söndag 19 maj 2019

Eurovision Song Contest 2019

Det har varit ett ovanligt svalt intresse för schlagern i år från min sida. Kanske har jag drabbats av något cerebralt, eller så har jag först nu tillfrisknat.

Med krystat engagemang försökte i alla fall jag och vännerna Ipa och Bailey(s) tagga till inför lördagens final. Men det var även folk av kött och blod på plats så ni inte tror att jag satt och söp i min ensamhet även om det hade varit en fullt adekvat strategi för att överleva aftonen.

Nu till musiken. Som tyvärr var riktigt usel i år. Man brukar ju ändå hitta ett par låtar som man gillar pinsamt mycket. Med ljus och lykta fann jag ändå några spår som var hanterbara:

TJECKIEN Lake Malawi - "Friend of a Friend"
Lake studsade runt som en gummiboll på scenen. I alla andra sammanhang förmodligen en riktigt störig individ, men på schlagergolvet kom hans glada persona som en frisk fläkt.

CYPERN Tamta - "Replay"
Långt ifrån förra årets cypriotiska bidrag "Fuego" som var ren och skär magi, men med årets mediokra startfält får vi ändå anse att denna dansanta popdänga befann sig i övre skiktet. Men det var svårt att fokusera när man fullständigt hypnotiserades av sångerskans paljettblöja.

FRANKRIKE Bilal Hassani - "Roi"
Här fick man bokstavligt talat ta fram ljus och lykta för att hitta artisten på scenen. Bilals pyttelilla kropp rymde en mäktig schlager som blandade friskt mellan franska och engelska. Det hela landade otippat värdigt.

NEDERLÄNDERNA Duncan Laurence - "Arcade"
Årets vinnare föll även i god jord hos mig. Ett ganska trist nummer men en helt okej låt räcker märkligt nog enda till toppen i denna musiktävling.

SVERIGE John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Lundvik har växt i min bok. Sympatiskare människa får man ju leta efter. Han och The Mamas hade kvällens bästa låt.

Showen som sådan var okej. I sedvanlig ordning hade man onödigt många programledare på scenen. Madonnas pausunderhållning var dock ett bottennapp av fatala mått som dessutom kostade skjortan. Man hade för samma peng kunnat anställa en sjuksköterska på heltid i cirka 30 år.

Måns Zelmerlöv kunde inte låta bli att lägga näsan i blöt och var för hundrade året i rad uppe på schlagerscenen och drygade sig. Hans version av förra årets schlagertvåa "Fuego" var dock rätt trivsam. Fuego-Eleni Foureira fick istället det svåra uppdraget att sjunga Ukrainska schlagerklassikern "Dancing Lasha Tumbai" och gjorde det med den äran. Men hon har eventuellt vistats lite väl mycket på lip filler salong det gångna året.

På det stora hela en ganska medioker afton men inget som inte lite spexiga brillor rådde bot på. Väl mött nästa år i Amsterdam!

Dare to Dream!

onsdag 15 maj 2019

Joy Williams - Front Porch

Joy Williams är aktuell med ny och fräsch musik. Inte en dag för tidigt eftersom jag fullständigt spelat sönder föregångaren Venus från 2015. Speciellt de akustiska spåren som kom året efter.

Som så många andra countrymusiker håller Joy Williams numera till i Nashville, Tennessee. Man undrar om det överhuvudtaget bor vanliga människor i den staden, typ sjuksköterskor och annat bottenskrap. Men till skillnad från gängse Nashvilleartist så har inte Joy Williams förstörts av staden. Faktiskt har hon en ovanligt genuin utstrålning och sjunger änglalikt. Front Porch är därför som väntat mycket trevlig lyssning. 

Bästa spår: "The Trouble With Wanting", "Front Porch", "When Does A Heart Move On", "Preacher's Daughter"

Betyg: 4 (av 5)

Bra hår.

tisdag 14 maj 2019

Dee White - Southern Gentleman

Man kan inte linda sitt huvud runt att Dee White bara är 20 år gammal. Han levererar countrylåtar med en sådan övertygelse att man tror han gjort det i hundra år.

