söndag 20 maj 2018

Ukerapport

Livet som semikompetent sykepleier går sin stilla gång. Efter ett par hektiska dagar (med norska mått mätt!) har det sista dagarna lugnat ner sig rejält på jobbet. Vi har mest suttit och rullat tummarna inne på vaktrommet. Där det påpassligt finns två loungesoffor och en tv. Det är exakt sånt som gör att det är så trivsamt att jobba i Norge. Samtidigt som man diskuterar furixordinationer med läkaren kan man snegla på prinsbröllop eller Giro d’Italia.

Sjuttonde maj firades måttligt. Jag gick ner till sjukhuset där paraden gick förbi. Detta var min andra norska nationaldag och jag tror nu jag är nöjd för en livstid. Har man inte upplevt sjuttonde maj är det som att alla dina allra störigaste bekantskaper har födelsedag samtidigt och kollektivt dragit en stämningshöjande lina på morgonkvisten. Folk är patologiskt glada. Som kronan på verket uppklädda till tänderna. Damerna i bunad och herrarna i kostym (ett fåtal vågade i herrbunad).

Vuxna människor som ropar ”hurra för Norge!” och gratulerar varandra på den stora dagen är mer än vad jag mäktar med. Det var dock en liten tröst att jag på eftermiddagspasset sedan håvade in storhelgstillägg.

I fredags var jag ledig och hoppade på bussen till Ålesund. Det ligger två timmar bort men det är inklusive en bilfärja på 35 minuter och genom djupa dalar och tunnlar så det ligger säkert bara ett stenkast härifrån fågelvägen. Jag hade föreställt mig en pittoresk liten idyll men det var ett turistinferno av sällan skådat slag. Det var bara turister i hela staden. Det fanns inte heller någon direkt stadskärna. Bara enstaka butiker. Knappt några uteserveringar heller vilket var ett fiasko eftersom jag i princip åkt dit enkom för att dricka en öl vid de karaktäristiska jugendhusen, och sedan instagramma om det. Annars hade det ju inte skett. Istället fick jag ”nöja mig” med en tur upp på Byfjellet Aksla. Där har man byggt en turistvänlig trappa uppför fjället. Det var flott så det förslog men jag var snubblande nära att putta ut ett dussintal tjocka tyskar som blockade min framfart. 

På eftermiddagen tog jag hurtigbåten till Langevåg. Shoppade dyra shorts på Devoldfabrikken och sedan tog jag bussen hem. Jag har sagt det förr men dagarna är så rysligt långa i det här landet. Trots en heldag i Ålesund var jag hemma 17:15 för en obligatorisk Netflix session. Jag har kommit in i en franskspråkig fas. Just nu kollar jag på belgiska La Trêve. Jag är bättre på franska än på norska vid det här laget. 

Ha det!

Greetings fra Aksla!

torsdag 17 maj 2018

Parker Millsap - Other Arrangements

Underbarnet Parker Millsap imponerade stort på den här torra countrybloggaren i och med sin förra platta The Very Last Day. Så pass att jag korade den till 2016 års bästa.

Nu är han aktuell med nytt och fräscht, och rockigare. För hade man som undertecknad sett fram emot sirliga americanatoner så kan man känna sig snuvad på den konfettin. Other Arrangements är ösigare på alla plan. Men rösten är den samma. Och den är en gudagåva!

Vilket är tur för annars hade jag inte ens orkat igenom plattans första nummer. Som är i gapigaste laget. Men därefter coolar Millsap ner något och bjuder på ett par riktigt fina stunder. Exempelvis ”Good Night” och ”Come Back When You Can’t Stay”. Däremellan får man dock stå ut med ett och annat ljudinferno.

Betyg: 3,5 (av 5)


söndag 13 maj 2018

Eurovision Song Contest 2018 final

All aboard! För sista gången. Sedan kan vi alla dränka oss i Atlanten.

Finalen var som väntat oerhört lång men jag måste ändå ge kredd till den portugisiska produktionen som lyckades få de drygt 3,5 timmarna fullt genomlidliga. De fyra programledarna hade också till finalen äntligen hittat rött i sin Ritalindos och var precis lagom engagerade.

Musiken så. Jag skulle säkert kunna säga något vasst och briljant om varje nummer men eftersom jag är på resande fot sitter jag och skriver på en iPad vilket försvårar långa inlägg. Så där kom ni undan med blotta förskräckelsen! Istället lägger jag fokus på de bästa bidragen som får traditionsenliga jurypoäng. 12 är bäst och 1 är sämst . Men att överhuvudtaget vara en av tio bidrag som får poäng från Kerstin´s Country Blog är ju en bragd.

Une point!
Slovenien. Lea Sirks slovenska popdänga har växt på mig under veckan. Men varför i hela friden väljer man att sjunga på ett språk som blott två miljoner människor förstår sig på. På engelska tror jag den hade kunnat varit uppe och nosat på topp tio.

Deux points!
Litauen. Den sittande sångerskan väste sig fram till två poäng.

