Della Mae

Jag snubblade häromdagen över den härliga gruppen Della Mae. Gruppen har lirat vacker bluegrass i ett par år men det har fullständigt gått förbi mig. Förra året var de till och med nominerade till en Grammy för bästa bluegrassplatta. I maj i år släpptes deras tredje platta och det är svårt att inte gilla det man hör om man som jag har bra musiksmak. Det är stämsång, fiol och annat örongodis. Jag har egentligen lyssnat för lite för att uttala mig mer än så.

Ni kan ju lyssna själva på Spotify där deras samtliga album finns. På youtube florerar det också en massa videos med dem men de gör sig bättre i bara ljud, om man säger så.

Förut var de fem, oklart vad som hänt med henne.

Spotifylista: sommar

Ni ligger säkert sömnlösa om nätterna och grubblar över vad jag lyssnar på för musik. Men snälla ni, det kan ni sluta med. Här kommer sommarens spotifylista och eftersom min semester bara är i sin linda så kommer jag säkert peta in en massa mer fina bitar på den vad det lider.

Kanske har ni också något vasst tips på vad man ska lyssna på sommaren 2015?

Tift Merritt - "Wayfaring Stranger"

Jag har fastnat för Tift Merritts version av "Wayfaring Stranger", den klassiska nordamerikanska folksången som spelats in av typ alla. Storheter som Johnny Cash och Emmylou Harris har gjort fina versioner men ingen kommer i närheten av Tift Merritts ljuvliga tolkning. Se här bara när hon rockar loss i ett bibliotek! (Jag vill passa på att be om ursäkt för Tifts frisyr å hennes vägnar, verkligen inte okej att se ut så i en modern tidsålder).



Låten spelades in för plattan Night som är ett samarbete med pianisten Simone Dinnerstein. Där bjuds man också på andra vackra spår så som "Colors", "Only In Songs" och "Still Not Home". Night finns på Spotify.

Vädret kunde inte ha varit bättre?

Men det kunde väl ha varit värme i luften?

Elin Ruth live i Linnéparken

Ikväll gästades vår lilla stad av jazziga Elin Ruth med band. Hon hette förut Elin Sigvardsson och sedan Elin Ruth Sigvardsson men nu alltså Elin Ruth kort och gott. Jag heter som innan Kerstin Viman om det nu rådde några tveksamheter där.

Spelningen ägde rum i stadens (väl?) enda park, givetvis var jag på plats på en filt med en bira i nypan.

Det var Växjö kommun som bjöd in till kalaset i form av Scensommar som är nåt form av kulturfrämjande projekt med en massa spelningar, teatrar och annat estetiskt som kan tänkas ske på en scen på en sommar. Som grädde på moset är allt gratis och då är man ju givetvis såld (!).

Kvällen till ära hade man byggt upp en liten scen mitt på gräset för Elin Ruth och bandet. Annars finns det en stor pampig scen bara ett stenkast därifrån men den ansågs way too mainstream för Elins coola aura. Istället för behagliga bänkar fick man nu istället sitta som ett packe boskap direkt på gräset.

Elin Ruth och hennes fem bandmedlemmar entrade den lille scenen punktligt och utan någon direkt presentation rev de av en första bit, och jädrar i min låda vilken pipa hon har. Spotify gör den inte rättvisa. Det lirades en hel del låtar från hennes två senaste plattor som nyligen kom ut med kort tid emellan. Men jag njöt mest av hennes gamla låtar, till exempel "Love" och "Song For Anna" men de nya spåren gick verkligen inte av för hackor heller.   "The Storm" var frejdig värre och på "Over The Moon" blev det allsång och trots på tok för nykter publik för den typen av uppsåt, trivsam stämning.

Men allra mest imponerades man av Elins showmannaship, dels sjunger hon som en Gud men sen osar hela hon även någon form av ödmjukt självförtroende som ytterst få besitter. Dessutom vansinnigt vacker i snajdig frisyr, tajt byxdress och en längd på typ 1.90. Det hela resulterade i ett härligt paket att vila ögonen på i cirka en timme.

Värt att nämna i sammanhanget är också 24-åriga underbarnet Susanna Risberg som spelade elgitarr och dansade runt med fingrarna på gitarrarmen som om hon aldrig gjort annat. Jag var tvungen att gå hem och googla henne och upptäckte då att hon de facto inte gjort annat. Från tio års ålder ungefär har hon lirat på sin lille gitarr och nu är hon typ Sveriges bästa gitarrspelare.

Sammanfattningsvis en alldeles underbar spelning, om än i kyligaste laget. Folk rusade hem efter sista låten i vad jag förmodar var ett desperat försök att slippa behöva amputera alla sina perifera kroppsdelar till följd av köldskador.

Instagram @barabaraberra

John Henry live på Kafé De Luxe

I fredags bjöd stans finaste krog på countrymusik. Piteåbandet John Henry gästade den lille scenen i källaren på det rosa huset på Sandgärdsgatan som vi stammisar kallar Deluxe.

