söndag 21 oktober 2018

Idol 2018: fjärde fredagsfinalen

Jag missade förra idolkvällen men förstod på fredagens uppsnack att det var platt fall hos merparten av deltagarna. Jag går därför raskt vidare till den senaste upplagan som bestod av duetter av varierad kvalitet.

Dock missade jag livesändningen eftersom jag hinkade öl på Kafé De Luxe. Men tack vare Play-appen slipper man ju inte undan.

Kvällen började med ett rätt så lyckat gruppnummer vilket var högst oväntat. Resten av fredagsfinalen bjöd dessvärre på mestadels dalar. Tua blev sågad till fotknölarna och bröt ihop så som bara unga människor med dubbla x-kromosomer kan. Jag tyckte det var ett otyg. Sedan läste jag den här krönikan i aftonbladet och ändrade åsikt. Tjejerna mäts efter en helt annan måttstock och har därför åkt ut en efter en trots att flera killar fullständigt famlat i mörkret vecka efter vecka. Man kan verkligen förstå Tuas frustration och kanske var det hennes, och hennes mammas(!), psykbryt som räddade kvar henne i tävlingen.

På en lättsammare not var det två duetter som reste sig över medelmåttet. Matice och Nathalie bjöd på en solid tolkning av Alicia Keys "New York". Jag har stört mig på Nathalies pretentiösa anda men man uppskattar ju verkligen en kvinna som inte bär sina känslor på rockärmen.

Kadiatou och William avslutade kvällen med en riktig käftsmäll. Även om väl William mest hade den goda turen att hamna med tävlingens vassaste artist. Om inte Kadiatou vinner Idol så kan vi lika gärna lägga ner programmet. Det kan vi förresten göra ändå.

Upplysningsvis åkte Matice ut.

Bra TV.

måndag 15 oktober 2018

Leah Blevins - Walk Home

Jag vet nästan ingenting om Leah Blevins och det finns inte mycket fakta att tillgå i cyberrymden heller. Den här slappa countrybloggaren förblir därför ovetandes. Men Leah Blevins skapar magisk country och sjunger som en ung Dolly Parton. Så mycket mer behöver man kanske egentligen inte veta.

Hennes senaste verk är EP:n Walk Home. Det enda negativa man kan säga om den är att den i egenskap av EP tar slut alldeles för fort.

Bästa spår: alla!



Missa inte heller EP:n Runnin' från 2015.

söndag 7 oktober 2018

Idol 2018: andra fredagsfinalen

Temat för fredagens final var "Det här är jag!" Det visade sig vara en redaktionellt urusel idé för de små idolerna var sämre än någonsin när de skulle vara sig själva.

Sebastian slog alla rekord med att komma in totalsnett i låten och fortfarande envisas med den där pottan på huvudet. Det var synd det för han har ändå en intressant röst och är väl den enda pojken i tävlingen som inte ser motoriskt funktionsnedsatt ut på scenen. Bättre lycka nästa gång till han (och hans stylistteam).

Amber Boss lyckades med konststycket att inte pricka in en enda ton under sitt framträdande och åkte rättmätigt ut.

Några lyckades dock hyfsat under kvällen. Lustigkurren Maximilian tog tillfället i akt att vara sitt störiga jag med en rivig tolkning av "My Generation". Så långt ifrån vad man vill se när man slår på Idol men ändå.

Men klart bäst var Kadiatou som fullständigt sopade mattan med övriga fältet.

Lyx, lyx, lyx!


tisdag 2 oktober 2018

Carter Sampson - Lucky

Sedan succén Wilder Side från 2016 har doldisen Carter Sampson släppt det ena obskyra verket efter det andra. Men nu är hon tillbaka i gammalt gott slag! Nya albumet Lucky bjuder stundtals på magisk country.

Carter Sampson har en fantastisk sångröst. Det är framförallt där hon vinner mark. För det viner ju det inte direkt runt huvudet på en med hits när man lyssnar på Lucky. Men simpla låtar som "Wild Ride", "All I Got" och "Hello Darlin'" blir väldigt vackra i hennes sällskap. 

Allra bäst är dock i sammanhanget riviga "Rattlesnake Kate" som handlar om Kate som levde med 120 ormar och gjorde klänningar och skor av dem. Det hela ackompanjeras av världens vackraste instrument, dobron.

Betyg: 4 (av 5)

These boots were made for sitting.


söndag 30 september 2018

Idol 2018: Första fredagsfinalen

Det var ett något övertaggat gäng som drog igång fredagsmyset. Bara ett par minuter in satt jag med huvudet djupt rotat i skämskudden. Programledare och jury hade intagit scenen med något slags sång- och dansnummer som ingen människa bett om. Själva artisterna sedan hade också en något knagglig start. Förste man ut var Sebastian som väl inte i sak gjorde bort sig, men vem i helvete hade klippt pojken?

