lördag 16 september 2017

Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)


fredag 8 september 2017

Caitlyn Smith - Starfire

Caitlyn Smith är en singer/songwriter från Cannon Falls, Minnesota. Hon har länge skrivit låtar åt andra, bland annat gubb- och tanthiten "You Can't Make Old Friends" som Dolly Parton och Kenny Rogers gör så fint ihop.

Hennes egna sångkarriär har puttrat på lite i bakgrunden. I juli förra året släppte hon sin andra EP och som alltid så är även denna låtskrivare begåvad med en onödigt bra röst. Man kan tycka att en talang per människa kan vara nog. Det är ju många av oss som inte fått någon.

Starfire som EP:n heter bjuder på poppig country. Bästa spår är "This Town Is Killing Me". Men man kan allt unna sig att lyssna på plattans övriga fyra spår också.

Enligt Wikipedia är en fullängdare på gång i år men det ska man nog ta med den nypa salt. I väntan på den kan vi också avnjuta hennes fantastiska version av "(You Make Me Feel Like) a Natural Woman". Alltihopa finns på Spotify!


torsdag 7 september 2017

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.

måndag 4 september 2017

Kerstin VM-kvalbloggar! Vitryssland - Sverige 0-4

Efter torsdagens systemkollaps var svenskarna igår tillbaka i gammalt gott slag. Det har varit många expertutlåtande i media om vad som egentligen gick snett sist. Vi som kan lite om fotboll vet dock att det vilar en förbannelse över det helgula matchstället. I blåa shorts gick det ju genast bättre trots att spelet i ärlighetens namn inte var mycket vackrare.

Matchen började dessutom svajigt värre. Felpass och halkande om vartannat. Det var högst oklart om spelarna överhuvudtaget hade dobbar under fotsulorna. Christoffer Nyman demonstrerade dock det elegant genom att sätta en dobb i huvudet på vitryska målisen. Blodet sprutade all over the place som man säger så här i prinstider.

Nyman var förövrigt en riktig fröjd att bevittna på planen. Hans stegmätare var säkert uppe i siffror som man annars bara ser på vårdpersonal. Ett mål gjorde han också den löpstarka östgöten.

I övrigt var det framförallt Emil Forsberg som imponerade. Förutom mål och assist var han snubblande nära att göra århundradets vackraste frisparksmål.

Nu väntar Luxemburg och Holland och sedan gräver vi guld i Ryssland. Så in till chefen och säga att ni måste vara lediga mellan 14 juni och 15 juli 2018.

Everybody loves Nyman.

torsdag 31 augusti 2017

Kerstin VM-kvalbloggar! Bulgarien - Sverige 3-2

Efter en sommar fylld av europeisk damfotboll var det dags för herrarna att snöra på sig landslagsdressen. VM-kval och Bulgarien väntade på en enorm arena i Sofia och ett evighetslångt uppsnack. "Experterna" var rörande överens om att Sverige skulle vinna lätt. Herregud har de aldrig sett en fotbollsmatch förut? Fotbollsmatcher vinns inte lätt. Bollen är rund, den ska in i ett litet nät där det står en målvakt i vägen. Vad som helst kan ske!

Men det var länge oklart om det över huvud taget skulle bli någon match. Janne Andersson hade drabbats av magsjuka och utan förbundskapten skulle väl ingen av de elva spelarna veta vad de skulle hitta på med den läderklädda kulan på den stora gräsmattan. Men så väcktes hoppet sent igår kväll, Jane Björk rapporterar direkt från spelarhotellet att Janne nu mår bättre och bett om något att äta.  Mediabevakningen kring detta har slagit alla rekord i idioti. Jag, och säkert många med mig, vill inte veta någonting om någon annans tarmstatus.

Nu till match. Det började illa för svensk del. Redan i tolfte minuten nickade Bulgarien in 1-0 och kort därefter brände Forsberg en straff. Den uppmärksamme (undertecknad) kunde dock se att målvakten klafsade ut framför sin mållinje långt innan straffen slogs.

Resten av halvleken bjuder på hafsig fotboll men också massa mål. Sverige nätar två gånger om men tyvärr också Bulgarerna. 2-2 vid halvtid.

I andra halvlek var det något bättre bett i svenskarna. Forsberg var så när att revanschera straffmissen genom två vassa frisparkar och ett skott utifrån. Men nära skjuter ingen hare, istället gick Bulgarien och spikade igen kistan med en tredje pinne i 79:e minuten.

På söndag väntar Vitryssland. En enkel match!

Så här ska det se ut!


måndag 28 augusti 2017

Taylor Swift - "Look What You Made Me Do"

Taylor Swifts nya låt är som oliver. Man måste äta jättemånga innan man inte längre tycker det är skitäckligt. "Look At What You Made Me Do" kräver ett par lyssningar, och kanske också att man är ett oanständigt stort Taylor Swift-fan. Check!



fredag 25 augusti 2017

Kayla Luky - Back to Dirt

Kayla Luky är kanadensaren som alldeles för länge flugit under radaren. Häromdagen upptäckte jag henne och hennes senaste verk Back To Dirt och nu är jag kanske södra Sveriges största/enda fan.

Back To Dirt släpptes i januari i år och är en underbar liten platta. Jag snubblade först över bitterljuva "Bottom of a Bottle" och insåg direkt att den här Luky har något visst. Det visade sig sedan att hela albumet var proppat med bra låtar.

Stilen är country kort och gott. Så som country ska låta.

Övriga spår att njuta lite extra av är "Back To Dirt", "Living With Your Ghost" och "Pour Me A Strong One".

Jag älskar att upptäcka "ny" musik på det här viset! God bless Spotify!

Snyggt skivomslag också!

lördag 19 augusti 2017

Courtney Marie Andrews live på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen nådde igår vägs ände efter en veckas festligheter, och man hade sparat det bästa till sist. La crème de la crème inom countryn gästade nämligen Gustavscenen.

Courtney Marie Andrews är 26-åringen som i början av året lanserade sitt mästerverk Honest Life. Alla vi som begåvats med extraordinär musiksmak är i princip redan på det klara med att det är årets platta trots att vi har flera månader kvar av 2017.

I ett småduggigt Malmö äntrade hon scenen ihop med sitt manhaftiga band. Någon mer dam hade väl inte stört? Courtney Marie Andrews är dock kvinna nog att fylla en scen själv om hon så skulle vilja. För det är något i hennes aura som gränsar åt det heliga. Ändå är hon jordnära, som en riktigt trevlig tågvärd på Öresundstågen eller dylikt. Det är en märklig men uppfriskande kombination. I kontrast till gaphalsen Linnéa Henriksson och den mycket svåra Frida Hyvönen som lirade före och efter på den stora scenen var detta som en liten tårtbit av himmelriket.

Musikaliskt är Andrews som redan förkunnat ett geni. Hon sjunger minst lika starkt live som i studio och håller sig föredömligt kortrandig i mellansnacken. Efter en timmes pärlband av glimrande country tackar hon för sig. Underbart är kort.

Instagram @barabaraberra

lördag 12 augusti 2017

Lillie Mae - Forever and Then Some

Lillie Mae är countryns Inika McPherson. Hon spelar i en helt egen division av cool.

Forever and Then Some är hennes debutplatta och det är en riktigt inspirerande sådan. Med en fiol i näven sedan hon var sju är det uppenbart att hon kan musik. Albumet fullständigt blommar över i lustiga små solon och udda melodislingor. Det hade dock varit ljuvligt att höra henne i en helt avskalad låt. Ibland tenderar hennes starka röst att drunkna i havet av fioler, baktakt, pompa och ståt.

Men Lillie Mae gillar uppenbart sitt extra allt-sound och det gör även jag efter ett par lyssningar. Hör bara på drivet i "To Go Wrong" och försök att inte digga med som en jubelidiot.

Andra starka spår är "Wash Me Clean", "Honest and True" och det ljuvliga titelspåret som är plattans bästa.

Betyg: 4 (av 5)

Cool, coolare, Mae

onsdag 9 augusti 2017

Sophie Zelmani live i Linnéparken

Efter en grå och blöt morgon klarnade det plötsligt upp över vår lilla stad. Alldeles lagom till Kafé De Luxe filial Trädgård de Luxe slog upp portarna. Som jag älskar det stället. Sprid min aska där när jag dör!

Trädgårdens ljuvliga ölsejdlar till trots så fick det bli en kort visit, Sophie Zelmani med band lurade i bushen.

Sophie Zelmani har verkat inom den svenska popperiferin sedan tidernas begynnelse. Alla har hört hennes namn men ingen vet vem hon är. Hon är själva definitionen av svår artist. Ändå är det med svåra artister-mått mätt en relativt uppsluppen stämning på den lilla sovjetinspirerade betongscenen i Linnéparken. Hon öppnar i alla fall käften och pratar mellan låtarna. Om än med dramatisk stämma och lustiga konstpauser. mellan. varje. ord.

Rent musikaliskt är det ett gäng fullblodsproffs som den väl tilltagna publiken får se. Zelmani med sin dova, speciella röst ihop med snajdigt gitarrspel och tajt kompande i största allmänhet är en fröjd för örat men verkligen i segaste laget. Stundtals var det mer spännande att titta på den stora kontrabasen än någon av bandmedlemmarna. Kanske var de bara trötta, de hade visst spelat ihop i 20 år och om man bläddrar igenom Zelmanis repertoar så upptäcker man att hon skrivit sinnessjukt mycket låtar genom åren.

Trött eller ej, det finns ingen som helst ursäkt att ha på sig beiga chinos på en scen basisten!

Zelmanis musik hade gjorts sig bättre i lätt berusat tillstånd på en rökig sylta i New Orleans strax efter midnatt. Men det hade väl det mesta?



måndag 7 augusti 2017

Kerstin EM-bloggar! Final: Holland - Danmark 4-2

Gårdagens fotbollsfinal går till historien som en av tidernas bästa. Finalbataljer brukar annars bestå av 22 spelare som är så rädda att göra bort sig att de hellre inte gör någonting alls fram till straffarna i 120:e minuten och då eventuellt blir den stackars sate som skjuter över.

Men! Det visade sig var två smått maniska lag som skulle göra upp. Bara 10 minuter in i matchen stod det 1-1. Smådryga Nadim satte ettan från straffpunkten för Danmark och kort därefter stänkte supertalangen Miedema in kvitteringen. Därefter böljade spelet som om det vore handboll. Martens för Holland satte 2-1 genom att bara skjuta in bollen i mål och fem minuter senare gjorde Harder likadant för Danmark. Till skillnad från svenskarna verkar de förstått att matcher vinns genom att göra fler mål än motståndarlaget.

I början av andra halvlek får Holland en frispark som Spritze bredsidar in i bortre. Vad målvakten höll på med är en gåta. Kanske var hon distraherad av Troelsgaards märkliga klädstil. Vi fattar att du har biceps och lår, det är inte så imponerande när man får betalt för att träna hela dagarna.


Varför?
Danmark har sedan en stark period men får inte till någon kvittering. Istället kliver Miedema fram igen och spikar igen kistan. I mitt tycke turneringens bästa spelare.

Aldrig har väl en nation varit så värda segern. Från öppningsmatchen till final låg laget bara under i 4 minuter. Hatten av.

Ett underhållande EM ör nu över. Damfotbollen har fått sig ett välbehövligt uppsving men som självutnämnd damfotbollsambassadör och legitimerad sjuksköterka skulle jag vilja införa krav på knäortos. Det är ju helt orimligt att varenda match ska skörda ett litet kvinnoknä.

Tack för mig. Nu blir det kanske country på den här countrybloggen!

Miedema och Martens.

fredag 4 augusti 2017

Kerstin EM-bloggar! Semifinalerna

Det var ett gäng udda landslag som gjorde upp om finalplatserna. Danmark-Österrike och Holland- England.

Österrike som debuterar i mästerskapssammanhang har gnetat sig fram på stabilt försvar och frejdiga kontringar. Laget är själva definitionen av team work. Danskorna däremot består av ett gäng divor. Anfallarna Harder och Nadim är det gnälligaste jag sett på en fotbollsplan, om man bortser från samtliga herrspelare då.

Hela Danmark var tjurigt och onödigt brutalt i närkamperna, en stackars österrikare fick lämna planen på bår med misstänkt fraktur i foten. Är man så lågbegåvad som fotbollsspelare att man inte förstår att man bryter folks fötter om man med kraft kommer in med dobbarna först?

Danmark vann tillslut kampen efter förlängning och sedan straffar. Sett till målchanser och bollinnehav var de också strået vassare än Österrike.

Efter att sett 120 minuter fotboll var det med ett något dämpat intresse jag såg den andra semifinalen. Här blev det glädjande nog varken förlängning eller straffar. Holland öste in tre baljor och vann rättvist.

Nu hoppas vi gladfotbollen segrar i finalen. Jag tippar 3-1 till Holland!



Samtidigt i herrfotbollen, Neymar köps till PSG för 2,2 miljarder. Fy fan.

måndag 31 juli 2017

Kerstin EM-bloggar! Nederländerna - Sverige 2-0

Efter gruppspel kommer trist fotboll, det är sedan gammalt. Marcus Johannesson i SVT:s kommentatorsbås tyckte Sverige skulle backa hem och "parkera bussen" till kvarten. Jag tyckte de skulle göra det som sporten går ut på: mål (VAD ANNARS?!).

Svenskarna valde att varken parkera bussen eller göra mål och det visade sig vara en synnerligen dålig taktik.

Backlinjen hade nu fått tillbaka sin "stjärna" Nilla Fischer som vilat sig i form. Jag har aldrig förstått hennes storhet. Hon springer som en tjej, ursäkta politisk inkorrekthet. Tillsammans med Linda Sembrant (som brukar vara bra) var de ett äckligt labilt mittbackspar. Övriga backlinjen var okej.

Mittfältet så. Här härjar Lisa Dahlqvist runt utan varken mening eller mål, och har så gjort i ett par år. Ut med henne! Likaså Caroline Seger som enbart lever på gamla meriter. Asslani skötte sig helt okej. Men hur sur får man egentligen se ut på en fotbollsplan? Detta är ett genomgående problem för det svenska damlandslaget. Så fort det vankas viktiga matcher så är spelglädjen som bortblåst och då vinner man inte några europamästerskap.

Speciellt inte om man dessutom har ett gäng anfallare som plötsligt glömt bort hur man gör mål. För målchanser bjöds det på. Både Rolfö och Blackstenius får gå hem och öva på att skjuta innanför ramarna men utanför målvakten. Kanske en sak för mycket att hålla reda på för en fotbollsspelare.

Nederländerna var värda segern. Inget snack om saken eftersom de var både glada och lyckades pricka den lilla luckan mellan målvakt och ramverk, två gånger till och med.

Snyggt bortaställ är en klen tröst när man är Sveriges sämsta back.
Nu gör vi så här svenska fotbollsförbundet! Ut med alla spelare över 30. In med Frida Östberg som förbundskapten och undertecknad som assisterande tränare. Jag har ändå inga planer till hösten. Ni når mig på mejlen.

Nu fortsätter turneringen med semifinaler på torsdag. Väl mött i eftersnacket på världens lustigaste countryblogg.

torsdag 27 juli 2017

Maia Hirasawa live i Linnéparken

Scensommar är igång i Växjö för fulla muggar. Detta kommunala initiativ som gör att även smålänningar har råd att gå på konsert och teater, allt är nämligen gratis!

Igår gästade genomsympatiska Maia Hirasawa projektet och tog sig an stora scenen i Linnéparken. Med sig hade hon två musiker som var klädda helt i vitt som sektmedlemmarna i The Leftovers. Det gav en välbehövlig känsla av mystik i en övrig rätt så oskuldsfull produktion. Hennes öppningsnummer på svenska rev inte ner taket direkt men så fanns det ju heller inget tak att riva ner eftersom vi var utomhus.

Det tog sig ändå rejält när hon växlade över till engelska (och japanska). "What I Saw" var kvällens bästa stund. Julia Ivanssons härliga trumsolo fick förmodligen hela publiken att ångra att de inte blivit trummisar istället för sjuksköterskor eller något annat fullständigt meningslöst yrke.

Mest applåder bringade dock The Ark covern "The Worrying Kind". Välförtjänt eftersom hennes version är bättre än originalet.

Efter en timme var det hela över och trion tackade för sig. Trots att många av de ovana gratisbesökarna uppfriskande nog bara reste sig och knatade iväg resulterade de haltande applåderna ändå i extranummer. Maia gav sig ut bland publiken och skojade om att hon kände sig som en allsångsledare. Kalla kårar gick genom oss på bänkraderna då risken att plötsligt få en mick uppkörd i ansiktet uppenbarade sig. Lyckligtvis behöll hon micken i eget grepp.

Själv greppade jag en liten sejdel på Trädgård De Luxe. Slutet gott, allting gott.

Instagram @barabaraberra

onsdag 26 juli 2017

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Italien 2-3

Sverige förlorade snöpligt bataljen mot Italien i sista gruppspelsmatchen. Svenska sportjournalister är så upprörda att de nästan kissar på sig . Själv tycker jag inte riktigt matchen var så uselt genomförd. Det var framförallt Italien som överraskade med att vilja vinna den för dem fullständigt meningslösa matchen

Nilla Fischer och Jessica Samuelson satt över den här matchen för tydligen orkar inte professionella fotbollsspelare spela 90 minuter fotboll var fjärde dag. Med facit i hand var det ett misslyckat drag. Jag var ändå tacksam över att slippa se Fischers fula löpstil på planen. Hon springer exakt som min tvååriga brorsson. Det är inte okej alltså.

Den nyformade backlinjen sjabblade lite här och var, till och med Hedvig Lindahl såg vimsig ut. Hade Sembrant och övriga försvaret haft fest på hotellrummet kvällen innan utan att bjuda de offensiva spelarna? Så fräckt!

Det var ett klart piggare anfall än försvar, förutom Olivia Schough då som även denna match glömt ta sin ADHD-medicin. Så synd att den mysigaste karaktären i laget är så dålig på fotboll. På en positivare not visade Stina Blackstenius återigen att hon är Sveriges bästa spelare, i andra halvlek fick hon också visa upp det fina samspelet med forna klubbkamraten Fridolina Rolfö som gjorde en stabil insats. Lotta Schelin satte en säker straff och verkar prickat formen lagom till sin (kanske) sista turnering.

Italienskorna satte en störig balja i 85:e minuten och Sverige hankar sig nu vidare ur gruppen med blott 4 pinnar. Nu väntar Nederländerna i kvarten och även om de hittills haft ett formidabelt mästerskap så tror jag inte Danmark hade varit särskilt mycket enklare att knocka. Mot Nederländerna får de ju åtminstone spela med publik på läktarna.

Härlig inställning från italienskorna! Och viktigast av allt, snygga matchställ.

fredag 21 juli 2017

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Ryssland 2-0

Sveriges EM-äventyr kom så till Deventer, en by mitt i landet som tydligen heter Nederländerna och inget annat. Trots att det nästan bor 100 000 människor i Deventer gapade läktarna pinsamt tomt. Men de var väl upptagna med att gå in sina träskor eller något.

Sverige öppnade starkt. Fart och fläkt och stort bollinnehav. Asslani var pigg som en lärka på sin kant och var så när att sätta en kanon i nättaket i 10:e minuten. Istället blev det Lotta Schelin som nätade först efter en härlig långboll från Magdalena Ericsson och en hel countrybloggredaktion pustade ut.

2-0 satt sedan tack vare en sagolik soloprestation från Stina Blackstenius i början av andra halvlek. Strax därefter nickade hon ihop med en ryska och fick eventuellt en liten hjärnskakning. Tillslut fick hon vackla av planen då hon såg ut som en fredagsfylla i fejset. Mycket starkt att självmant lämna planen och inte beställa ytterligare Tequila som annars är gängse praxis i tillståndet.

På det stora hela var det en välspelad match, men skotten. Här vill jag flika in en emoji som tar sig för pannan. Har man gjort en karriär av att spela fotboll borde man väl ha snappat upp att målet upphör efter 2,44 meter. Det är därför tämligen meningslöst att skjuta högre än så. Dahlqvist med flera verkar helt ha missat detta.

Nu ska bara matchen mot Italien spelas av och sen börjar jakten på guldet. In nu med alla lustigkurrar på bänken så de slipper lyfta bucklan sen utan att ha spelat en minut.

Hörde jag skål?

torsdag 20 juli 2017

Amanda Shires - My Piece of Land

Efter att jag som sista människa på jorden upptäckt storheten i Jason Isbell har jag nu också fallit pladask för hans fru Amanda Shires. Det har också uppdagats att hon är med i Isbells band The 400 Unit. Det visste jag egentligen men hittade ingen bekräftelse på det på The World Wide Web så vågade inte slänga ur mig det sist.

Shires är i alla fall violinist och sångerska från Lubbock, Texas. Att den träliga staden lyckats producera en sådan stjärna är faktiskt svårt att linda sitt huvud kring. Fem soloalbum har hon spottat ur sig. 

Senaste plattan släpptes i september och har alltså först nu, nästan ett år senare, landat hos den här efterblivna bloggaren. Med läckert fiolspel och en ovanligt rörande röst rör (säg det tre gånger i rad!) hon sig elegant i den art av country man kallar alternativ. 

Bästa spår: "Slippin'", "Harmless", "My Love (The Storm)", "You Are My Home"

Snyggare än sin make.

tisdag 18 juli 2017

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Tyskland 0-0

Håll i countryhatten, eller ännu hellre släng iväg den för nu blir det fotboll för hela tjocka slanten på den här tramsiga bloggen.

Fotbolls-EM är igång och Sverige har sett ovanligt vassa ut på senaste landskampslägrena vilket gett lite av ett favoritskap. Men EM i tv-sändningar vinner vi garanterat inte. Vad i helvete tänkte man på när man beslutade att tittarna skulle kastas mellan olika studios? Där den ena dessutom ska kommentera vad de just sa i den andra och vice versa. Så urbota korkat.

Nu till matchen. Sverige öppnade starkt men de riktigt heta målchanserna var obefintliga. Glädjande nog var även Tyskland uddlösa upptill och dessutom iklädda orimligt fula matchtröjor, även med tyska mått mätt.

Olivia Schough hade (som vanligt) inte sin bästa dag, två usla frisparkar och allmänt virrigt spel kulminerade tillslut i en lårkaka i andra halvlek och hon fick utgå. Medicinska teamet tejpade för säkerhetsskull upp underbenet på låret så hon inte skulle få för sig att rusa in på planen igen och ställa till med nåt.

Lindteknik att lägga på minnet till störiga patienter.

Andra halvlek var rätt sömnig innan Vadstenas stolthet Stina Blackstenius byttes in. I 70:e minuten älgade hon iväg med bollen och stackars tyskan som försökte få stopp på henne gick fullständigt bet. Skottet hon fick iväg var hårt men satt tyvärr mitt på tyska målvakten.

Det var Sveriges bästa och kanske enda klara målchans, i futtigaste laget milt uttryckt. Med tanke på att Tyskland totaldominerade sista kvarten får man ändå vara nöjd med 0-0.

På fredag möter vi formstarka Ryssland. Då kan mycket väl EM-festen komma av sig. Spatziba!

lördag 15 juli 2017

Taylor Swift på Spotify!

Som en ultratidig julklapp har Taylor Swift återuppstått på Spotify. Jag pinkar nästan ner mig i extas.

Nu kan vi alltså gotta oss i hela hennes repertoar för första gången på år och dar. Från självtitulerade debutplattans väna country till senaste popmästerverket 1989.

 Min exakta reaktion när jag nåddes av nyheten.

torsdag 13 juli 2017

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw frågar var han är någonstans efter att han rivit av sin första låt. Säkert ett stående inslag i hans turnérutin, men kanske undrar han på riktigt denna gången. För mitt i ingenstans (okej, Hultsfred) ligger Hotell Hulingen och suger åt sig musik- och alkoholtörstande människor med en imponerande dragningskraft. Igår var det fullsmockat och åtminstone hälften var där för att se country i världsklass. Resten för att festa. Men det är väl exakt så countryn ska upplevas, i goda vänners lag med en öl i handen och ett par i blodomloppet.

Även Sam med band var på partyhumör. Spelningen öppnade med suggestiva "Kind To Me", en låt som i studioformat är rätt städad men som live förvandlades till ett riktigt monster till countrylåt. Med elgitarr och en hel drös bandmedlemmar på den lille scenen fortsatte det sedan så. Hade jag haft en countryhatt på huvudet hade jag behövt hålla hårt i den.

Mellansnacket var föredömligt kort men höll sig på sedvanlig meningslös nivå. Sam nämnde något om att tjejerna i bandet tagit på sig sina finaste klänningar för oss. De var för övrigt inte vilka som helst utan gitarristen och parhästen Molly Jenson och förbandet(!) Michaela Anne.

I början av andra set var det lugnare toner. Vackra countryballader som "Country Love Song" och "Tenderheart" gjordes med den äran men det var ändå honkytonken som var kvällens stora behållning. Tempot växlade därför snart upp igen och publiken var nu mer på bettet. "Keep It Interesting" och "Who Do You Think You Are" möttes med klappande händer och spontandans på sina håll. Huruvida det var Sams eller shotbrickornas förtjänst kommer vi aldrig veta.

Det hela kulminerade i senaste singeln "Trouble". Var man inte ett countryfan innan så var man det garanterat nu. Jag kunde riktigt se människor ifrågasätta hela sina musikaliska identitet där och då.

Det blev tillslut två extranummer innan smålänningarna var mätta. Iskallt nog hade han sparat en riktig lavett till slutnummer, partydängan "Hole Down In My Heart". Den satt precis som hans Wranglers, som ett smäck.

Sam Outlaw lämnar snart Sverige för denna gången. Platsen i våra tenderhearts har han dock säkrat.






Instagram @barabaraberra
En vacker dag kommer jag stjäla den där gitarren.

måndag 10 juli 2017

Matt Haeck - Late Bloomer

Jag anade redan på skivomslaget att den här Haeck skulle ha något visst. Under åren som semiseriös countrykonnässör har jag lärt mig att man i allra högsta grad kan judge a book by its cover. Album som har en bildruta är alltid säkra kort.

Så ska det se ut!
Men nog om detta herregud. Min poäng vara egentligen att jag aldrig hört talas om musikanten Matt Haeck före jag sprang på det vackra omslaget för dryga veckan sedan. Jag har läst mig till att han föddes i Barbados till missionerande föräldrar och till och med själv utbildat sig till pastor innan han kom på bättre tankar och satsade helhjärtat på musiken. Late Bloomer är hans debutplatta.

Jag gillar det mesta här. Framförallt vilar det något väldigt opretentiöst över hela alstret. Haeck sjunger tämligen mediokert och ett par av låtarna är rätt bleka men som helhet har ändå debuten något väldigt charmerande över sig. Det är därför svårt att peka ut några toppspår, Late Bloomer är liksom bättre än summan av sina delar.

Vackra countryvisorna "Wonderful Wild Tennessee Child", "Lovin' Off My Mind" och "Cotton Dress" (duett med Caitlin Rose) adderar dock välbehövligt lugn till den något spretiga debuten.

Betyg: 3,5 (av 5)

onsdag 5 juli 2017

Jason Isbell & the 400 Unit - The Nashville Sound

Jason Isbell har blivit något av ett hushållsnamn. Personligen har jag inte riktigt förstått what all the fuzz is about. Men jag antar att han funnit en gyllene medelväg mellan rock och country som tilltalar den breda massan.

Nya plattan släpps i samarbete med hans band (?) The 400 Unit. Jag vet inte riktigt vilka de är och eftersom Wikipedia vägrade vara behjälpliga i frågan förblir vi alla ovetandes.

Klart är i alla fall att Isbell och compani levererar en platta med ett par riktigt härliga bitar. Allra bäst är de lugna spåren som "Last of My Kind", "Chaos and Clothes", "Tupelo" och den moderna klassikern "If We Were Vampires". Men frågar ni sopan på DN så tycker han gapiga "Anxiety" är bäst.

Betyg: 3,5 (av 5)



måndag 3 juli 2017

Kerstin Confederations Cup-bloggar! Chile - Tyskland 0-1

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som för tillfället mest handlar om fotboll. Igår var det dags för final i den obskyra tävlingen Confederations Cup. Trots att jag knappt förstått mig på upplägget såg jag så klart fram emot chansen att dricka öl till tonerna av Glenn Strömberg och Chris Härenstams sympatiska stämmor.

Mats Nyström har också förgyllt sändningarna med sin genomtrevliga utstrålning även om han fick en sällsynt futtig studio att jobba med, och en så liten stol att han bara fick in hälften av skinkans kvadranter i sätet.

Men nu till matchen. Chile hade med bländande men målfattig spel tagit sig enda till final, Tyskland hade gjort motsatsen. Matchbilden blev därför ett rungande spelövertag för de skickliga sydamerikanerna. Tyvärr var de uddlösa upptill och de uppenbara målchanserna var lätträknade. Efter tjugo minuter tog istället Tyskland ledningen efter schabbel i den chilenska backlinjen.

Trots stundtals totaldominans från Chile lyckades de inte peta in bollen och som vi alla vet så är fotboll en sport som går ut på att göra mål, inte att spela bra. Med bara fyra gjorda mål jämfört med Tysklands tolv får man därför försöka finna kraften inom sig och acceptera de störiga tyskarna som det bättre laget sett till hela turneringen. Glückwünsche!

Fight! Fight! Fight!

fredag 23 juni 2017

Kerstin U-21 EM-bloggar! Slovakien - Sverige 3-0

Igår var det dags för U-21-pojkarnas sista gruppspelsmatch. På grund av två oavgjorda matcher hade de satt sig i något av en rävsax. För att gå vidare krävdes vinst, men också att polackerna daskade till engelsmännen. Inget av det inträffade så Sverige fick snällt tacka för sig.

Men låt oss ändå för protokollets skull dissekera matchen mot Slovakien så som bara en countrybloggare kan.

Slovakien öppnade starkt. Efter bara fem minuter satt en strut i svenska nätet och det var egentligen bara tur att inte fler bollar rullade in. För de helgula svenskarna hade ingen ordning på någonting, förutom sina välansade skägg, fina frisyrer och moderiktiga tatueringar.

En stund senare satte Slovaken tvåan. Efter halvtid hade Sverige sedan en bra period men några mål blev det inte. Istället satte Slovakien spiken i kistan en kvart från slutet. 3-0 slutade eländet och de forna Europamästarna var utslagna.

Men vem bryr sig om ett gäng överbetalda pöjkar? Låt oss istället blicka fram mot sommarens stora begivenhet, Fotbolls-EM i Nederländerna för människor med dubbla X-kromosomer. Så kallade damer.

På återseende!

Linus Wahlqvist

torsdag 22 juni 2017

Caroline Spence - Spades & Roses

Det har tagit mig ett tag att förstå storheten i Caroline Spences artisteri. Debutplattan från 2015 har jag snubblat över ett par gånger men aldrig ryckts med av. Men i och med nya plattan ställer även jag in mig i ledet.

Spades & Roses är en magisk liten sångstund någonstans mellan Holly Williams och Hanna Aldridge. Här ryms småstadsskildringar och visor om brustna hjärtan och några om marginellt lite mindre brustna hjärtan. Alltsamman bärs upp av Spences röst som är en gudagåva.

Jag citerar Neilson Hubbard, plattans producent, för jag kan inte säga det bättre själv, "Caroline writes from the heart of it... Sings from the gut of it".

Bäst: "All the Beds I've Made", "Softball", "You Don't Look so Good (Cocaine)"

Betyg: 4,5 (av 5)


tisdag 20 juni 2017

Justin Townes Earle live på KB i Malmö

För dryga tio år sedan släppte Justin Townes Earle sin debutplatta. Under åren har han bjudit på toppar och dalar både musikaliskt och privat. Sedan senaste vändan på rehab 2010 har han åtminstone hållit sig i skinnet på missbrukarfronten. Hans musik däremot har inte varit särskilt spännande i det sista. Nya plattan Kids in The Street är bara marginellt piggare än sömnpillret Absent Fathers från 2015.

Jag hade därför räknat kallt med en tillknäppt spelning på söndagskvällen. Men tji fick jag! Justin intog Kulturbolagets scen med ett glatt humör. Större delen av repertoaren bjöd så klart ändå på hans patenterat sega Americana. Men i kombination med uppsluppet mellansnack och dåliga skämt blev det ändå en ganska trivsam stund. En bit in i konserten fick jag dock lämna min plats på första raden då det hela hade gått något i stå. Det var dessutom hett som i helvetet i lokalen. Men det är ju knappast artistens fel att svensk ventilation fullständigt kollapsar så fort graderna tassar upp över 20-gradersstrecket. Han kunde dock tagit av sig den varma socionomkavajen. Överhuvudtaget så kunde han sett ut mindre som Karl-Bertil Jonson. Men har man knarkat sedan 12 års ålder kan det kanske vara svårt att hitta nya sätt att revoltera på.

Sista låtarna avnjöts på behaglig sittplats, där man även kunde passa på att lägga upp ett instagram, moroten till att hitta på saker sedan 2010.

Instagram @barabaraberra
Sammanfattningsvis en helt okej konsert, dock i längsta laget.

En liten eloge till förbandet Jesper Lindell också. Hans "Moving Slow" är faktiskt inte så pjåkig.


onsdag 14 juni 2017

Betty Who - "Mama Say"

Betty Who är amasonkvinnan från Australien som alldeles för länge flygit under radarn. Jag upptäckte henne förra veckan och tycker hon är det bästa som hänt popmusiken på länge. "Mama Say" är bästa låten men hela hennes aura utstrålar något visst. Nya albumet The Valley är fräsch popmusik för den moderna människan. Således egentligen ingenting för tönten som driver countryblogg, men jag gillar det ändå.



fredag 9 juni 2017

Hometown Marie - "Better Days"

Jag är djupt imponerad av människor här uppe i nord som väljer att satsa på countrymusik. Handen på hjärtat så är det ju inte jättemånga som förstår charmen med genren. Bara för ett par dagar sedan blev jag kraftfullt hånad i fikarummet över mitt countryintresse. Jag kontrade då med att jag var snubblande nära en psykos i full blom efter mitt besök på kreddiga Way Out West för några år sedan. Hemsk musik från flera scener samtidigt är inte bra för den mentala hälsan.

Nu till sak. Hometown Marie är ett av de här banden som mot alla odds valt att satsa på countryn. Stilen är åt det radiovänliga hållet. Även om det inte riktigt är min kopp av te så går det inte att ta miste på grabbarnas musikalitet och driv. Sångaren Oskar Östman bär upp låtarna med en guldstrupe av imponerande slag. Jag hade äran att avnjuta den från front row när delar av bandet värmde upp publiken inför Sam Outlaw förra våren i Storebro, och rösten håller även live.

Nya singeln heter "Better Days" och är som tidigare spår lättillgänglig country som låter uppfriskande osvenskt och kan absolut mäta sig med musiken från det stora landet i väst.

Lyssna på den på the world wide web!



onsdag 7 juni 2017

Cale Tyson - Careless Soul

Übercoola Cale Tyson har släppt ännu en countryplatta. Tydligen är det den första fullängdaren som lanseras till den amerikanska publiken, de brukar ju annars få vara först och kleta på saker med sina feta fingrar.

Careless Soul är precis som tidigare verk traditionell country med den där väldigt speciella rösten som låter som den ska brista ut i joddel vilken sekund som helst. Trots att jag tillhör den lilla skara människor som gillar sådana tilltag så har det här gått något överstyr. Men den gode Tyson har nog helt glömt bort hur man sjunger normalt efter ett par år av framgång med den lustiga sångstilen.

Plattan trummar på i baktakt och andra klassiska countryknep, ibland känns det snudd på som en karikatyr av genren. På sina håll blixtrar det dock till, som på dramatiska "High Lonesome Hill".

Helhetsintrycket förblir dock något av en snooze fest.

Betyg: 3 (av 5)

Trés elegant!

måndag 29 maj 2017

Matilda Augustine live på Kafé De Luxe

Efter en het och intensiv helg med dagsutflykt till Lammhult, trerätters med en uppsjö av alkoholhaltiga drycker och ett 6-milapass på cykeln så borde jag egentligen spenderat gårdagskvällen uppkopplad till en dialysmaskin. Men man lever bara en gång! Så det blev en öl framför utescenen på Deluxe istället.

Där hade Matilda Augustine checkat in för att bjuda på musik. Matilda har förutom ett fräsigt efternamn också en hyfsad låtskrivarförmåga och en ganska trevlig röst att lyssna på. Stilen är åt det svenska och lite molokna hållet, alltså inte särskilt showigt. Personligen är jag inget jättefan av just den sirliga svenska popen men det var ändå något charmigt över hela Augustines persona. Med simpelt gitarrkomp och kort mellansnack rev hon av den ena visan efter den andra, ett par av dem rätt så fina.

Det hela var fort över men det var för ovanlighetens skulle inte en helt bortkastad halvtimme som annars ofta är fallet på de obskyra söndagsspelningarna på Kafé De Luxe.

Bäst: "Jag vill nog att du ska hata mig", "Om du fick mig"

Sämst: Den utomordentligt långsamma bartendern som gjorde att jag tvingades se halva konserten från kön i baren.

Matilda Augustine finns på Spotify! Senaste EP:n ligger dock ute under det ofrivilliga artistnamnet I ditt vardagsrum (det blev en miss i kommunikationen med spotify).

Myspys deluxe!