Före spelningen åt vi vårrulle och jag gjorde mitt bästa att förtränga kommande helgarbete med stora mängder öl. (Ett knep som visade sig vara osmart när jag vaknade sen lördagsförmiddag med tungt huvud, ett lätt illamående och vetskapen om att infinna mig i landstingets sträva uniform om enbart ett par timmar.) 

Klockan 22.30 lokal tid entrade bandet scenen. Det var en ganska mager publik, kanske var vi femtio pers på plats. Första låten var en cover på Gillian Welchs "Caleb Meyer" vilket givetvis fångade min uppmärksamhet då hon är min idol och ledstjärna. Så klart var det endast en skugga av Gillians version men ändå en trivsam start. Därefter kom ytterligare covers, en hel del hurtiga hits från 50-talet vilket är en genre jag har svårt för, men man bjöds som tur var också på modernare visor, några av dom var till och med orginallåtar (tror jag). Sångerskan hade en helt okej röst men man blåstes ju inte av stolen direkt.

På det stora hela en myspysig fredagsspelning men som tyvärr lämnade mig helt oberörd. Sångerskan utlovade dock mer klös i andra setet men det missade vi på grund att att vi vid det laget begett oss till Bishops, krogen som gud glömde. 

Sångerskan såg ut precis som Marcia Gay Harden.

Sam Outlaw - "Ghost Town" + "Old Fashioned"

Ni har väl inte glömt bort Sam Outlaw? Mannen med den sammetslena rösten och skira cowboyhatten. Han är ju högaktuell med plattan Angeleeno, men tyvärr har han inte gjort det lätt för oss europeiska fans. Plattan finns typ ingenstans. Man kan dock lyssna via hans Bandcampsida men det tycker jag känns lite konstigt. Glädjande nog är cowboyen från Kalifornien dock ett stort fan av konsten musikvideos och idag upptäckte jag dessa två.





Yihaa!

Vansbrosimningen 2015

I lördags gjorde jag mitt livs första simlopp. I månader har jag skavt runt i simbassänger och öppet vatten för att bemästra konsten crawl. Det har gått långsamt framåt och länge trodde jag att jag skulle bröstsimma (som en tönt!) fram i Vanån och Västerdalälven. Men veckan före start kom jag plötsligt på att jag kunde andas varannat armtag istället för var tredje och vips så var simningen inte längre en orgie i lufthunger och dödsångest utan faktiskt en ganska trevlig motionsform.

Loppdagen till ära var det hett som i helvetet i den lilla daländska orten Vansbro. Det var därför ljuvligt när man strax innan 13.30 lokal tid äntligen fick stiga ner i det 18-gradiga vattnet, snudd på att man hade kunnat skippa våtdräkten och simmat i sin födelsedräkt.

Loppet tog dryga timmen och var mestadels en behaglig upplevelse. Förutom att glasögonen immade igen ideligen skedde faktiskt inga större missöden. Det sägs att det är medström första två kilometrarna och motström sista kilometern. Men på grund av mitt fantastiska vattenläge (strax över vattenytan?) kände jag inte av någon ström överhuvudtaget vilket ju var lite av en besvikelse, åtminstone den sträckan där jag hade tänkt att bara flyta med som en död sill.

Men helgens stora utmaning var inte simningen, utan att bo i en elfri pytteliten stuga ihop med fem miljarder knott, två päron och en syster. Stugan var dock magiskt vackert belägen så plus minus noll i boendeupplevelse.

Nu återstår att se vad nästa sportutmaning blir för mig. Min simmarkarriär har i alls fall bara börjat. Nästa år satsar jag på en plats på topp 100! Detta året hade jag behövt simma på 44 minuter och 5 sekunder för att komma på exakt hundrade plats, ska väl inte vara omöjligt att slipa bort en kvart på tre kilometer simning? Hashtag hybris.

Bildkavalkad i icke kronologisk ordning.

Mamma den stora spexaren.

Kerstin "The Dolphin" Viman

Minuterna före start.

Timmarna före start. Från stugan till bilen.

Frulle på altanen.

Ingrid i startfållan.

Jag i startfållan.

Instagram @barabaraberra



Strax före knottinvasionen.

Grillfest!

 

Kacey Musgraves - Pageant Material

För tre år sedan svepte Kacey Musgraves in över countryvärlden som en underbar sommarbris. Hennes genombrottsplatta Same Trailer Different Park hyllades av alla, inklusive undertecknad.

Som alltid när en pangplatta ska följas upp är risken för flopp överhängande. Men Pageant Material som nya plattan ironiskt heter visar sig vara precis lika bra. Här bjuds man på trallvänlig country i alla dess former. Lugna bitar samsas med upptempospår och allt kryddas med Musgraves patenterade "kaxiga" texter som i konservativa Amerika faktiskt kan sticka litegrann i ögonen på bibelbältesinvånate och republikaner.

Men vassa rim till trots, bäst är ändå melodierna som hon skapar. Som till exempel refrängen på "This Town" som är riktigt svår att sitta still till. Sedan uppskattar jag också de mer klassiska tonerna på gulliga "Late To The Party" och svängiga "Dime Store Cowgirl".

På det stora hela ett klockrent countryalbum. I all sin enkelhet.

Betyg 4,5 (av 5)

The bigger the hair the closer to god.