Näst på tur var Tua som lånat Karlsson på takets byxa vilket inte var ett stilistiskt snilledrag. Tyvärr vägde hon inte heller upp det med varken skönsång eller scenspråk. Ändå gillar man ju tjejen och den kvaliteten ska inte underskattas.

Överlag är det faktiskt ett idolgäng som är enkelt att tycka om. De verkar genuint rara. Men ingen sitter väl direkt inne på någon extraordinär talang.

Bäst under första fredagens final var William Strid som hade den goda smaken att inte krångla till sitt nummer så mycket. Inslaget med hans lillasyster Klara var också det gulligaste man någonsin sett. Något man inte kan säga om Nadjas inslag med sin make. Och mycket riktigt åkte hon ut med huvudet före!

Lejonskjorta 5 plus!


lördag 22 september 2018

Crying Day Care Choir live på Kafé De Luxe

Efter gemytlig middag med kollegor på Massimo (som visade sig ha stans bästa pizza) gick jag rakt över gatan, knäppte upp blusen och laddade för konsert med favoritfolkpoptrion Crying Day Care Choir. Men det var en låååång väntan. Bandet började först 23:28, förvisso två minuter före utsatt tid. Men ändå, så orimligt sent för en hårt arbetande kvinna.

En liten tröst på såren var att inträdet var gratis och att trions nya platta som släpptes under gårdagen är en pärla. Flera nya låtar spelades under kvällen. Bland annat "Bigger Heart" som är en riktig hit. Även lugna "Branches" kan nog hitförklaras med lite god vilja.

Fina låtar till trots så nådde inte showen några oanade höjder. De hade så att säga autopiloten i. Men inget fel med det. Det är väl så de flesta av oss överlever våra pisskneg.

Instagram @barabaraberra

söndag 16 september 2018

Idol 2018

Idolhelvetet är här. Men tur är väl det för annars hade kanske den här bloggen dödförklarats.

Jag har i sedvanlig ordning inte aktivt sökt upp programmet men hur man än lever sitt liv så är det omöjligt att inte ta notis. Det är ju på konstant!

Slutaudition har som vanligt varit en orgie i psykbryt. Av någon anledning verkar producenten fått för sig att det är det vi vill se och inte kompetenta idolaspiranter. Jag hade kunnat hugga av mig en arm för att slippa se mesproppar som Gabriel, 15 år, bryta ihop under min ädla tv-tid.

Den lille jäveln gick inte vidare men kommer säkert nästla sig vidare ändå genom något slags andra chansen-system.

Övriga startfält har man tyvärr dålig koll på eftersom de bästa knappt fått någon tv-tid. Men jag har i alla fall snappat upp ett par som verkar ha något visst. I kvalveckan som kommer hejar jag därför lite extra på Bragi, Ramila och Ida.

Bragi näst längst ner till höger. Ramila i rött, Ida högst upp i vänstra hörnet.

söndag 9 september 2018

Elise Davis - Cactus

Personliga favoriten Elise Davis har inte varit en lätt idol att ha. Hennes första magiska platta Cheap Date försvann spårlöst för ett par år sedan. Uppföljaren Token visade sig sedan vara stört omöjlig att ens få tag i, åtminstone här i Europa. Men tredje gången gillt för den sympatiske sångerskan från Arkansas. För Cactus finns tillgänglig på Spotify für alle!

Och det har varit värt väntan. Elise Davis är så lätt att tycka om. Hon sjunger med en skönt avslappnad röst. Låtarna har ofta ett elegant inlindat budskap men hon trycker inte upp det i ansiktet på en.

Albumet både öppnar och slutar med rockiga "Hold Me Like A Gun" och "Don't Bring Me Flowers". Däremellan får man hela spektrat av elegant modern country. Till exempel textmässigt smarta "Man" med snyggt gitarrplock och 70-talsinspirerade "Last Laugh". Favoriten blir dock "33". en visa om att vara 33 år gammal. Som undertecknad.

Betyg: 4,5 (av 5)


onsdag 22 augusti 2018

Lindsay Ell - "I Don't Trust Myself (With Loving You)"

Lindsay Ell har gjort det smarta valet att krydda sin mediokra country med läckert elgitarrkomp. Hennes senaste platta bjuder på såsiga bitar som denna gånger tolv. Faktiskt ganska trevlig lyssning.



Finns på Spotify.

fredag 17 augusti 2018

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw är inne på sin tusende europaturné. Igår var han i Hultsfred med band.

Molly Parden kickade igång aftonen i egenskap av förband (och spelade även gitarr i bandet senare). Det var en oinspirerande förakt. Hon är som en sömngångare på scenen, jag är inte ens säker på att hon hade pulsslag. Ändå gillar jag Pardens musik i studioformatet. Till exempel har jag diggat hennes fina "Who Did You Leave Me For" hela sommaren. Den sjöng hon dock inte enligt lagen om alltings jävlighet.

