lördag 24 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 3: Malmö

Förra veckans deltävling ägde rum i Malmö. Själv var jag i Brasilienish (middag med Brasilianskt tema) och missade således mellokalaset. Veckan efteråt har jag spenderat med Liemannen i hasorna i vad jag förmodar vara den så kallade influensan. Först nu är jag något som kan liknas vid människa igen. Så här kommer en snabbresumé av deltävling 3:

Martin Almgren öppnade med "A Bitter Lullaby". En klart inspirerande start. Almgren såg ut som Ebbot Lundbergs töntiga kusin från Norge, men vad gör det när man har den rösten. Låten osade också lite country vilket givetvis ger plus i kanten. Barbi Escobar sedan med en riktig kisspotta till låt. Därefter blev det latinamerikanskt så det förslog. Monchos härliga "Cuba Libre" var en ynnest att bevittna. Så glatt, så otvunget, så omodernt!

Räven Jessica Andersson bjöd sedan på en schlager som folk verkade gilla. Jag förstod inte grejen. Sen blev det Kalle Moraeus och hans jävla spelmän.

Därefter förhandstippade Dotter med låten "Cry". Kritikerna kan inte för sina liv förstå att inte Sverige röstade vidare detta, Låt mig förklara varför, den saknar melodi, precis som förra årets hajpade Loreen-bidrag. Svenska folket vill ha en melodi, hur dålig låten än må vara i övrigt.

Sist ut Mendez i en samba.

Martin och Jessica gick vidare till final. Moncho och Mendez får en andra chans.


lördag 17 februari 2018

Matthew Logan Vásquez live på Kafé de Luxe

Matthew Logan Vásquez är väl inte direkt något hushållsnamn för gemene man. Men visst förtjänade han bättre än den ytterst skrala publik som kommit för att se honom i den svinkalla deluxekällaren igår.

Men givetvis var i alla fall Växjös kulturelit där, A.K.A. undertecknad, och fick sig en överdos av grabbig rock. Kvällen började dock med ett akustiskt set som var right up my alley. Gitarrplock och Vásquez mäktiga stämma fyllde lokalen med fredagsmys. Men underbart är kort. För den akustiska sångstunden byttes sedan ut till bas, elgitarr och trummor. Tremannabandet med Vásquez i spetsen rev nu ner taket med sin elektriska musik. Stundtals var det riktigt bra men ingen människa i sin rätta sinnesstämning klarar av så mycket ös.

Bäst var märkliga "Red Fish" och någon vacker ballad som jag missade titeln på.

Kanske hade jag gillat spelningen ännu mer om jag inte hade behövt kämpa mot hypotermin som lurade i vassen. Det är bara ren tur att jag hade med mig min halsduk av finaste lama, annars hade jag inte överlevt natten. Att sitta med benen inlindade i ull likt en sitskiparalympiker är inte en attraktiv konsertlook. Skärpning Deluxe eller bara stäng dörren när det är vinter ute!


Instagram @barabaraberra

onsdag 14 februari 2018

Los Wrangos - Way Out Yonder

På med chapsen, för nu blir det spaghetti western!

Los Wrangos är en svensk grupp som gjort det besynnerliga valet att spela musik som låter som det är saxat direkt ur westernfilmer från 60- och 70-talet. Deras senaste platta Way Out Wonder visar sig dock vara en musikstund av hög kvalitet, till skillnad från filmerna.

Visst är det lustigt så det förslår men det är stört omöjligt att inte ryckas med av de frejdiga sångerna. Från öppningsspåret "Tres Companeros" till slutnumret "Fiesta Malverde" är det sinnessjukt mycket klackar i taket. Personligen gillar jag drivet i de (nästan) helinstrumentella låtarna "The Thundering Herd" och "Silverspur Phantom". Men det är rent melodibaserat för sångarens trubbiga sångstil har växt på mig.

För allra bäst är i sammanhanget lugna "Prairie Rain" där rösten verkligen kommer till sin rätta ihop med någon okänd kvinnlig förmåga.

Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

¡Arriba!


söndag 11 februari 2018

Melodifestivalen 2018 deltävling 2: Göteborg

Melodifestivalens andra omgång började med pole dance. Ingen förstod varför men det var ganska underhållande. Faktiskt var det kvällens höjdpunkt, men det var man ju lyckligt ovetandes om då. För sällan har man väl skådat ett så svagt startfält. Det var lika plågsamt som att titta på när Calle Halvarsson åker skidor.

