fredag 23 juni 2017

Kerstin U-21 EM-bloggar! Slovakien - Sverige 3-0

Igår var det dags för U-21-pojkarnas sista gruppspelsmatch. På grund av två oavgjorda matcher hade de satt sig i något av en rävsax. För att gå vidare krävdes vinst, men också att polackerna daskade till engelsmännen. Inget av det inträffade så Sverige fick snällt tacka för sig.

Men låt oss ändå för protokollets skull dissekera matchen mot Slovakien så som bara en countrybloggare kan.

Slovakien öppnade starkt. Efter bara fem minuter satt en strut i svenska nätet och det var egentligen bara tur att inte fler bollar rullade in. För de helgula svenskarna hade ingen ordning på någonting, förutom sina välansade skägg, fina frisyrer och moderiktiga tatueringar.

En stund senare satte Slovaken tvåan. Efter halvtid hade Sverige sedan en bra period men några mål blev det inte. Istället satte Slovakien spiken i kistan en kvart från slutet. 3-0 slutade eländet och de forna Europamästarna var utslagna.

Men vem bryr sig om ett gäng överbetalda pöjkar? Låt oss istället blicka fram mot sommarens stora begivenhet, Fotbolls-EM i Nederländerna för människor med dubbla X-kromosomer. Så kallade damer.

På återseende!

Linus Wahlqvist

torsdag 22 juni 2017

Caroline Spence - Spades & Roses

Det har tagit mig ett tag att förstå storheten i Caroline Spences artisteri. Debutplattan från 2015 har jag snubblat över ett par gånger men aldrig ryckts med av. Men i och med nya plattan ställer även jag in mig i ledet.

Spades & Roses är en magisk liten sångstund någonstans mellan Holly Williams och Hanna Aldridge. Här ryms småstadsskildringar och visor om brustna hjärtan och några om marginellt lite mindre brustna hjärtan. Alltsamman bärs upp av Spences röst som är en gudagåva.

Jag citerar Neilson Hubbard, plattans producent, för jag kan inte säga det bättre själv, "Caroline writes from the heart of it... Sings from the gut of it".

Bäst: "All the Beds I've Made", "Softball", "You Don't Look so Good (Cocaine)"

Betyg: 4,5 (av 5)


tisdag 20 juni 2017

Justin Townes Earle live på KB i Malmö

För dryga tio år sedan släppte Justin Townes Earle sin debutplatta. Under åren har han bjudit på toppar och dalar både musikaliskt och privat. Sedan senaste vändan på rehab 2010 har han åtminstone hållit sig i skinnet på missbrukarfronten. Hans musik däremot har inte varit särskilt spännande i det sista. Nya plattan Kids in The Street är bara marginellt piggare än sömnpillret Absent Fathers från 2015.

Jag hade därför räknat kallt med en tillknäppt spelning på söndagskvällen. Men tji fick jag! Justin intog Kulturbolagets scen med ett glatt humör. Större delen av repertoaren bjöd så klart ändå på hans patenterat sega Americana. Men i kombination med uppsluppet mellansnack och dåliga skämt blev det ändå en ganska trivsam stund. En bit in i konserten fick jag dock lämna min plats på första raden då det hela hade gått något i stå. Det var dessutom hett som i helvetet i lokalen. Men det är ju knappast artistens fel att svensk ventilation fullständigt kollapsar så fort graderna tassar upp över 20-gradersstrecket. Han kunde dock tagit av sig den varma socionomkavajen. Överhuvudtaget så kunde han sett ut mindre som Karl-Bertil Jonson. Men har man knarkat sedan 12 års ålder kan det kanske vara svårt att hitta nya sätt att revoltera på.

Sista låtarna avnjöts på behaglig sittplats, där man även kunde passa på att lägga upp ett instagram, moroten till att hitta på saker sedan 2010.

Instagram @barabaraberra
Sammanfattningsvis en helt okej konsert, dock i längsta laget.

En liten eloge till förbandet Jesper Lindell också. Hans "Moving Slow" är faktiskt inte så pjåkig.


onsdag 14 juni 2017

Betty Who - "Mama Say"

Betty Who är amasonkvinnan från Australien som alldeles för länge flygit under radarn. Jag upptäckte henne förra veckan och tycker hon är det bästa som hänt popmusiken på länge. "Mama Say" är bästa låten men hela hennes aura utstrålar något visst. Nya albumet The Valley är fräsch popmusik för den moderna människan. Således egentligen ingenting för tönten som driver countryblogg, men jag gillar det ändå.



fredag 9 juni 2017

Hometown Marie - "Better Days"

Jag är djupt imponerad av människor här uppe i nord som väljer att satsa på countrymusik. Handen på hjärtat så är det ju inte jättemånga som förstår charmen med genren. Bara för ett par dagar sedan blev jag kraftfullt hånad i fikarummet över mitt countryintresse. Jag kontrade då med att jag var snubblande nära en psykos i full blom efter mitt besök på kreddiga Way Out West för några år sedan. Hemsk musik från flera scener samtidigt är inte bra för den mentala hälsan.

Nu till sak. Hometown Marie är ett av de här banden som mot alla odds valt att satsa på countryn. Stilen är åt det radiovänliga hållet. Även om det inte riktigt är min kopp av te så går det inte att ta miste på grabbarnas musikalitet och driv. Sångaren Oskar Östman bär upp låtarna med en guldstrupe av imponerande slag. Jag hade äran att avnjuta den från front row när delar av bandet värmde upp publiken inför Sam Outlaw förra våren i Storebro, och rösten håller även live.

Nya singeln heter "Better Days" och är som tidigare spår lättillgänglig country som låter uppfriskande osvenskt och kan absolut mäta sig med musiken från det stora landet i väst.

Lyssna på den på the world wide web!



onsdag 7 juni 2017

Cale Tyson - Careless Soul

Übercoola Cale Tyson har släppt ännu en countryplatta. Tydligen är det den första fullängdaren som lanseras till den amerikanska publiken, de brukar ju annars få vara först och kleta på saker med sina feta fingrar.

Careless Soul är precis som tidigare verk traditionell country med den där väldigt speciella rösten som låter som den ska brista ut i joddel vilken sekund som helst. Trots att jag tillhör den lilla skara människor som gillar sådana tilltag så har det här gått något överstyr. Men den gode Tyson har nog helt glömt bort hur man sjunger normalt efter ett par år av framgång med den lustiga sångstilen.

Plattan trummar på i baktakt och andra klassiska countryknep, ibland känns det snudd på som en karikatyr av genren. På sina håll blixtrar det dock till, som på dramatiska "High Lonesome Hill".

Helhetsintrycket förblir dock något av en snooze fest.

Betyg: 3 (av 5)

Trés elegant!

måndag 29 maj 2017

Matilda Augustine live på Kafé De Luxe

Efter en het och intensiv helg med dagsutflykt till Lammhult, trerätters med en uppsjö av alkoholhaltiga drycker och ett 6-milapass på cykeln så borde jag egentligen spenderat gårdagskvällen uppkopplad till en dialysmaskin. Men man lever bara en gång! Så det blev en öl framför utescenen på Deluxe istället.

Där hade Matilda Augustine checkat in för att bjuda på musik. Matilda har förutom ett fräsigt efternamn också en hyfsad låtskrivarförmåga och en ganska trevlig röst att lyssna på. Stilen är åt det svenska och lite molokna hållet, alltså inte särskilt showigt. Personligen är jag inget jättefan av just den sirliga svenska popen men det var ändå något charmigt över hela Augustines persona. Med simpelt gitarrkomp och kort mellansnack rev hon av den ena visan efter den andra, ett par av dem rätt så fina.

Det hela var fort över men det var för ovanlighetens skulle inte en helt bortkastad halvtimme som annars ofta är fallet på de obskyra söndagsspelningarna på Kafé De Luxe.

Bäst: "Jag vill nog att du ska hata mig", "Om du fick mig"

Sämst: Den utomordentligt långsamma bartendern som gjorde att jag tvingades se halva konserten från kön i baren.

Matilda Augustine finns på Spotify! Senaste EP:n ligger dock ute under det ofrivilliga artistnamnet I ditt vardagsrum (det blev en miss i kommunikationen med spotify).

Myspys deluxe!


söndag 28 maj 2017

Liz Rose - Swimming Alone

Det har blivit något av en trend inom countryn för låtskrivare att ge ut egen musik. Senast i ordningen har vi Liz Rose, en medelålders Texan med en alldeles ljuvlig känsla för lyrik och melodi.

Hon är mest känd som låtskrivare åt Taylor Swift när hennes karriär tog fart. Men hon har också skrivit låtar åt mer mogna förmågor som Little Big Town, Eli Young Band och Jewel (personlig favorit!).

Hennes egna musik är dock långt ifrån den glättiga kommersiella. På Swimming Alone går tongångarna mer åt det hemtrevliga; det känns som man är kompis med Liz Rose efter man lyssnat igenom de tio spåren. Tydligen tycker hon själv inte hon är mycket av en sångerska men det är just den avslappnade sköra rösten som gör det här albumet så satans mysigt.

Utan att jag riktigt vet varför så gillar jag detta starkt!

Bästa spår: "Grocery Money", "My Apology", "Letters From Prison"

Betyg: 4 (av 5)

Gulligt värre!

lördag 27 maj 2017

Spotifylista: maj

För att förbättra den dåliga bloggfrekven kommer här månadens spotifylista! Mycket nöje!

Länk här.

Från gårdagens trevliga utflykt med föräldrarna/finansiärerna.

fredag 19 maj 2017

The Mulligan Brothers live på Hotell Hulingen

Hotell Hulingen, det musikinspirerade haket mitt i Hultsfred har blommat upp till en riktig partyoas. Hit kommer människor lång- och kortväga för att äta, supa och lyssna på musik. Livets tre små läckerheter.

Igår var det country på Hulingeagendan och min goda vän Marcus från Smålands Country Club bjöd in till både gratis mat och konsert. Jag och Frida släppte allt vad vi höll på med och kastade oss i bilen så fort vi hörde ordet gratis.

The Mulligan Brothers kommer från Mobile, Alabama och lirar smakfull bluegrass med inslag av folk, americana och lite allt möjligt. Vanligtvis består de av fyra musikanter men igår var de bara tre. Oklart varför. De tre som var kvar bjöd dock på en gedigen samling låtar, faktiskt kändes det som det aldrig skulle ta slut. Hela sällskapet var eniga om att showen var cirka 45 minuter för lång. Synd det för musiken var det annars inget fel på. "Cecilia" och "Lay Here" till exempel är ungefär så bra som modern bluegrass någonsin blir. Det var dock ett långt parti mitt i konserten där låt efter låt lät likadant. Förutom den fadäsen var The Mulligan Brothers en fröjd att bevittna.

Före huvudnumret överraskades vi av ett kompetent förband. Los Angeles-baserade Jim and Sam rev av 5-6 nummer som verkligen gav mersmak. Med blott en gitarr, aggressivt fotstampande och en lustig mick bjöd de på riktigt god stämning. Vilket var imponerande med tanke på at de var mitt uppe i kamikazeuppdraget att spela ett gig varje dag under ett år.

På det stora hela en alldeles förträfflig afton i goda vänners lag som dessutom guldkantades av tropisk värme.

Instagram @barabaraberra

onsdag 17 maj 2017

Benjamin Ingrosso - "Do You Think About Me"

Har ni hört Benjamin Ingrossos senaste låt? Förmodligen inte eftersom det kanske anses lite okreddigt. Jag tycker i alla fall den är fantastisk!


söndag 14 maj 2017

Eurovision Song Contest 2017

Igår var det schlagerfezt för hela tjocka slanten. Jag missade första delfinalen och såg med viss skepticism på den andra. Det finns verkligen mycket dålig musik där ute. Men också ett knippe riktigt bra låtar. Låt oss i en positiv anda fokusera på dem!

UNGERN Joci Pápai - Origo (8)
Det har blivit lite av en trend att sjunga på sitt modersmål. Jag gillar det och jag gillar Joci Pápais klagosång på sirlig ungerska. Rapen hade man dock klarat sig utan.

MOLDAVIEN Sunstroke Projekt - "Hey Mamma" (3)
Lilla Moldavien överraskade med en riktig partydänga till schlager. Den stora behållningen var den ettriga saxofonen men Sunstroke Projekt hade också den goda smaken att förstå att musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik!

PORTUGAL Salvador Sobral - "Amar Pelos Dois" (1)
Årets vinnare gillades även av undertecknad. Trots uppenbar avsaknad av det mesta hade det här numret något som hela Europa verkar längtat efter.

AUSTRALIEN Isaiah - "Don't Come Easy" (9)
Det har varit mycket snack om Isaiahs enorma ögonbryn. Men låt oss istället diskutera hans groteska fötter, som var lika långa som han var hög. Det såg ju inte klokt ut! Rent musikaliskt var det snudd på störigt perfekt.

RUMÄNIEN Ilinca feat. Alex Florea - "Yodel It" (7)
Det här är det underbaraste jag hört någonsin.

BELGIEN Blanche - "City Lights" (4)
Även om jag är ett stort fan av glad och otvungen schlager så var det svårt att värja sig för fenomenet Blanche. Med utstrålning som en IVA-patient bjöd hon på tävlingens kanske bästa låt.

SVERIGE Robin Bengtsson - "I Can't Go On" (5)
Sympatiske Robin gjorde ingen besviken i finalen, det var freaking beautiful. Det var också freaking uppfriskande med ett show- och dansnummer bland alla freaking solonummer.

BULGARIEN Kristian Kostov - "Beautiful Mess" (2)
Bulgarien har seglat upp som en riktig schlagernation. Förra årets "If Love Was A Crime" av Poli Genova var en vinnare i min bok. Årets bidrag är något mer dämpat men kvaliteten är den samma.

Lustigkurren från Portugal vann alltså hela tjotaballongen. Ännu en anledning att få möta våren i Lissabon!

Cool, coolare, Robin Bengtsson.

torsdag 11 maj 2017

Hannah Aldridge - Gold Rush

Hannah Aldridge har gjort som många andra, tagit sitt pick och pack och flyttat till Nashville (vilket man verkligen kan förstå när alternativet var att bo kvar i Alabama). Men till skillnad från större delen av countrypatrasket har hon lyckats behålla ett eget uttryck och dessutom valt en betydligt rockigare väg än gemene man. Men har man något val när man välsignats med en sådan pipa?

Hon sjunger alltså skjortan av varenda spår på Gold Rush. Jag tycker det röstmässigt finns tydliga likheter med Elin Ruth Sigvardsson som har Sveriges bästa röst (och för övrigt är aktuell med ny musik på svenska).

Förutom rösten är det också en gedigen låtskatt den gode Aldridge bjuder på, med en skön blandning av ballader och mer riviga hits. Allt kryddas med ångande elgitarrer och ett träffsäkert americanauttryck.

Bästa spår: "Dark Hearted Woman", "Burning Down Birmingham", "No Heart Left Behind"

Betyg: 4,5 (av 5)

 

måndag 8 maj 2017

Silverdrive 35 - "Those Days"

Hatten av till alla svenskar som krånglar till sitt liv med att satsa på country!

Grabbarna i Silverdrive 35 är två av dem. "Those Days" är deras andra singel och bjuder precis som föregångaren på schvungig country med ovanlig mycket klös för att komma från strama skandinaver.

Ta er en lyssning på Spotify eller kika på den här lilla videon.

söndag 7 maj 2017

Angaleena Presley - Wrangled

Det är lite synd att Angaleena Presleys andra soloplatta pryds av ett så töntigt skivomslag. För den forne Pistol Annies-medlemmen bjuder faktiskt på en gedigen samling countrybitar.

Soundet är behagligt långsamt, det är som att man först spelade in plattan i en takt och sen i efterhand vred på någon ratt i kontrollrummet som i ett bräde gjorde alla låtar lite långsammare. Otippat nog faller det väl ut. För Wrangled är det perfekta soundtracket när man behöver något lugnande efter ett hårt dagsverk, och är ju ett billigare alternativ än till exempel Sobril eller vin.

Jag gillar "Bless My Heart" allra bäst men de flesta spår på Wrangled har något visst över sig.

Betyg: 4 (av 5)


fredag 5 maj 2017

Uppdaterat status




Världens sämsta bloggare här. Jag har i veckan återgått till arbetslivet på lasarettet. Omställningen från de fridfulla dagarna på äldreboendet i Lofoten har varit brutal. All min energi har därför gått till att motstå frestelsen att hänga mig i sköljen. Nu har dock den värsta chocken lagt sig och jag tror att jag är redo att åter koppla in autopiloten måndag morgon. Ni kan därför räkna med en något högre inläggsfrekvens på er favoritblogg framöver.

Trevlig helg!

onsdag 26 april 2017

Jills veranda säsong 3

Med skräckblandad förtjusning mottog jag i morse nyheten att Jills veranda återkommer för en tredje säsong.

Idag släpptes också gästlistan (vilket egentligen var själva nyheten) som bjuder på en del intressanta namn. Maxida Märak till exempel. Samen som kombinerar renskötsel, aktivism, musik och lite allt möjligt mellan himmel och jord. Hon har dessutom i och med megaunderskattade plattan Mountain Songs and Other Stories visat sig ha en känsla för Bluegrass.

I övrigt kan vi hälsa Lisa Nilsson, Mia Skäringer, Dregen, Ana Diaz och Erik Lundin välkomna till den patologiskt stela stämningen på Jills veranda.

Jag ser med sund försiktighet fram emot säsong 3. Premiär i november.

Jills verandapatenterad osynkad sinnesstämning.

fredag 21 april 2017

Sam Outlaw - Tenderheart

Sam Outlaw gick från hyfsat framgångsrik reklamare till countrystjärna på bara några år. Debutplattan Angeleno från 2015 hyllades av alla som hade den god smaken att ge den en lyssning. Själv hade jag upptäckt talangen långt före dess. Men min fantastiska förmåga att hitta talanger kan vi ta en annan gång, nu ska vi diskutera uppföljaren Tenderheart.

Musikstilen är i stort den samma. Sam trallar på om lite allt möjligt. Han har en förmåga att balansera på den lilla strana som finns mellan countryns pretentiösa allvar och fjöntiga glättighet. Plattan saknar dock uppenbara hits och lider möjligen av ett något lågt tempo, men ingen människa med ett normalt känsloregister kan förneka Sams förmåga att leverera en text. Det är också uppfriskande med countryartister som inte låtsas som att de lever på en ranch och kör pick up truck i solnedgången.

Trots att det är svårt att välja ut favoritspår är ändå Tenderheart något av en pärla. Den tickar på i ett behagligt tempo med extremt hög lägstanivå. Framförallt är Sam en äkta countryartist i det avseende att han inte låtsas vara en cowboy. Låtar som "Diamond Ring" och "Say It To Me" är så långt från machocountry man kan komma och det är en himla bra sak.

Betyg: 4,5 (av 5)

Amerikas bäst klädda man.

fredag 14 april 2017

Glad påsk!

Idag åker jag till Portugal, därför kommer bloggen ligga nere cirka en vecka. Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den senaste spotifylistan signerad undertecknad. Länk här.

Instagram @barabaraberra

onsdag 12 april 2017

Pieta Brown - Postcards

Kvinnan med det besynnerliga förnamnet har levt och verkat inom den amerikanska folkmusiken sedan tidernas begynnelse. Inte riktigt men i vart fall hann hon släppa hela sju fullängdare och tre EP:s innan den här sopiga bloggaren tog notis.

Men bättre sent än aldrig för jag har verkligen fallit pladask för Pieta och hennes senaste verk Postcards. Det var det sagolikt vackra skivomslaget som lockade in mig. Ett par minuter in i plattan kunde jag dock konstatera att jag också gillar hennes musik.

Det är ett stilla album, bara en av låtarna bjuder på trummor till exempel. Men samtliga spår bjuder på ljuva toner med precis det där rätta släpet i rösten som jag är så svag för.

Bästa spår: "Stopped My Horse" (med Carrie Rodriguez)

Betyg: 4 (av 5)

Fint.

söndag 9 april 2017

Andrew Combs - Canyons of My Mind

Mannen med den lite sliskiga utstrålningen släppte i dagarna sin tredje platta. Hela redaktionen har väntat på detta som om det vore julafton.

Andrew Combs seglade upp som en megafavorit för två år sedan i och med hans gudabenådade andra platta All These Dreams. En platta som senare korades till årets bästa på den här semiseriösa countrybloggen.

Canyons of My Mind är inte lika lätt att tycka om. Här har den gode Andrew petet in mörkare toner och ibland tenderar det till något så otrevligt som rockmusik. Man saknar de mer trallvänliga melodierna som föregångaren bjöd på. Som väl är finns här ändå ett par fina bitar som "Dirty Rain", "Lauralee", "Rose Colored Blues" och "What It Means To You" som räddar upp situationen något.

Helhetsintrycket är ändå att föregångaren är bättre på samtliga punkter. Så kan det gå när man gör sig själv otjänsten att släppa ett så satans bra album redan på andra försöket.

Betyg: 3 (av 5)


måndag 3 april 2017

Slutrapport

Sista veckan i Lofoten blev något av en snöfest. Det snöade konstant dag och natt. Det snöade så mycket att det inte gick att åka skidor, har ni någonsin hört något så dumt?

Bristen på skidåkning frigjorde mycket dötid på programmet, sista dagarna i Lofoten blev därför föga intressanta. Jag jobbade dessutom flera kvällspass på raken vilket i princip är det värsta jag vet. Hatten av till alla människor som finner mening i den tid då man fortfarande har dagsverket framför sig.

I övrigt kan vi konstatera att Lofoten är ännu vackrare på vinterhalvåret än på sommaren. Då får man norrsken, snö och nästan inga störiga turister. På sommaren kan man förvisso gå på toppturer men är man inte av arten norsk bergsget så kommer man ändå aldrig riktigt förstå tjusningen med den hobbyn. En nordnorsk sommar är dessutom bara marginellt varmare än en nordnorsk vinter.

Det mest spännande med Norge är dock inte den storslagna naturen eller det karga klimatet. Det är att små byar som Svolvær med cirka 5000 invånare är ett fullt levande samhälle med skolor, vårdcentraler, tandläkare, butiker, infrastruktur (världens minsta flygplats!) och så vidare. Allting finns trots att det ju knappt bor någon här! Det är kanske så Norge blivit det lyckligaste landet. Sedan att hela landet i princip är ett gäng Sverigedemokrater förklädda i gulliga lusekoftor är en annan femma. Ni skulle bara veta hur mycket rasistiska kommentarer som sipprat ut ur de tillsynes mest väna av människor.

I fredags lämnade jag i alla fall det lyckliga men moraliskt tvivelaktiga landet. Resan startade redan klockan 04.30 med taxi ut till flygplatsen där flyget sedan tog av 05.30. Via Stokmarknes, Bodø och Oslo landade jag tillslut i Arlanda där välkomstparaden (mamma och pappa) radat upp sig.

Slutet gott, allting gott. Nu blir det fri lek till arbetslusten återfinner sig.

Ha det på badet!


onsdag 29 mars 2017

RaeLynn - Wildhorse

RaeLynn, den störigt unga (född 94) artisten från Texas, är aktuell med sin första fullängdare. Hon slog igenom via amerikanska The Voice 2012 och har sedan dess släppt trallvänliga singlarna "Boyfriend" och "God Made Girls". Största succén hittills är dock überfina "Love Triangle" som också finns med på nya plattan.

Soundet är klassiskt kommersiell country men jag anar ändå en kvalité här som annars ofta saknas i genren. Det är något i rösten tror jag skapar den illusionen, för själva musiken är egentligen tämligen medioker. Men den där rösten lyfter låtar som "The Apple", "Young"  och "Insecure" till ovanligt vass popcountry.

Klart bäst är fortfarande "Love Triangle" och man hade kunnat hopppats på ett par spår till i den kalibern. Ändå den mest inspirerade debuten i genren sedan Kacey Musgraves slog igenom 2013.

Betyg: 3,5 (av 5)

Snubblande nära poängavdrag för fånigt skivomslag.

måndag 27 mars 2017

Ukerapport – VM i skreifiske-special!

Denna vecka ägnar vi hela rapporten åt helgens stora begivenhet, VM i skreifiske.

VM i skreifiske är en årlig tradition här i Svolvær och är helt enkelt världsmästerskapen i att fånga så mycket eller så stor skrei som det bara går under loppet av ett par timmar.

Ka är då en skrei? Skrei är en vältränad torsk. Den växer upp långt norr på jordklotet i Barents hav och varje år kring den här tiden får den könsmogna torsken för sig att den ska till Lofoten och yngla av sig. Under resans gång bygger fisken muskler och blir enorm. Största skreien som håvades in i helgen vägde 23,8 kilo.

Men helgen kantas inte bara utav fiske, utan även av party från tidig förmiddag. Varje pub, restaurang och hotell fylls av glada dagdrickare. Vid kajen där fångsten lassades in hade man byggt upp ett partytält där flertalet av besökarna redan kring lunchtid var i sämre form än skreien som filéades bara några meter bort. Jag och min finska kollega gjorde vårt bästa för att hålla jämna steg men det finns ju gränser för hur många Lofotpils man kan klämma på ett par timmar.

Det verkar däremot inte finnas några gränser för hur roligt norrmän tycker det är att prata svenska så fort de förstår att de har en svensk framför sig. Inte börjar väl vi prata norska när vi träffar människor från vårt efterblivna grannland? Runt halvåtta var jag så less på det att jag lämnade tältet. Då hade jag också rättats av damen som sålde vaffelkakor, vilket blev droppen som fyllde bägarn. Jag bad om en våffla och möttes av en lång tystnad och tillslut i besvärat tonläge ”du menar en vaffel?”. För i helvete våffeldamen, du säljer en produkt vid ditt stånd! Det lilla scenariot är så talande för hur den norska hjärnan (mal)fungerar.

På fredag åker jag hem, inte en dag för tidigt. Men först lite bilder!


Den här fiskaren verkar ha samma inställning till arbete som undertecknad.

För blott 500 NOK kunde man flyga helikopter till ön Skrova. Men för samma peng fick man sex öl, de flesta hade sina prioriteringar i ordning.


Vinnarfisken till höger! Grattis till dig!

Torsktungor på pinne! 

Näststörsta skreien.


Varning för stark bild.

söndag 19 mars 2017

Courtney Marie Andrews live på Folk å rock i Malmö

I fredags spelade min nya countryidol Courtney Marie Andrews på Folk å rock i Malmö. Jag skulle egentligen varit där men i ett tillfälligt förvirringstillstånd förlängde jag mitt kontrakt på Lofoten, här skulle jag vilja flika in en sån emoji som tar sig för pannan.

Men min gode vän Mark var på plats så jag länkar helt enkelt till hans recension. Mycket nöje!


lördag 18 mars 2017

Lindi Ortega - Til The Goin' Gets Gone

Nu är Lindi Ortegas EP här. Ynka fyra spår bjuder hon på, i futtigaste laget kan jag tycka. Dessutom är en av låtarna en cover av Townes Van Zandts "Waiting 'Round to Die".

Covern är fin men inte extraordinär på något vis. Övriga spår är så klart mer spännande i egenskap av orginallåtar men det är egentligen bara titelspåret som är bra. "Final Bow" är rent dålig och kanske det segaste som någonsin passerat på mitt spotifykonto.

Nähedu Lindi! Det blir bakläxa på den här EP:n. Kom tillbaka när du har minst tio orginallåtar med bett i.


fredag 17 mars 2017

Ukerapport

Jag har drabbats av stora Norgedepressionen. Det är framförallt vädret som är orsaken. Det har regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat K-O-N-S-T-A-N-T i tre dagar. Man kommer inte utanför dörren förrän man är blöt genom alla lager med kläder och alla lager med hud.

Jag har ändå försökt hålla fanan högt, "roat" mig på alla sätt jag kan i slasket. I onsdags tog jag till exempel bussen till Leknes. Leknes är kanske den mest oinspirerade by man kan vistas i, till exempel fick jag betala tio norska kronor för en påtår på Frk. Lillemor Café. Jag hade bra lust att slänga tian i ansiktet på Lillemor men behärskade mig. Kaffet var dessutom det godaste jag smakat i Lofoten.

I Leknes var det regn, snö och hagel. Jag hade lånat ett paraply från huset där jag bor, det vände sig ut och in av blåsten och gick av på två ställen. Efter paraplyfadäsen gick runt lite på Lofotsenteret, cirka sju varv, innan jag tog bussen hem igen. Vilken fullträff av en dag!

Idag gick jag till skidspåren, åkte 500 meter i den blötaste blötsnö som någonsin skådats (jag kunde lika gärna spänt på mig skidorna i badhuset), sedan gick jag hem igen. Jag har blivit något av en expert på att ha ihjäl tid. Till exempel såg jag hela första säsongen av One Day At A Time på Netflix på två dagar, det var underbart tidsfördriv, se den!

I övrigt kan vi konstatera att åtminstone jobbet är harmoniskt, min största utmaning är att hitta den perfekta jobbyxan. Det är verkligen inte en enkel match eftersom byxorna även inom samma storlek skiljer mycket i längd. Jag har spenderat ett par pass i så korta byxor att till och med dementa norrmän (som inte ens vet hur man tar på sig en byxa) hånat mig.

Nu blir det helgjobb och sen säger det förhoppningsvis svisch och jag är hemma igen. Jag räknar med välkomstparad på Arlanda.

Ha det!

En riktig skidåkare drar sina egna spår.

onsdag 15 mars 2017

Sunny Sweeney - Trophy

40-åringen från Houston släppte i dagarna sin fjärde platta. Trots att hon är något av en late bloomer är hon en av de friskaste vindarna i branchen.

Musikstilen på Trophy är precis som på tidigare verk, klassisk country med det där typiska twangdrivet som blivit något av hennes signum. Allra bäst kommer det fram på upptempospåren, som "Better Bad Idea" och framförallt "Pills" som är plattans pärla. 

I övrigt tuggar det hela på i ett mestadels lugnt tempo. Men den mer dämpade Sweeney går inte heller av för hackor, "Unsaid" och "Bottle By My Bad" är i klass med Miranda Lamberts allra vackraste ballader. 

Trophy är med beröm godkänt.

Betyg: 4 (av 5)


tisdag 14 mars 2017

Benjamin Ingrosso - "Good Lovin'"

Jag älskar den här låten mer än vad som är socialt accepterat. Tur för mig då att jag har så få läsare att detta kommer passera förbi obemärkt.


söndag 12 mars 2017

Melodifestivalen 2017: final

Välkomna till världens längsta finalresumé. Nu kööör vi!

Igår var det alltså schlagerfinal i nationalarenan Friands Arena. Efter att ha läst kvällstidningarnas dom av finalen verkar det som jag är den enda som tyckte det var en frejdig show. Markus Larsson på Aftonbladet tyckte att det var den sämsta finalen i modern tid. Jag tycker Markus Larsson är den sämsta schlagerkrönikören i modern tid. Det är också skrattretande att både han och jeppen på Expressen inte för sitt liv kan acceptera att de internationella jurygrupperna tycker annorlunda än svenska folket, det är ju själva poängen med jurygrupperna.

Nu går vi vidare i programmet.

På förhand var det ett jämt startfält. Jag tycker som vanligt när det vankas final att alla låtar är väldigt bra, därför delas det ut generösa betyg i klassisk juryskala.