Sam Outlaw sedan, detta unikum till countryman som sadlade om från reklamare i mogen ålder och sedan haft en spirande karriär, möttes av en ovanligt entusiastisk publik strax efter klockan 21 lokal tid. Jag och sällskapet hade lämnat våra schnitzeltallrikar och jobbat oss fram i lokalen men hade då ändå en hord av smålänningar framför oss som tryckte i sig blåmusslor och annat gött. Jag ska lägga på minnet till nästa gång att förboka ett bord så man istället kan vara objektet för avundsjuka ståare.

Man märker att den gode Sam nu fått in en viss vana vad det gäller liveshower. Det hela är oerhört proffsigt. Låtarna rivs av en efter en, mellansnacket är kort och precis lagom lättbegripligt för en svensk bruksort. Första setet består av mestadels lugna låtar och framåt mitten/slutet av konserten kör han sina riviga hits som solklart är spelningen bästa stunder. Han bjöd bland annat på en ny partydänga som bådar gott inför kommande skivsläpp, den var nog kvällens bästa.

Efter hela två extranummer tackade en mycket svettig artist för sig. Väl värd sina rungande applåder.

Instagram @barabaraberra

lördag 11 augusti 2018

Lori McKenna - The Tree

Sisådär vartannat år släpper Lori McKenna ett nytt album som låter likadant som föregående. Det är en totalt plan utvecklingskurva. Men varför ändra ett vinnande koncept? Lori McKenna har liksom hittat hem i sin myspysiga country.

The Tree är preciiiis som tidigare verk en samling semiakustiska låtar med lunkande tempo. Den som orkar lyssna noga kan också njuta av de små historierna som vecklar ut sig i varje låt. Då får man förvisso också tugga i sig pretentiösa texter som i "A Mother Never Rests" som förutom det något bajsnödiga budskapet är en himla fin visa.

Personliga favoriter är annars "You Won't Even Know I'm Gone" och "Young and Angry Again". Men allt är bra herregud, fattas bara när en av countryns bästa låtskrivare unnar sig egna skivsläpp.

Betyg: 4 (av 5)


onsdag 8 augusti 2018

Baskery live i Linnéparken

Scensommar, detta ljuvliga koncept med kommunalt finansierad kultur für alle, sjunger på sista versen. Men kulturfolket på Växjö kommun hade sparat en riktig smällkaramell till sist. Banjopunkbandet Baskery gästade den ruggigt fula scenen i Linnéparken och bjöd på just punkig banjo.

Baskery består av tre systrar med adekvata bandnamn. Det är Stella och Sunniva hit och Greta dit. Greta är äldst och lirar banjo. Tyvärr har hon missuppfattat instrumentet å det grövsta och använder det i princip som en elgitarr. Förutom den lilla fadäsen är Baskery en riktig fröjd att bevittna. Med enkla medel och få instrument bjuder de på en timmes ösig underhållning med elegant stämsång. De lider dock av ett visst storhetsvansinne, musiken var inte riktigt så ärtig att det var nödvändigt att stå på trumman och spela gitarr Sunniva! Det är ju dessutom en onödig fallrisk att ta. Men kanske är damerna i Baskery lyckligt ovetandes om hur platsläget ser ut på svenska ortopedavdelningar så här års.

Man kan också välja at störa sig på deras oändliga mellansnack med noll substans. Jag tyckte dock de var rätt trevliga i sin framtoning (trots extrem stockholmska).

Efter slutsignal blev det extranummer som var så dåligt att man önskade at man inte applåderat in dem igen. Det var något slags instrumentellt inferno som aldrig tog slut.

På det stora hela ändå en bra spelning men inte i närheten av tillfredsställelsen som sejdeln på Trädgård De Luxe bjöd på efter showen.

Bild snodd frånbandets hemsida.

onsdag 1 augusti 2018

Amber Cross - Savage On The Downhill

Man får fort en känsla av att Amber Cross är riktigt badass. Bara på skivomslaget ser hon ju ut som någon som skulle kniva en mellan revbenen (har maratonkollat Orange is The New Black sista dagarna). Det visar sig också att hon backar upp sin coola aura med råtalang och en sångröst av en annan värld.

Savage On The Downhill verkar vara hennes debutplatta om man räknar bort ett par hemmasnickrade skapelser (jag var olyckligt ovetandes om hennes existens fram till bara någon vecka sedan då jag tipsades av en läsare). Det är en fullständigt magisk liten platta med låtar sjungna rakt från hjärtat. Det är trallvänligt men ruggigt intensivt, en osannolik kombination. Det enda sorgliga i sammanhanget är att den kom ut förra sommaren och således inte har möjlighet att kamma hem en plats på årets bästa album-lista. Där hade den lätt nafsat på en pallplats.

