lördag 26 december 2015

Årets bästa plattor plats 5 till 1

Countryoraklet ger er årets bästa plattor!

5. Brandi Carlile - The Firewatcher's Daughter
Den gode Carlile har skämt bort oss riktigt ordentligt på senare år med det ena magnifika skivsläppet efter det andra. På The Firewatcher's Daughter tog hon sitt patenterade folksound åt det rockigare hållet och det blev föga förvånande hur bra som helst!

4. Sam Outlaw - Angeleno
Kanske var jag först i Sverige med att upptäcka den urbana cowboyen från Kalifornien. Han kom ju på första plats redan förra året på denna ärofyllda lista i och med sin självtitulerade EP. Angeleno är hans officiella debut och klart som korvspad är det fantastisk country (det visste jag ju redan). Sam sjunger med en sällsynt sammetslen röst och låtar som "Country Love Song", "It Might Kill Me" och "Love Her For A While" är balsam för själen. Tyvärr har plattan halkat ur Spotify och finns inte att köpa på iTunes förrän en bit in i januari, kanske kan man köpa en fysisk CD (haha!) någonstans. Det går dock att lyssna på plattan på hans Bandcampsida tillsvidare.

3. Kacey Musgraves - Pageant Material
Kacey har snabbt seglat upp som en av de största inom den kommersiella countryn. Inte konstigt kanske när man följer upp sin pangdebut med ännu ett mästerverk. Pageant Material är en musikalisk fröjd men är också, precis som debutplattan, en nagel i ögat på alla hemska amerikaner som har en människosyn som Donald Trump.

2. Frankie Lee - American Dreamer
Redan på första raden på "High and Dry" förstår man att Frankie Lees debutplatta är något alldeles extra. Dels sjunger han ju som en österrikisk körgosse, men han skriver också låtar rakt från hjärtat och man får vara bra död inombords för att inte beröras av hans stilrena amerikana. Det finns inte ett enda snedkliv på de tio spåren men kanske glimmar det till lite extra om just "High And Dry" och pianoballaden med samma titel som plattan "American Dreamer".

1. Andrew Combs - All These Dreams
Texassonen Andrew Combs släppte sin andra studioplatta i mars, i april upptäckte jag den och sedan dess har egentligen inget annat låtit riktigt bra. Det är ungefär som när jag upptäckte tequilaölen, vanlig öl smakar ingenting längre. Ska ni ta med er någonting från musikåret 2015 så låt det vara denna pärla till platta. Kräma på volymen på max och lyssna på mästerverk som "Nothing To Lose", "Foolin'", "In The Name Of You" och "Month Of Bad Habits" och försök att komma på någon anledning till att lyssna på något annat, någonsin igen.

vi är topp 5!

fredag 25 december 2015

Årets bästa plattor plats 10 till 6

Ho ho, här kommer countrytomten med årets bästa plattor. Vi börjar med plats 10 till 6. Imorgon kommer topp 5!

10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.

9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.

8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.

7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".

6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.

God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian.

måndag 21 december 2015

Audra Mae & The Almighty Sound

Idag har jag haft ledig dag efter helgjobb och det innebär låååånga surfarsessioner på min bästa vän paddan. Då upptäckte jag att Mranda Lamberts monsterhit "Little Red Wagon" från i år faktiskt såg dagens sjus redan 2012 då den släpptes med orginalartisten Audra Mae.

Jag har älskat Miranda Lamberts version men måste nog säga att orginalet snudd på är vassare. Den finns på kollaborationsalbumet Audra Mae & The Almighty Sound som även den visade sig vara en toppenplatta med fina bitar som "Two Melodies", "Annie Get Your Gun", "Smokin' The Boys", "My Friend The Devil" och "Jebidiah Moonshine's Friday Night Shack Party". En fantastisk röst har hon också denna Audra.

Audra Mae & The Almighty Sound finns på Spotify!

Vackert omslag.

torsdag 17 december 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

tisdag 15 december 2015

Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar

Den härliga duon bestående av banjoplockaren (mer känd som skådis för normalt folk) Steve Martin och sångerskan Edie Brickell är aktuell med en uppföljare till fjolårets dundersuccé Love Has Come For You.

Än en gång bjuds man på Brickells speciella släpiga stämma över ett hav av banjotoner. Kombinationen är slående vacker! Kanske är denna plattan också snäppet mer seriös, här finns till exempel inga spår som "Siamese Cat" och "Shawnee" som hade en uppenbar humoristisk ådra på förra plattan.

Jag gillar egentligen det mesta här, kanske är det ett par låtar som tyvärr är i segaste laget. Men de vägs upp av de medryckande "My Baby", Mine All Mine" och titelspåret "So Familiar" som nog får koras till plattans bästa.

Kort och gott ett mycket trivsamt album om än snäppet svagare än föregångaren.

Betyg: 4 (av 5)

Vilket golv!

söndag 13 december 2015

Melina Borglowe live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för ännu en afton på Sveriges bästa klubb Kafé De Luxe. Men först 30-årsfest för undertecknad med snofsiga tilltugg och champagnedrinkar i felaktiga glas. Vi drack också öl som normalt folk, vi är ju inga överklasskärringar.

När fyllan värmde som bäst traskade vi iväg till Deluxe. Artisten för kvällen var Melina Borglowe med band. Jag har följt Borglowes framfart under ett par år och måste säga att gårdagens spelning var hennes allra bästa. Det fullständigt sprudlade musikglädje från scenen, eller så var hon bara hög på stearinångor då hon enligt en säker källa även deltagit i luciatågen i Växjö domkyrka under veckan.

Bästa låt var "Sunflower Meadow", föga förvånande eftersom den är lite av ett mästerverk.

Melina Borglowe
Fotnot: Ulrik Munther spelade före Melina men då prioterade vi party. Som en skänk från ovan fick vi dock äta frukost med honom på Deluxe brunchbuffé några timmar senare.

Fotnot: Vi satt inte vid samma bord.

lördag 12 december 2015

Nobelfestspecial: En iakttagelse

Visst kan man imponeras av alla duktiga vetenskapsmän och kvinnor som får pris för massa nyupptäcktas inom kemi, fysik och allt vad det heter. Men tusen gånger mer imponerande är ju att samtliga nobelgäster verkar kunna hålla igång ett samtal med sin bordsdam/herre i flera timmar. Vad i hela friden pratar de om en hel kväll? De känner väl inte ens varandra i regel? Jag har noterat detta i flera år, var än kameran landar så pratar folk med varandra. Jag har aldrig sett någon stirra ut i intet som väl ändå är standard på jobbmiddagar och andra tillställningar?

Sara Danius hade elegantaste ensemblen!

torsdag 10 december 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 5: Adam Baptiste

Igår var det hiphoptema på Jills Veranda. Adam Baptiste, också känd som ADL, gästade Jill och hennes störigt perfekta lynne. I hiphopsvängar betyder kanske ADL någonting, i vården är det ett sällsynt inslag då arbetsterapeuten plötsligt arbetar.

Baptiste visade sig vara en hyvens grabb med glatt humör och stor nyfikenhet på countryn. Tyvärr hade Nashville drabbats av en något svensk väderlek under hans besök, det såg ut som oktober i Växjö. De deppiga besöket hos de PDST-drabbade krigsveteranerna som lärde sig spela gitarr förstärkte också den sorgsna stämningen .Temat för programmet var patriotism vilket så klart måste dyka upp förr eller senare i ett countryprogram, tyvärr får den amerikanska überpatriotismen alltid mig att må lite illa.

I övrigt känns det inte riktigt som programmet lyfte. Jag hade till och med svårt att titta på det, började diska och ha mig mitt i. Kanske missade jag massa kul men om man inte fångas under första 20 minuterna så får det väl ses som ett misslyckande hos producenten, inte hos mig.

Som alltid var musiken top notch och Jill och Adams röster gjorde sig som ler och långhalm ihop. Både Dolly Partons "The Grass Is Blue" och veckans temalåt "American Remains" av The Highwaymen var riktiga små pärlband av toner.

Betyg: 2,5 (av 5)

Je suis ADL.

måndag 7 december 2015

Christmas Day Care Choir Vol. 2

Det glada folkpopgänget som till vardags kallar sig Crying Day Care Choir har idag släppt en ny julutgåva med fyra orginaljullåtar. Himla trivsamt tycker jag då det är torrt som uppbrunnet tomtebloss på julmusiksfronten i år.

Plattan innehåller bandets patenterade lo-fi sound och finfin sång från den skicklige sångaren Jack. Men även övriga bandmedlemmar hörs yla en hel del i bakgrund och ibland till och med framme vid huvudmicken.

Bästa spår: "Wish List" eller "Once A Year"

Gulligt värre!