Trois points!
Australien. Jessica Mauboy såg ut som hon festat i dagarna sju, och det hade hon kanske också. Håret  hade inte sett en kam sedan hon lämnade Oceanien. Men det yttre till trots så gick det inte att ta miste på hennes genuina glädje över att vara där. Och musik ska som bekant byggas utav glädje!

Quatre points!
Tjeckien. Om byxan bara hade varit två decimeter längre hade jag säkert petat upp den här märkliga låten några hack. För låten svänger men Nicolas Josefs stil känns aningen 2014.

Cinq points!
Portugal. Det här var helt ointressant showmässigt men faktiskt en riktigt bra låt. På det vackra portugisiska språket dessutom.

Six points!
Tyskland poppade upp som gubben i lådan och bjöd på ett riktigt habilt nummer. Det var som en liten andningspaus mitt bland alla konstigheter, bara en grabb med en sång och ett magiskt hår.

Sept points!
Moldavien. Det här var ett bättre nummer än låt men även låten växer för varje lyssning.

Huit points!
Sverige. Jag är ett stort fan av Benjamin Ingrosso och hans sammetslena populärmusik. Dock lyfte aldrig numret riktigt på den stora eurovisionscenen vilket blev smärtsamt tydligt när publiken sa sitt. Fjärde sämst enligt Europa var långt ifrån rättvist men ändå förståeligt eftersom den smäckra låten drunknade i fältet.

Dix points!
Israel. Efter fjolårets seriösa vinnarbidrag slog nu pendeln över åt det motsatta. Knasbollen Netta charmade ett helt Europa med sitt patenterade kackel. Jag gillade det också.

Douze points!
Cypern. Den undersköna cyprioten Eleni Foureira var en urkraft att bevittna. Till skillnad från vinnarbidraget andades det här bidraget en feminism som kändes betydligt mindre konstlad. Jag kommer plåga alla i min omgivning med den här låten hela sommaren lång. Kanske också dansrörelsera (fliker in Skriet-emojin). Ah yeah ah yeah ah yeah!!!


Väl mött i Jerusalem då!

fredag 11 maj 2018

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 2

All aboard! Igen.

Eurovisions andra semifinal vaskade igår ner finalfältet till 26 länder. På lördag får man spärra upp ögonlocken med tandpetare för att orka sig igenom den musikaliska resan. Jag kan inte begripa att man inte i en större grad separerar agnarna från vetet när man ändå gjort sig besväret att ha semifinaler i dagarna två.

Hur som helst. Det gick i alla fall vidare ett par frejdiga nummer från semi nummer två som verkligen förtjänade sin finalplats. Exempelvis Moldavien med sin underbara farsinspirerande ”My Lucky Day”. Varför fylla en scen med pyro och lasershower när man kan spela upp en replika av Helsingborgsrevyn och ackompanjera det med glada toner? Jag har inget bra svar på spörsmålet.

Benjamin Ingrosso gjorde jobbet och tog Sverige vidare. Men vilade det inte något märkligt mjäkigt över hela numret? Benjamin kändes inte helt i synk med övriga produktionen. Ungefär som att skypa med ett gäng på 2-års kalas och ligga cirka två sekunder efter (internt. red. Anm.)

Norrmannen Ryback kändes inte heller helt bekväm på den stora scenen. Men vem i dess rätta sinnesstämning skulle vara bekväm med att spela diverse luftinstrument och sjunga ”that’s how you write a song”? Om lustigkurren Ryback vinner på lördag ska jag bada naken i närmaste fjord.

I övrigt gillade jag Australiens bidrag. Det var så fräscht och oeuropeiskt! Även Holland gillar jag per automatik på grund av countrynörd men det hör inte riktigt hemma på ett schlagergolv.

På lördag får vi se vilket land som får den stora äran att skära ner på skola, vård och omsorg och istället lägga slantarna på dålig musik. Jag tror på Israel men hoppas på Moldavien. Eller blir det kanske någon av de fem big five. På lördag vet vi och sedan kan vi gå vidare med våra liv.


onsdag 9 maj 2018

Eurovision Song Contest 2018 semifinal 1

All aboard! Nu blir det schlagerresumé!

Igår gick första semifinalen av stapeln. Jag jobbade och missade nästan hela showen och var inte särskilt ledsen över det. Idag blev jag dock varse om att det finns ett par tragiska själar därute som hade sett fram emot en Kerstins Country Music Blog-patenterad recension. Så jag fick snällt svepa igenom de drygt två timmar långa programmet på SVT-play. God bless framspolningsknappen säger jag bara!

För även om det här fanns ett par glimrande musiknummer så var showen som sådan åt det väl gapiga hållet. De fyra programledarna var för mycket på alla plan, dessutom minst två för många till antalet. Men jag föredrar ändå detta alla dar i veckan jämfört med en slemmig Måns Zelmerlöv.

Så till musiken. Mycket rann av mig som om jag vore av teflon. Men ett par låtar höjde sig ändå över den breda massan:

Tjeckien

Man kan välja att störa sig på det mesta här; de korta byxorna, ryggsäcken, hängslena, glasögonen (som säkert var fönsterglas) och så vidare. Men det där blåsriffet går inte av för hackor! Första låten i fältet som inte var en snoozefest.