Bästa spår: "Trinity Gold Mine", "Echoes"

Betyg: 4,5 (av 5)


måndag 30 juli 2018

Spotifylista: sommar

Det råder torka över landet och så även på vår favoritcountryblogg. Men här kommer i alla fall en somrig spotifylista att sätta tänderna i. Länk här.

Simmarguden Viman.

fredag 20 juli 2018

Crying Day Care Choir live på Hotell Hulingen

Malmöbaserade bandet Crying Day Care Choir fyller alla kvoter av saker man kan störa sig på. Den folkpoppiga trion är liksom provocerande mysig. Alla tre har också välsignats med höga kindben och utstrålning, man blir förbannad alltså. Redan före onsdagens spelning på Hotel Hulingen i Hulsfred hade jag därför bestämt mig för att inte tycka om det jag skulle se. Jag hade även deras senaste instagram färskt på näthinnan, där de stod med sina kindben och varsitt litet stränginstrument vid en småländsk sjö och riktigt tryckte upp deras härlighet i ansiktet på en.

Det visade sig också att bandet var precis så där mysigt som man hade befarat, men det visade sig lite otippat att jag gillade det. Deras musik var dessutom alldeles ljuvlig i liveformatet. Det visste jag i och för sig för jag har sett dem förut. Men det var flera år sedan sist och det var ett enormt mycket tajtare sound den här gången. Deras repertoar har också tredubblats sedan dess. Konserten började dock med gamla godingar från första EP:n Join The Joyful Revolution och de låtarna är till dags dato fortfarande deras starkaste verk.

Men vad som verkligen är grejen med det här bandet är sångaren Jacks fantastiska röst. Övriga bandmedlemmar, Bill (som är Jacks bror) och Sara (som är gift med Jack) sjunger givetvis också fint och när alla tre tar i från tårna samtidigt är det mäktigt så det förslår, men det är Jacks solosång som tar kvällen till oanade höjder.

En kväll som förutom bra musik bjöd på genuint god stämning. De tre musikanterna fick med sig hela Hulingen, inklusive den här torrbollen, på sin glada folkpop. Sannerligen imponerande!

Instagram @barabaraberra

måndag 16 juli 2018

Kerstin VM-bloggar! Final! Frankrike - Kroatien 4-2

Det blev en ganska underhållande VM-final med VM-finalsmått mätt. Det kan ju vara sanslöst tråkiga tillställningar där ingen vågar spela ut med risk för att göra något fel. Frankrike och Kroatien hade dock motsatt inställning och bjöd på diverse delikatesser som hands, självmål och målvaktstavla.

Kroatien började bäst så det var nesligt värre när Mandzukic nickade bollen i eget mål i 18:e minuten efter vass frispark av Griezmann.  Luften gick dock inte ur de sympatiske kroaterna som bara 10 minuter senare kvitterade. Men enligt lagen om alltings jävlighet bjöds fransoserna på en straff strax före halvtid och givetvis var den lille Grismannen framme igen. De lärde tvistar om huruvida det var straff eller inte. Jag tycker som princip att domaren ska fria när han behöver titta på miljarder inzoomade repriser i slow motion för att fastslå att ett regelbrott ägt rum. Om det nu var någon som låg sömnlös inatt och undrade vad jag hade för åsikt just i denna viktiga fråga.

En bit in i andra halvlek gjorde Frankrike två snabba mål vilket onekligen satte de rödrutiga i ett prekärt läge. Den olycksamme självmålgöraren fick dock en bjudning från den franska målvakten och kunde enkelt lägga in bollen i mål med 21 minuter kvar. Det gav luft under vingarna hos kroaterna men tyvärr inga mål. Kalaset slutade 4-2 och kändes ändå rättvist sett till hela turneringen.

Kroaterna i sina sanslöst vackra matchsställ vann nog ändå folkets stöd. Man bara älskar ju spelare som två äpplen höga Luca Modric. Så underbart långt ifrån den övertatuerade genomsnittsdivan inom modern herrfotboll. Han utsågs också till turneringens bästa spelare och vann en statyett som med några få justeringar kan användas som griptång.

My name is Luka, I live on the second floor.

Nu säger "vi" på Kerstin's Country Music Blog Spasibo för det här VM:et. Men misströsta ikke!  Det lurar alltid något träligt dammästerskap i vassen. Till dess kanske det blir ett och annat musiktips.

söndag 15 juli 2018

10 String Symphony - Generation Frustration

Rachel Baiman och Christian Sedelmeyer är två sanslöst talangfulla musiker från Nashville. Tillsammans bildar de duon 10 String Symphony som bygger sin musik runt 10 strängar. Oftast i kombinationen fiol och fiol men ibland byter Sedelmeyer till banjo.