Lyssna även på deras julplatta från 2013 och övrig repertoar, bästa plattan är "Join The Joyful Revolution" som väl mer är en EP pga enbart fyra låtar, men fyra fantastiska låtar därtill!

fredag 4 december 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 4: Jerry Williams

Jills veranda mottog i veckan nationalikonen Jerry Williams. Ett uppfriskande gästval kan jag tycka då det ju varit på tok för mycket kredd på den där verandan under hösten.

Jerry och Jill välkomstskålade i mojito och whisky och kemin mellan de båda var för ovanlighetens skull riktigt lättsam. Den goda stämningen fortsatte dagen därpå med jive över amerikanska pannkakor. Jill försökte lära sig den ädla konsten men dans är helt uppenbart inte hennes starka sida, såg mer ut som hon fick ett EP-anfall.

Efter denna dansanta förnedring hände ingenting förrän det blev kväll och Jill tog med Jerry på ett party ute i buschen där det bjöds på grillat och gammal musik. Jag börjar misstänka att dessa übermysiga fester produceras av Jills Veranda för så där trevligt kan väl folk inte ha det i verkliga livet?

Resten av showen bjöd på både det ena och det andra. Det gymmades och åktes motorcykel. Jill hälsade också på självaste Emmylou Harris i ett ovanligt hjärtligt möte för att vara en sådan superstar. De sjöng "Love and Happiness" ihop och det var faktiskt väldigt fint.

I slutscenerna fick Jerry sjunga den låt han haft med sig, Don Gibsons "Sea of Heartbreak", live på Nashville Palace.

Trots att Jerry Williams väl känns så ute som en människa kan vara så skapade han och Jill riktigt myspysig tv-underhållning.

Betyg: 4 (av 5)

I can jive I can jive!!!


tisdag 1 december 2015

LeAnn Rimes - Today Is Christmas

Det är lite snålt på julmusiksfronten i år. Men ett par artister kan givetvis inte låta bli att släppa en julskiva och med det också kanske dra in lite extra kosing på kontot. En av dem är LeAnn "Don't Fight The Moonlight" Rimes. En artist som jag hade äran att se live 2013 och som sedan dess haft en alldeles speciell plats i mitt dunkande countryhjärta.

Today Is Christmas är i typiskt amerikanskt snitt, kommersiellt och glättigt. Alltså precis vad man vill höra när man sätter på en julplatta, väl? Här bjuds man på klassiker som "The Little Drummer Boy" och "Holly Jolly Christmas/Frosty The Snowman". Överlag är det ett ganska speedat album och sången är tämligen intensiv från den goda LeAnn. Min mamma som är en riktig musikkännare skulle nog kalla LeAnn för en pipmaja.

Bästa spår är den i sällskapet mest nedtonade, "The Heartache Can Wait", satans fin.

Betyg: 3 (av 5)

Don't Fight The Christmas Light!

söndag 29 november 2015

Frida Selander live på Kafé de Luxe

Den lokala krogen Kafé de Luxe hade igår finfint besök i form av norrländskan med den fantastiska rösten, Frida Selander. Men först spelade John Holm, en kille i sina bästa år som lirar progg och sjunger med en hetsigt nasal stämma. Vi var inte särskilt intresserade av att titta på en 67-åring så vi dök upp lagom till Fridas konsert, men att döma av stämningen på den för kvällen mogna publiken så hade John gjort sin livs spelning och kanske hade baren slagit rekord i antal sålda öl.

Frida med band äntrade scenen strax efter 23 lokal tid. Det var bra drag från första stund och man måste vara musikaliskt efterbliven för att inte uppskatta hennes mäktiga sångröst. Mellan låtarna var det långa mellansnack om allt mellan himmel och jord. Den förfriskade publiken var dock inte särskilt intresserade av dessa utläggningar och det var knappt att man hörde henne där uppe på scenen. Personligen gillar jag konsten mellansnack och jag tycker Frida behärskade den ganska väl, men det är inte lätt att överrösta ett gäng fulla smålänningar.

Efter cirka en timmes underhållning var showen över, det blev dock ett maffigt extranummer i form av "By My Side" före bandet på riktigt tackade för sig.

Jag har sett många band i den lille källaren på Deluxe men detta var ett av de bättre. Om ni missat fenomenet Frida Selander helt så finns hon på Spotify.

Instagram @barabaraberra

torsdag 26 november 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

torsdag 19 november 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 2: Joel Alme

Igår var det onsdag och det var dags för ännu ett djupdyk i Sveriges vackraste smilgropar. Den natursköna Jill Johnson hade denna veckan bjudit in popsnöret Joel Alme för någon slags antisemester i Nashville. Temat för programmet var eländes elände.

Men Joel får kanske skylla sig själv eftersom han på sin bucket list (detta fåniga inslag där gästerna ska skriva ner ett par saker som de hemskt gärna vill uppleva under sin tid i Nashville, men som vi alla förstår är gravt styrt av en producent som försöker få lite spridning på programmens innehåll) skrev ner att han ville träffa någon från samhällets utkant.

Denna knasiga önskan resulterade i inte mindre än två besök till det lokala fängelset för den gode Joel. Första gången fick han sitta med och jamma med ett gäng fångar som hade sångstund. Det var ett fint möte men det kändes som den scenen höll på i en evighet.

Efter denna visit blev det snäppet lättsammare stämning då Jill tog med Joel till ett klassisk picking party. Där bjöds man på spontansång, banjoplock, öl och grillat. Det var kanske så nära man kommer himmelriket på jorden. Men det hade ju också vissa likheter med korridoren där esteterna höll till i skolan med deras jävla stämsång och plötsliga trubadurutfall så jag är kanske ändå lite kluven inför fenomenet.

I slutet av programmet var det dags för ytterligare en tripp till fängelset. Denna gången åkte Jill med, hon och Joel skulle framföra "Rainbow Road" ihop. Jill försökte smälta in i en elegant fängelsedräkt, men missade målet helt då fångarna sedan länge gått över till enfärgade orangea byxor och blusar.

Sången var som vanligt från Jills sida magnifique. Joels sångstil har jag svårare för men det var ändå svårt att värja för den sympatiske Göteborgssonen som för första gången korsade Atlanten.

Programmet var onödigt insnöat på det deppiga temat men Joel var mysig och Jill var snäppet mer avslappnad än vad man är van vid. Det var dock på tok för lite verandahäng för ett program som heter Jills veranda. Och den där töntiga berättarrösten i början skulle jag kunna döda med mina bara händer.

Betyg: 3 (av 5)

Orange is the new black.

tisdag 17 november 2015

EM-kvalspecial! Danmark - Sverige 2-2

Jag motstod frestelsen att skriva om lördagens skandinaviska derby eftersom detta ju inte är en sportblogg, men nu kan jag inte hålla mig längre!

Idag var det alltså dags för del två i dramat om vem som skulle få äran att åka till EM i Frankrike för att troligtvis åka ut redan i gruppspelet. Sverige hade vunnit första kampen och behövde egentligen bara bevaka ledningen. Alla vi som är fotbollskunniga vet dock att det snudd på är svårare än att sitta i ett kniven-på-strupen-läge. Sverige öppnade också något darrigt, danskarna hade flera målchanser första kvarten medan Sverige knappt lämnade sin planhalva. Trots det danska övertaget var det i det danska målet som nätet rasslade först, på fiffig hörnvariant skarvade Zlatan in bollen.

Sverige kom mer och mer in i matchen men de hade inte riktigt samma fina passningsspel som under lördagens fantastiska första halvlek. Efter pausvila var det böljande spel, nästan lika böljande som passformen på Mikael Lustigs shorts. Jag tycker han skulle haft gult kort för taniga ben. Förutom hans stillösa uppenbarelse så gjorde han och övriga backlinjen en riktigt solid insats.

Apropå gula kort så borde både Marcus Berg och Sebastian Larsson fått varsitt för allmänt gnälligt beteende. Man kan inte stå och sura varje gång domarn blåser och man behöver inte vifta med armarna som en idiot så fort man tycker bollen är ute eller offside eller vad det nu kan vara. Tacka vet jag damfotboll där de ännu inte kommit på idén att bete sig så patetiskt.

Men åter till matchen som vid det här laget gått något i stiltje. Jag passade därför på att öva på att linda ben och visst fan klämmer Zlatan till med århundrades strut medan jag har full fokus på att få till den perfekta "åttan" över underbenet. Med den kanonkulan var saken i princip biff men bara för spänningens skull släppte Sverige in danskarna i matchen, men tiden var för knapp och de hann inte göra de fyra mål som var nödvändigt för förlängning och chans till avancemang.

Slutresultatet blev 2-2. I klädkampen ger jag knapp seger till danskarna i deras smakfulla blodfärgade trikåer.

Nu kan ni hoppa upp och sätta er på att det kommer bloggas frenetiskt från EM i Frankrike i sommar. Au revoir!

Jämför Lustigs ben med Zlatans!

Danielle Bradberry - "Friend Zone"




Igår upptäckte jag den här låten. Jag tycker den är underbar, speciellt det lilla sticket med distad mikrofon och snärtig banjo eller vad det nu kan va för stränginstrument. Danielle Bradberry som sångaren heter vann säsong fyra av amerikanska The Voice, programmet som väl bara snurrade en säsong i Sverige men som verkar ha evigt liv over there. Hon släppte en fullängdare 2013 och så nu denna fantastiska hit. Finns på spotify!

söndag 15 november 2015

James McMurtry - "How'm Gonna Find You Now"

Hittade den här gubbstrutten på youtube. Har ingen aning om vem han är men troligtvis är han ganska känd på grund av flertalet album på Spotify. Seriösa countrybloggare vet säkert allt om honom, jag är ingen sådan.


torsdag 12 november 2015

Jills veranda säsong 2 avsnitt 1: Seinabo Sey

Jill Johnson är tillbaka i rutan med sin omåttligt populära serie. Verandan är ny men allt annat är sig likt. Jill och hennes perfekta käklinje tar emot en gäst per program som har med sig en countrylåt som  ska överanalyseras. Det blir också utflykter i Nashvilleområdet med omnejd.

Säsongens första gäst var souldrottningen Seinabo Sey. För mig en tämligen ny bekantskap. Men vilken trevlig bekantskap sen! Seinabo visade sig vara den ödmjukaste av människa. Hon anlände sent en kväll och hann knappt svälja sin välkomsöl innan Jill tvingade med henne till kyrkan för att sjunga "Oh Happy Day" inför hundratals jesusfreaks. Det var programmets höjdpunkt för trots stor nervositet hos den unga soulstjärnan så lyckades hon charma hela körka.

Därefter blev det diverse lunchar/middagar/barhäng med allvarliga samtal om tro och religion och annat trist. Det var en rejäl överdos av stilla samtal programmet igenom. Lite mer action hade inte skadat.

Om jag vore producent hade jag bjudit in ett par gäster åt gången och fyllt på glasen så fort de var tomma. Men det är ju inte Pluras veranda vi tittar på.

Man måste ändå älska de vackra Tennesseevyerna och trots att Jill är stel som en pinne i sin programledarroll så klär hon fantastiskt i poncho och hon kan sin countrymusik. Vilket hon fick bevisa i slutminuterna när hon och Seinabo sjöng "Go Rest High On That Mountain" ihop, inte ett öga torrt.

Premiärprogrammet får 3 (av 5) i betyg.

Jills nya veranda.

onsdag 11 november 2015

Idol 2015: Sjunde fredagsfinalen

Mitt liv har visst fått sig ett rejäl uppsving för även i fredags lyckades jag med konststycket att ha något viktigare för mig än att titta på Idol. Jag var på restaurang som en helt vanlig människa.

Men nu har jag svept igenom alla uppträdanden på Play och holy cow vilken show! Samtliga idoler måste varit djupt nere i LSD-påsen och grävt för deras Motowntolkningar var helt overkliga. Temat för kvällen var alltså Motown, typ funkig soul med storband.

Eftersom ingen förmodligen bryr sig om mina pretentiösa idolrecensioner så nöjer jag mig med att bara konstatera att Axel var bäst i fredags. Se bara på den stiliga Norrköpingsbon!

söndag 8 november 2015

Deportees + Christian Kjellvander live på Växjö teater

Igår besökte indiepopparna Deportees Växjö teater för en klassisk sittkonsert. Som en tidig julbonus dök också Christian Kjellvander upp som förband.

Kjellvander hade med sig en elgitarr, en dålig hållning och en långt gången flint. Kanske fokuserar jag nu på fel saker men jag kan tycka att man får raka av sig håret när man bara har en krans kvar på huvudet. Speciellt när södra Sveriges vassaste countryskribent sitter på balkongen och i princip inte kan tänka på något annat än den kala hjässan. Men förutom det visuella så bjöd han också på sin fantastiska americanastämma. Den fyllde lokalen lika mäktigt som röken från rökmaskinen.

Efter en kort paus var det dags för huvudakten Deportees, bandet från Umeå som grundades redan 2003 och som släppt fem album, senast The Big Sleep från i år. Jag kom med föga höga förväntningar då jag ju är en countrytjej, inte nån fjantig indiepoppare. Men de sex bandmedlemmarna visade sig ta sitt uppdrag att underhålla Växjöpupliken på största allvar. Det var tajt sång och bra driv. Sångaren hade dock ett rörelsemönster som Gilbert Grapes brorsa och hade även hittat ett par byxor ur barnkollektionen på Lindex, alternativt glömt ta av sig pyjamasbyxan. De var som ni kan förstå fula som stryk, jag förstår verkligen inte grejen med karlar som tar på sig något annat än en välsittande jeansbyxa. Förutom hans stillösa uppenbarelse hade han en fantastisk röst som faktiskt lyckades matcha det höga ljudet från trummorna, synten och de distade gitarrerna. Och kanske är det musiken man ska fokusera på när man är på konsert, inte folks sopiga klädsmak. Själv hade jag på mig en lång bussarong med frukter på så jag kanske bara ska vara tyst.

Kjellvander bjöds upp på scenen i slutminuterna och det var riktigt avkopplande att lyssna på hans fina röst efter nästan två timmars ös från Deportees. Det blev sedan extranummer efter rungande applåder och sen var det slut.

Trots att jag inte gillar indiepop så gillade jag Deportees. Kanske hade de gjort sig bättre på en krog så man hade kunnat svänga på höfterna men om jag känner mig själv rätt hade jag på min höjd stått och svajat lite i min fula fruktdress.

Instagram @barabaraberra

torsdag 5 november 2015

Dave Rawlings Machine - "The Weekend"

Jag har jobbat som ett litet svin i veckan, alltså cirka åtta timmar om dagen. God bless de människor som orkar med det plus en aktiv fritid. Hur som helst är jag så här redo för helg.



tisdag 3 november 2015

Idol 2015: Sjätte fredagsfinalen

Inte nog med att jag förstörde fredagkvällen med hårdrock (se föregående inlägg), jag missade också väldspremiären av countrytema på svenska idol. Men nu har jag tittat på samtliga bidrag på Play. Det var en afton av blandad kvalitet, men för de flesta ändå ett fall framåt.

Simon hade äntligen lämnat mansklänningen hemma och tagit på sig en välsittande byxa. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Med sig på scenen hade han sin akustiska gitarr och bjöd på en stämningsfull version av First Aid Kits mästerverk "My Silver Lining".

Frans hade också en bra kväll. Han sjöng Dixie Chicks "Not Ready To Make Nice" och gjorde den med den äran, otippat nog. Han har verkligen lyft sig från första omgångarnas katastrofala uppträdanden.

Martin sjöng "Hey Brother" med klassisk Martininlevelse. Alltså promenader över scenen och små rörelser med de korta Tyrannosaurus Rex-armarna. Så fel men ändå så rätt.

Axel hade en dålig kväll. Han sjöng Rascal Flatts "Life Is A Highway" och tog i så mycket att han nästan pinkade på sig i de tajta jeansen.

Även Tove var något övertänd tyckte juryn. Men jag tycker hon gjorde en riktigt frejdig version av Taylor Swifts "Love Story". Av alla årets små idolaspiranter så tror jag faktiskt det är Tove som kommer bli nåt. Men jag kan ha fel, det har hänt många gånger förr.

Amanda sjöng Dollyklassikern Jolene och gjorde det helt okej. Men den enkla låten kan ju en apa sjunga.

Hasta la vista fick vi tillslut säga till Ida, denna tappra människa som hängt löst var och varannan fredag. Nu åkte hon ändå ut med fanan i topp efter en hyfsad tolkning av "Man! I Feel Like A Woman".

Kvällens bästa.

lördag 31 oktober 2015

Gadget + This Gift Is A Curse live på Nalen i Stockholm

Igår hamnade den här lille countrybloggaren på hårdrocksklubb, det var som ni kan förstå en fullständigt vidrig upplevelse. Här kommer en rapport.

Kvällen började söder om söder med vin i goda vänners lag. Man skulle kunna tycka att det vore trevligt nog en fredagkväll. Men nej då! Den skulle alltså förstöras med djävulens musik, hårdrock av arten riktigt hård och jävlig. Jag hade inte heller fått memot om den svarta klädkoden och valsade in på Nalens klubb i knallröd topp och blåjeans. Jag var själva defenitionen av mal placé.

Huvudakten för kvällen var This Gift is A Curse. Vi var i ärlighetens namn dock inte där för att lyssna på dem utan för att köpa deras fina merchandice, tygväskor i raffiga prints. För besväret fick vi betala 80 riksdaler och kanske i nedsatt hörsel för all evighet. När förbandet Gadget drog igång fick vi fly i panik. I baren kunde man tillslut sätta sig och lyssna utan att vilja avsluta sitt liv i förtid, men de var på gränsen alltså. Vi stod ändå ut hela deras set och hade för intention att även lyssna på huvudnumret men kom tillslut till insikten att det var ett slöseri av tre dugliga fruntimmers liv.

Således såg vi inte huvudnumret men jag kan ändå med stort självförtroende säga att det hade varit precis lika vedervärdigt. Att någon människa kan finna glädje i denna musik är för mig en gåta.

Här sitter vi och "njuter".
Betyg: 0 (av 5)

tisdag 27 oktober 2015

Kerstin tittar på fotboll: Sverige - Danmark 1-0

Ikväll var det dags för en klassisk kamp mellan ärkerivalerna Sverige och Danmark i den ädlaste av sporter, damfotboll. Det var ju kval till Europamästerskapen i Holland 2017 men egentligen något av en vänskapsmatch då båda lagen i teorin redan är klara. Såvida inte samtliga svenska och danska spelare skulle behöva dubbelamputeras eller dylikt. Då kanske Moldavien, Slovakien eller Polen har en liten chans att ta sig förbi.

Kvällens match började piggt men rörigt. Den stora bollen liksom klibbade fast på de små damfötterna och det var tämligen pinsamt att titta på. Kanske tycker ni nu att jag låter som en stor gris men jag är bara av den simpla åsikten att bollen borde vara snäppet mindre när man inte har fötter i storlek 43 och uppåt. Annars riskerar skickliga damspelare att se ut som klumpiga damspelare och det gör inte sporten mer attraktiv. 

Men åter till matchen. Sverige var det piggare laget och fick sig ett par heta målchanser redan i början. Tyvärr hade danskarna placerat en riktig stadig bit mellan stolparna som räddade den stora badbollen från att segla in i nätet. 0-0 i halvlek efter en hyfsat underhållande 45:a.

I andra halvlek var det fortfarande Sverige som var det dominerande laget. Bäst på planen var Olivia Schough som knappt gjorde något fel. Hon sprang som en stressad hjort över planen och var inblandad i det mesta. Det var också hon som läckert passade fram bollen till Caroline Seger som förnedrande nog satte bollen mellan benen på den ståtliga danska målisen. 1-0 och mer lättnad än glädje bland de blågula spelarna. Efter målet blev det aningen mer böljande spel, danskarna hade ett par chanser men saknade skärpa i sista tillslaget. Matchen slutade 1-0.

Glädjande nog fick Vadstenatjejen Blackstenius göra sin A-landslagsdebut i 77:e minuten. Hon vann ju U19 EM i somras och är enligt mitt tycke Sveriges bästa fotbollsspelare. Om jag vore Pia Sundhage hade jag alla dar i veckan haft henne på planen från start istället för sopiga Lotta Schelin som väl inte gjort något bra på fotbollsplanen på flera år. Hade jag varit Pia hade jag också skaffat en annan frisyr men det hör kanske inte hit.

Matchens lirare.

måndag 26 oktober 2015

Frankie Lee - American Dreamer

Det vilar något väldigt speciellt över Frankie Lees debutplatta, inte bara det faktum att han sjunger som en kvinna. Den ljusa rösten är verkligen härlig att lyssna på, och kanske hans starkaste attribut, men han backar också upp den med tio sällsynt habila countrysånger.

Först ut, riviga "High and Dry" och "Where Do We Belong". En riktigt stark och fartfylld öppning. Men Frankie behärskar också konsten lugna favoriter. "Queen of Carolina" och "Honest Man" bjuder på finstämd country/americana med mycket själ.

Kort och gott en av årets mest inspirerande debuter, kanske hade den torftiga recensionen en del övrigt att önska.

Betyg: 4,5 (av 5)

Betyg på recensenten: Underkänd

Frankie "kvinnorösten" Lee

lördag 24 oktober 2015

Idol 2015: Femte fredagsfinalen

Denna veckas idolresumé utgår på grund av att jag inte tittade.


onsdag 21 oktober 2015

Frankie Lee - "Black Dog"

Jag har hittat en ny cowboy att avguda, Frankie Lee. Han kommer från den träliga delstaten Minnesota och har helt självmant flyttat tillbaka dit efter ganska många år i Kalifornien. Musik har han spelat sen han var liten men först nu släpper han sin debutplatta. Mycket mer vet jag inte om honom. Men jag har så smått börjat lyssna på hans debutplatta och den är alla tiders. Framförallt gillar jag hans otippat ljusa stämma och den här låten:



Fullständig recension av debutplattan American Dreamer kommer inom kort men det är helt okej att redan nu tassa in på Spotify och lyssna på honom.

tisdag 20 oktober 2015

Jake Worthington

Jake Worthington slog igenom i säsong 6 av amerikanska The Voice. Han är bara 18-19 år sisådär men sjunger som värsta Garth Brooks. Dessutom ser han ut som en riktigt härlig liten bonnlurk så som bara en amerikan kan.

"The Texas Boy"
I dagarna släppte han sin självtitulerade EP-debut. Plattan består av fem låtar i klassiskt countrysnitt. Trots att han helt klart gör musik inom den kommersiella countryn har han verkligen fått till ett genuint sound som få lyckas med. Kanske beror det på att han sjunger som en Gud. Bästa spår är "Don't Let The Redneck (Fool Ya)" eller "This Damn Memory" eller nån av de andra tre.

Summan av kardemumman ä att det är en riktigt inspirerande debut. Jake finns på Spotify så det är bara att gå loss.

lördag 17 oktober 2015

Aaron Lee Tasjan - In The Blazes

Aaron Lee Tasjan upptäckte jag så sent som för bara någon månad sedan, och som en skänk från ovan släpper han nu sin debutplatta när det kommer till fullängdsformatet.

Plattan öppnar starkt med ”The Trouble With Drinkin’”, en countryvisa som sätter fingret på trubblet med att dricka, ”the trouble with drinkin’ is there ain’t no trouble at all”. Aaron menar på att man kan komma åt alkoholens sötma lite varstans och på så vis riskerar att gå full genom livet (underbara tanke!). Vill man dra en lina eller dylikt får man ju åtminstone ha lite kontakter. Antar jag, jag har aldrig sett en lina i mitt liv.

En annan fin bit är ”Lucinda’s Room”. En låt inspirerad efter en hotellvistelse där alla rum var döpta efter olika artister. Aaron hamnade i Drunken Angel room efter Lucinda Williams (världens bästa artist reds. anm.) låt. Jag gillar Aaron bäst i de här lugna låtarna med lite vettigt textinnehåll. Tyvärr är just de ganska få till antalet. Istället ger han sig ofta ut på skrikiga musikaliska äventyr med distade elgitarrer och det är ju inte min kopp av te.

Jag skulle gärna vara en sån som älskar artister som Aaron Lee Tasjan. Men det är lite svårt när han släpper en sån gapig debutplatta. Jag ger ändå okej betyg tack vare ett par lugna bitar och en fin röst bakom allt krimskrams. Dessutom ett fräsigt skivomslag.

Betyg: 3 (av 5)


fredag 16 oktober 2015

Idol 2015: Fjärde fredagsfinalen

Finns det något härligare än att avsluta en hård arbetsvecka med en kall öl framför Idol? Troligtvis. Här kommer ändå en rapport om omgång fyra.

Temat för kvällen var 90-tal. Jag såg fram emot Leila K, Shaggy och kanske lite Rednex. Men det blev istället något av en Gold FM-afton med hits som "Ironic", "It Must Have Been Love" och nån gammal Shania Twain dänga.

Först ut var Amanda som bjöd på en sirlig version av Britney Spears "Baby One More Time". Det var lite småsegt men inte direkt dåligt och då kan man i regel räkna med att någon annan gör lite sämre ifrån sig. Anna-Sofia var näst på tur och rev av en solid version av "That Don't Impress Me Much" (som tyvärr inte impressade så much på svenska folket).

Mysmongot Martin rockade sedan loss med elgitarr och scarf. Jag hade gärna varit utan scarfen men i övrigt var det top notch, vilken röst alltså. Frans kom sedan upp på scenen och framstod som rena Wiener Sängerknaben i jämförelse. Men jag gillar ändå Frans, trots att han knappt gjort något bra nånsin.

Tove sjöng skjortan av Alanis Morisettes klassiker "Ironic". Jag tyckte det var fantastiskt, juryn hade som vanligt varsin pinne i röven och tyckte det var lite mycket vibrato eller nåt. Axel sedan sjöng "It Must Have Been Love" och gjorde det bra men jag kan inte förlåta honom för den fula byxan. Det är, har aldrig varit, kommer aldrig vara, snyggt med en byxa som hänger som en magsjuka i grenen.

Kvällens bästa var glädjande nog Ida med No Doubts "I'm Just A Girl". Hon var grymt bra, men det var hon ju även förra veckan bara att juryn då inte fattade det. Ikväll fick hon i alla fall äntligen beröm från den bipolära juryn och det var ju inte en dag för tidigt!

Simon tog återigen på sig det fulaste tygstycke han kunde hitta och sjöng jättebra. Lite förutsägbart kan jag tycka.

Sist men inte minst Bori. Kanske hade han snubblat över en dos amfetamin för han for runt som ett eldklot på scenen. Juryn gav stående ovationer och Bori grät. Det var ett fint litet idolögonblick.

Turen att lämna cirkusen gick denna vecka till Anna-Sofia. Grattis säger vi till henne!

Kvällens vinnare!

onsdag 14 oktober 2015

Joe Pug live på Kulturhuset Palladium

Igår slog Kulturhuset Palladium i Växjö upp portarna för en afton i countryns tecken. Joe Pug med band gästade den anrika lokalen, men konserten ägde inte rum på den stora teaterscenen utan på övervåningen där både scen och publikyta är av storleken extra small. Men det gjorde inte så mycket för den lilla lokalen ingav en känsla av att vi var jättemycket folk på plats. Ungefär samma princip som tillämpas när man väljer att inte lägga damfotbollsmatcher på Friends Arena.

Som det countryorakel jag är hade jag lyckats bli uppsatt på inte mindre än två gästlistor, man kan nästan tycka att jag borde fått betalt för att gå in. Men VIP-behandlingen lyste med sin frånvaro, jag fick till exempel hämta min egna stol på våningen under. Det fanns heller ingen öl att tillgå utan blott kaffe och kaka för en tjuga. Men! Det bjöds ju på finfin countrymusik och då är åtminstone jag mer än nöjd.

Joe Pug är en amerikansk countrysångare från Austen, Texas. Han har gett ut en radda album. Senast Windfall nu i år. Med sig på scenen hade en kontrabassspelare och en elgitarrist. Själv lirade han akustisk gitarr och aggressivt munspel. Tillsammans lyckades de tre få till ett riktigt fylligt sound i den lille lokalen. Pugs hesa röst var kanske inte i mäktigaste laget men klart trivsam att lyssna på. Men hans stora tillgång i livet måste vara hans fantastiska hårsvall. Där snackar vi både fylligt och mäktigt, jag har aldrig i mitt liv sett ett vackrare hår på en karl! Dessutom hade han en jänkares självförtroende och charmade oss alla med sitt mysiga mellansnack. Trion lirade en god stund, i längsta laget kan jag tycka, men levererade en härlig blandning av fart och mer lugna bitar.

Man lämnades med en riktigt varm känsla i kroppen efter avslutningsnumret "Hymn #101" som gjordes framför mikrofonerna nere hos publiken. Det kändes nästan som man satt vid någon lägereld i hjärtat av Texas och njöt av den lokala countrykillen som plötsligt fått i sig tillräckligt med bärs för att ta ton. Efter denna uppvisning ville applåderna aldrig ta slut så Pug och co fick snällt ställa upp på extranummer.

Det satt nån jävel framför och blockade instagramvyn.

Förbandet Northern Indians ska också ha en eloge för väl framförd spelning. Piteåduon bjöd på finstämd akustisk americana.

Efter konserten blev det ett snabbt depåstopp på McDonalds. En flicka kan ju inte gå och lägga sig utan en cheeseburgare i magen.

Var ni också där? Vad tyckte ni om den fagre Pug?

söndag 11 oktober 2015

Kerstin ser på TV: Atleterna

Så var stunden äntligen kommen, final i Atleterna! Detta program som konstigt nog inte handlar så mycket om att vara atlet utan snarare om att ha turen att hamna i par med en atlet alternativt vara ganska duktig på obskyra grenar som fäktning, löpskytte, kula eller bågskytte.

Man kunde tro att man till finalen skulle spä på med lite mer spektakulära grenar men icke sa nicke! Det hela började med löpskytte (tidernas dummaste låtsassport). Här skulle ett av de tre paren slås ut och således inte få tävla i själva finalen. Patrik och Kija slogs rättvist ut då de ju halkade in på ett bananskal förra veckan.

Nu så till den riktiga finalen. Nu blir det väl någon fräsig hinderbana elller bergsbestigning eller dylikt. Icke sa nicke! Finalen bestod i en bäst-av-tre-batalj i grenarna längdhopp, bågskytte och 60 meter sprint. Människan som producerat Atleterna måste antingen jobbat på en väldigt knaper budget eller kommit till den bistra slutsatsen att den här showen inte går att rädda och bara velat få det överstökat. Men en tv-älskare som jag fann ändå små guldkorn i den tempofattigt finalen. Till exempel var det glädjande att se att Carmen plötsligt blivit en riktig fena på att hoppa längd. Ihop med Lasses jättehopp vann de givetvis första grenen.

När andra grenen drog igång var det bara en kvart kvar av programmet och här kunde alla vi som någonsin tittar på tv förut räkna ut att den tredje grenen inte kommer hinnas med och att Andreas ch Jennie således kommer gå bet. Och vips så var det slut. Carmen och Lasse sköt pilbåge som små indianer och vann.

Jag  har gillat denna tafatta serie men misstänker att ingen annan är lika störd. Så om SVT har någon känsla för kvalité så lägger de ner programmet och sparkar producenten ögonaböj. Men hoppas inte.

Sportigt.

lördag 10 oktober 2015

Idol 2015: Tredje fredagsfinalen

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som nu för tiden mest handlar om Idol och Atleterna.

Idolaspiranterna är redan inne på sin tredje vecka, temat för gårdagen var girl/boyband. Man kan tycka att det skulle passa de små idolerna som handen i handsken men förvånansvärt många av dem famlade i mörkret. Frans till exempel som väl är så mycket boyband en människa kan bli bjöd på en föga sprakande show. Att han och hans stela höfter får vara kvar vecka efter vecka är mycket märkligt. Axel verkar också drabbats av en släng åldersreumatism trots bara 21 år på jorden. Kanske hindrar hans tajta byxor honom från att röra sig fritt på scenen.

Ida tycker jag hade en riktigt bra kväll. Det var sång och dans och glädje på scenen. Juryn tyckte det var karaoke (eh är det inte exakt vad Idol är?) och sågade henne åter längs fotknölarna. Stackars Ida alltså. Hon är inte min favorit men hon är verkligen inte sämre än exempelvis Anna-Sofia eller Frans.

Simon var duktig som vanligt men jag är nu officiellt trött på hans "spexiga" kläder och perfekta sång. Martin fick svidande kritik, högst oklart varför då han gjorde exakt som föregående fredagar då han hyllats till skyarna.

Bäst under kvällen var kanske Ananda även om jag tycker hennes långa, vita ben tar upp en opropertionerligt stor del av svenska folkets fredagsunderhållning. Nästa vecka tycker jag hon skulle överraska med byxor.

Tyvärr fick vi säga sayonara till mysgubben Magnus som trots en stabil insats tvingades lämna idolcirkusen. Alldeles för tidigt.

Fest hos Mange?

måndag 5 oktober 2015

Kerstin ser på TV: Atleterna

Jag utlovade förra veckan att vi denna vecka skulle vara framme vid final i det patetiska, men grymt underhållande, programmet Atleterna. Jag hade fel. Istället fick vi ett kärt återseende då samtliga lucky losers kom tillbaka till programmet för en chans att knipa en finalplats. Till exempel allas vår favorit Emma. Hon behövde cirka fem minuter på sig innan hon tiodubblade underhållningsvärdet i och med ännu en patenterad panikattack. Hon är ju som gjord för showbiz alltså!

De återsända sattes på "tufft" prov direkt i och med ett minitriathlon med betoning på mini. De skulle cykla 3 km, simma vad som såg ut att vara ca 50 meter och slutligen springa 3 km. Denna gren var så talande för hela den här showen. Dels var det ett löjligt enkelt triathlon, folk har ju jobbigare väg till jobbet, och dels hade de inte ens vett nog att köra skiten i rätt ordning. Men vad gör det när man får se Emma och hennes gulliga flätor hoppa i det svala sjövattnet och skrika i panik och sedan vända tillbaka till bryggan igen, det är bra TV det. Men hon tog sig samman och simmade tillslut och kom i mål "endast" 9 minuter efter vinnaren Linda. På herrfronten segrade Rasmus.

Linda och Rasmus kom på så vis direkt till duell där en biljett till finalen stod på spel.

Där mötte de dansaren Kija och mongot, ursäkta sprintern, Patrik som vann gren nummer två som var 60 meter häck. Att hoppa häck som glad amatör kan förövrigt vara det mest ovärdiga en människa kan utsätta sig för. Jag ska försöka ordna fram några häckar till nästa personalfest.

Duellen blev en klassisk batalj i fäktning. Kija vann med pytteliten marginal och slog ut den uppenbart starkaste tjejen i fältet, alla vi fyra som tittat på säsongen vet ju att Linda är den enda tjejen som ens är i närheten av att vara atlet. Tyvärr föll hon i den stora kvinnofällan och började gråta när förlusten var ett faktum. Denna säsong har verkligen varit ett stort fall bakåt för kvinnorörelsen.

Patrik slog ut Rasmus och jublade som om han vunnit OS-guld i ADHD. Helt uppenbart hade han glömt ta sin Ritalin den morgonen. I finalen håller jag istället på Carmen och Lasse, Classe!

Väl mött nästa vecka. Då är det final!!! (På riktigt)

The Returned

lördag 3 oktober 2015

Idol 2015: Andra fredagsfinalen

Igår var det dags för den andra fredagsfinalen. Undertecknad missade dock showen på grund av illa vald karriär där man jobbar kvällar, helger, nätter och alla andra udda tider då vanligt folk är lediga. Nästa liv ska jag bli kontorist.

Men nu har jag sett reprisen på paddan, så här kommer en resumé.

Temat för kvällen var one hit wonders. Många av låtarna var säkert tio år gamla och eftersom merparten av deltagarna inte är särskilt mycket äldre än så var det för många helt okända verk. 16-åringen Anna-Sofia hade till exempel hört endast tre av låtarna förut enligt egen utsago. Trots det rev hon av en hyfsad version av "Schackles" men tjejen är ju onödigt ung alltså. Jag tycker åtminstone att man ska gå ut gymnasiet innan man slängs ut på idolgolvet, även om man råkar va assnygg i vallmo som Bard mycket riktigt påpekade. En annan ungdom är Kalixjäntan Tove. Jag har fram tills nu inte förstått vad juryn och svenska folket ser i henne men gårdagens framträdande gav mersmak, stabil sång och heltäckande kläder på kroppen, ett helt nytt koncept i Idol. Juryn tyckte dock inte det var trovärdigt att en så ung tjej sjöng "Don't Mess With My Man". Men om det är trovärdighet de är ute efter kan de väl sluta plocka ut blöjbarn på audition.

Killarna var som vanligt de starkast lysande stjärnorna, Allra mest gnistrade det om Magnus, trots att han hade på sig en calicifärgad polotröja. Han sjöng "Tainted Love" och charmade alla med sina glittriga ögon och djupa norrländska. Hur det än går för Mange i Idol kan jag redan nu se honom göra en karriär av att sitta i Dobidoo och sprida mysig fredagsstämning till svenska folket, och det är sannerligen inte alla människor som besitter den egenskapen. Frans framträdande var ett fall framåt, men efter förra veckans magplask hade han iofs inte många andra håll att falla åt. Om han bara skaffar sig en personlighet tror jag han kan växa sig in i den här tävlingen. Han sjunger ju som en liten ängel när han väl lyckas pricka en ton.

Axel famlade tyvärr lite i mörkret denna vecka men får väl skylla sig själv när han väljer en så töntig låt som "Save Tonight". 

Simon drog på sig det konstigaste han kunde hitta i klädväg och gjorde en solid version av "Somebody That I Used To Know" men man har sett bättre från honom. En som återigen levererade var Örebrosonen Martin, artisten som egentligen gör allting fel på scenen men som vi alla älskar ändå. Expressens krönikör sa det egentligen bäst, "Han är anspråkslös, rör sig okoordinerat, men ändå fyller han ut scenen på ett sätt som ingen annan har lyckats med i år."

Adam åkte ut. Synd för honom men något Idolmaterial var han väl aldrig, till exempel var han ju gammal som gatan med sina 25(!) år.

Tove "Don't Mess Wit My Man" Burman


fredag 2 oktober 2015

Pop: Jess Glynne

Jag har fallit som en fura för brittiska poppinglan Jess Glynne. Hennes debutplatta I Cry When I Laugh släpptes i augusti och har gått varm här hemma sedan dess. Det är ett sylvasst modernt popalbum med riktigt bra drag i sången. Allra mest har jag lyssnat på den medryckande "Don't Be So Hard On Yourself" men lyssnar man på plattan ett par gånger så poppar det upp superhits lite här och var. Till exempel "Hold My Hand" som man får vara döv alternativt död för att inte uppskatta.

Jag tycker ni ska förgylla er fredagskväll med Jesses sköna dansmusik. Själv ska jag på jobbfest och sen jobba nattpass. Finn ett fel med den meningen!!!

torsdag 1 oktober 2015

Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete

Musikmaskinen Dave Rawlings och Gillian Welch är aktuella med ett andra album under kollaborationsnamnet Dave Rawlings Machine. Men paret har lirat ihop i en evighet (sedan 90-talet) och samtliga album där Gillian Welch står som artist har också en rejäl gnutta David Rawlings i sig i form av spektakulära gitarrsolon, stämsång och produktion.

På Dave Rawlings Machines låtar är det i princip bara Dave som tar ton, Gillian ylar lite i bakgrunden. Det är ju givetvis synd då hon har den vackraste av americanastämmor. Men Daves nasala, lite småfula röst har mycket hjärta och när man väl vant sig vid den är det tämligen behaglig lyssning. Och det är lika bra att vänja sig för låtarna på Nashville Obsolete är svinlånga. "The Trip" till exempel är cirka 10 minuter lång. Så lång att Dave inte ens orkar sjunga hela låten utan pratar sig igenom stora delar av verserna. Trots längd och prat en riktigt fin låt.

Plattan består för övrigt av bara sju låtar men tack vare att de är så genomarbetade och långa(!) känns det som en fullängdare. Min favorit på plattan är "Short Haired Woman Blues" men allt är bra och har ni som jag exceptionell musiksmak kommer ni gilla detta gedigna americanaverk.

Betyg: 4 (av 5)

tisdag 29 september 2015

Kerstin ser på TV: Atleterna

Säsong två av Atleterna var i lördags framme vid semifinal, de tre paren skulle alltså bli två. Kvar var otippat nog ett gäng halvskröppliga atleter. Till exempel Carmen som hoppar längdhopp och landar på knäna och Jennie som gnetar sig fram med bara en vettig hand. Linda är väl egentligen den enda av tjejerna som bär på någon form av atletisk ådra, men inte ens hon har egentligen imponerat. Är detta la créme de la créme av svenska kvinnliga amatöratleter så skäms jag över att tillhöra kvinnokönet.

Grabbarna har överlag varit bättre, Lasse som förvisso kanske petar in en och annan anabol steroid bland sina morgon”vitaminer” är väl på pappret och tidigare resultat den vassaste av dom, han har dessutom fördelen av att ha en bakgrund inom tiokamp. Typ exakt vad detta fåniga program består av. Stavhopparen Rasmus och fotbollsspelaren Andreas har också varit duktiga men ingen känns ju som någon superatlet.

Säsongens nästsista program var tämligen odramatiskt. Lasse och Carmen vann första grenen som var klättring, för övrigt den enda gren som snowboardåkaren Carmen är bra på. Sist kom Andreas och Linda som för ovanlighetens skull direktkvalificerade sig till slutduell. Där mötte de Rasmus och Jennie som förlorade nästa gren kulstötning. Rasmus sopiga kulstötningsteknik var väl det enda som riktigt lyfte lördagens sega program.

Slutduellen gjordes upp i löpskytte. Banan var patetiskt kort så det var snarare än ren skyttetävling än något annat och eftersom Linda och Rasmus visade sig vara allt annat än snipermaterial  fick de nesligt nog se sig utslagna snubblande nära finalen.

Nästa vecka är det final!! Väl mött då med ännu ett jättelångt inlägg som ingen vettig människa orkar sig igenom.

Carmen vad har du på armen?

söndag 27 september 2015

Idol 2015: Första fredagsfinalen

I fredags drog äntligen Idol igång på riktigt. Antalet deltagare var nu efter audition, slutaudition och kval nere på tolv individer. Jag hävdade i föregående idolrelateterade inlägg att jag älskar varenda en av idolaspiranterna, kanske var det aningen magstarkt med facit från första finalen i hand.

Frans till exempel, som jag ändå gillar när han har en bra dag, måste väl snart ha satt sin sista potät i idollandet. Han var verkligen urkass i sång och utstrålning, men ser man ut som en liten körgosse kan man tydligen segla fram i livet på en räkmacka ändå. Ett par andra var också tämligen anonyma under kvällen, till exempel Anna-Sofia och Ida som jag inte för mitt liv ens kan minnas vad de sjöng.

Bäst under kvällen var istället Martin som verkligen rev taket med sin tolkning av "Some Nights". Axel från Norpan var också riktigt vass och hans formkurva går stadigt uppåt.

Hasta la vista fick vi säga till Lina som åkte ut. Hon var långt ifrån sämst under kvällen men svenska folket har ju aldrig varit så duktiga på att bedöma det. Jag gillade henne och tror hon kan bli nåt om hon bara glömmer alla goda råd från idoljuryn.

Kvällens bästa!

fredag 25 september 2015

Spotifylista: september

Nu är den ljuvligaste av årstider här. Hösten! Nu slipper man grilla, bada, dricka vin på balkonger och hålla på. Det firar vi med en ny och fräsch spotifylista.

Denna gång bjuds man på countrytoner mestadels men även en del så kallad populärmusik. Till exempel har Nick Jonas av alla människor hamnat på listan. Jag upptäckte hans "Jealous" under Idols kvalvecka när lille Frans försökte sig på den svåra falsetten och nu fullständigt älskar jag låten.

Länk till listan här. Mycket nöje!

Äntligen slipper man den här skiten.

tisdag 22 september 2015

Ryan Adams - 1989

Den dryga countryrockaren Ryan Adams fick i julas ett infall att han skulle spela in en coverplatta av Taylor Swifts fjolårssuccé 1989. Många var vi som trodde att han skämtade aprilo men efter ett par etapper av inspelande var 1989 - The Ryan Adams Edition ett faktum.

Plattan är väl någon slags hyllningsplatta till Taylor Swift även om jag som är en cynisk liten jävel anar ett visst storhetsvansinne från Adams sida; att han med sin fantastiska rocktalang på något vis tror sig göra Swifts simpla pop en stor tjänst.

Men det är alltid fascinerande att höra orginallåtar göras på helt nya sätt, oavsett agenda. Det är ju därför vi alla älskar Idol och Så mycket bättre. Men frågan är om det blev så himla mycket bättre? Så klart inte. Taylor Swifts 1989 var en fullständig uppvisning i hur moders popmusik ska låta och jag älskar varenda låt på plattan trots att jag inte ens är någon stor popfantast. Ryan Adams version är föga förvånande en stadig samling låtar med hans patenterade såsiga sång och americanasound. Helt klart trivsam lyssning men varför göra sig besväret att göra om tretton av den moderna tideålderns bästa poplåtar? Jag kan inte komma på någon annan anledning än att man tror sig vara lite bättre helt enkelt.

Det faktum att Taylor Swift nu också kommer få ett rejält uppsving bland kreddiga kretsar tack vare en 40-årig manlig musikers godkännande tycker jag känns lagom fräscht. Men kanske har jag fullständigt överanalyserat detta oskyldiga verk för trots allt gillar jag ju skiten. Men inte i närheten av hur mycket jag älskar originalet.

Bästa covers: "Shake It Off", "Out Of The Woods" och "This Love".

Betyg: 3 (av 5)

Ryans 1989 finns på Spotify till skillnad från Taylors.


söndag 20 september 2015

Kerstin ser på TV: Atleterna

Som utlovat förra veckan ska jag recensera resten av säsongen av den högst tvivelakiga lördagsunderhållningen Atleterna. Responsen från förra veckan var väl inte rungande entusiastisk från er läsare, kanske för att ingen vettig människa tittar på det. Men jag gör det och har väl heller aldrig brytt mig om vad som ligger i ropet, hashtag driver en countryblogg.

Igår fick vi tyvärr se slutet på sagan Emma. Vetlandatjejen som till vardags är truppgymnast och som man älskade att hata, men efter ett par program bara älskade. Igår vann hon och hennes boxarpartner Ali första grenen men fick som enda belöning att välja gren i duellen där de tillslut båda gick bet.

Men vi tar det från början (trots att jag redan avslöjat slutet). Första tävlingen var något så udda som löpskytte, alltså skidskytte minus skidor. Emma och Ali visade sig vara skapta för denna märkliga gren och vann storartat. Sist kom Rasmus och Jennie som annars brukar vara i topp och fick som straff direktbiljett till utslagningsduellen. Där skulle de möta förlorarna i nästa gren som var längdhopp.

Lasse som förra veckan betedde sig som en sur dampunge var denna veckan betydligt mer sansad och har ju som tiokampare givetvis en enorm fördel i längdhopp. Han hoppade längst av killarna men hans partner Carmen var kass, hoppade inte ens över fyra meter, landade dessutom på knäna och skämde ut sig fullständigt. Lasse och Carmen kom ändå tvåa. Vann gjorde Andreas och Linda som båda hoppade både långt och elegant. Sist kom tyvärr Emma och Ali.

Slutduell således för Emma, Ali, Jennie och Rasmus. Emma och Ali resonerade inte i termen av hellre fly än illa fäkta och valde fäktning som slutduell. Där gick det dåligt. Jennie och Rasmus vidare tämligen överlägset.

Tävlingen förlorade två härliga karaktärer, framförallt Emma kommer vara saknad. Hon hade många bra sidor, men särskilt atletisk var hon inte.

Alltid glad!

lördag 19 september 2015

Idol 2015: Startfältet

Idol är inne på sin elfte säsong. Många programledare, juryer och inte minst idolaspiranter har passerat förbi genom åren. Man skulle kunna tro att programmet vore urvattnat vid det här laget men efter att Per Lernström tog över vid rodret säsong 8 tycker jag kvalitén stadigt gått uppåt. Jag gillar Per starkt, mer sympatisk människa får man ju leta efter. Det känns också som juryn efter dryga tio år på posten äntligen hittat rätt nivå i hur man behandlar sina medmänniskor, till och med djävulens lilla sändebud Bard har framstått riktigt gemytlig.

Årets stora tillgång är dock de fantastiska små idolerna. Vilket gäng alltså. Jag älskar varenda en av dem, nästan. Framförallt är det många härliga grabbar i år, det är lite tunnare på tjejfronten men Simon Zion väger ju upp lite med sin androgyna utstrålning.

Simon är en av mina favoriter givetvis. Med två smått fantastiska framträdanden under kvalveckan får man ju vara kliniskt deprimerad för att inte uppskatta hans showmannaship.

En lite yngre kille som jag gillar starkt är Frans Walfridsson, 17-åringen som är två äpplen hög men har den vackraste pojkstämma jag någonsin hört. Igår gjorde han mos av Rihannas "Stay" och sjöng sig till en speciell liten plats i den här countrybloggarens bultande hjärta.

Axel från Norrköping fick ett wild card av juryn och förvaltade det väl med en rörande version av Veronica Maggios "Snälla bli min". Inte ett öga tort alltså. Juryn grät, Per grät, Axel grät, publiken grät. Alla grät! Många sjunger egentligen bättre än honom men få har hans fina känsla. 

Magnus gjorde en solid insats i torsdagens kvalomgång och tog sig mycket rättvist vidare. Igår fick han dock svidande kritik från juryn, det var surt hit och pitchigt dit. Jag tyckte det var kanon, men kanske är jag tondöv för jag håller sällan med juryn i deras musikaliska omdömen. Klart är i alla fall att Mange har tävlingens glittrigaste ögon och det kan han säkert komma hur långt som helst på.

Enda tjejen värdig en plats på min topp femma är Amanda. I måndags bjöd hon på både rap och sång i och med en helt galen version av Iggy Azaleas "Fancy". Alla andra hade floppat en sån låt totalt men Ghetto Barbie seglade igenom det hela med störigt gott självförtroende. Utan någon konkurrens tävlingens vassaste tjej.

På fredag är det dags för säsongens första fredagsfinal. Jag är så exalterad att jag nästan pinkar på mig, hur känner ni?

Kvinnor kan!

fredag 18 september 2015

Alice b live på Kafé De Luxe

På torsdagar råder numera Bubbelklubben på vårt lilla stamställe Kafé De Luxe. Det är aftnar fyllda med dans, öl, DJ's och en och annan livespelning. Det är riktat till studenter men även hårt arbetande kvinnor är välkomna. Igår var den stora akten Xenia Kriisin men på grund av bebis i mage tvingades hon ställa in.

Men vem bryr sig? Vi var väl alla där för att se förbandet Alice b?

Ni saliga själar som följt den hör bloggen ett tag vet att jag är ett stort Alice b fan, kanske Smålands största. Hon "slog igenom" 2012 med den självtitulerade debutplattan och har sedan dess varit min stora popidol.

Kvällen började dock långt före Alicespelningen med en måltid på Deluxe. Enligt programmet skulle det kosta att gå in efter kl. 20 så jag och Frida var på plats kring 19.30 för att äta för de pengar som vi annars lagt på inträdet. Enligt snålländsk logik blir då hela kvällen gratis och man kan unna sig hur många öl som helst! Tyvärr gick planen i kras då det visade sig att vi ändå behövde betala inträde, dock till reducerat pris då huvudnumret var inställt. Som en skänk från ovan tog bartendern oss sedan också för studenter så ölen kostade blott 40 kr glaset.

Man kan nästan påstå att vi slutändan trots allt tjänade en slant på den här kvällen.

Alice B entrade scenen strax efter kl. 21 lokal tid. Hon spelade mestadels nya låtar men även magiska klassiker som "I den här staden" och "Balladen om Brunnsparken". Hon gjorde en solid spelning men i egenskap av förband var den svidande kort. Alice hann dock charma hela lokalen med sitt tafatta mellansnack och sin vackra sångröst. Tyvärr är hon fortfarande tämligen okänd och det var med tungt hjärta jag såg henne packa ihop sin gitarr och mol allena ge sig ut i publikvimlet med en blaskig Tuborg i handen. Tyvärr var undertecknad (trots många billiga öl) nykter som en lärka och way too starstruck för att säga hej. Men jag har ju snackat med henne förr.

Instagram @barabaraberra

Nyktert var förresten ett genomgående tema på de unga studenterna i lokalen. Inte en överförfriskad själ i syne, jag vill minnas att man på min tid tog varje tillfälle i akt att svepa Mintu och krypa fram på ett dansgolv. Man hade ju så att säga inte ett jobb att gå till dagen efter, det var tider det!

torsdag 17 september 2015

Christian Lopez Band - Onward

Christian Lopez Band är en skönsjungande trio bestående av Michael Silver, Chelsea McBee och så frontfiguren Christian Lopez himself. Lopez är blott 19 år men har målats upp i Amerika som en 65-årig bluegrassmusiker från de mörkaste Appalacherna i en pojkspolings kropp. Åtminstone står det så på deras hemsida (fritt översatt).

Onward är trions debutplatta. Förutom Lopez äckligt perfekta stämma bjuds man på otippat genuin och härlig countrymusik. Som grädde på moset har pojken också skrivit så gott som alla låtarna själv. Många av dem går åt de lugnare hållet och det är lätt att dra paralleler till andra såsiga countrymusiker som till exempel Jason Isbell. Som av en händelse har de också använt sig av samma producent, Dave Cobb. Lopez ser också ut som en ung Isbell med bakåtslickat hår och proper skjorta.

Bästa spår på plattan är "The Man I Was Before", "Leaving It Out" och "Seven Years" men det finns inga direkta bottennapp bland de elva spåren. Kanske saknar man en given hit men som bakgrundsmusik framför brasan med en bira i näven skulle jag säga att Onward är tämligen perfekt.

En riktigt fin debutplatta.

Betyg: 3,5 (av 5)


lördag 12 september 2015

Kerstin ser på TV: Atleterna

Atleterna på Sveriges television är inne på sin andra säsong. Det är ju mycket märkligt då jag aldrig träffat en människa som tittade på första säsongen. Men jag som har ett tämligen gravt TV-beroende har givetvis suttit som besatt framför rutan.

Showen går i stora drag ut på att ett gäng mediokra idrottsmän bor ihop och tävlar i diverse sport. Man tävlar ihop i par, kille och tjej. Man kan alltså ha den stora oturen att hamna med en partner som är helt kass, något som många stackare fått erfara då förvånansvärt stor del av sällskapet är urkassa på  just sport.

Ikväll hade vi kommit ungefär halvvägs in i tävlingen men på gund av de orättvisa reglerna är agnarna långt ifrån sållade från vetet. Det är fortfarande låg nivå på flera av deltagarna, framförallt är den mentala styrkan under all kritisk. Man kan tro att SVT barskrapat landet på de sköraste människorna de kunde hitta. För inte ska man väl behöva gå igenom en inre kris bara för man kommer sist i något så idiotiskt som stavhopp? Men jag klagar inte för underhållningsvärdet är givetvis högt.

Och kvällens avsnitt gjorde ingen besviken! Det var som att få en exklusiv inblick i ett sommarkollo för barn med oreglerad ADHD. Det var framförallt Lasse, gruppens starkaste kille, som fullständigt tappade det. Han blev efter ett dåligt resultat i bågskytte utsedd att duellera om sin överlevnad i tävlingen i klättring, en gren som han ogillar starkt på grund av höjdskräck. Det tyckte han var rysligt orättvist så han lämnade gruppen och sprang in i skogen i vredesmod. På vägen slängde han en jättekruka i backen som krossades i tusen bitar. Man får hoppas att någon liten ettrig redigerare målat upp en missvisande bild av Lasse för är han så där IRL så är det ju högst oklart hur han reder ut vardagen. Det visade sig dessutom senare att hans höjdskräck var av den milda formen då han lättsamt susade upp på klätterväggen och vann.

En annan karaktär är Vetlandatjejen Emma som verkligen varit usel i det mesta hon tagit sig för men ändå lyckats nästla sig fram då hon haft turen att duellera i grenar som fäktning och bågskytte där väl även en blind höna ibland finner ett korn. Idag vann hon plötsligt och slapp slutduell för första gången. Det var ett tv-ögonblick i klass med säsong ett av Mot Alla Odds när deltagarna nådde sin slutdestination Skelettkusten och kastade sig i vattnet. Inte ett öga torrt!

Säga vad man vill om SVT' s tönt-tv men jag är i alla fall glad att min tv-licens går till finansieringen av psykiskt labila motionärer i tajta funktionsdräkter som leker OS.

Favoriten Emma svävar till höger i bilden.
Tänkte ni att detta var ett onödigt långt inlägg om ett segt TV-program så kan jag glädja er med att jag tänkte recensera resten av säsongen. Så på återseende om en vecka!

torsdag 10 september 2015

Kelsey Waldon - "Don't Hurt The Ones Who Have Loved You The Most"

Kelsey Waldon är tjejen från Kentucky som i fjol kom från ingenstans och släppte en av tidernas starkaste countrydebuter. The Gold Mine som den lämpligt heter bjuder på elva sånger som går rakt in i hjärtat.

Glädjande nog är hon kanske på gång med nåt nytt för här står hon i en tunnel och sjunger en helt ny låt. Jag tror det är en orginallåt i alla fall baserat på gedigen Googlesökning.



Rättelse: hon kom ju från Kentucky.

onsdag 9 september 2015

Easton Corbin - "Yup"

Grabben med den murrigaste rösten i Nashville släppte i somras sin tredje platta. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom men det lilla jag hört låter trivsamt värre. Denna är ju till exempel själva definitionen av bra mainstream country. Yup.



torsdag 3 september 2015

Throwback Thursday: Ashton Shepherd - Sounds So Good

Nu var det flera månader sedan sista "throwbacken", detta torsdagstema som på bloggen handlar om att lyfta fram en gammal platta som jag gillar.

Denna torsdag har turen gått till Ashton Shepherds magnifika debut Sounds So Good från 2008. Här bjuds man på schvungig country från en sångerska med sällsynt krut i strupen. 29-åringen (blott 23 vid albumdebuten) hade oturen att födas i delstaten Alabama men fick som plåster på såren den coolaste sydstatsdialekten i branchen, och hon håller inte direkt igen på den i sång. Jag brukar vanligtvis störa mig på överdrivet Southern drawl som det heter i Amerika men Ashton kommer på något vis undan med det, det är till och med det bästa med henne. Lyssna bara på "Takin' Off This Pain" och "The Bigger The Heart" och försök att inte falla pladask för hennes genuina sydstatscountry. Helt omöjligt skulle jag säga.

Dessutom bjuder plattan på vackra ballader som till exempel "Regular Joe" och snyggaste skivomslaget typ någonsin.

Ashton Shepherd finns på Spotify. Där hittar ni även hennes två senare plattor som också är helt okej.

Too cool for pool.

tisdag 1 september 2015

Måndagstipset (på en tisdag): Baskery

Baskery består av Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Det är inte en slump att de alla har konstiga förnamn och samma efternamn, de är nämligen systrar.

Trion har spelat ihop sedan 2006 och är glädjande nog inte femtonåringar utan faktiskt mogna kvinnor kring 35 jordsnurr. Trots detta har jag aldrig hört talas om dem förrän jag råkade snubbla över en artikel i dagens Smålands Country Club-nytt. På sidan fyra satt Greta med en banjo i knät och då var ju i egenskap av countrybloggerska och banjokonässör så illa tvungen att skriva en rad om dem.

Musikstilen är gapig folkcountry. Instrumenten består förutom banjo av gitarr och kontrabas. Jag har egentligen lyssnat på dem för lite för att uttala mig, men det har ju aldrig stoppat mig förut. Jag gillar gruppen som fenomen men deras alternativa country är något för alternativ för min smak. Dessutom lirar Greta sexsträngad banjo vilket får klassas som fusk. Men hon, Stella och Sunniva kan absolut sjunga och det finns säkert ett par fina låtar att vaska fram i deras repertoar. Så jag ska fortsätta lyssna och kanske komma med en snäppet mer professionell rapport vad det lider. I väntan på den kan vi titta på några youtubeklipp av de tre vackra systrarna.