Melodifestival del 4 - Malmö

Veckans festivaltittande blev lite lafsigt eftersom jag satt på ett "snabb"tåg någonstans utanför Mjölby när kalaset drog igång. Men jag hann ändå se det viktiga, årets vinnare Danny. Jag hugger av mig en arm om hann inte vinner hela skiten. Vilket bidrag! Det var sång och det var dans och det var lysdiodrar ALL OVER THE PLACE som prinsen skulle sagt.

Och på en lite seriösare not så var det faktiskt en riktigt bra låt.

Jag ger Dannyboy 25 poäng!

Hej då Dennis

Jag har följt SVT:s Mot alla odds här hemma i tv-soffan likt en besatt. Jag fullständigt älskar den showen. I veckor har vi sett Dennis kämpa med hans tunna små ben över savannen. Och bara för att han de facto har båda benen i behåll (något man verkligen inte kan beskylla några av de övriga deltagare för) har man kanske förväntat sig för mycket av grabben, tyckt att han bara borde trycka i sig en alvedon och pinna på.

Men han tyade inte längre och det skar i mitt hjärta när han idag tvingades lämna gruppen. Detta kunde väl ha lösts på något bättre sätt? Till exempel kunde väl någon av dem med relativt många kroppsdelar i behåll lagt lille Laurentsio i bröstfickan så Dennis kunde tagit hans rullstol.

Bra jobbat ändå Dennis. Kommer sakna dig på tisdagarna framöver.

(Ursäkta i förväg om denna text inte känns helt politiskt korrekt.)

melodifestival del 3 - Leksand

Igår var det dags för den tredje festivalkvällen. Jag gjorde det ödesdigra misstaget att beskåda det hela med mina föräldrar, världens mest skeptiska människor. Men igår var faktiskt humöret på topp och ovanligt generösa betyg gavs ut. Mamma var dessutom vaken till kl. 21.05. Hon hann alltså se alla bidragen, något som inte skett sedan början av 90-talet.

Kvällens snacks.

Så här tyckte vi. Skalan går mellan 1 och 10.

Jag tycker alltså Molly Sandén var klart bäst. I läcker läderdräkt tog hon fullständigt över scenen, kastade mikrofonstativ och hade sig. Satte dessutom alla noter klockrent. Något man verkligen inte kan säga om övriga bidrag under kvällen. Jag tänker särskilt på grabbarna i Youngblood som inte åstadkom en ren ton. Hur de tog sig till andra chansen är för mig en gåta.

Att Ranelid gick direkt till final är om möjligt en större gåta. Men han har ju något visst denna morot till människa. Och det är ju rätt festligt med människor som vägrar jantelagen.

Jag tyckte Love Generations "Just A Little Bit" var härlig värre men det tyckte tydligen ingen annan.

På det stora hela var det väl en ganska ljummen schlagerkväll. Bara en deltävling kvar nu. Snart ser vi allså ljuset i tunneln. Håll ut.

février*

Jag har knåpat ihop en lista på fina låtar jag har diggat sista tiden. Jag tycker de passar till den lite bistra väderleken som råder.

Med på listan är bland andra The Civil Wars som Marcus från smålands countryklubb tipsade om. Jag tycker deras nya platta är riktigt bra. Så tack för tipset!

Ett par nya bekantskaper är också Elise Davis med den fantastiska "Make The Kill" och Gretchen Peters "Women On The Wheel". Den senare är gammal i gemet så henne borde jag kanske hört talas om. Hennes senaste platta Hello Cruel World har i alla fall rosats av kritikerkåren.

Och sen är det ett par härliga svenskar med också. Noonie Bao är någon slags rödtott som skrivit låtar till en massa andra creddiga musiker men nu alltså släppt eget. "114" av The Majority Says har man hört i den rara viasatreklamen ett tag, den med pojken som arrangerar hemmabio. Himla fin låt. Dessutom är bandet från Linköping, min hemmaplan.

Louise Hoffsten, en annan östgöte, har ju släppt en ny skiva för inte så länge sen men det är en låt från en äldre platta som fick äran att vara med på denna prestigefyllda lista, nämligen "Jag vet". En sång om hur det är att ligga på en patientsal med en massa andra sjuklingar. Moa Lignell fick också vara med på ett hörn med hennes "When I Held Ya", jag tycker den är riktigt bra faktiskt.

Men nog snackat herregud. In och lyssna på listan här.

* februari på franska

Johnny Cash

Här sitter jag i mitt lilla näste och sörplar kaffe och lyssnar på Johnny Cash. Jag är inget inbitet Cash-fan men har i flera år diggat albumet American IV: The Man Comes Around från 2002. Det var det sista albumet han släppte medan han var vid liv. Ett år senare kolade han vippen men efter hans död har han släppt ytterligare ett par album ur den här American-serien. Ganska skickligt av en döing tycker jag.

Bäst är titelspåret "The Man Comes Around", "Hurt", "I Hung My Head" och "Sam Hall". Men allt är ju bra herregud. Skulle tro att hans övriga miljarder (jag skojar inte, kolla Spotify!) album också är jättebra men varför chansa? Jag håller mig till den här skivan, kanske ger jag mig på någon av de andra American-plattorna så småningom.

melodifestival del 2 - Götlaborrrrg

Schlagertåget susar vidare. Vi lämnade förra veckan ett iskallt Växjö och har nu landat i Göteborg. Göteborg sägs vara en av Sveriges härligaste städer. Jag är benägen att inte hålla med. Jag var där sist på skolresa i sexan, vi besökte Liseberg och jag bekantades för första gången i mitt liv med den otrevliga känslan av panikångest.

Men ikväll skapades finare minnen från staden. Gina och Sarah var stabila om än ganska slätstrukna. Helena Bergström hade någon slags teater att sätta upp så hon var inte på plats. Otroligt märkligt på alla sätt och vis. I vilken värld trumfar teater schlager? Hon var i alla fall fortfarande rolig i de inklippta scenerna. Och kanske tillför hon egentligen inte så mycket på själva schlagergolvet.

Kvällens snack bestod av en kopp kaffe och obscena mängder varm fruktsallad med vaniljglass från coop.

Ungefär tre såna här lass åt jag.

Nu till de tävlande. Denna gång har jag nördat till det och betygsatt, skalan går mellan 1 och 12 poäng.

Ulrik Munther - Soldiers 8 poäng
En helt okej poplåt som växte för varje snabbgenomgång. Jag tror också att gängse européer där ute kan finna hans Emil i Lönneberga-look lite härligt exotisk. Stort minus för munspel, stort plus för sång och allmän utstrålning.

Top Cats - Baby Doll 7 poäng
En snäppet sämre version av förra årets "The King" med det brinnande pianot. Här fick vi nöja oss med en man som klättrade på sin basfiol. Låten var glad och otvungen men jag uppfattade aldrig riktigt någon melodi.

Sonja Aldén - I din himmel 4 poäng
En härlig tjej denna Aldén men i I din himmel var bara fär beige för att konkurrera. Kvällens snoozefest.

Andreas Lundstedt - Aldrig aldrig 5 poäng
Sygg guldkostym. Låten minns jag inte så mycket av men jag måste väl ändå tyckt det var hyfsat eftersom jag satte en femma i betyg.

Timoteij - Stormande hav 12 poäng
Efter en rad trevande nummer dyker plötsligt åtta välsvarvade spiror upp på scenen, jag trodde för ett ögonblick att det var gladiatorerna jag tittade på. Timoteij verkar ha genomgått en välbehövlig makeover. Jag tyckte allt med detta var underbart. Kanske inte själva låten så mycket, men sättet tjejerna intog scenen, som om de fullständigt ägde den. Och självklart gillar jag ju det mesta som har med fioler och dragspel at göra. Kvällens bästa!

David Lindgren - Shout It Out Loud 9 poäng
Jag har ingen aning om vem han är eller var han kom ifrån. Men han levererade ett härligt nummer. Det var sång och dans och snurrande på rygg. Och det gjorde mig glad. Tydligen behöver det inte vara svårare än så.

Mimi Oh - Det går för långsamt 3 poäng
Det här var inte så mycket att hurra för. Det blev dock betydligt bättre om man blundade märkte jag. Men låten tillför ju inte världen någonting, och det är ju sällan ett gott betyg.

Thomas Di Leva - Ge Aldrig Upp 6 poäng
Jag är svag för såna här texter. Lite "We Are All The Winners"-känsla. Men den var ju såklart hästlängder bättre. Jag brassar ändå på med sex poäng till Di Leva. Refrängen var svulstig och den verkade skapa fin stämning i Skandinavium.

Vidare till final gick lille Ulrik och David Lindgren. En andra chans får mina favoriter Timoteij och Top Cats.

View from the top.



Kudde från House Doctor som jag köpte idag.