Litauen

Så segt så klockorna stannade men den där väsiga sångstilen är jag patologiskt svag för. Jag blir också imponerad av människor som kan sitta och sjunga.

Israel

Förhandstippade Netta bjöd på tjo och tjim. Kanske hade man kunnat önska en något tydligare melodi men alla lustiga ljud och de härliga dansarna duger gott för den här simpla countrybloggaren.

Irland

I ett hav av överarbetade nummer uppskattar jag Ryan O´Shaughnessys smäckra ballad. Rösten var onödigt vek men det vägde ju de rara bakgrundsdansarna upp med sin moderna dans.

Cypern

Fältet avslutades med ett riktigt pangnummer. Eleni Foureira och hennes dansare rev ner taket med sin europop på anabola. Jag lyssnar inte på sån här musik resten av året men under schlagersäsong kan man unna sig!


Samtliga mina favoriter vandrade vidare till final. På torsdag är det dags för Sverige. Dessutom Norges lilla vidrighet Alexander Ryback. Må vi bara vinna den kampen!

lördag 5 maj 2018

Ukerapport

Välkomna till bloggen som gud glömde. Som ni märkt har det varit föga aktivitet i flödet. Men nu kan ni åtminstone se fram emot ett par icke musikrelaterade inlägg! De brukar ju vara de mest populära...

Jag har nämligen tagit mitt pick och pack och återvänt till den lilla byn Molde på Vestlandet. Här ska jag vara i två månader och sprida skräck i områdets medicinskt sjuka. Jag har redan hunnit med fyra arbetspass. Förutom datorstrul första två passen har arbetet flutit på oförskämt smärtfritt. Det lurar säkert en grov fadäs i vassen.

Idag var jag ledig och traskade upp på fjället. Trots ljummet vårväder under veckan låg där en meter snö ivägen. Det verkade dock inte bekymra de glada norrmännen som bara traskade rakt igenom. Själv kände jag inte att det var värt att förnedra mig med ett benbrott 564 meter över havet. Så jag bröt halvvägs.

Som en skänk från ovan är även morgondagen arbetsbefriad. Då ska jag unna mig tre sjokoladeboller på Shell för blott 29 norska kronor. I princip gratis! Vad jag ska göra resten av dagen står skrivet i stjärnorna (troligtvis Netflix på paddan).

Ha det!

Varden, 407 m ö.h.

måndag 23 april 2018

Kulturkrock de luxe! Tilen vs fulla Lakersfans

Slovenska trubaduren Tilen har i flera år blåst vackra melodier ur sin sydamerikanska flöjt. Igår gästade han Kafe De Luxes söndagsscen.

Tyvärr inföll hans Deluxedebut samma afton som Växjö Lakers vann sitt andra SM-guld. Personligen tycker jag det vilar något väldigt äckligt över att människor får snuskigt mycket betalt för att lalla runt med en puck hela dagarna. Dessutom med en decimeter tjock skyddsutrustning. Jag kunde därför inte bry mig mindre. Men många delar inte den uppfattningen och var därför helt till sig i trasorna över guldet. Sällskapet bredvid oss hade av det gapiga beteendet att döma firat sedan slutsignal och var inte på humör för slovensk flöjtmusik.

Tilen kände av vibbarna och gav upp efter 3-4 låtar. Det lilla han ändå presterade var vackert så det förslog men som show var det ju tämligen tamt. Dock fick han inte någon ärlig chans eftersom fulla smålänningar överröstar det mesta med sina skorrande r och gälla stämmor.

Trots allt en trevlig afton tack vare ölen och sällskapet.

tisdag 17 april 2018

Danielle Bradbery - "Sway"

Amerikanskan Danielle Bradbery kommer kanske inte kamma hem polarpriset med sin simpla countrypop. Men vem vill ens hamna i samma kategori som till exempel surgubben Bob Dylan?

Hennes senaste platta I Don't Believe We’ve Met bjuder på porlande vårpop. Som denna fina bit.


söndag 8 april 2018

Ashley McBryde - Girl Going Nowhere

Med två egenproducerade plattor i bagaget och år av bakgrundssjungande till kändare förmågor bjöds Ashley McBryde i fjol på en chans att spela in en skiva under superproducentens Jay Joyce vingar. Och som hon tog den!

Girl Going Nowhere är en gudagåva för alla oss med ett hjärta svagt för tidlös country. Här finns inga pretentiösa försök att låta trendig. Resultatet för tankarna till storheter som Jo Dee Messina och Tanya Tycker. Det är uppfriskande omodernt! I likhet med dem har hon också en helsikes röst med precis det rätta Southern drawlet. Det i kombination med låtar som "The Jacket", "A Little Dive Bar in Dahlonega" och "El Dorado" gör Girl Going Nowhere till en alldelse förträfflig debut.

Titeln till trots så är Ashley McBryde absolut på väg någonstans.

Betyg: 4,5 (av 5)

Girl going somewhere.

måndag 2 april 2018

Local Heroes no. 13 på Kafé De Luxe

Favoritkrogen på Sandgärdsgatan I Växjö city har som påsktradition att låta lokala förmågor uppträda i festivalen de kallar Local Heroes. Trots tio år i staden var jag igår på mitt allra första Local Heroes event.