Med det i åtanke är det inte klokt hur mycket musik de krämar ur de små instrumenten. Men så har också Rachel Baiman en otroligt spännande röst, betydligt vassare än Sedelmeyers som borde hålla sig till sina strängar istället.

Generation Frustration är deras tredje platta och bjuder på imponerande musikalitet på det stora hela. Men det lider av viss dötid. De instrumentella spåren är i kontrast mot Baimans sång tämligen ointressanta. Men gillar man vilt fiolspel så går man säkert igång på även dem. Men plattans bästa stunder är tveklöst de då Baiman tar ton.

Eftersom jag också är väldigt svag för banjoplock så blir banjostänkta "I Can't Have You Anymore" favoriten.

Betyg: 3,5 (av 5)



söndag 8 juli 2018

Kerstin VM-bloggar! Sverige - England 0-2

Sverige hade inför kvartsfinalen lyckats med konstycket att trollbinda en hel nation genom sensationellt tråkig fotboll. Men i kvarten mötte de sin överman i ännu tråkigare England.

Matchen var kanske VM:s lojaste batalj. Det hände ingenting förutom att England gjorde mål i 30:e och 59:e minuten vilket resulterade i vinst eftersom sporten går ut på att göra fler mål än motståndarna. England hade också betydligt bättre passform på sina matchställ men det är som vanligt inget FIFA ger poäng för.

Sverige hade ett par chanser men var aldrig riktigt nära. Till allas stora besvikelse hade inte heller Marcus Berg övat på att stå upp som ju var läxan från Kerstin's Country Music Blog efter förra matchen. Detta resulterade i bom efter bom från den magiskt inkompetenta forwarden. Även Granen föll som en fura i slutminuterna i hopp om att fixa frisparkar. Ovärdigt en (förvisso något överskattad) kapten som kanske gjorde sin sista landskamp.

Jag kan acceptera att det här landslaget åker ur i kvarten, de hade verkligen inte varit ett värdigt semifinallag. Men jag accepterar inte att man spelar fotboll på ett så oinspirerat vis. Man måste finna kraften inom sig att inte se kliniskt deprimerad ut när man spelar kvartsfinal i fotbolls-VM. Även om det säkert är kopiöst ansträngande att ligga på läger på lyxhotell och spela match sisådär var tredje dag.

Nu hejar vi istället på Belgien!

Klassisk Berg.

onsdag 4 juli 2018

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Schweiz 1-0

Den nästsista åttondelskampen måste ju för gemene man varit en särdeles snoozefest. Sverige mot Schweiz. Men för oss drygt 18 miljoner människor som härstammar från de neutrala zonerna var det så klart en nervkittlande thriller.

Sverige öppnade också otäckt värre. Flera heta chanser men noll förmåga att ens få bollen i riktning mot mål. Albin Ekdahl hade den klaraste chansen men gjorde VM:s hittills sämsta individuella prestation i och med sin fatala bredsida som resulterade i en pastej flera mil över mål. Man skäms. Han hade förutom den klara målchansen också ett hyfsat skottläge men var även då alldeles för het på gröten. Såvida man inte är i färd med att spola igenom en igenkloggad näringssond finns det väl ingen anledning att ta i så man spricker.

Marcus Berg var också snubblande nära mål. Med betoning på snubblande. Har den mannen någonsin befunnit sig i ett straffområde på vertikalen? Kan inte någon i ledarstaben förklara för honom att det är så mycket lättare att göra mål i upprätt position?

Matchen som sådan var ganska jämn men Sverige hade fler målchanser. En bit in i andra vaknade plötsligt Emil Forsberg ur sin dvala och gjorde en elegant instickare i plan och fick sedan på ett futtigt skott. Men som tur var gick bollen via Schweiziskt ben och in i mål. Det var tidernas turspark men Emil Forsberg levde i illusionen att han fått på århundradets rakabajsare, och ingen hade väl hjärta att ta ner honom på jorden, även om reportern borde stoppat honom när han i segerintervjun började yra om att ”Sverige behövde honom”.

Är det något Sverige ska tacka sin lyckliga stjärna för så är det den fantastiska målvakten Robin Olsen. Han gör ju allt rätt.

På lördag smäller det mot England. Till dess hoppas jag Ekdahl tränar på att inte skämma ut sig och Berg på att stå upp. Med lite Foppatur kan vi faktiskt knipa åt oss en semifinalplats.


söndag 1 juli 2018

Ukerapport - slutrapport

Ukerapporterna har visst lyst med sin frånvaro. Jag beklagar det om det nu fanns någon stackars sate därute som brydde sig. Dagarna här i Molde har varit okaraktäristiskt trivsamma och tiden har flugit fram. Jag har inte haft en enda norgedepression. Vanligtvis har man ju varit långt ner i källaren ett par gånger vid det här laget.