Det som ändå var glädjande var David Lindgren som på kort tid blivit ett fullblodsproffs. Det var han som var hela showen igår, ihop med Fab Freddie som jag faktiskt inte ville orsaka fysisk skada denna vecka.

Men för protokollets skull måste vi ändå nämna något om bidragen. Samir och Viktor öppnade och gick vidare tack vare att övriga låtar var så urusla. Det var först i sista låten som man kunde skönja någon form av hopp för mänskligheten igen. Liamoos bidrag var förvisso ganska trist men en helt okej popdänga.

Ändå positivt att the botten nu är nådd. För det är den väl?

Kvällens enda stjärna.

onsdag 7 februari 2018

Toby Keith - The Bus Songs

Toby Keith är en av de riktiga giganterna inom countryn. Han har släppt en helt obegriplig mängd plattor. Sedan debuten 1993(!) har han i princip lanserat en ny platta varje år.

Senaste verket är en samling låtar som tidigare ansetts för vulgära eller för politiskt inkorrekta för att spelas in på seriösa countryplattor. Tack vare just det har de givetvis blivit succéer inför förfriskad livepublik och framförallt för de amerikanska trupperna under de 11 år som Keith turnerat för dem.

Jag gillar konceptet på The Bus Songs. Här har den där knasiga låten, som man annars bara brukar se som en humoristisk avslutning på en platta, fått ta över hela showen. Dock är det en del som skaver här textmässigt. Framförallt kvinnosynen som på vissa spår är under all kritik, till exempel "Runnin' Block". Men det är också meningen gissar jag, att sticka ut och provocera. Och har man hållit på i över 20 år (och har turen att vara en vit man) så kan man ta sig friheten att göra lite som man vill.

Något motvilligt gillar jag ändå Toby Keiths bussånger. Det svänger och på några håll fnissade jag till åt de tramsiga texterna. En entertainer ut i fingerspetsarna är han utan tvekan om än med ett något felkalibrerat moraliskt kompass.

Betyg: 3,5 (av 5)


söndag 4 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 1: Karlstad

Mellosäsongen är här! Prisa gudarna eftersom den här bloggen annars hade självdött.

Första deltävlingen ägde rum i soliga Karlstad.

David Lindgren har fått in en viss rutin på att leda festival och skötte sig på det stora hela bra om än med en viss övertändning. Han låg dock i lä jämfört med fabulösa Freddie som var ett "Hoodiladi" från att jag skulle sparka sönder mina vänners 52-tummare.

Nu till musiken. Först ut dansaren Sigrid som halkat in i musikbranschen på ett bananskal. Låten var trots en medioker sånginsats ganska trallvänlig. Näst på tur den lokala förmågan John Lundvik som till skillnad från Sigrid är en musiker ut i fingerspetsarna. Hans "My Turn" var bra på riktigt vilket är det finaste utlåtandet en melllolåt kan få.

Idolexilen Renaida sedan med en svängig poplåt som inte gick av för hackor. Tätt följt av Edward Blom som man får vara bra mörk i själen för att inte gilla. Således har jag lite svårt för honom. Hans dansande matvaror i bakgrunden ska jag dock lägga hårt på minnet inför kommande halloweenpartys.

Kicki Danielsson försvann tyvärr i startfältet trots en solid countryvisa som egentligen borde vara right up my alley. "Osby Tennessee" visade sig bli kvällens sömnpiller ihop med Kampferdrops bidrag.

Bäst i kväll var tveklöst Benjamin Ingrosso. Det var ett ärtigt sång- och dansnummer! Men vi i tv-soffan ställde oss mycket frågande kring jackans funktion eftersom den mest hängde kring armbågarna. Som att jag skulle gå runt på jobbet med byxorna runt knäna.

Nästa vecka drar vi till Göteborg. Hoodiladi!

Benjamin Ingrosso

söndag 28 januari 2018

Kulturnatten 2018

Den sista lördagen i januari firas kulturnatten i vår lilla stad. Temat för i år var tid och inte att frysa röven av sig under årets kallaste natt som vanligtvis är fallet. Glädjande nog var temperaturen i år nämligen tämligen behaglig. Vindstilla och plusgrader.

"Natten" började kl. 18 på Ringsberg med invigning. I sedvanlig ordning var det fara för liv i det bläcksvarta mörkret. Förmodligen ligger det idag ett dussintal seniorer med brutna lårbenshalsar och kravlar runt i askan efter invigningens eldshow.

Vi ungdomar klarade oss helskinnade och knatade vidare för middag på Chapter House. Där blev det flankstek med pommes vilket smakade mycket bra. Men det gör ju det mesta när man sköljer ner det med 9,9 % öl.

Efter ytterligare någon dryck gick vi vidare till loppis, hemslöjd, opera sing-a-long, manskör, latinamerikanskt dansband och performence konst som fullständigt gick över huvudet på undertecknad. Vi avslutade sedan på Smålands museum. Vi betade av allt detta på cirka 45 minuter. Innerst inne ville vi väl alla bara sätta oss och dricka mer öl. Dock var det fler Växjöbor som hade den synen på kultur. Samtliga barer var proppfulla. En efter en gav sedan upp i sällskapet och tillslut var vi bara två kvar.

Kvällen avslutades därför med en Margerita hemmavid kring midnatt.

Jag gillar kulturnatten i teorin men i praktiken är det en mycket svårmanövrerad aktivitet. Men lite öltält med infravärme så vinner ni över även mig Växjö kommun!

Flytande kultur

måndag 22 januari 2018

Niki Ivan Kempinski live på Kafé de Luxe

Efter ett par musikaliska bottennapp på favoritkrogens söndagsspelningar har nu förväntningarna skruvats ner betydligt. Nu är jag nöjd bara jag kan urskönja melodier ur det som kommer från scenen.

Därför var det extra glädjande att kvällens akt med det mycket krångliga namnet Niki Ivan Kempinki faktiskt bjöd på habil söndagsunderhållning. Kempinski med band höll låda i dryga timmen med sin folkrock på svenska. Publiken kom sent men när de väl kom så var det klackarna i taket, dansande bebisar trängdes med shottande kvinns. Själv festade jag loss på finöl på flaska.

Kempinski har släppt tre plattor och samtliga finns på Spotify!


söndag 21 januari 2018

Tyler Childers live på Folk å Rock

Countryfenomenet Tyler Childers gjorde igår sin andra Sverigespelning på Folk å Rock i Malmö. Kerstin's Country Music Blog var givetvis på plats för att rapportera för sina fem följare.

Childers klev på scenen strax efter kl. 22. Lokalen hade då fyllts upp till minsta kvadratmeter. Som sig bör när hetaste namnet i branschen är på besök! Men personligen hade jag gärna sluppit den storväxte dansken bredvid mig som i egenskap av man tog sig friheten att sprida sina lemmar över tre platser.

Artisten i fråga satt på liknande sätt uppe på scenen. Såvida man inte är paralyserad eller av samma kroppshydda som John Moreland så står man väl ändå upp när människor betalat surt förvärvade pengar för att se en. 

Det här med sittandet visar sig dock bli en parantes. För den 26-årige Kentuckysonen bjuder verkligen på en sprakande show. Trots att han är mol allena på scenen med bara en gitarr och sitt ymniga svett som sällskap fyller han lokalen som en hel banduppsättning. Det var faktiskt smått magiskt hur mycket ljud han lyckades alstra ur sin strupe. Studioinspelningarna gör den inte rättvisa. 

Låtarna från senaste plattan Purgatory betas av i ett rasande tempo och varenda en framstår som en riktig pärla i liveformatet. Mellansnacket är snudd på obefintligt och när sista låten är sjungen knatar han bara ut.

Scennärvaron hade onekligen en del övrigt att önska men som musikant är Tyler Childers en av de skickligaste jag sett. 

Instagram @barabaraberra

fredag 12 januari 2018

Tyler Childers - Purgatory

Tyler Childers släppte sin upphaussade platta Purgatory redan i augusti förra året men varför vara först på bollen när man kan vara sist? (Den dök inte heller upp i fullängdsformat på Spotify förrän detta året.) 

Jag gillar Childers. Han sjunger mäktigt och hans låtar svänger mer än lovligt. Dessutom ser han så där härligt lufsig ut som bara en amerikan kan. Bästa spår är riviga "Universal sound" och "Whitehouse Road" men lugnare spår som "Lady May" är också en fröjd.

Kerstin's Country Music Blog ställer sig bakom upphaussandet.

Betyg: 4 (av 5)

Elegant omslag!


lördag 6 januari 2018

Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.
3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.






2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.
1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

måndag 25 december 2017

God fortsättning!

Bloggen har gått in i någon form av juldvala. Men snart blir det liv i luckan igen! För nu ska 2017 års bästa musik listas. Det kommer dessutom en recension av sista avsnittet av säsong 3 av Jills Veranda, vilket faktiskt visade sig vara ganska underhållande. Vart är världen på väg?

Jag ska för protokollets skull också sätta punkt för handbolls-VM som avslutade med en neslig 4:e plats för svenskarna efter två svaga slutmatcher. Vinstens sötma från bragden mot Norge sitter dock kvar i gommen till den dagen jag dör.

Vi ses på en blogg nära dig!

Pepparkakscaddy av Kerstin och Leif.
 

onsdag 20 december 2017

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz

måndag 11 december 2017

Erik Fastén live på Kafé de Luxe

Kafé De Luxe slog igår upp portarna till en afton fylld av musik och samkväm. Tidigare Sköna söndag går nu under beteckningen Casual Sunday, konceptet är dock det samma. Halvdålig musik av någon okänd förmåga som man med fördel sväljer ner med stora mängder öl.

Turen gick igår till Erik Fastén med band, en göteborgare med förkärlek till släpig pop. Jag var inte särskilt begeistrad. Men det är väl ingen frisk människa som gillar ljudet av hysteriskt hamrande på en nylonsträngad gitarr? Det hela blev inte bättre av den vassa trumman som skar genom ben och märg. Grabbarna ska dock ha beröm för de fattade sig relativt kort.

Det gjorde däremot inte den efterföljande DJ:en som skapade oljud resten av kvällen. Jag var bra sugen på att göra hela salongen en tjänst och gå fram och slå sönder hans laptop.

Trots allt en trevlig kväll tack vare sällskapet.

Instagram @barabaraberra

lördag 9 december 2017

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Norge 31-28

Sverige har en ny nationaldag. Den infaller den 8 december. Dagen då de svenska handbollsdamerna daskade till de störiga norskorna.

Jag var ganska hård mot de svenska handbollsdamerna i min förra matchrapport. Jag var också tämligen säker på att Norge skulle mosa dem fullständigt. Kalla kårar går genom ryggen när jag tänker på mötet mot Norge i OS 2016. Men Sverige visade på jävlaranamma som jag aldrig sett förut. Allt är förlåtet!

Matchen öppnade jämnt. Sverige försvarade målgården som om deras förstfödde låg där inne. Även målvakten Bundsen hade en bra dag, men hur svårt kan det va att täcka ett litet mål när man är 1.85 cm lång?

I andra halvlek var norskorna påtagligt stressade över situationen. De är ju ytterst sällan i ett läge där matchen håller på att glida dem ur händerna och det var som att det låste sig fullständigt för dem. Det sköts över och passningar gick fel. Till och med linjefenomenet Løke missade klara chanser.

Loui Sand fick äran att göra matchens sista mål och hon firade som att VM-guldet var säkrat. Det var ett härligt ögonblick från en i övrigt överskattad spelare. Isabelle Gulldén gjorde en bra match men även Natalie Hagman, Jamina Roberts och Johanna Westberg visade på stigande form. Nu har vi guldet som i en liten ask!

Euphoria!

torsdag 7 december 2017

Jills veranda säsong 3 avsnitt 4: Lisa Nilsson

I säsongens fjärde avsnitt gjorde vi ett djupdyk i Amerikas tvivelaktiga moral. Gästen Lisa Nilsson var på krigsstigen och ville ställa abortmotståndare och rasister mot väggen. Hon blev dock snabbt varse om att det inte går att diskutera med amerikaner.

Inför första mötet med abortmotståndaren Jennifer Hicks var Lisa Nilsson "kräkfärdig". "Bra!" sa Jill. Det var en härlig revolterande stämning i luften. Efteråt var tongångarna mer molokna, Lisa och Jills budskap föll inte direkt i god jord hos de efterblivna abortmotståndarna som mest varit upptagna med att visa upp små fosterreplikas.

Jill muntrade upp Lisa med mat och shopping. Sedan åkte de och hälsade på Carlene Carter. Man kunde riktigt se Lisa Nilssons lättnad över att besöka en normal människa. Carter berättade om sin uppväxt och livet som ensamstående. Det hela var väl inte superspännande men säkert en bra grund att vila på inför kommande mötet med rikspuckot James Edwards.

James Edwards är radiopratare och rasist och mån om att hålla raserna isär. Det blev givetvis svårt att bemöta hans lustiga argument. Tillslut gav de också upp och "agreed to disagre".

Lisa Nilsson visade sig vara en tacksam gäst. Årets hitills bäsa program!