Enligt snålländsk tradition var vi på plats tidigt för att slippa betala inträdet. Priset blir då att man redan vid första akten känner en viss tristess. Dessutom var det irriterande kallt i lokalen, Nu är det andra gången på raken jag fryser röven av mig på Deluxe. Varför kan det inte meddelas i förväg vilken temperatur man ämnar hålla så man kan preparera med merinounderställ. Första artisten Tilda värmde inte heller rummet med sin stilla pianopop men hade en imponerande röst i sin kanske 17-åriga kropp (möjligt att hon är 25 år, jag har ingen aning). 

Näst på tur var Lilla Livet som förutom ett gulligt bandnamn inte hade så mycket att hämta hos den här torra countrybloggaren. Bandet öste på med elgitarrer, bas och trummor och under allt oljud kunde man skönja sångerskans röst som också var gitarristens. Jag förstår verkligen inte konstformen att överrösta sig själv.

På övervåningen sedan kvällens stora behållning och den egentliga anledningen till att vi var där. Matilda Augustine med gitarr och lufsig Lisa Ekdahl-utstrålning. Jag såg henne i somras och kunde då skönja en viss råtalang. Nu var hon tillbaka med ett större självförtroende och vågigare hår. Gitarrspelet har en del övrigt att önska men Matilda Augustine har en förmåga att leverera en text och har kanske det som man i branchen kallar just det. Jag ser fram emot en välproducerad debutplatta inom kort. I väntan på det kan man avnjuta hennes låtar via EP:n I ditt vardagsrum på Spotify.

Efter Augustines fina set gick det hela utför. Vi hängde i en stund till men tillslut såg vi alla en god natts sömn som ett trevligare alternativ än det lustiga som erbjöds från scenen.

En trevlig afton rent konceptuellt men som underhållning tämligen svagt.

Kvällens stjärna och framtidshopp Matilda Augustine.

torsdag 29 mars 2018

Courtney Marie Andrews - May Your Kindness Remain

Det råder inget tvivel om att Courtney Marie Andrews är en megatalang. Men hennes senaste platta är en snoozefest utan dess like.

Fjolårets succéplatta Honest Life föll jag som en fura för. Där bjöds man på själfull country så som man inte trodde att moderna artister kunde skapa. Det fanns ett driv som på nya plattan lyser med sin frånvaro. Här har låtarna knappt styrfart. Det är fruktansvärt segt alltså. Det är som att hon råkat komma åt en knapp i kontrollrummet och oavsiktligt skruvat ner tempot på samtliga spår. Jag fattar ingenting.

Med det sagt så är givetvis inte May Your Kindness Remain ett uruselt album. Andrews kan ju sjunga och det finns mycket vackert att hämta i de lugna bitarna. I kölvattnet av mästerverket Honest Life står det sig dock oväntat klent.

Betyg: 2,5


torsdag 22 mars 2018

Caitlyn Smith - Starfire

Välkommen till världens sopigaste blogg som nu blivit mer av ett veckomagasin.

Singer-Songwritern Caitlin Smith har efter fjolårets succé-EP nu släppt en debutfullängdare med samma titel, Starfire. Lite lustigt kan man tycka men det är också den enda kritiken. För Smiths eleganta pop är balsam för själen hos en hårt arbetande kvinna.

Jag gillar särskilt de lugna spåren som till exempel "Before You Called Me Baby", "Do You Think About Me" och "Cheap Date". Men vad jag framförallt gillar är hennes mäktiga röst som ju är så bra en röst kan vara.

Caitlin Smith har gjort en karriär av att skriva låtar åt andra men nu verkligen bevisat att hon lika gärna kan sjunga låtarna själv. Bättre dessutom.

Betyg: 4 (av 5)


tisdag 13 mars 2018

The Local Honeys - Little Girls Acting Like Men

I förra veckan upptäckte jag den här skönsjungande duon och sedan dess har jag inte lyssnat på någonting annat (om man bortser från de hundra gångerna jag lyssnat på "Dance You Off"). 

Linda och Montana som de heter har lyckats hitta det perfekta bluegrassoundet och har också perfekta röster för den karga musikstilen.

Little Girls Acting like Men är deras första och enda platta. Jag gillar bäst "Hills Of Mexiso", "Hares On The Mountain" och "I Love You, Charlene".

Unna er en lyssning! Finns på Spotify.

5 av 5 i skivomslagsdesign! 

söndag 11 mars 2018

Melodifestivalen 2018: Final

Allt gott har ett slut och så även melodifestivalen. Även om det stundtals i år kändes som slutet inte kunde komma fort nog. Trots ett par riktiga bottennapp var ändå finalfältet otippat vasst. Jag gillade varenda låt mer än vad som är socialt accepterat.

Showen som sådan var dock något svag. Acapellagrupper är djävulens lilla påfund och hör inte hemma på ett schlagergolv även om pojkarna i Solana kan ta en ton patologiskt perfekt. Caroline af Ugglas version av fjolårets vinnarlåt var riktigt fin men mitt stående intryck av uppträdandet är ändå att hon skulle behöva se över sin Ritalindos och öka den markant.