Klick underlättade betygsättandet.



Störigt...

... att före detta partiledaren Maria Wetterstrand sitter och kaxar upp sig i nyhetsmorgonsoffan. Sitta där och himla med ögonen och slänga vassa åsikter till höger och vänster. Det är så dags när man inte sitter på sin post längre och inte har ett skvatt att förlora. Skämmes!

Det var bara det jag ville säga.

Dierks Bentley - Home

I veckan släppte Dierks Bentley sin åttonde platta. Förväntningarna från min sida var upptrissade till max då hans senaste verk från 2010 var fullständigt fantastiskt. Då var det mycket bluegrass och tjo och tjim.

På Home är den fina bluegrassen som bortblåst. Det är mer countrypop över det hela och trots att det verkligen inte är ett dåligt album på något vis så känns det ändå som ett steg i totalt fel riktning. Dierks riviga stämma är ju som gjord för stökig bluegrass. Fattar han inte det?

Istället blir det mycket stökig honytonk men de riviga stämbanden passar ju rätt bra till det med. De starkaste spåren på plattan är dock de lite lugnare låtarna. Tielspåret "Home" är väl ett av de bättre även om det är äckligt patriotiskt. "When You Gonna Come Around" är en finfin duett med Little Big Town's kompetenta sångerska Karen Fairchild. Och lyssnar man riktigt noga kan man till och med ana en ettrig banjo i bakgrunden.

Men allra finast är kanske ändå den sju minuter långa "Thinking Of You". Det är någon slags hyllning till hans rara barn. Äldsta dottern Evie är också med och sjunger på slutet lite lagom creepy. Jag tyckte att det var på sin plats att varna lite för det. Är man inte beredd på det och sitter med högsta volym i hörlurarna kissar man nämligen på sig när hon klämmer i 6.04 in i låten. Men visst kan man också tycka att det är lite sött om man är lagd åt det hållet.

För att summera. Jag tycker Dierks har gjort ett helt okej countryalbum trots den uteblivna bluegrassfesten. Jag tycker Evie ska hålla sig borta från musikbranchen när hon växer upp.

Home får 3,5 (av 5) i betyg.

melodifestival del 1 - Växjö

Igår drog det här spektaklet igång igen för i år. Pemiären ägde rum i min lilla hemstad Växjö. Men det hade jag inte mycket för eftersom jag jobbade hela kvällen. Men lite hann jag ändå snappa upp då jag drog runt med läkemedelsvagnen och slängde panodil på folk. I var patientsal satt sjuklingarna och diggade festivalmusik och i dagrummet fann man en brokig skara patienter i alla åldrar som tillsammans avnjöt denna tv-högtid. Man blev alldeles varm i hjärtat faktiskt av denna gemenskap generationer emellan.

Idag tittade jag på programmet i sin helhet på SVT play. Jag tycker så här:
- Torsten Flincks låt var rätt fin och karln sjunger ju bra men det är inte många hästar i hans stall ju vilket kanske ligger honom i fatet litegrann.
- Helena Bergström var uppiggande tantig kvällen igenom. Och rätt så skojig i sin lilla sketch om de nördiga tv-tittarna.
- Loreen var den enda artisten som lyckades inta scenen med någon slags pondus.
- Abalone Dots, å andra sidan, misslyckades fullständigt på sin lille promenad upp till scenen. Låten sen var väl rätt okej.
- Hon/han som kom på idén om att artisterna lite käckt skulle gå fram till scenen på det viset borde få sparken
- Gina Dirawi är härlig på alla sätt och vis. Har tyckt det enda sedan hon körde den där glasburgrejen för musikhjälpen i december. Hon kommer gå långt den här tjejen.
- Jag uppskattar att artisternas introduktionsvideos var försvinnande korta. Marie Serneholt till exempel hann bara le lite mystiskt i kameran och sen var det klart. Mer sånt!
- "Euforia" var kvällens bästa låt, inget snack om den saken.


Vinnaren Loreen med fina Växjö domkyrka bakom sig.

Nästa vecka ska vi till Göteborg.

bluegrass friday

Jag har kommit in i ett bluegrasstim, jag lyssnar BARA på bluegrass. Jag nördar in mig så här ibland på en speciell genre eller en artist. Och då är det bara att rida ut stormen så att säga.

Länk till fin bluegrasslista.

First Aid Kit - The Lion's Roar

Jag har alltid gillat dessa två. Fina Johanna och Klara, blott 19 och 21 år unga, som i flera år lirat pop helt olik någon annan. För ett par veckor sedan släppte de deras nya platta The Lion's Roar som tros bli deras BIG break. Den spelades in i amerika med en massa flådiga producenter och så.

Och klart som korvspad att The Lion's Roar är ett kompetent album. Allra bäst är titelspåret med sin smattrande gitarr och mäktiga sång. På god andra plats kommer nyss släppta singeln "Emmylou".

Resterande låtarna på plattan tickar på utan att riktigt beröra. Jag kan inte riktigt höra någon skillnad på dem. Det puttrar liksom på och alltsammans blir till en salig smet. Inte helt olik den misslyckade vitchokladmoussen jag vispade ihop igår. Men jag förstår ju ändå någonstans att det är bra låtar men jag kan inte hjälpa att tycka att det blir lite enformigt.

Men det är nog mig det är fel på för alla andra recensenter verkar vara rörande överrens om att detta är den bästa plattan någonsin.

Jag ger i betyg: 3 (av 5).

The Wailin' Jennys

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

 

Det sista plinget a.k.a. den längsta texten som skrivits om ingenting alls

Det har varit en märklig afton här i mitt bohag.

Strax efter att jag kommit hem från jobbet hör jag plötsligt ett ilsket pling. Plingande återkommer sedan ungefär var 30:e sekund och så håller det på. Genom handbollslandskamp, genom sveriges mästerkock och genom halvåtta hos mig (som idag var klockan nio). I reklampauserna har jag likt en gravt psykossjuk människa ställt mig för att lokalisera det jädrans plingeliplonget, försökt räkna sekunderna mellan gångerna (som om det vore någon slags blixtavståndsberäkning jag höll på med), dragit ut låda efter låda med teknikprylar, tryckt in huvudet i kylen och gått fullständigt bananas. Men fortfarande ingen j-vla aning var ljudf-n kommer ifrån!

Så jag gjorde som man alltid gör när man går igenom en livskris, jag ringde mina nötter till päron. De var fort inne på att det rörde sig om ett ettrigt brandlarm som behövde nytt batteri. Men jag var bombis på att så icke var fallet eftersom jag tryckt det enda brandlarmet jag äger intill örat och inte hört ett skvatt från det. Pappa tyckte nu ändå jag skulle börja leta efter brandlarm, så urbota idiotiskt. Sedan lade vi på.

Men! Han är inte så dum som han ser ut. För vad kommer jag plötsligt på, kanske har jag ett brandlarm UTANFÖR lägenheten. Och visst serrni, cirka en meter från min dörr hänger ett brandlarm och väsnas.

Jag ringer upp päronen igen för att meddela fyndet och jag sträcker upp luren mot skyn för att pappa ska få en inblick i det vidriga ljud som fullständigt hackat sönder min onsdagskväll. Och det plingar gällt och högljutt.

Men sedan plingar det inget mer, minuterna går och total tystnad råder. Pappa fick alltså lyssna på det sista plinget. Det sista av typ 500 pling. Är inte det helt sjukt???

Kanske var det häftigare att uppleva live. Så här roligt kan man i alla fall ha det en kall onsdagskväll i januari.

Boven i dramat.

just another manic monday

Premiärturen i skidspåret gav blandade känslor.

Ronnie Dunn - Cost of Living

Jag har lyssnat mycket på den här godingen på sista tiden, Ronnie Dunns "Cost of Living".

Dunn flyger nu alltså solo efter ett livslångt musikprojekt med parhästen "Kix" Brooks. De har ju hits i sin repertoar som "Neon Moon", "Ain't Nothing About You", "Red Dirt Road" och så vidare. Lyssna på deras samlingsplattor på Spotify om ni är intresserade. Brooks & Dunn heter de alltså.

Men tillbaka till Ronniepojken. Han släppte i somras sitt första soloalbum men det är alltså först nu jag har fattat det. Första singeln därifrån var just "Cost of Living" och jag tycker den är himla fin. Videon får man nog ta med en nypa salt om man inte vill riskera att kräkas av all amerikansk sentimentaliet.

CMA Awards 2011

I lördags visade svt förra årets stora countrygala från Nashville. Jag hade ett arbete att sköta dagen efter så inte kunde jag vara uppe halva natten och titta på det inte. Men nu har jag sett hela showen på youtube.

Som vanligt var det Carrie Underwood och Brad Paisley som var värdpar för aftonen. De skötte det med bravur med sina syrliga kommentarer och lekfulla uppsyn. Men det blev en konstig kontrast när de helt plötsligt smällde av en smäktande ballad tillsammans på fullaste allvar. Men visst är den fin den där You Remind Me, om man bortser från Carries störiga wailande.

Vad som också var störigt var alla dessa icke-countryartister som nästlat in sig på scengolvet. Vad i hela friden gjorde töntarna Lionel Richie och Natasha Bedingfield där till exempel?

Och Taylor Swift är jag åter less på. Ni som hängt med från början här på bloggen vet att jag länge avskydde henne för att sedan avguda henne. Nu är jag alltså tilbaks på ruta ett, ruta avsky. Var hon inte sjukt jobbig när hon hoppade upp och er av lycka när hon vann "entertainer of the year"?

Jobbig eller ej, det största problemet med Taylor Swift som countryartist är ju att hon liksom inte lirar countrymusik. En liten bluff som någon i musikbranchen snart borde syna. Och att hon alltid sjunger falskt live.

På en mer positiv not tycker jag Kenny Chesney var smakfullt dämpad i You And Tequila tillsammans med Grace Potter, en låt som tyvärr gått förbi mig fram tills nu. Eric Church rev av ett kaxigt nummer i och med sin Drink In My Hand och såg ut exakt som han gör på sitt skivomslag.






Sugarland vann "duo of the year" för femtusonde gången. Jag gillar dem men tycker kanske man åtminstone ska ha släppt ett nytt album för att förtjäna pris. Senaste kom ju ut 2010 och var dessutom rätt så skruttigt.

Faith Hill sjöng så de tajta brallorna nästan sprack. Hon var övertänd tror jag efter ett par år utanför rampljuset.


Det var en massa countrygrabbar där och sjöng som jag lätt förväxlar med varandra, långa och smala är de hela bunten och ofta ganska dåligt klädda. Typ såna som Luke Bryan, Chris Young och sångaren i Lady Antebellum. Lika som bär!

Allra bäst under kvällen var nog The Band Perry, horribla frisyrer till trots. De var också skönt att lyssna på deras lite mer nedtonade country i ett hav av elgitarrer och skrikiga Keith Urbans. Absolut ett band jag måste lyssna mer på. De vann också pris for årets nykomling. Så här fint spelade dem.


Mycket mer än så har jag nog inte att säga om eländet . Vad tyckte ni själva om programmet? Eller hade ni kanske bättre saker att sköta en lördagkväll?

Filmtips: Niceville

Jag ville bara tipsa om en magisk liten film som jag såg i helgen. Niceville heter den (orginaltitel: The Help). Den finns ju också i bokform och har varit en stor succé.

Historien äger rum i Jackson, Alabama uder 60-talet och kretsar kring en massa vidriga vita människor och hur de behandlar sina afroamerikanska slavar, "the help". En liten viting (Emma Stone) tycker dock att det hela inte känns helt reko och bestämmer sig för att intervjuva slavana och det rör ju så klart om i det lilla rasistiska samhället.

Filmen är lång som attan men aldrig långtråkig. Se den på en tv nära dig!

Toby Keith - Red Solo Cup

Red Solo Cup var en av förra årets stora countrysuccéer. Det är alltså en låt om de här röda plastmugarna som amerikaner envisas med att förtära sin dryck ur i alla typer av mer eller mindre formella sammanhang.

Ett något sinnessjukt låtupplägg kan man tycka men det svänger fint ju!



Så klart finns den med på min spotifylista av förra årets bästa låtar.

Paul Simon - So beautiful Or So What

Alltså det här var ju lite otippat (och lite pinsamt), men jag har fullständigt grottat ner mig i Paul Simons senaste platta. Den släpptes i april förra året och florerade i en årets bästa-lista som jag kom över häromdagen. Recensenten var fullständigt lyrisk så jag var bara tvungen att ta mig en lyssning.

Och herregud vilken platta! Den bjuder på ren och skär musikglädje, glada toner och stabil sång, och det hela känns så härligt omodernt på något vis. Det verkar också som Paul precis har upptäckt alla specialeffeker i sin musikstudio, varje låt innehåller någon märklig liten egenhet. Som på Getting Ready For Christmas Day till exempel, där det genom hela låten upprepar sig något mysko mellansnack. Och på Dazzling Blue har han hyrt in någon slags beatboxare som trummar sönder den annars väldigt fina låten.

Det är alltså ett helt magiskt album och jag känner att jag inte gör det rättvisa med den här lafsiga recension. Så in på Spotify med er och leta upp det!

First Aid Kit - Emmylou

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.



Nya plattan släpps den 18:e januari.

årets låtar 2011

Här sitter jag i min lilla småländska våning och sörplar kaffe. Jag är ledig denna trettondag och passar på att summera året med en årets bästa låtar-lista.

2011 var året då jag inte riktigt orkade hänga med i countrysvängen längre. Massa välkända countrymusiker släppte nya album som gick förbi mig fullständigt. Men jag var ju också upptagen med att lyssna på mina favoritartister som ju alla släppte nya album i år. Vissa godbitar från countryeliten har dock fastnat på mina trumhinnor. Och så ett par trallvänliga radiohits. Här är årets 35 bästa låtar. I bokstavsordning, inte rangordning.

Adele - Someone Like You
Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Anna Ternheim - Walking Aimlessly
Anna Ternheim - Black Light Shines
Annika Ljungberg - Balladen om tusen spänn
Ashton Shepherd - Trying To Go To Church
Blake Shelton - God Gave Me You
Brad Paisley feat. Carrie Underwood - Remind Me
Emmylou Harris - The Road
First Aid Kit - The Lion's Roar
Gillian Welch - Hard Times
Gillian Welch - Tennessee
Gillian Welch - The Way It Will Be
Jack White - You Know That I Know
Jill Johnson - Flirting With Disaster
Jill Johnson - I'm Never Far
Kicki Danielsson - Mina Skor
Lucinda Williams - Copenhagen
Lucinda Williams - Seeing Black
Maggie Björklund - The Anchor Song
Maggie Björklund - Wasteland
Mauro Scocco - Jag saknar oss
Miranda Lambert - Oklahoma Sky
Pistol Annies - Hell On Heels
Ryan Adams - Come Home
Ryan Adams - I Love You But I Don't Know What To Say
Sara Varga - Spring För Livet
Sofia Karlsson - Liljor
Steve Martin And The Steep Canyon Rangers feat. The Dixie Chicks - You
Sugarland - Tonight
Sunny Sweeney - Drink Myself Single
Sunny Sweeney - Fall For Me
Toby Keith - Red Solo Cup
Vince Gill And Rodney Crowell - I Hope You Shed A Million Tears
Zac Brown Band - Colder Weather 

Självklart finns samtliga låtar samlade i en Spotifylista.

Årets album plats 5 - 1

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Nytt år, nya möjligheter.

Årets album plats 10 - 6

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

bästa julmusiken

Det finns mycket bra julmusik därute. Och med hjälp av nymoderniteter som Spotify så kan man ju verkligen nörda in sig på bjällerklang och andra störiga ljud.

Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.

Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!

Julmiddag på Ulriksdal

Bara skinkan som saknas.

Ni får förresten ursäkta dåligt bloggande över julhelgen, jag har jobbat och inte haft tillstymmelse till ork att krafsa ner nåt på den här tramsbloggen. Men nu är jag snart ledig ett par dar så då jädrar bir det andra bullar! Jag har ju ett år att summera till exempel.

God fortsättning!

Pistol Annies

Jag har hört talas om det här gänget ett tag men inte riktigt fattat vad de är för några. Jag har heller inte varit särskilt intresserad eftersom de har ett skapligt töntigt bandnamn.

Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.

Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.


Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.

Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.

Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.

Anna Ternheim i musikhjälpenburen

Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.

Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.

Miranda Lambert - Four The Record

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

it's the most wonderful time of the year...

Igår var det full rulle här hemma i mitt lilla bohag. Jag lappade in hela köket i handukar och tidningar för att spraya sönder en adventssljusstake i neonrosa. Samtidigt i samma kök bakades det lussekatter så det stod härliga till. Kombinationen var kanske inte den mest sanitära. Det blev en otrevlig tjock luft att andas men jag som varit förkyld ett par veckor började plötsligt snyta ut rosa snor vilket ju var rätt festligt, han tar och han ger våran gud fader så här i juletider.

Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!

Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.

Här begicks det första misstaget, jag borde grundat med vitt först.

Ljusstaken kostade 59 kr.

Multitasking.

Så söta.

Slutresultatet!

Nu har jag nog julmyst färdigt för ett slag.

Willie Nelson

Jag går i tankarna här hemma att göra något med frisyren. Färga, klippa etc. Kanske något i stil med Willie Nelson. Han är alltid fin i håret, inte en bad hair day sedan 30-talet.