Southern Gentleman är dock hans debut och en riktigt gyllene sådan. Men han har också omgett sig av vansinnigt kompetent folk som Dan Auerbach (sångare i The Black Keys) och David R. Ferguson (som bland annat producerat Anna Ternheims fantastiska countryplatta The Night Visitor). White har dock skrivit de flesta låtar själv. Någon slags talang har man ju om man har ”turen” att handplockas av skivproducenter i världsklass. Dessutom gästspelar Alison Krauss och Ashley McBryde.
Han sjunger på ett speciellt sätt, lite ljusare än resten av countrykillarna och flörtar precis lagom mycket med 70-talet, även om skivomslaget antyder ett överslag. Ballader som ”Road That Goes Both Ways” och ”Tell The World I Do” samt upptempospår som ”Wherever You Go” och ”Way Down” är extraordinärt bra.
Förmodligen har den unge White nu satt sig i rävsaxen att han vid 20 års ålder släppt sitt livs platta.

Betyg: 5 (av 5)

söndag 5 maj 2019

Braden Gates - Pictures Of Us

Braden Gates är inne på sitt fjärde album. Jag hade dock aldrig hört talas om karln förrän jag snubblade över honom på Spotify.

Pictures Of Us är som sagt hans fjärde verk och är mycket flott countrymusik. Han kombinerar ett imponerande gitarrspel med en raspig röst och smarta texter. Allt man kan önska sig som finsmakande countrykonnässör!

Bästa spår: "Takes One To Know One", "Catholic School", "Still It Shines", "Happy Litte Town" med mera med mera.



måndag 22 april 2019

Billie the Vision & the Dancers solo live på Kafé de Luxe

Billie The Vision & The Dancers är ett band jag sett helt orimligt många gånger. I lördags var det dags igen, denna gången var det dock bara frontmannen Lars Lindquist på scenen. Men lika bra det eftersom bandet som helhet har en förmåga att skapa alldeles för mycket indiepop för min smak.

Man hade vänt på scenen nere i källaren på Deluxe så man i stället satt på längden. Man satt därför nästan i knät på Lars som dagen till ära var klädd i paljettklänning. Jag har sedan länge gett upp att förstå mig på hans persona men att han utstrålar en underbar värme är jag på det klara med. Han började sitt framträdande med en lång monolog som Jakob Hellman, det var skoj men hade säkert varit ännu mer skoj om jag haft en tydligare bild av Jakob Hellman. Men någon i publiken ropade i alla fall att det var sjukt likt. 

Sedan plockade han upp gitarren och rev av några av Billies största hits och blandade upp det med långa krångliga utläggningar om allt möjligt. Det var uppsluppet och opretentiöst, långt ifrån gängse torrbollsartister som tappar talförmågan så fort de ställer sig på en scen.

Lars avslutade med att säga att han inte är en sådan artist som kommer in igen, och hade han inte vunnit över mig innan så hade han definitivt gjort det nu. Han klev alltså av scenen efter sista låten och kom inte tillbaka. Så uppfriskande!

Instagram @barabaraberra

lördag 20 april 2019

Spotifylista: Balkong

Nu är balkongsäsongen här! Nytt för i år är att jag inte har getingar boendes i balkongräcket.

Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!

Länk här.


söndag 7 april 2019

Carson McHone - Carousel

Übercoola Carson McHone är snart på en scen nära dig. I slutet av april börjar hennes Skandinavienaturné med stopp i exempelvis Hultsfred 7 maj och Malmö 18 maj.

Hennes senaste platta Carousel är vykort från livets hårda skola. "Drugs" till exempel är kanske det deppigaste man någonsin hört. "Sad" är inte heller något lyckopiller direkt. Men på något vis vill man ändå lyssna vidare. Samma fenomen som att inte kunna slita ögonen från en trafikolycka.