Nu till själva tävlingen. Eftersom det är final delar vi på Kerstin's Country Schlager Music blog ut pretentiösa omdömen som kanske ingen orkar igenom.

1. Mendez - "Everyday"
Förmodligen blandade svenskafolket ihop Mendez låttitel med Felix Sandmans. För inte kan väl den här lustiga spansk/engelska charterhiten varit den tredje mest populära låten ute i stugorna. Jag gillade den förvisso men det är verkligen inget kvalitetsmått i sammanhanget.

2. Renaida - "All The Feels"
Renaidas låt var på pappret en av kvällens bästa men vad gör det när man mitt i låten börjar härja om att man inte hör något. När hon sedan på grund av ljudtrasslet fick göra om framträdandet hade hon tyvärr tappat all gnista och det var rent plågsamt att bevittna. Så synd på en så bra låt.

3. Martin Almgren - "A Bitter Lullaby"
Mysgubben bjuder på en solid countrybit, men det är inte det svenska folket vill ha. Kom tillbaka med magtröja och mycket höftrörelser så kanske du har en chans i den här tävlingen Martin.

4. John Lundvik - "My Turn"
En bra låt men det är det inte lite obehagligt med människor som ler konstant i tre minuter?

5. Jessica Andersson - "Party Voice"
Jag var inte alls begeistrad över Jessicas nummer i den tredje deltävlingen men igår trillade poletten ner. Detta var ju ett frejdigt partynummer för den mogna kvinnan.

6. LIAMOO - "Last Breath"
Att rap är ett vedertaget konstgrepp är ett av vår tids största gåtor, det låter ju urfånigt! Refrängen i "Last Breath" är det dock inget större fel på. Tyvärr gick det väl förbi den breda massan eftersom vi alla låg nere i ett EP-anfall tack vare den blinkande ljusshowen.

7. Samir & Viktor - "Shuffla"
Med risk att tappa de fyra följare jag har så måste jag medge att jag gillar Samir & Viktor. Deras nummer är en riktig energiboost och man måste ju imponeras över att två tillsynes omusikaliska människor lyckas skapa så bra musik. Det har också kommit till min kännedom att shuffla är något typ av danssteg och inte har någonting att göra med funktionen shuffle på musiktjänster som jag tidigare trott. Dumstrut på mig.

8. Mariettte - "For You"
Mariettes sång- och dansnummer är något av det märkligaste som jag sett på schlagergolvet. Hon dansar som undertecknad efter kraftigt festande. Låten hade blivit så mycket bättre om hon bara stod still.

9. Felix Sandman - "Every Single Day"
Lagom till final satte Felix sitt nummer som ett smäck. En av kvällens klart bästa låt och nummer.

10. Margaret - "In My Cabana"
Jag hånades när jag inför sällskapet outade att jag gillar den här låten. Men what's not to like? Det är party upphöjt till tio. Dessutom är Margret smart nog att slänga in refrängen redan efter 20 sekunder så man hinner höra den cirka 300 gånger innan låten är slut.

11. Benjamin Ingrosso - "Dance You Off"
Benjamin sopade mattan med övriga deltagare. Med all rätt! För det här är den bästa vinnaren på år och dar. Jag gillar allt med det här numret. Beatet, ljusshowen, dansen, de håriga armarna med mera med mera.

12. Rolandz - "Fuldans"
Inte lätt att följa efter vinnarbidraget men för att vara ett plojbidrag är Rolandz "Fuldans" ändå ganska underhållande.

Benjamin Ingrosso dansar sig nu vidare till Portugal. Själv stämplar man in på jobbet igen måndag morgon. Livet är hårt.

Glad, gladare, Benjamin Ingrosso.


lördag 3 mars 2018

Caleb Caudle - Crushed Coins

Doldisen Caleb Caudle är aktuell med nytt och fräscht! Han släppte ju ett av 2016 års bästa verk i finfina Carolina Ghost.

Mannen från North Carolina har hållit på i mer än tio år men vi är som sagt få som tagit notis. Det är synd det för Caudles musik är hemtrevlig och lugnande, som ett musikaliskt bolltäcke. Crushed Coins är inget undantag, om något så är det till och med snäppet lugnare än tidigare verk. Om man vill vara petig så hade man kunnat önska lite mer driv. Bästa spår är därför i sammanhanget superriviga "Love That's Wild". Övriga låtar är också top notch men de smälter liksom ihop när de alla har identiskt tempo.

Ändå ett klart kompetent countryalbum.

Betyg: 4 (av 5)


fredag 2 mars 2018

Brandi Carlile - By The Way, I Forgive You

Brandi Carlile verkar helt oförmögen att göra ett album som inte är fantastiskt. Enda sedan jag fick upp ögonen för hennes musik i början av decenniet har hon sisådär varannat/var tredje år lanserat ett nytt mästerverk.