Betyg: 3, 5 (av 5)

Sisters from different misters.

tisdag 5 december 2017

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Tjeckien 36 - 32

Egentligen är jag less på svenska landslaget i handboll. Så mycket snack och så lite verkstad. Ännu en gång kommer de till ett mästerskap och tror att de ska ta medalj. Jag vet inte var denna hybris kommer ifrån? Senaste två mästerskapen har de vunnit 14 av 29 matcher. Som grädde på moset har alla handbollsspelare också någon störig göteborgska alternativt skånska.

Men jag tar givetvis mitt ansvar som grundare av Sveriges enda kombinerade sport- och countrymusikblogg och bevakar turneringen slaviskt.

Nu till matchen mot Tjeckien. Sverige öppnade svagt men höll jämna steg med tjeckerna första halva halvan. Sedan hände det som nästan alltid händer när Sveriges handbollsdamer spelat cirka 15 minuter handboll. De glömmer bort hur man gör mål och hur man försvarar ett mål. Själva kärnan av vad sporten går ut på. Tjeckerna kunde därför gå till halvtidsvila i ledning. Svenskorna fick smyga ut med svansen mellan benen.

I andra halvlek var det bättre krut i svenskorna och de gick tillslut förbi och vann.

Men man har inte råd att sjabbla på det här viset mot bättre motstånd. Jag bävar inför norskorna som kommer tugga i oss som pinnekjøtt på fredag om vi spelar lika labilt.

Ulrika Toft Hansen var bästa spelaren. Målvakterna var inte mycket att hänga i julgranen, har de ingen tredjereserv att slänga in? Jag anmäler mig annars frivilligt. Mitt december är helt blankt och det är faktiskt inte så himla svårt att sprattla till och hoppas att man blir träffad.

Passa på att jubla före ni blir en rätt på det norska julbordet flickor.

måndag 4 december 2017

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

lördag 2 december 2017

Slutrapport

Mitt Moldeäventyr har nått vägs ände. Sista veckorna har varit slitsamma med mycket jobb och mycket på jobbet. Höjdpunkten har därför varit att sätta en liten bock i turnuset efter varje avslutad vakt. Ett julbord med jobbet satte dock guldkant på tillvaron, men den norska julmaten var inte så mycket att hänga i julgranen. Den var inte heller i granen utan på bordet som sig bör. Det mytomsbundna pinnekjøttet smakade slakt och färgskalan på buffén gick i oändliga nyanser av gult och brunt. Men jag höll god min och skickade in pinne efter pinne och sköljde ner det med något gult mos och alldeles för mycket bubbel.

Det är en sådan happy-go-lucky attityd man kan kosta på sig när man gör någonting en begränsad tid. Det är svårt att vara sur när man vet att man inom en relativt snar framtid slipper skiten. Av samma anledning är det så mycket enklare att hålla ångan uppe i den här branchen om man redan från början har ett slutdatum. Man blir så rysligt effektiv också när man bara jobbar på och inte bryr sig om förbättringsmöjligheter eller arbetsmiljö.

Medicinavdelning A på Molde sykehus har också varit en alldeles förträfflig arbetsplats. Sista tiden har jag känt mig som en ordinarie i personalstyrkan. Jag har till och med gått med i den interna Snapchatgruppen trots att jag inte för mitt liv förstår mig på applikationen. Det går förbi mitt förstånd att det blivit så populärt.

Nu väntar en stilla månad med återhämtning och reflektion. Skoja bara! Det blir väl Netflix hela dagarna.

Ha det på badet!

Nu unnar jag mig nya arbetsskor för norgepengarna!

fredag 1 december 2017

Jills veranda säsong 3 avsnitt 3: Dregen

Jillbill gästades i veckan av hårdrockaren Dregen. Jag har verkligen inte mycket till övers för hårdrock, jag tycker ljudet av en människa som harklar upp ett expektoratprov är trevligare. Men Dregen är svår att tycka illa om, trots hans sopiga musiksmak.

Ännu en gång lyckades dock produktionen med konststycket att få en mysig gäst att försvinna in i pretentiösa upptåg. Som det evighetslånga besöket på Third Man Records.

Övriga ”höjdpunkter” var Dregens möte med musikern Jeff Bates som ingen människa hört talas om men som i egenskap av före detta missbrukare passade som handen i handsken i detta märkliga underhållningsprogram.