12 poäng

Benjamin Ingrosso – Good Lovin’
Wahlgrenklanens lilla guldpojke gjorde väl ingen besviken i final. Man får bara hoppas han hade sina höftluxortoser på ordentligt.

Wiktoria – As I Lay Me Down
Startfältets kanske vassaste låt men som shownummer hade det en del övrigt att önska.

10 poäng

FO&O – Gotta A Thing About You
Grabbarna i FO&O drabbades av en gnutta hybris när de i försnacket titulerade sin låt som arenapop, men faktum är att få artister fick till sitt finalframträdande så perfekt som den glada trion.

Lisa Ajax – I Don’t Give A
En låt som verkligen växt sedan den först såg dagens ljus i Malmö. Men det är en låt som kräver ett par lyssningar och då har man inte i Eurovision att göra.

Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Lite förvånande var det väl ändå att den stela västgöten vann hela tjotaballongen men hatten av till den sympatiske Robin som såg så chockad ut i vinnarintervjun att reportern var tvungen att fysiskt leta upp en puls på pojken.

Jon-Henrik Fjällgren feat. Aninia – En värld full av strider
Mäktig jojk från Sveriges mest dämpade same.

8 poäng

Mariette – A Million Years
En snärtig låt men Mariettes sätt att sjunga är tämligen jobbigt att lyssna på, här råder noll magstöd. Hon sjunger ju från axlarna och upp. Tillbaka till sångpedagogen med dig!

Nano – Hold On
En riktigt bra låt, men som shownummer une catastrophe.

6 poäng

Ace Wilder – Wild Child
Den numera rutinerade schlagerfågeln kom aldrig riktigt in i matchen i årets final, med ett tidigt startnummer hann hon glömmas bort framåt kvällen. Själva låten är ändå helt okej men alla över fyra år är kanske färdiga med Ace och hennes slappa pyjamasstil.

Anton Hagman – Kiss You Goodbye
Varje år är det ett par låtar som mest blir ren utfyllnad, Antons gitarrpop drabbades tyvärr av det ödet om än med en helt okej låt.

4 poäng

Boris René – Her Kiss
Det är något med Boris som inte riktigt stämmer, han är onaturligt glad. Det går inte hem hos den här sura countrybloggaren. Dessutom är det ingen som vill se dina anklar Boris. Ta på dig strumpor eller byxor i normal längd tack.

Owe Thörnqvist – Boogieman Blues
Så klart kan inte en människa som levt under tre sekel mäta sig i konkurrensen men Owe ska i alla fall ha pluspoäng för kvällens vackraste outfit.

Det var det! Samtidigt på norska Melodi Grand Prix vann JOWST med låten ”Grab The Moment”. Om Marcus Larsson och co tyckt att det varit låg kvalité på programledarnas manus under melloturnén så kan jag låta hälsa att den norska finalen som tillsynes kördes utan manus var tusen gånger sämre. Programledarduon kan omöjligt varit nyktra, det var som en dålig förfest.

Kvällens och hela turnéns stora stjärna var utan konkurrens Clara Henry, vem hade kunnat ana att det märkliga valet skulle bli succé??


fredag 10 mars 2017

Ukerapport

Long time no see. Nu blir det Ukerapport!

Även om det gått tio dagar sedan förra rapporten kan jag inte riktigt komma på vad jag gjort sedan sist. Enligt mitt turnus har jag jobbat nio av dagarna (inklusive ett dubbelpass). Kan det vara möjligt? Jag känner mig utvilad. Men så har jag också ett arbete där man kan se en hel femmil i tjänst. Sen kan man se reprisen för gamlingarna minns inte att de redan sett det. High five till mig själv!

På grund av helg”arbetet” så missade jag tyvärr det lokala skidloppet Tour de Lofoten. Det var ett tvåmilalopp mellan Kabelvåg och Svolvær. Men efter att ha sett videor från loppet på Facebook ska jag nog tacka min himmelska fader att jag inte deltog, jag hade sett ut som Adrian Solano i den konkurrensen.



På min lediga måndag fick jag ändå njuta  av de professionellt spårade løyperna som fortsatt var fasta efter helgens tävlingar. Jag gav mig ut på förmiddagen och skidade sedan hela Guds långe dag i solskenet. Det var en sådan sällsynt dag som får en att förstå varför folk väljer att bo här.

Men verkligheten kommer snabbt ifatt en när man unnar sig två blaskiga afterski-öl på butiken och notan blir 80 norska kronor.

Det ska bli ett sant nöje att komma hem till Sverige och dricka finöl för billigare peng. Då kanske man också slipper grunda med tre mils skidåkning.

Ha de!