Senaste plattan är producerad av Dave Cobb och Shooter Jennings och är även den en ren fröjd. Här bjuds man på stämningsfulla ballader och enstaka rivigare hits, allt med den där karaktäristiska rösten som verkligen inte går att värja sig för.

Personliga favoriter är pianoballaderna "The Joke" och "Party of One" samt mäktiga "The Mother". Men man kan blunda och peka på valfri låt här och knockas av det man hör.

Betyg: 4,5 (av 5)



onsdag 28 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 4: Örnsköldsvik

Välkommen till världens sämsta countryblogg som handlar om allt annat än just country.

Jag har sedan länge tappat hoppet om årets melodifestivalbidrag och har lika länge varit på det klara med att Benjamin Ingrosso har årets solklart bästa låt. Men eftersom jag gett mig in i leken får jag ändå försöka krysta fram en rapport från även den sista deltävlningen.

Kvällen började med en musikalartist. Jag har ytterst svårt för den människoarten. Själva låten var dock inte det sämsta man hört vilket i och för sig inte säger någonting alls om kvaliteten. Resten av kvällen var något av en snoozefest förutom Rolandz "Fuldans" vars refräng satte sig som en skabbinfektion. Även Felix Sandmans märkliga ballad lyfte sig något över medel.

Vidare till final gick dock Mariette med sin högst mediokra låt ihop med festprissarna i Rolandz. En andra chans går till Felix och sjukgymnaststudenten Olivia Eliasson, vart är världen på väg?

Väl mött i andra chansen på lördag!

Sandmannen Felix.

lördag 24 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 3: Malmö

Förra veckans deltävling ägde rum i Malmö. Själv var jag i Brasilienish (middag med Brasilianskt tema) och missade således mellokalaset. Veckan efteråt har jag spenderat med Liemannen i hasorna i vad jag förmodar vara den så kallade influensan. Först nu är jag något som kan liknas vid människa igen. Så här kommer en snabbresumé av deltävling 3:

Martin Almgren öppnade med "A Bitter Lullaby". En klart inspirerande start. Almgren såg ut som Ebbot Lundbergs töntiga kusin från Norge, men vad gör det när man har den rösten. Låten osade också lite country vilket givetvis ger plus i kanten. Barbi Escobar sedan med en riktig kisspotta till låt. Därefter blev det latinamerikanskt så det förslog. Monchos härliga "Cuba Libre" var en ynnest att bevittna. Så glatt, så otvunget, så omodernt!

Räven Jessica Andersson bjöd sedan på en schlager som folk verkade gilla. Jag förstod inte grejen. Sen blev det Kalle Moraeus och hans jävla spelmän.

Därefter förhandstippade Dotter med låten "Cry". Kritikerna kan inte för sina liv förstå att inte Sverige röstade vidare detta, Låt mig förklara varför, den saknar melodi, precis som förra årets hajpade Loreen-bidrag. Svenska folket vill ha en melodi, hur dålig låten än må vara i övrigt.

Sist ut Mendez i en samba.

Martin och Jessica gick vidare till final. Moncho och Mendez får en andra chans.


lördag 17 februari 2018

Matthew Logan Vásquez live på Kafé de Luxe

Matthew Logan Vásquez är väl inte direkt något hushållsnamn för gemene man. Men visst förtjänade han bättre än den ytterst skrala publik som kommit för att se honom i den svinkalla deluxekällaren igår.

Men givetvis var i alla fall Växjös kulturelit där, A.K.A. undertecknad, och fick sig en överdos av grabbig rock. Kvällen började dock med ett akustiskt set som var right up my alley. Gitarrplock och Vásquez mäktiga stämma fyllde lokalen med fredagsmys. Men underbart är kort. För den akustiska sångstunden byttes sedan ut till bas, elgitarr och trummor. Tremannabandet med Vásquez i spetsen rev nu ner taket med sin elektriska musik. Stundtals var det riktigt bra men ingen människa i sin rätta sinnesstämning klarar av så mycket ös.

Bäst var märkliga "Red Fish" och någon vacker ballad som jag missade titeln på.

Kanske hade jag gillat spelningen ännu mer om jag inte hade behövt kämpa mot hypotermin som lurade i vassen. Det är bara ren tur att jag hade med mig min halsduk av finaste lama, annars hade jag inte överlevt natten. Att sitta med benen inlindade i ull likt en sitskiparalympiker är inte en attraktiv konsertlook. Skärpning Deluxe eller bara stäng dörren när det är vinter ute!


Instagram @barabaraberra

onsdag 14 februari 2018

Los Wrangos - Way Out Yonder

På med chapsen, för nu blir det spaghetti western!

Los Wrangos är en svensk grupp som gjort det besynnerliga valet att spela musik som låter som det är saxat direkt ur westernfilmer från 60- och 70-talet. Deras senaste platta Way Out Wonder visar sig dock vara en musikstund av hög kvalitet, till skillnad från filmerna.

Visst är det lustigt så det förslår men det är stört omöjligt att inte ryckas med av de frejdiga sångerna. Från öppningsspåret "Tres Companeros" till slutnumret "Fiesta Malverde" är det sinnessjukt mycket klackar i taket. Personligen gillar jag drivet i de (nästan) helinstrumentella låtarna "The Thundering Herd" och "Silverspur Phantom". Men det är rent melodibaserat för sångarens trubbiga sångstil har växt på mig.