Men kanske blir det så när man bygger hela sin musikaliska karriär på att spela i sliskiga barer i Austen, Texas. Som förvisso är den klart mest civiliserade staden i den slemmiga delstaten.

Bästa spår: "Sad", "Goodluck Man", "How 'Bout It"

Betyg: 4 (av 5)


lördag 23 mars 2019

Alice b - Kanske

Bloggfavoriten Alice b är tillbaka i gammalt gott slag. Hon släppte ju formidabelt underskattade debutplattan Alice b 2012. I min bok bästa svenska popplattan i modern tid!

Därefter har hon gett ut mediokra Så unga (2016) och Mega (Skisser 2005-2016) och man började misstänka att hon bara hade en bra platta i sig. Men nya releasen Kanske är stundtals i klass med magin från debuten.

Här bjuds man på smarta texter och vackra melodier. Karaktäristiskt levererat på bred göteborgska. Jag gillar särskilt "Blick", "Måste få allt" och "I met her in a bar".

Betyg: 4 (av 5)

Kanske årets fulaste skvivomslag.

söndag 17 mars 2019

Maren Morris - GIRL

Maren Morris har snabbt etablerat sig som ett av de hetaste namnen inom den snåriga countrypopgenren. Debutalbumet Hero var en megasuccé på andra sidan atlanten. Här hemma var vi få som tog notis, men en torftig bloggare i Småland spanade i alla fall att "hon skulle bli nåt".

Och visst blev hon nåt! Nu har 28-åringen precis släppt uppföljaren GIRL och det är flotta grejer må jag säga. Men det är pop, inte country.

Öppnings- tillika titelspåret sätter tonen direkt. Schvungig pop med ett budskap: Tjejer kan!

Sedan fortsätter det på med ärtiga bitarna "The Feels" och "All My Favorite People"(feat. Brothers Osborne), Därefter går albumet ner i varv och smäckra sånger radas upp som smultron på ett strå. Magnifika "Common" med Brandi Carlile är nog plattans bästa stund men även "Gold Love" och "To Hell & Back" gillar jag starkt.

Men allt är bra herregud, fattas bara annat när man sjunger så satans bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Pinsamt att glömma ta på sig tröja när man ska fotas för skivomslag.

tisdag 12 mars 2019

Melodifestivalen 2019: Final

En magsjuka slog ut all funktion förutom andningsfunktionen här i helgen. Därför kommer först  nu en rapport om lördagens mellofinal som förmodligen ingen väntat på. Det är knappt så jag själv minns vad som hände. Men nuuuu kör vi!

Det hela började med ett musikaliskt nummer av Felix Sandman och Benjamin Ingrosso. Det var ovanligt seriöst för att vara statligt finansierat. Sedan fullständigt sprutade det ut programledare och tävlanden ur mellohusbilen. Stämningen var på topp!

Sedan var det dags för själva tävlingen som bjöd på tolv habila nummer. Så glöm vad internationella juryn eller svenska folket tyckte, här kommer poängen från Kerstin's Country Music Blog:

1 poäng:
Lina Hedlund - "Victorious"

2 poäng:
Hanna Ferm, LIAMOO - "Hold You"

3 poäng:
Bishara - "On My Own"

4 poäng:
Wiktoria - "Not With Me"

5 poäng:
Jon Henrik Fjällgren - "Norrsken"

6 poäng:
Anna Bergendahl - "Ashes to Ashes"
Anna Bergendahl är nog lite för bra för mello. Man kan inte ta in den här typen av proffsiga bidrag mitt bland ballonger och Erik Saades.

7 poäng:
Arvingarna - "I Do"
Det finns något med Arvingarna som värmer riktigt gott i hjärtat. De har liksom inte utvecklats ett smack på 30 år! "I Do" är också det mest omoderna som man någonsin sett på ett schlagergolv men jädrar va glad man blev av kvartettens välarbetade sång- och dansnummer.

8 poäng:
Malou Prytz - "I Do Me"
Flicksnärtan från Ryd vaknade på rätt sida och rev av ett proffsigt nummer lagom till final. Låten växer för varje lyssning.

10 poäng:
Mohombi - "Hello"
Riktigt poppig dänga som jag jag gillat från första stund.

12 poäng:
John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Om man kan bortse från Lundviks psykotiska leende och Bill Clinton inspirerade byxa så har det här numret det mesta. Värdigare vinnare får man leta efter! (Kanske skulle varit Omar Rudbergs magnifika "Om om och om igen" då som jag fortfarande inte kommit över att den inte ens tog sig till final, skandal!)

Så denna lista kan ni ju direkt kopiera och spara i mappen "intresseklubben antecknar".

Tack för mig! Ses i Tel Aviv!

We are all the winners!

tisdag 5 mars 2019

Dolly Parton - "Dumplin' Original Motion Picture Soundtrack"

För att vara Södra Sveriges största fan av Dolly Parton så är jag märkligt sen med att förstå storheten i hennes senaste platta, som egentligen nästan bara bjuder på gamla godingar i upphottade versioner och också utgör soundtracket till filmen Dumplin' som rosats i Amerika.

Förutom Dollys sylvassa tonsäkerhet bjuds man här på en massa härliga gästspel. Bland annat Sia, Elle King, Miranda Lambert och Alison Krauss för att nämna personliga favoriter. Spännande spår i urval är discoversionen av "Jolene" med DJ Ricky Luna och "Here You Come Again med Willa Amai, vilka de nu är?

Men kanske är ändå kombon Dolly och Sia den mäktigaste. De sjunger "Here I Am" ihop och inte ett öga är tort.

Unna er en lyssning på spotify!



söndag 3 mars 2019

Charles Wesley Godwin - Seneca

Charles Weasley Godwin är den senaste i raden av unga hippa killar som sjunger country på det nya moderna sättet; okristligt låga toner och med ett släpigt uttal som efter man fått käften bedövad med tandläkarbedövning.

Seneca är hans debutplatta och riktigt trevlig lyssning. ”Seneca Creek” är en sån där pärla som man bara bjuds på om man är så nördig att man lyssnar på country. Det är en fem och en halv minuter lång berättelse om hur hans farföräldrar träffades. Den är i klass med Holly Williams likadant uppbyggda ”Waitin’ On June”. Andra favoriter är ”Coal Country” och ”Hardwood Floors”. Den sistnämnda är också en av få spår med lite upptempo.

I övrigt puttrar det på i stilla mak. Kanske hade man kunnat önska lite mer drag men det är ändå en ovanligt kvalifikativ debutplatta. Årets hittills bästa!

Betyg: 4 (av 5)

Snajdigt!

söndag 24 februari 2019

Melodisfestivalen 2019: deltävling 4 Lidköping

Gårdagens deltävling var kanske säsongens sämsta. Varken programledarna, artisterna eller jag var på bettet. Men man slapp i alla fall Kodjo Akolors genomvidriga tonläge. Han var förpassad till någon dagisgrupp. Jag tittade så okoncentrerat att jag inte förstod varför.

Musiken så. Rätt nummer gick vidare. Även om John Lundvik patologiskt glada uppsyn stör mig något enormt. Låten är tusen gånger bättre om man slipper se den frälsta sektledaren. Och nu när alla deltävlingar är avverkade finns allt på Spotify utan synintryck!

En annan som visst kunde sjunga var den lille sparven från min hemstad. Linköpingssonen Bishara bjöd på riktigt smörig pojkbandspop. Låt oss bara hoppas att resten av kroppen växt ifatt hans långa armar till finalen om två veckor. Att ha en anatomi som Iprenmannen tror jag kan ligga honom i fatet bland de internationella jurygrupperna.

I övrigt var det inte mycket att hurra för.

Så nu när vi hört alla bidrag kan vi konstatera att Omar Rudberg bjöd på årets bästa låt men han gick som bekant inte ens till andra chansen.

Nästa vecka ska vi till Nyköping för att se vilka som blir lucky losers. Sen är det bara finalen kvar att genomlida. Håll ut!

Hjälper oftast bättre än två receptfria tabletter med paracetamol till exempel alvedon vid huvudvärk mensvärk och tandvärk.

måndag 18 februari 2019

Melodifestivalen 2019: deltävling 3 Leksand

Jag missade helgens melodifest för jag var upptagen med mer normal lördagssyssla; sprit och umgänge.

Men eftersom jag utvecklat ett sjukligt intresse för tävlingen drog jag igång SVT-Play när jag kom hem framåt småtimmen. Då hade jag också fördelen att spola förbi pinsamma sektioner vilket resulterade i ett bortfall på ca 80 minuter.

Bra var personliga favoriten Rebecka Karlsson trots att hon valt en helt överjävlig tonart. Men allra bäst var Omar Rudbergs internationella popdänga. Jag har lyssnat på den om om och om igen. Den är ju fantastisk! Av någon obegriplig anledning åkte han ut. Kanske var inte svenska folket redo för hög midja och polo på mansfolk.



Resultatet var så konstigt i övrigt att jag inte ens orkar redovisa det.

Nästa vecka ses vi i Lidköping av alla ställen.

onsdag 13 februari 2019

Maren Morris - "Common" feat. Brandi Carlile

Håll nu i hatten, här kommer ett seriöst musiktips.

Maren Morris släppte hyfsade debuten Hero för två år sen. I mars kommer uppföljaren och det man hört hittills är top-of-the-line! Lyssna bara på denna pärla ihop med überkompetenta Brandi Carlile.

söndag 10 februari 2019

Melodifestivalen 2019: deltävling 2 Malmö

Ny vecka, nya möjligheter! Men inte på Kerstin's Country Music Blog. Här tuffar vi vidare på mellospåret och ännu en orimligt lång recension.

Tjejerna fick själva ro skutan i land eftersom killarna fastnat med husbilen någonstans mellan Göteborg och Malmö. Showen började med ett rap battle mellan de båda programledarna. Det var urtöntigt i kvadrat, men om man bara kan finna kraften inom sig att kapitulera inför det faktumet så är melodifestivalen ganska trevlig lördagsunderhållning.

I love it!
Så till själva tävlingsmomentet. Först ut Andreas Johnson, denna enerverande man som sedan debuten 2006 vigt sitt liv åt att bli schlagerkung, och tydligen tränat Hammarbys flicklag i fotboll. En annan jobbar för två på Regionen som gud glömde sedan åtta år tillbaka med medioker lön. Men kul att andra lever mer komfortabla liv. Detta sjunde försök belönades han med en andra chansen-biljett, men låten minns som vanligt ingen människa.

Näst på tur lokala charmtrollet Malou Prytz från Ryd. Direkt till final och skål i mjölk på efterfesten. Är man från Ryd har man förmodligen vid femton års ålder redan svept ett och annat järn i rent överlevnadssyfte.

Jumboplatsen knep Oscar Enestad. En ung pöjk brukar ju bara kunna ställa in skorna på scenen och rösterna väller in. Men Oscar är tydligen undantaget som bekräftar regeln. Låten är den enda som jag så här dagen efter minns med tydlighet, så lite märkligt är det. Men den sinnessjuka frisyren vill man ju inte möta i en mörk gränd, och uppenbarligen inget svenska folket vill se på ett schlagergolv heller.

Margarets låt lämnade mig helt oberörd, men hennes klänning var en frakturprofylaxisk dröm.

Ungtupparna Liamoo och Hanna Ferm knep den andra finalplatsen och lustigkurren Vlad Reiser en andra chansen-biljett. Ingen imponerade dock.

Nästa vecka ser vi fram emot att återse min favoritidol från 2016, Rebecka Karlsson. Väl mött!

söndag 3 februari 2019

Melodifestivalen 2019: deltävling 1 Göteborg

Hoppas ni har hämtat ut er EP-medicin för nu väntar 6 veckor av blinkande kragar, discodräkter och obscena mängder ballonger. Melodifestivalhelvetet är här igen! 

I år verkar SVT tagit det kloka beslutet att helt släppa pretentionen att skapa något annat än ett flamsigt jippo. Fyra glada programledare har valts ut. I alla andra sammanhang tre för många, men som lekledare över världens största barnkalas, ett perfekt antal. Man hann liksom aldrig störa sig på någon eftersom de max sade en mening i stöten. Otippat ostörig var Erik Saade som man annars satt redo att såga längs med fotknölarna.

Även startfältet överraskade med att inte vara så uselt. Wiktoria tog en dusch på scenen och belönades med en finalplats och eventuellt en urinvägsinfektion. Kunde inte någon i produktionen fönat av henne? Balladen var okej som sådan men vi på Kerstin's Country Music Blog föredrar glatt och otvunget.

Bäst ikväll var Mohombi med hans "Hello". En låt som redan under pågående tävling satt på sällskapets läppar. Vi ropade hello till varandra över soffbordet.

En andra chans fick Anna Bergendahl med sin fina "Ashes to Ashes" och Nano med sitt blasénummer "Chasing Rivers". 

Övriga startfältet gjorde inga större intryck, dock var det något frejdigt över Arja Saijonmaas refräng. Men som melodisfestivalbidrag var det givetvis platt fall. Det kan alla räkna ut förutom mannen som har jobbet att välja ut bidrag, Christer Björkman.

Väl mött nästa vecka i Malmö! 

The winner takes it all!!

måndag 28 januari 2019

Kulturnatten 2019

Kulturnatten har blivit ett stående inslag för den kulturintresserade Växjöbon. Det är en märklig natt då Storgatan med omnejd fylls av nyktra individer i fotriktiga skor. Det är lite obehagligt faktiskt. Vi tog oss därför med raska steg igenom denna folkhord och parkerade oss i baren på Lagerlunden. Där var det ölprovning från lokala bryggerier. Inte så kulturellt och inte någon större skillnad från gängse lördag, men rysligt trevligt!


Efter fyra små öl tog vi picket och packet till Chapter House där vi föredömligt bokat bord sedan länge. Varje gång jag är där undrar jag varför jag inte är där oftare. God mat, spexig öl och gulliga servitörer som pratar som Bob Lindeman. Tyvärr kom någon vid bordet på att vi skulle ge oss på något slags surölmaraton. Denna vidriga dryck!


Efter ett par såna urinprov glas knatade vi gata upp och gata ner i jakt på en sittplats på en krog. Tillslut hamnade vi på en pizzeria.

Vad hände med öltälten som jag efterfrågade i fjol Växjö kommun?

fredag 11 januari 2019

Dead Horses - My Mother The Moon

Nu kommer den här perioden då man skrollar igenom alla årets bästa-listor och upptäcker all musik man missat medan man varit upptagen med oväsentligheter. Typ jobbat, åkt rullskidor eller genomsökt Blocket efter Saab 900 årsmodell 1984-1991.

En platta som fullständigt gick förbi mig var Dead Horses My Mother The Moon. Bandet består i huvudsak av frontkvinnan Sarah Vos och en basist som heter Daniel Wolff. Men det är Sarah som är russinet i Dead Horses-kakan. Hennes röst är alldeles ljuvlig!

Bästa spår är " A Pedal Here A Pedal There" men här finns många fina bitar. Till exempel "My Mother The Moon", "Modern Man", "On and On" med flera.

Synd man missat nästan ett år av möjligheten at kunna avnjuta denna pärla. Men bandet får skylla sig själva när de pryder sitt verk med ett så rysligt fult skivomslag.

Varför?



onsdag 9 januari 2019

Spotifylista: januari

Äntligen en ny och fräsch spotifylista! Länk här.

Idolkort på mig från julfest. Klipp ut och ha i plånboken!

tisdag 8 januari 2019

Jonathan Byrd & The Pick Up Cowboys

Låt inte det katastrofalt fula skivomslaget lura dig! Jonathan Byrd med vänner har skapat en riktigt fin countryplatta (som inte verkar ha någon titel?).

Jonathan Byrd har varit i gemet länge. Släppt en radda album senaste femton åren och så vidare. Som södra Sveriges tröttaste countrybloggerska har jag givetvis missat honom helt. Musiken är ärlig country utan krusiduller och Byrd levererar sina texter med en ganska kantig stämma. Ändå gillar man killen, det finns liksom inga filter här.

Allra bäst är öppningen "Pick Up Cowboy" med sitt härliga joddlande på slutet. Men även "Lakota Sioux" och "Temporary Tattoo" har fina kvaliteter.

Kanske inte årets platta (släpptes dessutom 2018) men väl värt en lyssning en regnig tisdag i januari.

Fyra nyanser av brunt.

tisdag 1 januari 2019

Årets album 2018

Det har varit sömnigt värre på den här bloggen under sluttampen av detta året. Bara ett inlägg på hela december månad till exempel, och det tillägnades lustigkurren Mattias Alkberg av alla människor (*emoji som tar sig över pannan).

Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!

10. Parker Millsap - Other Arrangements
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".
9. Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.

8. Rosanne Cash - She Remembers Everything
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.

7. Vivian Leva - Time Is Everything
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.

6. Elise Davies - Cactus
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.

5. Carter Sampson - Lucky
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".

4. Lori McKenna - The Tree
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.

3. Caitlin Canty - Motel Bouquet
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.

2. Brandi Carlile - By The Way I Forgive You
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.

1. Ashley McBryde - Girl Going Nowhere
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.

lördag 8 december 2018

Alla är sämst - en föreställning av och med Mattias Alkberg på Växjö Teater

Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?

Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.

Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?

Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt. 

På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet. 

Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen,  dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.

Alla är verkligen sämst!


torsdag 29 november 2018

Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland

Har ni inte upptäckt Lindsay Lou och de platta magarnas lekfulla folkmusik ännu så är det dags att göra det nu. Nyaste verket heter Southland och är top notch!

Bandet består av frontkvinnan Lindsay Lou och ett gäng bandmedlemmar. Musiken spretar åt alla möjliga håll. Det är ett musikaliskt potpurri i folklorestil som man får vara bra deprimerad för att inte uppskatta.

"Southland" är bäst men hela plattan är ett litet lyckopiller i musikalisk form. Finns på Spotify!

Naket på skivomslag. Underskattat!

lördag 17 november 2018

Räfven live på Kafé De Luxe

Fredag i Växjö kan bjuda på lite vad som helst. Igår skulle vi bara ut och dricka öl men hamnade framför det extravaganta bandet Räfven. Gratis dessutom eftersom bandet sålt så dåligt. Stämplar delades ut till samhällets bottenskrap som undertecknad för att fylla golvytan framför scenen. Och det tackar jag ödmjukast för.

Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Det var sinnessjukt många bandmedlemmar på den pyttelilla scenen. Skjortorna var uppknäppta till sista knapppen, nertill alltså. De sjöng hysteriskt och spelade östeuropeisk folkmusik i ettrigt tempo. Det borde inte vara någons kopp av te. Men det var fantastiskt!

Kvällen avslutades med att saxofonisten tog fram två rockringar och rev av ett saxofonsolo samtidigt som han dansade loss i ringarna. Ingen människa hade bett om detta, men det förgyllde allas vår kväll.

Musik ska byggas utav glädje! Och det gjorde sannerligen Räfven. Se och lär Chrille Kjellvander!



onsdag 7 november 2018

Christian Kjellvaner live på Kafé De Luxe

Man vet vad man får när man går på spelning med Christian Kjellvander. Noll publikfrieri och sång från knappt hörbart lågt register.

Jag räknar till fyra "tack så hemskt mycket" och ett "tack så jättemycket". Möjligen sa han något mer men då hade jag sedan länge tappat intresset. Det är något med den gänglige mannen som stör mig något enormt, han prickar liksom in alla störiga fasoner som artister för sig med. Han är introvert, svettig som ett as, har för lågt ljud i sin mikrofon, spelar minuterlånga instrumentella infernos som ingen människa bett om och så vidare.

Men visst innehar han också  en mäktig pondus och när han väl får upp ljudet på sin mick och inte överröstas av den äckligt vassa trumman så skapar han Amerikana i världsklass. Den moderna klassikern "Poppies And Peonies" är vacker så det förslår men det är också bara ett litet andrum av lugn under en i övrigt vidrigt högljudd kväll.

Helhetsintrycket är oljud och åter oljud. Jag var en låt från att gå fram till trummisen och ta hans trumpinnar och hugga honom i mellangärdet med dom, alternativt peta in dem i mina egna öron. När Christian muttrade att det var dags för sista låten kände jag en snudd på religiös lättnad. Det är inte ett gott betyg.

Spelningen var dessutom cirka en timme för lång. En tröst i kråksången var att förbandet I'm Kingfisher var rysligt mysig i utstrålning och musikalitet.

Kjellvander i Deluxedimman.

tisdag 6 november 2018

Kate Rhudy - Rock N' Roll Ain't For Me

Jag har ingen aning om vem Kate Rhudy är men under en lång baserad på-session på spotify snubblade jag plötsligt över hennes "Boy From Charlevoix" och sedan dess har jag njutit av hennes debutplatta flera gånger om. 

Hon är som sagt något av en doldis. Internet hjälper föga med att lösa mysteriet. På hennes egna hemsida står ingenting. På Facebooksidan blir man varse om att hon kommer från North Carolina, men inte så mycket mer.

Klart är i alla fall att musiken är top notch. Småstadscountry med mycket hjärta och stark sång.

Rock N' Roll Ain't For Me finns på Spotify.

Dålig hårdag.

fredag 2 november 2018

Rachel Baiman - Thanksgiving

Den gode Baiman upptäckte jag förra hösten och sedan dess har jag varit hennes största fan. Hennes platta "Shame" korades till och med till 2017 års bästa på denna prestigefyllda blogg.

Nu är hon aktuell med en liten helg-EP vid namn Thanksgiving. Blott fyra spår men man får vara tacksam för det lilla. Bäst är duetten med Josh Oliver, vem det nu är. Men även titelspåret är flotta grejer och ärtiga "Tent City" får man ju vara kliniskt död för att inte uppskatta.

In och lyssna på Spotify!


lördag 27 oktober 2018

Idol 2018: femte fredagsfinalen

Temat för gårdagens idol var svenska hits. Men det kunde lika gärna varit tema Så mycket bättre. Har vi inte fler svenska hits som inte manglats igenom den gotländska myspysprogrammet?

På en positivare not var det relativt hög lägstanivå för en gångs skull. Förutom Ki då som ju spelar i en helt annan liga än de andra och äntligen åkt ut. Först gapade han igenom sig "Slå mig hårt i ansiktet" och vi var nog många i tv-sofforna som tänkte exakt samma sak.

Men övriga startfältet hittade hem i det svenska temat. Som vanligt var Kadiatou bäst. Hon rev av en het tolkning av Miriam Bryants tolkning av Sven-Bertil Taubes tolkning av den irländska folkvisan lyriksatt av Lars Forsell. 

På andra sidan spektrat bjöd Maximilian på "Jag vill ha en egen måne". Det var fantastiskt på alla sätt och vis och han sjunger ju faktiskt riktigt bra. Men hett det var det inte!

Tua, Bragi, The Williams gjorde okej fredagsunderhållning men man ramlade inte av stolen direkt så som man gör av Icas billiga sallad och ost.

Men ingen fredag utan ett litet bryt. Förvånande nog var det Natalie som stod för det denna veckan efter hon fått halvbra kritik från juryn. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, hon ska ju vara den stabila i gruppen! Jag gillade i alla fall hennes avskalade tolkning av "Ett långsamt farväl" även om den var något åt det pretentiösa hållet.

Små idoler till trots, allra bäst var ändå Christer Sjögrens "Nikki Amini".

Episkt var kanske att ta i.