var ändå svårt att värja för den sympatiske Göteborgssonen som för första gången korsade Atlanten.

Programmet var onödigt insnöat på det deppiga temat men Joel var mysig och Jill var snäppet mer avslappnad än vad man är van vid. Det var dock på tok för lite verandahäng för ett program som heter Jills veranda. Och den där töntiga berättarrösten i början skulle jag kunna döda med mina bara händer.

Betyg: 3 (av 5)

Orange is the new black.

EM-kvalspecial! Danmark - Sverige 2-2

Jag motstod frestelsen att skriva om lördagens skandinaviska derby eftersom detta ju inte är en sportblogg, men nu kan jag inte hålla mig längre!

Idag var det alltså dags för del två i dramat om vem som skulle få äran att åka till EM i Frankrike för att troligtvis åka ut redan i gruppspelet. Sverige hade vunnit första kampen och behövde egentligen bara bevaka ledningen. Alla vi som är fotbollskunniga vet dock att det snudd på är svårare än att sitta i ett kniven-på-strupen-läge. Sverige öppnade också något darrigt, danskarna hade flera målchanser första kvarten medan Sverige knappt lämnade sin planhalva. Trots det danska övertaget var det i det danska målet som nätet rasslade först, på fiffig hörnvariant skarvade Zlatan in bollen.

Sverige kom mer och mer in i matchen men de hade inte riktigt samma fina passningsspel som under lördagens fantastiska första halvlek. Efter pausvila var det böljande spel, nästan lika böljande som passformen på Mikael Lustigs shorts. Jag tycker han skulle haft gult kort för taniga ben. Förutom hans stillösa uppenbarelse så gjorde han och övriga backlinjen en riktigt solid insats.

Apropå gula kort så borde både Marcus Berg och Sebastian Larsson fått varsitt för allmänt gnälligt beteende. Man kan inte stå och sura varje gång domarn blåser och man behöver inte vifta med armarna som en idiot så fort man tycker bollen är ute eller offside eller vad det nu kan vara. Tacka vet jag damfotboll där de ännu inte kommit på idén att bete sig så patetiskt.

Men åter till matchen som vid det här laget gått något i stiltje. Jag passade därför på att öva på att linda ben och visst fan klämmer Zlatan till med århundrades strut medan jag har full fokus på att få till den perfekta "åttan" över underbenet. Med den kanonkulan var saken i princip biff men bara för spänningens skull släppte Sverige in danskarna i matchen, men tiden var för knapp och de hann inte göra de fyra mål som var nödvändigt för förlängning och chans till avancemang.

Slutresultatet blev 2-2. I klädkampen ger jag knapp seger till danskarna i deras smakfulla blodfärgade trikåer.

Nu kan ni hoppa upp och sätta er på att det kommer bloggas frenetiskt från EM i Frankrike i sommar. Au revoir!

Jämför Lustigs ben med Zlatans!

Danielle Bradbery - "Friend Zone"

Igår upptäckte jag den här låten. Jag tycker den är underbar, speciellt det lilla sticket med distad mikrofon och snärtig banjo eller vad det nu kan va för stränginstrument. Danielle Bradbery som sångaren heter vann säsong fyra av amerikanska The Voice, programmet som väl bara snurrade en säsong i Sverige men som verkar ha evigt liv over there. Hon släppte en fullängdare 2013 och så nu denna fantastiska hit. Finns på spotify!

James McMurtry - "How'm Gonna Find You Now"

Hittade den här gubbstrutten på youtube. Har ingen aning om vem han är men troligtvis är han ganska känd på grund av flertalet album på Spotify. Seriösa countrybloggare vet säkert allt om honom, jag är ingen sådan.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 1: Seinabo Sey

Jill Johnson är tillbaka i rutan med sin omåttligt populära serie. Verandan är ny men allt annat är sig likt. Jill och hennes perfekta käklinje tar emot en gäst per program som har med sig en countrylåt som  ska överanalyseras. Det blir också utflykter i Nashvilleområdet med omnejd.

Säsongens första gäst var souldrottningen Seinabo Sey. För mig en tämligen ny bekantskap. Men vilken trevlig bekantskap sen! Seinabo visade sig vara den ödmjukaste av människa. Hon anlände sent en kväll och hann knappt svälja sin välkomsöl innan Jill tvingade med henne till kyrkan för att sjunga "Oh Happy Day" inför hundratals jesusfreaks. Det var programmets höjdpunkt för trots stor nervositet hos den unga soulstjärnan så lyckades hon charma hela körka.

Därefter blev det diverse lunchar/middagar/barhäng med allvarliga samtal om tro och religion och annat trist. Det var en rejäl överdos av stilla samtal programmet igenom. Lite mer action hade inte skadat.

Om jag vore producent hade jag bjudit in ett par gäster åt gången och fyllt på glasen så fort de var tomma. Men det är ju inte Pluras veranda vi tittar på.

Man måste ändå älska de vackra Tennesseevyerna och trots att Jill är stel som en pinne i sin programledarroll så klär hon fantastiskt i poncho och hon kan sin countrymusik. Vilket hon fick bevisa i slutminuterna när hon och Seinabo sjöng "Go Rest High On That Mountain" ihop, inte ett öga torrt.

Premiärprogrammet får 3 (av 5) i betyg.

Jills nya veranda.

Idol 2015: Sjunde fredagsfinalen

Mitt liv har visst fått sig ett rejäl uppsving för även i fredags lyckades jag med konststycket att ha något viktigare för mig än att titta på Idol. Jag var på restaurang som en helt vanlig människa.

Men nu har jag svept igenom alla uppträdanden på Play och holy cow vilken show! Samtliga idoler måste varit djupt nere i LSD-påsen och grävt för deras Motowntolkningar var helt overkliga. Temat för kvällen var alltså Motown, typ funkig soul med storband.

Eftersom ingen förmodligen bryr sig om mina pretentiösa idolrecensioner så nöjer jag mig med att bara konstatera att Axel var bäst i fredags. Se bara på den stiliga Norrköpingsbon!

Deportees + Christian Kjellvander live på Växjö teater

Igår besökte indiepopparna Deportees Växjö teater för en klassisk sittkonsert. Som en tidig julbonus dök också Christian Kjellvander upp som förband.

Kjellvander hade med sig en elgitarr, en dålig hållning och en långt gången flint. Kanske fokuserar jag nu på fel saker men jag kan tycka att man får raka av sig håret när man bara har en krans kvar på huvudet. Speciellt när södra Sveriges vassaste countryskribent sitter på balkongen och i princip inte kan tänka på något annat än den kala hjässan. Men förutom det visuella så bjöd han också på sin fantastiska americanastämma. Den fyllde lokalen lika mäktigt som röken från rökmaskinen.

Efter en kort paus var det dags för huvudakten Deportees, bandet från Umeå som grundades redan 2003 och som släppt fem album, senast The Big Sleep från i år. Jag kom med föga höga förväntningar då jag ju är en countrytjej, inte nån fjantig indiepoppare. Men de sex bandmedlemmarna visade sig ta sitt uppdrag att underhålla Växjöpupliken på största allvar. Det var tajt sång och bra driv. Sångaren hade dock ett rörelsemönster som Gilbert Grapes brorsa och hade även hittat ett par byxor ur barnkollektionen på Lindex, alternativt glömt ta av sig pyjamasbyxan. De var som ni kan förstå fula som stryk, jag förstår verkligen inte grejen med karlar som tar på sig något annat än en välsittande jeansbyxa. Förutom hans stillösa uppenbarelse hade han en fantastisk röst som faktiskt lyckades matcha det höga ljudet från trummorna, synten och de distade gitarrerna. Och kanske är det musiken man ska fokusera på när man är på konsert, inte folks sopiga klädsmak. Själv hade jag på mig en lång bussarong med frukter på så jag kanske bara ska vara tyst.

Kjellvander bjöds upp på scenen i slutminuterna och det var riktigt avkopplande att lyssna på hans fina röst efter nästan två timmars ös från Deportees. Det blev sedan extranummer efter rungande applåder och sen var det slut.

Trots att jag inte gillar indiepop så gillade jag Deportees. Kanske hade de gjort sig bättre på en krog så man hade kunnat svänga på höfterna men om jag känner mig själv rätt hade jag på min höjd stått och svajat lite i min fula fruktdress.

Instagram @barabaraberra

Dave Rawlings Machine - "The Weekend"

Jag har jobbat som ett litet svin i veckan, alltså cirka åtta timmar om dagen. God bless de människor som orkar med det plus en aktiv fritid. Hur som helst är jag så här redo för helg.

Idol 2015: Sjätte fredagsfinalen

Inte nog med att jag förstörde fredagkvällen med hårdrock (se föregående inlägg), jag missade också väldspremiären av countrytema på svenska idol. Men nu har jag tittat på samtliga bidrag på Play. Det var en afton av blandad kvalitet, men för de flesta ändå ett fall framåt.

Simon hade äntligen lämnat mansklänningen hemma och tagit på sig en välsittande byxa. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Med sig på scenen hade han sin akustiska gitarr och bjöd på en stämningsfull version av First Aid Kits mästerverk "My Silver Lining".

Frans hade också en bra kväll. Han sjöng Dixie Chicks "Not Ready To Make Nice" och gjorde den med den äran, otippat nog. Han har verkligen lyft sig från första omgångarnas katastrofala uppträdanden.

Martin sjöng "Hey Brother" med klassisk Martininlevelse. Alltså promenader över scenen och små rörelser med de korta Tyrannosaurus Rex-armarna. Så fel men ändå så rätt.

Axel hade en dålig kväll. Han sjöng Rascal Flatts "Life Is A Highway" och tog i så mycket att han nästan pinkade på sig i de tajta jeansen.

Även Tove var något övertänd tyckte juryn. Men jag tycker hon gjorde en riktigt frejdig version av Taylor Swifts "Love Story". Av alla årets små idolaspiranter så tror jag faktiskt det är Tove som kommer bli nåt. Men jag kan ha fel, det har hänt många gånger förr.

Amanda sjöng Dollyklassikern Jolene och gjorde det helt okej. Men den enkla låten kan ju en apa sjunga.

Hasta la vista fick vi tillslut säga till Ida, denna tappra människa som hängt löst var och varannan fredag. Nu åkte hon ändå ut med fanan i topp efter en hyfsad tolkning av "Man! I Feel Like A Woman".

Kvällens bästa.