För allra bäst är i sammanhanget lugna "Prairie Rain" där rösten verkligen kommer till sin rätta ihop med någon okänd kvinnlig förmåga.

Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

¡Arriba!


söndag 11 februari 2018

Melodifestivalen 2018 deltävling 2: Göteborg

Melodifestivalens andra omgång började med pole dance. Ingen förstod varför men det var ganska underhållande. Faktiskt var det kvällens höjdpunkt, men det var man ju lyckligt ovetandes om då. För sällan har man väl skådat ett så svagt startfält. Det var lika plågsamt som att titta på när Calle Halvarsson åker skidor.

Det som ändå var glädjande var David Lindgren som på kort tid blivit ett fullblodsproffs. Det var han som var hela showen igår, ihop med Fab Freddie som jag faktiskt inte ville orsaka fysisk skada denna vecka.

Men för protokollets skull måste vi ändå nämna något om bidragen. Samir och Viktor öppnade och gick vidare tack vare att övriga låtar var så urusla. Det var först i sista låten som man kunde skönja någon form av hopp för mänskligheten igen. Liamoos bidrag var förvisso ganska trist men en helt okej popdänga.

Ändå positivt att the botten nu är nådd. För det är den väl?

Kvällens enda stjärna.

onsdag 7 februari 2018

Toby Keith - The Bus Songs

Toby Keith är en av de riktiga giganterna inom countryn. Han har släppt en helt obegriplig mängd plattor. Sedan debuten 1993(!) har han i princip lanserat en ny platta varje år.

Senaste verket är en samling låtar som tidigare ansetts för vulgära eller för politiskt inkorrekta för att spelas in på seriösa countryplattor. Tack vare just det har de givetvis blivit succéer inför förfriskad livepublik och framförallt för de amerikanska trupperna under de 11 år som Keith turnerat för dem.

Jag gillar konceptet på The Bus Songs. Här har den där knasiga låten, som man annars bara brukar se som en humoristisk avslutning på en platta, fått ta över hela showen. Dock är det en del som skaver här textmässigt. Framförallt kvinnosynen som på vissa spår är under all kritik, till exempel "Runnin' Block". Men det är också meningen gissar jag, att sticka ut och provocera. Och har man hållit på i över 20 år (och har turen att vara en vit man) så kan man ta sig friheten att göra lite som man vill.

Något motvilligt gillar jag ändå Toby Keiths bussånger. Det svänger och på några håll fnissade jag till åt de tramsiga texterna. En entertainer ut i fingerspetsarna är han utan tvekan om än med ett något felkalibrerat moraliskt kompass.

Betyg: 3,5 (av 5)


söndag 4 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 1: Karlstad

Mellosäsongen är här! Prisa gudarna eftersom den här bloggen annars hade självdött.

Första deltävlingen ägde rum i soliga Karlstad.

David Lindgren har fått in en viss rutin på att leda festival och skötte sig på det stora hela bra om än med en viss övertändning. Han låg dock i lä jämfört med fabulösa Freddie som var ett "Hoodiladi" från att jag skulle sparka sönder mina vänners 52-tummare.

Nu till musiken. Först ut dansaren Sigrid som halkat in i musikbranschen på ett bananskal. Låten var trots en medioker sånginsats ganska trallvänlig. Näst på tur den lokala förmågan John Lundvik som till skillnad från Sigrid är en musiker ut i fingerspetsarna. Hans "My Turn" var bra på riktigt vilket är det finaste utlåtandet en melllolåt kan få.

Idolexilen Renaida sedan med en svängig poplåt som inte gick av för hackor. Tätt följt av Edward Blom som man får vara bra mörk i själen för att inte gilla. Således har jag lite svårt för honom. Hans dansande matvaror i bakgrunden ska jag dock lägga hårt på minnet inför kommande halloweenpartys.

Kicki Danielsson försvann tyvärr i startfältet trots en solid countryvisa som egentligen borde vara right up my alley. "Osby Tennessee" visade sig bli kvällens sömnpiller ihop med Kampferdrops bidrag.

Bäst i kväll var tveklöst Benjamin Ingrosso. Det var ett ärtigt sång- och dansnummer! Men vi i tv-soffan ställde oss mycket frågande kring jackans funktion eftersom den mest hängde kring armbågarna. Som att jag skulle gå runt på jobbet med byxorna runt knäna.

Nästa vecka drar vi till Göteborg. Hoodiladi!

Benjamin Ingrosso

söndag 28 januari 2018

Kulturnatten 2018

Den sista lördagen i januari firas kulturnatten i vår lilla stad. Temat för i år var tid och inte att frysa röven av sig under årets kallaste natt som vanligtvis är fallet. Glädjande nog var temperaturen i år nämligen tämligen behaglig. Vindstilla och plusgrader.

"Natten" började kl. 18 på Ringsberg med invigning. I sedvanlig ordning var det fara för liv i det bläcksvarta mörkret. Förmodligen ligger det idag ett dussintal seniorer med brutna lårbenshalsar och kravlar runt i askan efter invigningens eldshow.