På en mer positiv not var Jill och Dregens version av ”Oxycontin Blues” säsongens hittills bästa. Alltid nåt.

Betyg: 2,5 (av 5)

Dregen och Jill.

onsdag 22 november 2017

Jills veranda säsong 3 avsnitt 2: Mia Skäringer

Säsongens andra program började på en ovanligt glad not. Solen sken över Nashville och härliga Mia Skäringer var på besök hos Jill och hennes pampiga veranda.

Här fanns hopp om ett riktigt underhållande program. Men det är som producenten satt någon form av maxgräns på god stämning. För kort in i programmet byttes den uppsluppna starten mot ett djupdyk in i misärens ”underbara” värld. Jill tog med Mia till den urfattiga gamle kolgruvestaden Wilder. Där levde folk på bidrag och amfetamin. Jill hade ordnat med en guide eftersom invånarna annars kunde vara svåra att komma nära. Plötsligt kändes det som man hamnat i Mitt i naturen. Trots det lustiga upplägget visade sig Jill ha en talang som samtalspedaggog till de problemfyllda Wilderborna. Med sin patenterat raka intervjustil fick hon den skygga arten att öppna upp sig otippat mycket.

Mia var påtagligt tagen efteråt. Men som man bäddar får man ligga. Säger man till Jill att man vill utforska ”stad och land” så får man räkna med att plötsligt finna sig i en situation där man försöker trava igång ett samtal om framtidstro och drömmar med ett gäng människor som sedan länge gett upp.

Efter detta alldeles för långa studiebesök lättades stämningen upp något med fiddle jam och tatuering. Men jag kan inte låta bli att tänka vilket fantastiskt roligt program det skulle kunnat bli om man bara hade släppt pretentionen och bara unnat sig en mysig timme med en av Sveriges roligaste kvinnor.

Kanske hade Mia till och med varit den perfekta side kicken till Jill. Jag har nämligen inte hört ett ord från Jills folk efter att jag förra veckan sökte tjänsten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Bra tv!

tisdag 21 november 2017

Ukerapport - The Molde (+ Stockholm!) edition

Moldeäventyret börjar sjunga på sista versen. Så också min energi. Jag har kommit in i en nonchalant lunk på jobbet och fritiden har bjudit på minimal aktivitet tack vare ett ont knä. Jag är officiellt less.

Men låt oss inte deppa ihop fullständigt, jag får ju lön för besväret och lagom till senaste lönen hoppade jag på flyget till Stockholm för en långweekend med mina bästisar (osäkert om de skulle kalla mig det samma). På fredagen jobbade alla (losers!) så jag roade mig på egen hand. Så vad gör en flicka en ledig dag i Stockholm? Hon gör Mall of Scandinavia givetvis! Det var det vackraste varuhus jag någonsin sett. Varför har ingen tagit mig dit förut?

Resten av helgen spenderades med pizzabak, öl, Färgfabriken och spelning. Rätt var det var satt jag åter på flyget tillbaka till Molde. Trots att det gick onödigt fort var det precis den energiboozt jag behövde för att pallra mig igenom de sista veckorna här.

På lördag är det julfest med jobbet. Det ser jag mycket fram emot. Efter festen är det bara dryga veckan kvar till jag reser hem vilket öppnar upp för att bete sig hur odrägligt som helst. Ingen kommer förmodligen minnas någonting ändå för är det något norska arbetarkvinnor gör bra så är det att dricka mycket sprit på kort tid.

På återseende!

Vägen hem från jobb.

måndag 20 november 2017

Dori Freeman - Letters Never Read

Dori Freemans andra studioplatta kommer kanske inte blåsa ditt sinne (Google translates förslag på blow your mind) men det är en samling mysiga countrybitar i all sin enkelhet.

Freeman har liksom gjort en karriär av att hålla så låg profil det bara går. Hon bor kvar i sin lilla byhåla Galax, Virginia till exempel.

Jag uppskattar alla artister som inte faller för frestelsen att flytta till Nashville. Dori Freeman får pluspoäng bara därför. Letters Never Read bevisar också att hon sitter inne på en råtalang som de flesta fjöntarna i Nashville inte gör.

Bästa spår: ”That’s Alright”

Betyg: 3,5 (av 5)


torsdag 16 november 2017

Jills veranda säsong 3 avsnitt 1: Maxida Märak

Välkommen till en ny säsong av Jills veranda. Verandan är ny men i övrigt är programmet det samma. Producenten har således inte läst min blogg och tagit till sig av de tips jag gett för ett mer underhållande program. Så här kommer de igen: Mer sprit!

Nu till kvällens avsnitt som gästades av Maxida Märak. Rapartisten som byggt en karriär på att vara arg same. Jill var uppfriskande ärlig i sin totala okunskap på området och ödmjuk i sin vilja att lära sig mer. Jag kände dock att temat stod mig upp i halsen redan en kvart in i programmet. Då hade Maxida träffat sin amerikanska motsvarighet, rapparen och indianen Yonasta Lonewolf och vi hade fått bekräftat att Jills intervjuteknik fortfarande är under all kritik. Stämningen vid frukostbordet var stel som en pinne. Det verkade dessutom som det var plastmat på tallrikarna för varken Jill eller Maxida rörde maten.

Maxida gjorde ändå det bästa av den tv-timme hon blivit tilldelad. Snackade orättvisor med diverse indianer, festade på moonshine (mer sånt Jill!) med ett gäng hillbillies och sjöng fint i sina musikaliska nummer.

Ändå var det ett tämligen segt program. Jag tror Jill skulle behöva en festlig sidekick, jag föreslår mig själv.

Betyg: 2,5 (av 5)

Maxida och Jill.

tisdag 14 november 2017

VM-kval special!

Det blir ingen matchrapport efter gårdagens ”bragd” eftersom jag befann mig i luften mellan Oslo och Molde och således var på den minst optimala platsen för att bevaka livesport. Jag hade dock siktat in mig på att se första halvlek på Gardemoen men blev varse om att ”videon är inte tillgänglig i min region”. Jag ska i veckan prydligt klippa ut bokstäver ur tidningar och skicka ett par väl valda ord till D-Play. Inte nog med gårdagens fadäs, fredagens match fick jag och fyra vänner se på en liten padda eftersom det inte gick att chromecasta från den sopiga applikationen.

Men givetvis får ni ändå en sylvass playoff-reflektion från er favoritcountrybloggerska.

För det första så tänker jag inte gå med på att kalla ett avencemang till VM för en bragd. Kom tillbaka med medaljer runt halsarna så kanske jag kan gå med på att släppa en glädjetår eller skriva en urfånig text om er. Vi måste verkligen försöka stoppa utvecklingen att hylla idrottande män som om de slutit världsfred. Jag kommer alla dagar i veckan tycka att män som min genomsympatiske sköterskekollega Stig-Ove gör mer samhällsnytta än samtliga överbetalda landslagsspelare tillsammans.

För det andra finner jag det osmakligt att kanal 5 väljer att maratonsända med flera timmars försnack samtidigt som det svenska damlandslaget är så desperata efter lika villkor att de väljer att bojkotta den enda dagen på året då de (nästan) får lika mycket mediautrymme som herrarna. Landslagschefen Lasse Richt tyckte damernas tajming var respektlös. Riktigt så magstarkt skulle jag inte uttrycka mig, tyvärr ger väl herrlandslaget blanka fan i damerna. Precis som stor del av svenska folket.

Men som Sveriges största idrottsförbund så får man faktiskt föregå med gott exempel. Så ta från de rika (grabbarna) och ge till de fattiga (tjejerna), bara gör det.

Nu lämnar vi politiken och ser fram emot sommarens fotbollsfest i Ryssland. Ni har väl ordnat med semester/uppsägning?

Spara tårarna till när ni ryker ut i gruppspelet och inser att allt varit förgäves.

måndag 13 november 2017

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

måndag 6 november 2017

Breaking news! Nya landslagströjan är här!

Lagom till play off lanserar svenska fotbollsförbundet den nya landslagströjan. Jag tycker den har en ganska tilltalande look. Men man måste ha i åtanke att den ska sitta på Sveriges tanigaste pojkar, svenska herrfotbollslandslaget. Jag väntar också med spänning på exakt hur fladdriga shortsen kommmer vara. På fredag vet vi.


söndag 5 november 2017

Rachel Baiman - Shame

Rachel Baiman är en sån där störig jävel som begåvats med multipla talanger. Hon korades till Illinois bästa violinist vid blott 17 år, spelar en radda andra instrument och har en röst som gjord för att överrösta stökig bluegrass. Nu lever hon och verkar i Nashville , Tennesse. Undra om det överhuvudtaget bor människor där som inte är musiker?

Shame är hennes andra studioplatta och det är en riktig femetta (speedwayreferens). Framförallt är det den nonchalanta rösten som är svår att värja sig mot, hon sjunger helt okonstlat och det är himla fint.

