måndag 23 april 2018

Kulturkrock de luxe! Tilen vs fulla Lakersfans

Slovenska trubaduren Tilen har i flera år blåst vackra melodier ur sin sydamerikanska flöjt. Igår gästade han Kafe De Luxes söndagsscen.

Tyvärr inföll hans Deluxedebut samma afton som Växjö Lakers vann sitt andra SM-guld. Personligen tycker jag det vilar något väldigt äckligt över att människor får snuskigt mycket betalt för att lalla runt med en puck hela dagarna. Dessutom med en decimeter tjock skyddsutrustning. Jag kunde därför inte bry mig mindre. Men många delar inte den uppfattningen och var därför helt till sig i trasorna över guldet. Sällskapet bredvid oss hade av det gapiga beteendet att döma firat sedan slutsignal och var inte på humör för slovensk flöjtmusik.

Tilen kände av vibbarna och gav upp efter 3-4 låtar. Det lilla han ändå presterade var vackert så det förslog men som show var det ju tämligen tamt. Dock fick han inte någon ärlig chans eftersom fulla smålänningar överröstar det mesta med sina skorrande r och gälla stämmor.

Trots allt en trevlig afton tack vare ölen och sällskapet.

tisdag 17 april 2018

Danielle Bradbery - "Sway"

Amerikanskan Danielle Bradbery kommer kanske inte kamma hem polarpriset med sin simpla countrypop. Men vem vill ens hamna i samma kategori som till exempel surgubben Bob Dylan?

Hennes senaste platta I Don't Believe We’ve Met bjuder på porlande vårpop. Som denna fina bit.


söndag 8 april 2018

Ashley McBryde - Girl Going Nowhere

Med två egenproducerade plattor i bagaget och år av bakgrundssjungande till kändare förmågor bjöds Ashley McBryde i fjol på en chans att spela in en skiva under superproducentens Jay Joyce vingar. Och som hon tog den!

Girl Going Nowhere är en gudagåva för alla oss med ett hjärta svagt för tidlös country. Här finns inga pretentiösa försök att låta trendig. Resultatet för tankarna till storheter som Jo Dee Messina och Tanya Tycker. Det är uppfriskande omodernt! I likhet med dem har hon också en helsikes röst med precis det rätta Southern drawlet. Det i kombination med låtar som "The Jacket", "A Little Dive Bar in Dahlonega" och "El Dorado" gör Girl Going Nowhere till en alldelse förträfflig debut.

Titeln till trots så är Ashley McBryde absolut på väg någonstans.

Betyg: 4,5 (av 5)

Girl going somewhere.

måndag 2 april 2018

Local Heroes no. 13 på Kafé De Luxe

Favoritkrogen på Sandgärdsgatan I Växjö city har som påsktradition att låta lokala förmågor uppträda i festivalen de kallar Local Heroes. Trots tio år i staden var jag igår på mitt allra första Local Heroes event.

Enligt snålländsk tradition var vi på plats tidigt för att slippa betala inträdet. Priset blir då att man redan vid första akten känner en viss tristess. Dessutom var det irriterande kallt i lokalen, Nu är det andra gången på raken jag fryser röven av mig på Deluxe. Varför kan det inte meddelas i förväg vilken temperatur man ämnar hålla så man kan preparera med merinounderställ. Första artisten Tilda värmde inte heller rummet med sin stilla pianopop men hade en imponerande röst i sin kanske 17-åriga kropp (möjligt att hon är 25 år, jag har ingen aning). 

Näst på tur var Lilla Livet som förutom ett gulligt bandnamn inte hade så mycket att hämta hos den här torra countrybloggaren. Bandet öste på med elgitarrer, bas och trummor och under allt oljud kunde man skönja sångerskans röst som också var gitarristens. Jag förstår verkligen inte konstformen att överrösta sig själv.

På övervåningen sedan kvällens stora behållning och den egentliga anledningen till att vi var där. Matilda Augustine med gitarr och lufsig Lisa Ekdahl-utstrålning. Jag såg henne i somras och kunde då skönja en viss råtalang. Nu var hon tillbaka med ett större självförtroende och vågigare hår. Gitarrspelet har en del övrigt att önska men Matilda Augustine har en förmåga att leverera en text och har kanske det som man i branchen kallar just det. Jag ser fram emot en välproducerad debutplatta inom kort. I väntan på det kan man avnjuta hennes låtar via EP:n I ditt vardagsrum på Spotify.

Efter Augustines fina set gick det hela utför. Vi hängde i en stund till men tillslut såg vi alla en god natts sömn som ett trevligare alternativ än det lustiga som erbjöds från scenen.

En trevlig afton rent konceptuellt men som underhållning tämligen svagt.

Kvällens stjärna och framtidshopp Matilda Augustine.

torsdag 29 mars 2018

Courtney Marie Andrews - May Your Kindness Remain

Det råder inget tvivel om att Courtney Marie Andrews är en megatalang. Men hennes senaste platta är en snoozefest utan dess like.

Fjolårets succéplatta Honest Life föll jag som en fura för. Där bjöds man på själfull country så som man inte trodde att moderna artister kunde skapa. Det fanns ett driv som på nya plattan lyser med sin frånvaro. Här har låtarna knappt styrfart. Det är fruktansvärt segt alltså. Det är som att hon råkat komma åt en knapp i kontrollrummet och oavsiktligt skruvat ner tempot på samtliga spår. Jag fattar ingenting.

Med det sagt så är givetvis inte May Your Kindness Remain ett uruselt album. Andrews kan ju sjunga och det finns mycket vackert att hämta i de lugna bitarna. I kölvattnet av mästerverket Honest Life står det sig dock oväntat klent.

Betyg: 2,5


torsdag 22 mars 2018

Caitlyn Smith - Starfire

Välkommen till världens sopigaste blogg som nu blivit mer av ett veckomagasin.

Singer-Songwritern Caitlin Smith har efter fjolårets succé-EP nu släppt en debutfullängdare med samma titel, Starfire. Lite lustigt kan man tycka men det är också den enda kritiken. För Smiths eleganta pop är balsam för själen hos en hårt arbetande kvinna.

Jag gillar särskilt de lugna spåren som till exempel "Before You Called Me Baby", "Do You Think About Me" och "Cheap Date". Men vad jag framförallt gillar är hennes mäktiga röst som ju är så bra en röst kan vara.

Caitlin Smith har gjort en karriär av att skriva låtar åt andra men nu verkligen bevisat att hon lika gärna kan sjunga låtarna själv. Bättre dessutom.

Betyg: 4 (av 5)


tisdag 13 mars 2018

The Local Honeys - Little Girls Acting Like Men

I förra veckan upptäckte jag den här skönsjungande duon och sedan dess har jag inte lyssnat på någonting annat (om man bortser från de hundra gångerna jag lyssnat på "Dance You Off"). 

Linda och Montana som de heter har lyckats hitta det perfekta bluegrassoundet och har också perfekta röster för den karga musikstilen.

Little Girls Acting like Men är deras första och enda platta. Jag gillar bäst "Hills Of Mexiso", "Hares On The Mountain" och "I Love You, Charlene".

Unna er en lyssning! Finns på Spotify.

5 av 5 i skivomslagsdesign! 

söndag 11 mars 2018

Melodifestivalen 2018: Final

Allt gott har ett slut och så även melodifestivalen. Även om det stundtals i år kändes som slutet inte kunde komma fort nog. Trots ett par riktiga bottennapp var ändå finalfältet otippat vasst. Jag gillade varenda låt mer än vad som är socialt accepterat.

Showen som sådan var dock något svag. Acapellagrupper är djävulens lilla påfund och hör inte hemma på ett schlagergolv även om pojkarna i Solana kan ta en ton patologiskt perfekt. Caroline af Ugglas version av fjolårets vinnarlåt var riktigt fin men mitt stående intryck av uppträdandet är ändå att hon skulle behöva se över sin Ritalindos och öka den markant.

Nu till själva tävlingen. Eftersom det är final delar vi på Kerstin's Country Schlager Music blog ut pretentiösa omdömen som kanske ingen orkar igenom.

1. Mendez - "Everyday"
Förmodligen blandade svenskafolket ihop Mendez låttitel med Felix Sandmans. För inte kan väl den här lustiga spansk/engelska charterhiten varit den tredje mest populära låten ute i stugorna. Jag gillade den förvisso men det är verkligen inget kvalitetsmått i sammanhanget.

2. Renaida - "All The Feels"
Renaidas låt var på pappret en av kvällens bästa men vad gör det när man mitt i låten börjar härja om att man inte hör något. När hon sedan på grund av ljudtrasslet fick göra om framträdandet hade hon tyvärr tappat all gnista och det var rent plågsamt att bevittna. Så synd på en så bra låt.

3. Martin Almgren - "A Bitter Lullaby"
Mysgubben bjuder på en solid countrybit, men det är inte det svenska folket vill ha. Kom tillbaka med magtröja och mycket höftrörelser så kanske du har en chans i den här tävlingen Martin.

4. John Lundvik - "My Turn"
En bra låt men det är det inte lite obehagligt med människor som ler konstant i tre minuter?

5. Jessica Andersson - "Party Voice"
Jag var inte alls begeistrad över Jessicas nummer i den tredje deltävlingen men igår trillade poletten ner. Detta var ju ett frejdigt partynummer för den mogna kvinnan.

6. LIAMOO - "Last Breath"
Att rap är ett vedertaget konstgrepp är ett av vår tids största gåtor, det låter ju urfånigt! Refrängen i "Last Breath" är det dock inget större fel på. Tyvärr gick det väl förbi den breda massan eftersom vi alla låg nere i ett EP-anfall tack vare den blinkande ljusshowen.

7. Samir & Viktor - "Shuffla"
Med risk att tappa de fyra följare jag har så måste jag medge att jag gillar Samir & Viktor. Deras nummer är en riktig energiboost och man måste ju imponeras över att två tillsynes omusikaliska människor lyckas skapa så bra musik. Det har också kommit till min kännedom att shuffla är något typ av danssteg och inte har någonting att göra med funktionen shuffle på musiktjänster som jag tidigare trott. Dumstrut på mig.

8. Mariettte - "For You"
Mariettes sång- och dansnummer är något av det märkligaste som jag sett på schlagergolvet. Hon dansar som undertecknad efter kraftigt festande. Låten hade blivit så mycket bättre om hon bara stod still.

9. Felix Sandman - "Every Single Day"
Lagom till final satte Felix sitt nummer som ett smäck. En av kvällens klart bästa låt och nummer.

10. Margaret - "In My Cabana"
Jag hånades när jag inför sällskapet outade att jag gillar den här låten. Men what's not to like? Det är party upphöjt till tio. Dessutom är Margret smart nog att slänga in refrängen redan efter 20 sekunder så man hinner höra den cirka 300 gånger innan låten är slut.

11. Benjamin Ingrosso - "Dance You Off"
Benjamin sopade mattan med övriga deltagare. Med all rätt! För det här är den bästa vinnaren på år och dar. Jag gillar allt med det här numret. Beatet, ljusshowen, dansen, de håriga armarna med mera med mera.

12. Rolandz - "Fuldans"
Inte lätt att följa efter vinnarbidraget men för att vara ett plojbidrag är Rolandz "Fuldans" ändå ganska underhållande.

Benjamin Ingrosso dansar sig nu vidare till Portugal. Själv stämplar man in på jobbet igen måndag morgon. Livet är hårt.

Glad, gladare, Benjamin Ingrosso.


lördag 3 mars 2018

Caleb Caudle - Crushed Coins

Doldisen Caleb Caudle är aktuell med nytt och fräscht! Han släppte ju ett av 2016 års bästa verk i finfina Carolina Ghost.

Mannen från North Carolina har hållit på i mer än tio år men vi är som sagt få som tagit notis. Det är synd det för Caudles musik är hemtrevlig och lugnande, som ett musikaliskt bolltäcke. Crushed Coins är inget undantag, om något så är det till och med snäppet lugnare än tidigare verk. Om man vill vara petig så hade man kunnat önska lite mer driv. Bästa spår är därför i sammanhanget superriviga "Love That's Wild". Övriga låtar är också top notch men de smälter liksom ihop när de alla har identiskt tempo.

Ändå ett klart kompetent countryalbum.

Betyg: 4 (av 5)


fredag 2 mars 2018

Brandi Carlile - By The Way, I Forgive You

Brandi Carlile verkar helt oförmögen att göra ett album som inte är fantastiskt. Enda sedan jag fick upp ögonen för hennes musik i början av decenniet har hon sisådär varannat/var tredje år lanserat ett nytt mästerverk.

Senaste plattan är producerad av Dave Cobb och Shooter Jennings och är även den en ren fröjd. Här bjuds man på stämningsfulla ballader och enstaka rivigare hits, allt med den där karaktäristiska rösten som verkligen inte går att värja sig för.

Personliga favoriter är pianoballaderna "The Joke" och "Party of One" samt mäktiga "The Mother". Men man kan blunda och peka på valfri låt här och knockas av det man hör.

Betyg: 4,5 (av 5)



onsdag 28 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 4: Örnsköldsvik

Välkommen till världens sämsta countryblogg som handlar om allt annat än just country.

Jag har sedan länge tappat hoppet om årets melodifestivalbidrag och har lika länge varit på det klara med att Benjamin Ingrosso har årets solklart bästa låt. Men eftersom jag gett mig in i leken får jag ändå försöka krysta fram en rapport från även den sista deltävlningen.

Kvällen började med en musikalartist. Jag har ytterst svårt för den människoarten. Själva låten var dock inte det sämsta man hört vilket i och för sig inte säger någonting alls om kvaliteten. Resten av kvällen var något av en snoozefest förutom Rolandz "Fuldans" vars refräng satte sig som en skabbinfektion. Även Felix Sandmans märkliga ballad lyfte sig något över medel.

Vidare till final gick dock Mariette med sin högst mediokra låt ihop med festprissarna i Rolandz. En andra chans går till Felix och sjukgymnaststudenten Olivia Eliasson, vart är världen på väg?

Väl mött i andra chansen på lördag!

Sandmannen Felix.

lördag 24 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 3: Malmö

Förra veckans deltävling ägde rum i Malmö. Själv var jag i Brasilienish (middag med Brasilianskt tema) och missade således mellokalaset. Veckan efteråt har jag spenderat med Liemannen i hasorna i vad jag förmodar vara den så kallade influensan. Först nu är jag något som kan liknas vid människa igen. Så här kommer en snabbresumé av deltävling 3:

Martin Almgren öppnade med "A Bitter Lullaby". En klart inspirerande start. Almgren såg ut som Ebbot Lundbergs töntiga kusin från Norge, men vad gör det när man har den rösten. Låten osade också lite country vilket givetvis ger plus i kanten. Barbi Escobar sedan med en riktig kisspotta till låt. Därefter blev det latinamerikanskt så det förslog. Monchos härliga "Cuba Libre" var en ynnest att bevittna. Så glatt, så otvunget, så omodernt!

Räven Jessica Andersson bjöd sedan på en schlager som folk verkade gilla. Jag förstod inte grejen. Sen blev det Kalle Moraeus och hans jävla spelmän.

Därefter förhandstippade Dotter med låten "Cry". Kritikerna kan inte för sina liv förstå att inte Sverige röstade vidare detta, Låt mig förklara varför, den saknar melodi, precis som förra årets hajpade Loreen-bidrag. Svenska folket vill ha en melodi, hur dålig låten än må vara i övrigt.

Sist ut Mendez i en samba.

Martin och Jessica gick vidare till final. Moncho och Mendez får en andra chans.


lördag 17 februari 2018

Matthew Logan Vásquez live på Kafé de Luxe

Matthew Logan Vásquez är väl inte direkt något hushållsnamn för gemene man. Men visst förtjänade han bättre än den ytterst skrala publik som kommit för att se honom i den svinkalla deluxekällaren igår.

Men givetvis var i alla fall Växjös kulturelit där, A.K.A. undertecknad, och fick sig en överdos av grabbig rock. Kvällen började dock med ett akustiskt set som var right up my alley. Gitarrplock och Vásquez mäktiga stämma fyllde lokalen med fredagsmys. Men underbart är kort. För den akustiska sångstunden byttes sedan ut till bas, elgitarr och trummor. Tremannabandet med Vásquez i spetsen rev nu ner taket med sin elektriska musik. Stundtals var det riktigt bra men ingen människa i sin rätta sinnesstämning klarar av så mycket ös.

Bäst var märkliga "Red Fish" och någon vacker ballad som jag missade titeln på.

Kanske hade jag gillat spelningen ännu mer om jag inte hade behövt kämpa mot hypotermin som lurade i vassen. Det är bara ren tur att jag hade med mig min halsduk av finaste lama, annars hade jag inte överlevt natten. Att sitta med benen inlindade i ull likt en sitskiparalympiker är inte en attraktiv konsertlook. Skärpning Deluxe eller bara stäng dörren när det är vinter ute!


Instagram @barabaraberra

onsdag 14 februari 2018

Los Wrangos - Way Out Yonder

På med chapsen, för nu blir det spaghetti western!

Los Wrangos är en svensk grupp som gjort det besynnerliga valet att spela musik som låter som det är saxat direkt ur westernfilmer från 60- och 70-talet. Deras senaste platta Way Out Wonder visar sig dock vara en musikstund av hög kvalitet, till skillnad från filmerna.

Visst är det lustigt så det förslår men det är stört omöjligt att inte ryckas med av de frejdiga sångerna. Från öppningsspåret "Tres Companeros" till slutnumret "Fiesta Malverde" är det sinnessjukt mycket klackar i taket. Personligen gillar jag drivet i de (nästan) helinstrumentella låtarna "The Thundering Herd" och "Silverspur Phantom". Men det är rent melodibaserat för sångarens trubbiga sångstil har växt på mig.

För allra bäst är i sammanhanget lugna "Prairie Rain" där rösten verkligen kommer till sin rätta ihop med någon okänd kvinnlig förmåga.

Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

¡Arriba!


söndag 11 februari 2018

Melodifestivalen 2018 deltävling 2: Göteborg

Melodifestivalens andra omgång började med pole dance. Ingen förstod varför men det var ganska underhållande. Faktiskt var det kvällens höjdpunkt, men det var man ju lyckligt ovetandes om då. För sällan har man väl skådat ett så svagt startfält. Det var lika plågsamt som att titta på när Calle Halvarsson åker skidor.

Det som ändå var glädjande var David Lindgren som på kort tid blivit ett fullblodsproffs. Det var han som var hela showen igår, ihop med Fab Freddie som jag faktiskt inte ville orsaka fysisk skada denna vecka.

Men för protokollets skull måste vi ändå nämna något om bidragen. Samir och Viktor öppnade och gick vidare tack vare att övriga låtar var så urusla. Det var först i sista låten som man kunde skönja någon form av hopp för mänskligheten igen. Liamoos bidrag var förvisso ganska trist men en helt okej popdänga.

Ändå positivt att the botten nu är nådd. För det är den väl?

Kvällens enda stjärna.

onsdag 7 februari 2018

Toby Keith - The Bus Songs

Toby Keith är en av de riktiga giganterna inom countryn. Han har släppt en helt obegriplig mängd plattor. Sedan debuten 1993(!) har han i princip lanserat en ny platta varje år.

Senaste verket är en samling låtar som tidigare ansetts för vulgära eller för politiskt inkorrekta för att spelas in på seriösa countryplattor. Tack vare just det har de givetvis blivit succéer inför förfriskad livepublik och framförallt för de amerikanska trupperna under de 11 år som Keith turnerat för dem.

Jag gillar konceptet på The Bus Songs. Här har den där knasiga låten, som man annars bara brukar se som en humoristisk avslutning på en platta, fått ta över hela showen. Dock är det en del som skaver här textmässigt. Framförallt kvinnosynen som på vissa spår är under all kritik, till exempel "Runnin' Block". Men det är också meningen gissar jag, att sticka ut och provocera. Och har man hållit på i över 20 år (och har turen att vara en vit man) så kan man ta sig friheten att göra lite som man vill.

Något motvilligt gillar jag ändå Toby Keiths bussånger. Det svänger och på några håll fnissade jag till åt de tramsiga texterna. En entertainer ut i fingerspetsarna är han utan tvekan om än med ett något felkalibrerat moraliskt kompass.

Betyg: 3,5 (av 5)


söndag 4 februari 2018

Melodifestivalen 2018 Deltävling 1: Karlstad

Mellosäsongen är här! Prisa gudarna eftersom den här bloggen annars hade självdött.

Första deltävlingen ägde rum i soliga Karlstad.

David Lindgren har fått in en viss rutin på att leda festival och skötte sig på det stora hela bra om än med en viss övertändning. Han låg dock i lä jämfört med fabulösa Freddie som var ett "Hoodiladi" från att jag skulle sparka sönder mina vänners 52-tummare.

Nu till musiken. Först ut dansaren Sigrid som halkat in i musikbranschen på ett bananskal. Låten var trots en medioker sånginsats ganska trallvänlig. Näst på tur den lokala förmågan John Lundvik som till skillnad från Sigrid är en musiker ut i fingerspetsarna. Hans "My Turn" var bra på riktigt vilket är det finaste utlåtandet en melllolåt kan få.

Idolexilen Renaida sedan med en svängig poplåt som inte gick av för hackor. Tätt följt av Edward Blom som man får vara bra mörk i själen för att inte gilla. Således har jag lite svårt för honom. Hans dansande matvaror i bakgrunden ska jag dock lägga hårt på minnet inför kommande halloweenpartys.

Kicki Danielsson försvann tyvärr i startfältet trots en solid countryvisa som egentligen borde vara right up my alley. "Osby Tennessee" visade sig bli kvällens sömnpiller ihop med Kampferdrops bidrag.

Bäst i kväll var tveklöst Benjamin Ingrosso. Det var ett ärtigt sång- och dansnummer! Men vi i tv-soffan ställde oss mycket frågande kring jackans funktion eftersom den mest hängde kring armbågarna. Som att jag skulle gå runt på jobbet med byxorna runt knäna.

Nästa vecka drar vi till Göteborg. Hoodiladi!

Benjamin Ingrosso

söndag 28 januari 2018

Kulturnatten 2018

Den sista lördagen i januari firas kulturnatten i vår lilla stad. Temat för i år var tid och inte att frysa röven av sig under årets kallaste natt som vanligtvis är fallet. Glädjande nog var temperaturen i år nämligen tämligen behaglig. Vindstilla och plusgrader.

"Natten" började kl. 18 på Ringsberg med invigning. I sedvanlig ordning var det fara för liv i det bläcksvarta mörkret. Förmodligen ligger det idag ett dussintal seniorer med brutna lårbenshalsar och kravlar runt i askan efter invigningens eldshow.

Vi ungdomar klarade oss helskinnade och knatade vidare för middag på Chapter House. Där blev det flankstek med pommes vilket smakade mycket bra. Men det gör ju det mesta när man sköljer ner det med 9,9 % öl.

Efter ytterligare någon dryck gick vi vidare till loppis, hemslöjd, opera sing-a-long, manskör, latinamerikanskt dansband och performence konst som fullständigt gick över huvudet på undertecknad. Vi avslutade sedan på Smålands museum. Vi betade av allt detta på cirka 45 minuter. Innerst inne ville vi väl alla bara sätta oss och dricka mer öl. Dock var det fler Växjöbor som hade den synen på kultur. Samtliga barer var proppfulla. En efter en gav sedan upp i sällskapet och tillslut var vi bara två kvar.

Kvällen avslutades därför med en Margerita hemmavid kring midnatt.

Jag gillar kulturnatten i teorin men i praktiken är det en mycket svårmanövrerad aktivitet. Men lite öltält med infravärme så vinner ni över även mig Växjö kommun!

Flytande kultur

måndag 22 januari 2018

Niki Ivan Kempinski live på Kafé de Luxe

Efter ett par musikaliska bottennapp på favoritkrogens söndagsspelningar har nu förväntningarna skruvats ner betydligt. Nu är jag nöjd bara jag kan urskönja melodier ur det som kommer från scenen.

Därför var det extra glädjande att kvällens akt med det mycket krångliga namnet Niki Ivan Kempinki faktiskt bjöd på habil söndagsunderhållning. Kempinski med band höll låda i dryga timmen med sin folkrock på svenska. Publiken kom sent men när de väl kom så var det klackarna i taket, dansande bebisar trängdes med shottande kvinns. Själv festade jag loss på finöl på flaska.

Kempinski har släppt tre plattor och samtliga finns på Spotify!


söndag 21 januari 2018

Tyler Childers live på Folk å Rock

Countryfenomenet Tyler Childers gjorde igår sin andra Sverigespelning på Folk å Rock i Malmö. Kerstin's Country Music Blog var givetvis på plats för att rapportera för sina fem följare.

Childers klev på scenen strax efter kl. 22. Lokalen hade då fyllts upp till minsta kvadratmeter. Som sig bör när hetaste namnet i branschen är på besök! Men personligen hade jag gärna sluppit den storväxte dansken bredvid mig som i egenskap av man tog sig friheten att sprida sina lemmar över tre platser.

Artisten i fråga satt på liknande sätt uppe på scenen. Såvida man inte är paralyserad eller av samma kroppshydda som John Moreland så står man väl ändå upp när människor betalat surt förvärvade pengar för att se en. 

Det här med sittandet visar sig dock bli en parantes. För den 26-årige Kentuckysonen bjuder verkligen på en sprakande show. Trots att han är mol allena på scenen med bara en gitarr och sitt ymniga svett som sällskap fyller han lokalen som en hel banduppsättning. Det var faktiskt smått magiskt hur mycket ljud han lyckades alstra ur sin strupe. Studioinspelningarna gör den inte rättvisa. 

Låtarna från senaste plattan Purgatory betas av i ett rasande tempo och varenda en framstår som en riktig pärla i liveformatet. Mellansnacket är snudd på obefintligt och när sista låten är sjungen knatar han bara ut.

Scennärvaron hade onekligen en del övrigt att önska men som musikant är Tyler Childers en av de skickligaste jag sett. 

Instagram @barabaraberra

fredag 12 januari 2018

Tyler Childers - Purgatory

Tyler Childers släppte sin upphaussade platta Purgatory redan i augusti förra året men varför vara först på bollen när man kan vara sist? (Den dök inte heller upp i fullängdsformat på Spotify förrän detta året.) 

Jag gillar Childers. Han sjunger mäktigt och hans låtar svänger mer än lovligt. Dessutom ser han så där härligt lufsig ut som bara en amerikan kan. Bästa spår är riviga "Universal sound" och "Whitehouse Road" men lugnare spår som "Lady May" är också en fröjd.

Kerstin's Country Music Blog ställer sig bakom upphaussandet.

Betyg: 4 (av 5)

Elegant omslag!


lördag 6 januari 2018

Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.
3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.






2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.
1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

måndag 25 december 2017

God fortsättning!

Bloggen har gått in i någon form av juldvala. Men snart blir det liv i luckan igen! För nu ska 2017 års bästa musik listas. Det kommer dessutom en recension av sista avsnittet av säsong 3 av Jills Veranda, vilket faktiskt visade sig vara ganska underhållande. Vart är världen på väg?

Jag ska för protokollets skull också sätta punkt för handbolls-VM som avslutade med en neslig 4:e plats för svenskarna efter två svaga slutmatcher. Vinstens sötma från bragden mot Norge sitter dock kvar i gommen till den dagen jag dör.

Vi ses på en blogg nära dig!

Pepparkakscaddy av Kerstin och Leif.
 

onsdag 20 december 2017

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz

måndag 11 december 2017

Erik Fastén live på Kafé de Luxe

Kafé De Luxe slog igår upp portarna till en afton fylld av musik och samkväm. Tidigare Sköna söndag går nu under beteckningen Casual Sunday, konceptet är dock det samma. Halvdålig musik av någon okänd förmåga som man med fördel sväljer ner med stora mängder öl.

Turen gick igår till Erik Fastén med band, en göteborgare med förkärlek till släpig pop. Jag var inte särskilt begeistrad. Men det är väl ingen frisk människa som gillar ljudet av hysteriskt hamrande på en nylonsträngad gitarr? Det hela blev inte bättre av den vassa trumman som skar genom ben och märg. Grabbarna ska dock ha beröm för de fattade sig relativt kort.

Det gjorde däremot inte den efterföljande DJ:en som skapade oljud resten av kvällen. Jag var bra sugen på att göra hela salongen en tjänst och gå fram och slå sönder hans laptop.

Trots allt en trevlig kväll tack vare sällskapet.

Instagram @barabaraberra

lördag 9 december 2017

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Norge 31-28

Sverige har en ny nationaldag. Den infaller den 8 december. Dagen då de svenska handbollsdamerna daskade till de störiga norskorna.

Jag var ganska hård mot de svenska handbollsdamerna i min förra matchrapport. Jag var också tämligen säker på att Norge skulle mosa dem fullständigt. Kalla kårar går genom ryggen när jag tänker på mötet mot Norge i OS 2016. Men Sverige visade på jävlaranamma som jag aldrig sett förut. Allt är förlåtet!

Matchen öppnade jämnt. Sverige försvarade målgården som om deras förstfödde låg där inne. Även målvakten Bundsen hade en bra dag, men hur svårt kan det va att täcka ett litet mål när man är 1.85 cm lång?

I andra halvlek var norskorna påtagligt stressade över situationen. De är ju ytterst sällan i ett läge där matchen håller på att glida dem ur händerna och det var som att det låste sig fullständigt för dem. Det sköts över och passningar gick fel. Till och med linjefenomenet Løke missade klara chanser.

Loui Sand fick äran att göra matchens sista mål och hon firade som att VM-guldet var säkrat. Det var ett härligt ögonblick från en i övrigt överskattad spelare. Isabelle Gulldén gjorde en bra match men även Natalie Hagman, Jamina Roberts och Johanna Westberg visade på stigande form. Nu har vi guldet som i en liten ask!

Euphoria!

torsdag 7 december 2017

Jills veranda säsong 3 avsnitt 4: Lisa Nilsson

I säsongens fjärde avsnitt gjorde vi ett djupdyk i Amerikas tvivelaktiga moral. Gästen Lisa Nilsson var på krigsstigen och ville ställa abortmotståndare och rasister mot väggen. Hon blev dock snabbt varse om att det inte går att diskutera med amerikaner.

Inför första mötet med abortmotståndaren Jennifer Hicks var Lisa Nilsson "kräkfärdig". "Bra!" sa Jill. Det var en härlig revolterande stämning i luften. Efteråt var tongångarna mer molokna, Lisa och Jills budskap föll inte direkt i god jord hos de efterblivna abortmotståndarna som mest varit upptagna med att visa upp små fosterreplikas.

Jill muntrade upp Lisa med mat och shopping. Sedan åkte de och hälsade på Carlene Carter. Man kunde riktigt se Lisa Nilssons lättnad över att besöka en normal människa. Carter berättade om sin uppväxt och livet som ensamstående. Det hela var väl inte superspännande men säkert en bra grund att vila på inför kommande mötet med rikspuckot James Edwards.

James Edwards är radiopratare och rasist och mån om att hålla raserna isär. Det blev givetvis svårt att bemöta hans lustiga argument. Tillslut gav de också upp och "agreed to disagre".

Lisa Nilsson visade sig vara en tacksam gäst. Årets hitills bäsa program!

Betyg: 3, 5 (av 5)

Sisters from different misters.

tisdag 5 december 2017

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Tjeckien 36 - 32

Egentligen är jag less på svenska landslaget i handboll. Så mycket snack och så lite verkstad. Ännu en gång kommer de till ett mästerskap och tror att de ska ta medalj. Jag vet inte var denna hybris kommer ifrån? Senaste två mästerskapen har de vunnit 14 av 29 matcher. Som grädde på moset har alla handbollsspelare också någon störig göteborgska alternativt skånska.

Men jag tar givetvis mitt ansvar som grundare av Sveriges enda kombinerade sport- och countrymusikblogg och bevakar turneringen slaviskt.

Nu till matchen mot Tjeckien. Sverige öppnade svagt men höll jämna steg med tjeckerna första halva halvan. Sedan hände det som nästan alltid händer när Sveriges handbollsdamer spelat cirka 15 minuter handboll. De glömmer bort hur man gör mål och hur man försvarar ett mål. Själva kärnan av vad sporten går ut på. Tjeckerna kunde därför gå till halvtidsvila i ledning. Svenskorna fick smyga ut med svansen mellan benen.

I andra halvlek var det bättre krut i svenskorna och de gick tillslut förbi och vann.

Men man har inte råd att sjabbla på det här viset mot bättre motstånd. Jag bävar inför norskorna som kommer tugga i oss som pinnekjøtt på fredag om vi spelar lika labilt.

Ulrika Toft Hansen var bästa spelaren. Målvakterna var inte mycket att hänga i julgranen, har de ingen tredjereserv att slänga in? Jag anmäler mig annars frivilligt. Mitt december är helt blankt och det är faktiskt inte så himla svårt att sprattla till och hoppas att man blir träffad.

Passa på att jubla före ni blir en rätt på det norska julbordet flickor.

måndag 4 december 2017

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

lördag 2 december 2017

Slutrapport

Mitt Moldeäventyr har nått vägs ände. Sista veckorna har varit slitsamma med mycket jobb och mycket på jobbet. Höjdpunkten har därför varit att sätta en liten bock i turnuset efter varje avslutad vakt. Ett julbord med jobbet satte dock guldkant på tillvaron, men den norska julmaten var inte så mycket att hänga i julgranen. Den var inte heller i granen utan på bordet som sig bör. Det mytomsbundna pinnekjøttet smakade slakt och färgskalan på buffén gick i oändliga nyanser av gult och brunt. Men jag höll god min och skickade in pinne efter pinne och sköljde ner det med något gult mos och alldeles för mycket bubbel.

Det är en sådan happy-go-lucky attityd man kan kosta på sig när man gör någonting en begränsad tid. Det är svårt att vara sur när man vet att man inom en relativt snar framtid slipper skiten. Av samma anledning är det så mycket enklare att hålla ångan uppe i den här branchen om man redan från början har ett slutdatum. Man blir så rysligt effektiv också när man bara jobbar på och inte bryr sig om förbättringsmöjligheter eller arbetsmiljö.

Medicinavdelning A på Molde sykehus har också varit en alldeles förträfflig arbetsplats. Sista tiden har jag känt mig som en ordinarie i personalstyrkan. Jag har till och med gått med i den interna Snapchatgruppen trots att jag inte för mitt liv förstår mig på applikationen. Det går förbi mitt förstånd att det blivit så populärt.

Nu väntar en stilla månad med återhämtning och reflektion. Skoja bara! Det blir väl Netflix hela dagarna.

Ha det på badet!

Nu unnar jag mig nya arbetsskor för norgepengarna!