Vi ungdomar klarade oss helskinnade och knatade vidare för middag på Chapter House. Där blev det flankstek med pommes vilket smakade mycket bra. Men det gör ju det mesta när man sköljer ner det med 9,9 % öl.

Efter ytterligare någon dryck gick vi vidare till loppis, hemslöjd, opera sing-a-long, manskör, latinamerikanskt dansband och performence konst som fullständigt gick över huvudet på undertecknad. Vi avslutade sedan på Smålands museum. Vi betade av allt detta på cirka 45 minuter. Innerst inne ville vi väl alla bara sätta oss och dricka mer öl. Dock var det fler Växjöbor som hade den synen på kultur. Samtliga barer var proppfulla. En efter en gav sedan upp i sällskapet och tillslut var vi bara två kvar.

Kvällen avslutades därför med en Margerita hemmavid kring midnatt.

Jag gillar kulturnatten i teorin men i praktiken är det en mycket svårmanövrerad aktivitet. Men lite öltält med infravärme så vinner ni över även mig Växjö kommun!

Flytande kultur

måndag 22 januari 2018

Niki Ivan Kempinski live på Kafé de Luxe

Efter ett par musikaliska bottennapp på favoritkrogens söndagsspelningar har nu förväntningarna skruvats ner betydligt. Nu är jag nöjd bara jag kan urskönja melodier ur det som kommer från scenen.

Därför var det extra glädjande att kvällens akt med det mycket krångliga namnet Niki Ivan Kempinki faktiskt bjöd på habil söndagsunderhållning. Kempinski med band höll låda i dryga timmen med sin folkrock på svenska. Publiken kom sent men när de väl kom så var det klackarna i taket, dansande bebisar trängdes med shottande kvinns. Själv festade jag loss på finöl på flaska.

Kempinski har släppt tre plattor och samtliga finns på Spotify!


söndag 21 januari 2018

Tyler Childers live på Folk å Rock

Countryfenomenet Tyler Childers gjorde igår sin andra Sverigespelning på Folk å Rock i Malmö. Kerstin's Country Music Blog var givetvis på plats för att rapportera för sina fem följare.

Childers klev på scenen strax efter kl. 22. Lokalen hade då fyllts upp till minsta kvadratmeter. Som sig bör när hetaste namnet i branschen är på besök! Men personligen hade jag gärna sluppit den storväxte dansken bredvid mig som i egenskap av man tog sig friheten att sprida sina lemmar över tre platser.

Artisten i fråga satt på liknande sätt uppe på scenen. Såvida man inte är paralyserad eller av samma kroppshydda som John Moreland så står man väl ändå upp när människor betalat surt förvärvade pengar för att se en. 

Det här med sittandet visar sig dock bli en parantes. För den 26-årige Kentuckysonen bjuder verkligen på en sprakande show. Trots att han är mol allena på scenen med bara en gitarr och sitt ymniga svett som sällskap fyller han lokalen som en hel banduppsättning. Det var faktiskt smått magiskt hur mycket ljud han lyckades alstra ur sin strupe. Studioinspelningarna gör den inte rättvisa. 

Låtarna från senaste plattan Purgatory betas av i ett rasande tempo och varenda en framstår som en riktig pärla i liveformatet. Mellansnacket är snudd på obefintligt och när sista låten är sjungen knatar han bara ut.

Scennärvaron hade onekligen en del övrigt att önska men som musikant är Tyler Childers en av de skickligaste jag sett. 

Instagram @barabaraberra

fredag 12 januari 2018

Tyler Childers - Purgatory

Tyler Childers släppte sin upphaussade platta Purgatory redan i augusti förra året men varför vara först på bollen när man kan vara sist? (Den dök inte heller upp i fullängdsformat på Spotify förrän detta året.) 

Jag gillar Childers. Han sjunger mäktigt och hans låtar svänger mer än lovligt. Dessutom ser han så där härligt lufsig ut som bara en amerikan kan. Bästa spår är riviga "Universal sound" och "Whitehouse Road" men lugnare spår som "Lady May" är också en fröjd.

Kerstin's Country Music Blog ställer sig bakom upphaussandet.

Betyg: 4 (av 5)

Elegant omslag!


lördag 6 januari 2018

Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.
3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.






2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.
1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

måndag 25 december 2017

God fortsättning!

Bloggen har gått in i någon form av juldvala. Men snart blir det liv i luckan igen! För nu ska 2017 års bästa musik listas. Det kommer dessutom en recension av sista avsnittet av säsong 3 av Jills Veranda, vilket faktiskt visade sig vara ganska underhållande. Vart är världen på väg?

Jag ska för protokollets skull också sätta punkt för handbolls-VM som avslutade med en neslig 4:e plats för svenskarna efter två svaga slutmatcher. Vinstens sötma från bragden mot Norge sitter dock kvar i gommen till den dagen jag dör.

Vi ses på en blogg nära dig!

Pepparkakscaddy av Kerstin och Leif.
 

onsdag 20 december 2017

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz