Crying Day Care Choir - Leave The Kingdom

Crying Day Care Choir har med sin fina folklorepop växt till en personlig favorit. Jag så dem först våren 2013 här i byn och sen i Stockholm för blott ett par veckor sedan i samband med deras releasefest för nya plattan som också är deras debutplatta om man ser till fullängdsformatet.

Deras EP från 2012 var ju verkligen alla tiders och även fjolårets julplatta var svår att inte tycka om. Mina förväntningar på Leave The Kingdom har därför varit through the roof.

Tyvärr måste jag säga att förväntningarna inte infriades, det finns på tok för många riktigt sega bitar som drar ner helhetsintrycket. Det är överlagt ett ganska pretentiöst album, det är mycket stämsång och toner i moll. Det hela vägs ju dock upp litegrann av att gruppen har en riktigt kompetent sångare framme vid micken.

För att summera, ett bra album rent musikaliskt men ganska deppigt att lyssna på, och musik ska sjungas utav glädje, visst?

Bäsa spår: "Up & Away" och "Elfriede"

Betyg: 2,5 (av 5)

 

 

Willie Watson - Folk Singer Vol. 1

Willie Watsons solodebut sticker verkligen ut i det hav av countrymusik som årligen strömmar ur de amerikanska skivbolagen. Inte bara på grund av hans udda, snudd på fula sångröst, utan också för att hans musik är så härligt opretentiös. Låtarna består av sång och banjo, ibland också en gitarr men that's it, och konstigt nog låter det fantastiskt.

Men Willie är ju inte direkt någon oäven artist. Med ett förflutet som en av Old Crow Medicine Show-grundarna har han ju stått på en och annan countryscen och tjoat.

Det enda negativa jag kan säga om plattan är väl att det bara är covers men om man som jag inte lyssnat ihjäl sig på amerikanska folkvisor så har man kanske inte ens hört dem förut.

Bästa spår: "Mexican Cowboy", "Rock Salt and Nails", "Kitty Puss"

Betyg 4,5 (av 5)

 

 

Ps. ursäkta dåligt bloggande, ska försöka skärpa mig.

Lera Lynn - Lying In The Sun

Duktiga Lera Lynn föll jag ju som en fura för när jag upptäckte hennes debutplatta. Därefter har det varit onödigt tyst från hennes håll. Men nu har hon i alla fall vaskat fram en EP som är alla tiders. Den består av fyra originallåtar* och en cover av Springsteens "Fire".

På det stor hela är det en riktigt bra EP. Titelspåret är lite småsegt och inte riktigt min kopp av te men sjunger man som Lera Lynn så blir även en halvdan låt riktigt bra. I övrigt rekommenderar jag  "I'm Your Fool" och "Fire".



(* Jag tror det är originallåtar men dem är nästan för bra för att vara det, någon annan kanske vet säkert?)

Sunny Sweeney - "Bad Girl Phase"

Underskattade Sunny Sweeney har släppt en ny och efterlängtad singel. Låten som sådan är väl inte fantastisk på något vis men helt okej. Men det är ju framförallt glädjande att hon är tillbaka på musikscenen igen efter hennes fantastiska album Concrete från 2011 som väl gick förbi de flesta som inte råkar ha ett nördigt countryintesse.

"Bad Girl Phase" kan ni avnjuta på spotify. När det nya albumet släpps är lite oklart men ganska snart tror jag. I väntan på det tycker jag ni kan roa er med att lyssna på hennes finaste bitar "Staying's Worse Than Leaving", "From A Table Away", "Fall For Me" och "Drink Myself Single".

Årets eurovisonresumé utgår till följd av ett lite bitskt inlägg i genusdebatten

Vad var det egentligen som hände i lördags? Jo skäggiga damen vann Europas största musiktävling och det var tydligen det bästa som hänt Europa sedan muren föll i Berlin.

Ingen har väl missat hur duktiga journalister varit med att kalla Conchita för kvinna, ingen har ens schabblat på pronomen. Under själva tävlingens gång sa bisittarna hon eller henne 11(!) gånger under den korta introduktionsvideon.

Inte för att vara en bakåtsträvare eller så, men någon måste ju så att säga tala ur skägget.

Conchita Wurst är en hittepåperson, ett alter ego som dragshowartisten Thomas Neuwirth skapat eftersom han tycker det är festligt att ha på sig klänning, sminka sig och vara fin i håret. Han har dessutom valt att krydda karaktären med ett mustigt skägg. Det är verkligen inget som helst fel med det men att kalla Thomas för kvinna är felaktigt språkbruk. Låt gå för att karaktären Conchita Wurst i allra högsta grad är kvinna men hon är också en karaktär, precis som Hero, Pansar och Bullet i barnprogrammet Gladiatorerna. Så varför envisas journalister med att rapportera om henne som att hon vore en riktig person?

Jo för att vi här i Sverige är så in i helvetes rädda för att anses diskriminerande, rasistiska eller intoleranta. Till den grad att vi överkompenserar, vi öser beröm över Conchita, vi älskar att vi i Europa blivit så reko att vi kan rösta fram en sådan artist som vinnare. Vi klappar oss på huvudet och känner oss nöjda över hur långt vi kommit. Sedan sitter vi i fikarummet på jobbet och hör någon säga att den där Wurst som vann i lördags såg ju inte riktigt klok ut och vi kommer på oss själva att tänka att där var det äntligen någon som slog huvudet på spiken.

För hur gärna vi än vill vara fördomsfria och härliga så kommer vi nog alltid reagera på kombinationen klänning och skägg. Och det är i min värld inte lika med att var intolerant eller diskriminerande. Det är bara en ryggradsreaktion som kanske (förhoppningsvis!) försvinner ur våra gener med ett par miljoner års evolution och människor som Thomas Neuwirth.

För handen på hjärtat hur många av oss hade jublat om vår pojkvän/doktor/pappa/bror/revisor/VVS-konsult plötsligt dök upp i läcker ögon make-up, högklackat och skägg?

Någon?

Crying Day Care Choir + Linn Öberg live på Debaser Medis

I fredags vankades liveunderhållning i Stockholm, Sveriges hufvudstad. Personliga favoriten Crying Day Care Choir bjöd på gratiskonsert så klart som korvspad att jag och två snållännigar var på plats. De hade dessutom bjudit in Linn Öberg som uppvärmningsnummer vilket visade sig vara ett stort utropstecken.

Men först njöt vi av storstaden genom shopping och restaurangbesök. Vi unnade oss också lite kultur i form av Fotografiska muséet. Där visades för tillfället bland annat Roger Ballens "konst" som bestod av äckliga djur och äckliga människor. Jag vet inte hur ni har det men jag tycker man får nog av sånt i sitt dagliga liv. Det var alltså inte min kopp av te, och som vanligt när jag försöker mig på något konstnärligt kommer jag till den bittra slutsatsen att jag är en simpel flicka som helt enkelt inte förstår mig på att. Bistron på Fotografiska var dock alla tiders. Jag åt fetaostsallad och drack dyr öl. Sedan tog jag ett foto som var finare än muséets alla konstverk tillsammans.

Uppladdningen inför konserten tog sig sedan sin start i min systers lägenhet norr om city. Vi åt pizza, drack drinkar (om man med drinkar menar öl) och åt chips och gott och blandat. Det var med andra ord en helt galen fest! Så galen att vi blev lite sena och bara hann se upphällningen av Linn Öbergs spelning. Linn är en flicksnärta som lirar kompetent indiepop. Hon imponerade stort med bra röst och härlig utstrålning.

Linn Öberg

Sedan var det dags för helgens happening Crying Day Care Choir. Jag såg de ju först här i Växjö för dryga året sedan och deras få låtar som finns på spotify har sedan dess spelats sönder fullständigt här hemma. Fredagens spelning var därför en efterlängtad releasefest för deras nya platta som släpps 14 maj.

Bandet består av Jack, Sara och Bill. Jack och Sara är gifta och Jack och Bill är bröder om jag förstått det hela rätt. Det var också någon ny trummis med i bandet men jag uppfattade inte hans namn.

Showen gjorde ingen besviken. Deras patenterade lo-fi-sound passade som handen i handsken i den gamle slitna men charmiga lokalen (som ju delar husrum med både simhall och bibliotek). Bästa låtarna var "Folklore", "Where Did John Lennon Go" och senaste singeln "Up & Away".

Bäst på scenen var sångaren Jack som verkligen har en hemtrevlig röst som är minst lika bra live som i studio. Jack och konserten i övrigt får 5 (av 5) i betyg!

Jack fick äran att hamna i mitt instagramflöde @negerberra

Crying Day Choir finns som sagt på Spotify. Linn Öbers fina pop finner du också där.

Sam Outlaw - "Cry For Me"

Nu har ni väl lyssnat på Sam Outlaw nonstop sen jag tipsade om honom för dryga veckan sedan?

Det har jag gjort i alla fall. "Cry For Me" är en av hans bästa låtar från nysläppta EP:n och levereras här i en fin video.



Det tog mig oroväckande lång tid att upptäcka att det var något konstigt med hästen. Men man är ju inte helt på hugget efter 30 timmars helgjobb. Hoppas bara jag inte missat att någon patient ligger död och likstel i en lasarettssäng.

Första maj

Jag berikade min första maj-upplevelse med en promenad ner till Speakers Corner i Växjö City. Kommunistiska partiet höll låda och stod och viftade med röda flaggor. De var cirka sju stycken till antalet. Jag missade talen men hann med en härlig spelning av 20-åriga Sofia Lentini. Och det var typ det finaste jag hört denna sida jul. Som en ung Afzelius utan den störiga skånskan.

Här kan ni lyssna på flickebarnet.

Instagram @negerberra