Bästa spår är ”I Could Have Been Your Lover Too” och ”Take A Stand” men hela albumet har något magiskt skimmer över sig. Förutom det obscent fula omslaget.

Betyg: 4 (av 5)

Why?

fredag 3 november 2017

Idol 2017: Sjätte fredagsfinalen

Ensam i hybeln över helgen betyder Bare øl, bränna sig i käften på fryspizza, svensk tv och Idol. Temat för kvällen var storband, i övrigt spretade det åt alla håll.

Precis som produktionen. Att titta på årets upplaga av Idol är som att vara den enda nyktra på fest. Per, Gina, juryn och de aspirerande idolerna har uppenbart allihopa tagit ett gemensamt uppehåll i sitt Ritalin. Stämningen är patologiskt uppskruvad.

Men mitt i allt tjo och tjim glimmar det ibland till med riktigt fina musiknummer. Som lille Noahs tolkning av ”Suspicious Minds”. Med enkla medel lyckades han få till en otippad fräschör över den gamle Elvisdängan. Jemima gjorde också rysligt bra ifrån sig och var vacker som en nyponros. I övrigt var det relativt tamt. Jag förstår verkligen inte hur exempelvis Joakim och Gabriel lyckats komma så långt. De har ingenting att tillföra mitt liv.

Joakim åkte ut. Men jag har en obehaglig känsla av att detta inte var det sista vi kommer se av honom.

”We`re caught in a trap”

onsdag 1 november 2017

Ukerapport - The Molde Edition

Bu! Nu blir det ukerapport med tema Halloween.

Men vi lämnade ju sist då en fyradagarsledighet stod framför mig. Mirakulöst nog var det ingen som ringde in mig så det blev faktiskt fyra lediga dagar även i praktiken. Jag ”gjorde” stan på lördagen och resten av dagarna hade jag ihjäl genom att gå upp på fjället och sen ner igen. Det är roligare än vad det låter.

Efter ledigheten blev det jobb igen. Jag har kommit in ganska bra i det lustiga arbetssättet (men vem vet hur snacket går bakom ens rygg?). Ett smått sjukligt intresse för lungmedicin har också blossat upp. Vem hade anat att lungor var ett så viktigt organ? 

Nu till den stora begivenheten. Lördagens halloweenfest som ägde rum hos turnuslegene under oss. Jag klädde ut mig till blodig sjuksköterska. Med tanke på att jag fick ihop outfiten på blott 200-300 NOK så var jag mege nöjd. Men läkare är ju som bekant ett festprissefolk, man såg därför relativt ordinär ut i jämförelse. Kvällen bjöd på dans, Beer Pong och limbo. Jag var varken mentalt eller fysiologiskt ung nog för någon av aktiviteterna. Men att bara sitta och prata med norska människor har stort underhållsvärde. Jag blev till exempel hånad för att kalla den stora orangea halloweenfrukten pumpa, för den heter ju gresskar. Jag lärde mig också att syskonbarn på norska är det samma som kusiner. Det är den här typen av information som får mig att ifrågasätta det här landets kognitiva förmåga.

Festen låg inbakad mitt i jobbhelg så jag höll mig i skinnet så jag kunde beta av söndagspasset med adekvat promillehalt. Där kom något geni på att vi skulle beställa pizza och dæven alltså vilken god pizza! Den blev dessutom gratis eftersom jag inte kan ”vippsa” med svensk mobil.

Halloweenfest till trots så var ändå ukens skräckupplevelse att gå ner till sjukhusets bårhus. Jag skulle hjälpa till och köra ner en patient som fridfullt vandrat vidare. Jag trodde i min enfald att man bara skulle rulla in sängen och så var man klar. Men icke! Här fick tre kompetenta sykepleiers använda sin legitimation till att köra in säng och allt i kylrummet, hasa över kroppen på en stålbrits, hissa upp och skjuta in i ett ledigt fack. Allt med utrustning från sent 1800-tal där risken för att man skulle tappa kroppen var enorm. I samma rum låg färdiga kistor redo för leverens. Min ena kollega råkade skymta namnet på en av dom och kunde konstatera att det var hennes gamla lärare. Det hela var en mycket absurd upplevelse.

Idag är jag ledig och sen väntar bara fem ynka pass innan jag tar ett litet höstbreak i Stockholm i goda vänners lag. Det ska bli underbart!

Ha det!

I måndags kom det snö!