Sista veckorna har i princip bestått av arbete och att gå upp och ner för det lokala fjället. Jag har nu större vader än lår. Som en gudagåva till den sysslolösa sykepleiern drog också fotbolls-VM igång vilket dödat mycket tid. Heja Uruguay!

Men hur trivsamt det än varit så ska det givetvis bli obeskrivligt skönt att komma hem till civilisationen igen. Väl mött!

Kerstin hjärta Norge.

onsdag 27 juni 2018

Kerstin VM-bloggar! Mexiko - Sverige 0-3

Förutsättningarna inför matchen mot Mexiko var enkla. Vinst och Sverige är vidare. För en gångs skull tror jag de lätt efterblivna idrottsmännen som utgör svenska fotbollslandslaget förstod uppgiften: In med bollen i mål!

Det var flera heta målchanser redan i första halvlek. Med lite tur hade det därför i halvtid kunnat stå 3-0. Men det dröjde till 50:e minuten innan Augustinsson (av alla människor) sparkade in bollen i mål. Tolv minuter senare föll Berg som en benskör senior i straffområdet, för kanske hundrade gången i hans karriär, och domaren blåste för straff. Grankvist smackade enkelt in bollen i krysset. Ytterligare tolv minuter senare och Sverige punkterade matchen i och med Alvarez olycklige självmål. Det hela kändes okaraktäristiskt enkelt. Matchen slutar 3-0 och Sverige är vidare i VM, peice of cake!

Men nästan ännu mer glädjande var att tyskarna rykte ut efter en chockartad förlust mot Sydkorea som på Panamaiskt vis firade deras bragd, trots att de ju redan före match var ute ur leken.

Alltså gick både Sverige och motståndarna Mexiko vidare till åttondelsfinal. Slutet gott allting gott. Låt oss bara hoppas att Janne Andersson kommit ur sin psykos tills tisdagens kamp. Såg ni hans minspel och kroppsspråk på bänken? Det tillhörde inte en man i kemisk balans.

The son of Augustin!

lördag 23 juni 2018

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Sverige 2-1

Redan före kvällens batalj var jag trött på Janne och hans mannar. Det har varit ett evigt tjat om akuta bukar och stukade fötter. Vem har egentligen bett om den informationen?

Vid avspark satt jag likt förbaskat med hög puls och patologiskt blodtryck och hejade på de blågula pojkarna. Till dagen klädda i blå tröja och gula shorts vilket var elegant. Synd bara att de råkat beställa tre nummer för stort till samtliga spelare. Toivonen kunde ju slagit upp ett tvåmannatält med sina enorma shorts. 

Tyskland började klart bäst. Efter tio minuter stod det 122-6 i passningar till Tyskland enligt fifas beräkningar. Man kunde ana en överkörning i stil med Brasilianska kollapsen 2014, men som en skänk från ovan lyckades Sverige hålla tätt och i en kontring i 32:e minuten lobbade Toivonen in bollen bakom Neuer som skrek ut ”Scheibe!” så elegant som bara en tysk kan.

I andra halvlek kom direkt ett mål i baken. 1-1 stod sig sedan länge, länge. Tyskland var det klart bästa laget matchen igenom men Sverige hade ett par kontringar som absolut kunde genererat mål. Men det är svårt att göra mål när man som Marcus Berg har fullt upp med att gnälla på domaren efter varje bolltapp.

Min personliga favorit Jimmy Durmaz kom in i slutet av matchen men hade ingen bra dag. I absolut sista minuten hade han ner en tysk och resten är så att säga historia.

2-1 till Tyskland och sällan har jag sett så trumpna spelare efter en fotbollsmatch. Visst är det snöpligt att stupa på mållinjen men intervjuerna efter match blev nästan tragikomiska. Grankvist, Toivonen och Berg hade en intern uppgörelse om vem som tog förlusten hårdast. Janne Andersson tappade fullständigt huvudet för någon i det tyska lägret gick in på det svenska området efter match. Herregud alltså, svenska herrlandslaget har onekligen något patetiskt över sig. Men det verkar bara vara vi på Kerstin’s Country Music Blog som gjort det spanet. Matchen borde väl med någon slags rättvisa egentligen slutat med 3-4 mål i favör till det överlägsna Tyskland.

Nej nu tar vi och slänger in matchstället i 110 grader och hoppas på lite tajtare kläder och passningsspel mot Mexiko.

Käre gud ge mig en bättre attityd och matschställ i rätt storlek.

fredag 22 juni 2018

Jeffrey Martin - One Go Around

*Varning för musikrelaterat inlägg*

Låt inte det urfula omslaget lura er, Jeffrey Martins senaste platta är bra mycket bättre än det plufsiga uttrycket vittnar om. Jag vet inte riktigt vem han är men efter lite slött googlande har jag i alla fall förstått att han hållit på i cirka tio år och även har en lärarexamen.

One Go Around bjuder på lågmäld country med mycket gitarrplock och en röst av den ädlaste kalibern. Det är fullständigt magiskt stundtals utan att jag ens förstår varför. Hans musik är liksom löjligt enkel. Men har man det så har man. Till skillnad från exempelvis Lionel Messi.

Bästa spår: ”Long Gone Now”

Betyg: 4 (av 5)



onsdag 20 juni 2018

Årets VM-låtar

På allmän begäran kommer här en Kerstin’s Country Music Blog-patenterad guide till årets VM-låtar.

Gyllene Tider med Linnéa Henriksson - ”Bäst när det gäller”
Man hade hoppats på något riktigt härligt här. För en gångs skull gick det ärofyllda uppdraget att göra den officiella svenska VM-låten inte till artister som slutade med blöja i fjol. Men ack så dåligt det blev likväl. Per Gessle och hans mannar visar sig i motsats till låttiteln vara sämst när det gäller.

Betyg: 1 boll (av 5)

De Vet Du - ”Vi Sjunger”
De Vet Du börjar sin dänga med ett klassiskt gitarrkomp. Redan svänger det enormt mycket mer än på föregående låt. Låten travar sedan vidare med alla knep i boken. Lasse Grankvist-citat, oj-oj- ojande i kör och barnsligt simpel refräng skapar trots allt en helt okej VM-stämning.

Betyg: 3 bollar

Samir & Viktor - ”Put Your Hands Up För Sverige”
Man måste ju imponeras av de gode Samir och Viktor. De tar verkligen varje tillfälle i akt att dra in lite extra kosing. Och varför inte när de uppenbart har talang för att skapa frejdiga soundtracks till valfria sammanhang. Jag älskar det balkaninspirerande dragspelet (det är väl ett dragspel?) och videon är en riktigt vacker ögonblicksbild av vårt stolta land som bygger på mångfald och foppatofflor.

Betyg: 4 bollar

Pidde P feat. landslagsbarnen - ”Vi ska skicka våra grymma pappor till Moskva”
Landslagsbarnen sjunger gulligt men Pidde P (vem det nu är?) bjuder inte upp till dans med sin vidriga skånska.

Betyg: 2 bollar

Markoolio - ”Ge Oss Mål”
Må hända att jag drabbats av något cerebralt men jag tycker detta är riktigt bra. Framförallt sätter Markoolio huvudet på spiken i sin analys av det svenska landslaget; ”Dom har fina frisyrer och rakade ben, men fixa målen herr förbundskapten”. Kanske är det Markoolio som ska ta över laget när Andersson tackar för sig.

Betyg: 4 bollar

Som grädde på moset ska ni också få länken till min VM-spotifylista. Där finner ni några av ovan nämnda låtar och personliga favoriter från förr som osar sport. Klicka här du!

Alla älskar VM!

måndag 18 juni 2018

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Sydkorea 1-0

Så var det äntligen dags för Sverige att inta världsmästerskapet i herrfotboll. Tyvärr gav min chef blanka fanken i det och satte mig på dagvakt. Jag såg således bara små bitar av matchen. Men kanske var lika bra det eftersom det var karaktäristiskt målsnålt.

Jag lyckades dock se straffsituationen som gav Sverige segern. Men det var inte några vackra scener. Trots tre ”experter” i studion så missade alla att påpeka Victor Claessons vidriga filmande. Jag har aldrig sett någon rulla så många varv på en gräsmatta förut. Det var säkert en helt korrekt dömd straff eftersom den nya videotekniken är svår att blunda för. Men huvuddomaren tyckte säkert som jag att Claesson betedde sig som en diva och ville helt enkelt inte premiera det. Men det satte VAR-gänget stopp för. Jag är stark motståndare till dessa videodomare.

Straffen sedan satte kaptenen Granqvist utan större problem. Matchen slutar 1-0, men kunde ju med blott ett annat domslut stannat på mållöst. Det är en hårfin gräns mellan fiasko och succé i denna lustiga sport.

Succé.

söndag 17 juni 2018

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Mexiko 0-1

VM har varit i gång ett par dagar men på grund av kvällsarbete i veckan och personalfest igår har jag missat det mesta. Idag kunde jag dock i lugn och ro se bataljen mellan de regerande världsmästarna Tyskland och Mexiko.

Hanna Marklund och hennes dialekt har inte varit någon bloggfavorit men i kontrast till den träliga TV4-studion var det rent ljuvligt när hon och Lasse Granqvist tog över. Jag förstår inte hur man kan sätta Hasse Backe och nån skäggig tränare i en VM-studio. Det måste finnas några mer underhållande att ta till. Det finns röda pandor på Kolmården till exempel.

Nu till match. Och vilken match sen! Mexiko överraskade oss alla med en hejdlös offensiv. Första halvlek var rena hawaiifotbollen. De små mexikanerna var faktiskt strået vassare vilket de också rättvist fick betalt för i 35:e minuten när Lozano sparkade in bollen i mål. Tyskarna var istället upptagna med att gnälla på domaren. Kroos var så missnöjd med ett domslut att han ställde sig två millimeter från domaren och bröstade upp sig. Det är den typen av beteende som gör att jag i stor grad äcklas av manlig toppidrott. Vad är det för beteende? Kroos är en 28-årig man, normalbegåvad så vitt jag vet (jag har inte tillgång till hans journal). I vilket annat sammanhang skulle man kunna bete sig så barnsligt? Rött kort till Kroos från Kerstin’s country Music Blog.

Andra halvlek var något mer sansad men i allra högsta grad underhållande. Mexiko höll stången mot ett Tyskland som för första gången sedan Jesus gick i sandalerna förlorade en öppningsmatch i ett mästerskap. Slutresultatet blev 0-1 och det var faktiskt helt rätt.

Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot Sveriges möte mot de ettriga mexikanerna. Men först ska ”lätta” Sydkorea avhandlas vilket kan bli en rejäl kallsup med tanke på att Sverige glömt bort hur man gör mål.

¡ Viva Mexico !

tisdag 12 juni 2018

Caitlin Canty - Motel Bouquet

Caitlin Cantys senaste platta har legat ute ett tag. Sedan 30 mars faktiskt, men först nu har jag tagit notis. Och det var sannerligen i grevens tid. För Motel Bouquet är kanske det vackraste den här sommaren har att bjuda på (om man bortser från utsikten över de 222 bergstopparna från Vardenpanoramat).

Cantys lena röstar tassar över väl valda instrument. Det är fioler, plockinstrument, pedal steel gitarrer och trummor med kvastar (istället för trumpinnar). Det hela är så perfekt avvägt. Varje minut av varje låt är en gåva för den kräsne countrykonnässören.

Bästa spår: ”Take Me For A Ride”, ”River Alone”, ”Motel”, ”Who”

Betyg: 4 (av 5)


torsdag 7 juni 2018

Vivian Leva - Time Is Everything

Det verkar som den skandinaviska torkan även drabbat countrybranchen. Det har varit mege torrt på musikfronten. Men med ljus och lykta har jag sökt och tillslut fann jag Vivian Levas debutplatta Time Is Everything.

Leva sjunger med den gnälligaste av stämmor, ibland så det riktigt stör. Men för det mesta sitter hennes melankoliska röst som handen i handsken bland de traditionella Appalachernainspirerade countryvisorna.

Låt oss också slå fast att hon har det fräsigaste namnet som någonsin prytt ett skivomslag.

Bästa spår: ”Time Is Everything”, ”Cold Mountains”

Länge leve Leva!

söndag 3 juni 2018

Kerstin vänskapsmatchbloggar! Sverige - Danmark 0-0

Med mindre än två veckor kvar till VM var det igår dags för obligatoriskt genrep. Poängen med dessa möten går förbi mig helt. Det är ju bara en ökad risk att få sina korsband kapade precis före mästerskapet.

Igår lyckades dock alla spelare ta sig helskinnade genom mötet. Emil Krafth (vem det nu är?) gjorde dock sitt bästa att oskadliggöra en dansk med en synnerligen elegant tackling med baken. Kanske hade han också cyklat Jendemsfjellet runt och tränat upp sin gluteus maximus region.

Matchen var en något avslagen historia. Som det ofta blir när 22 spelare glömmer bort själva ideén med sporten. Mål för i helvete! Jag tycker det ska införas böter på samtliga spelare i matcher som slutar mållösa.

Isaac Kiese Thelin hade klart hetaste målchansen men lyckades med konststycket att inför öppen ridå dundra bollen ner i marken så den studsade över ribban. Det är inte okej ens i en träningslandskamp.

Bäst på planen var Jimmy Durmaz.

Nu återstår bara en sista batalj mot Peru på lördag och sedan börjar stora VM-äventyret 2018. Ni kan hoppa upp och sätta er på att jag kommer plåga er med milslånga matchrapporter på Sveriges lustigaste countryblogg.

Krafthfullt.

fredag 25 maj 2018

Spotifylista: maj

Trots att bloggen fullständigt gått i stå har jag fortfarande eminent musiksmak. Här är senaste spotifylistan.

Maj i Molde.

söndag 20 maj 2018

Ukerapport

Livet som semikompetent sykepleier går sin stilla gång. Efter ett par hektiska dagar (med norska mått mätt!) har det sista dagarna lugnat ner sig rejält på jobbet. Vi har mest suttit och rullat tummarna inne på vaktrommet. Där det påpassligt finns två loungesoffor och en tv. Det är exakt sånt som gör att det är så trivsamt att jobba i Norge. Samtidigt som man diskuterar furixordinationer med läkaren kan man snegla på prinsbröllop eller Giro d’Italia.

Sjuttonde maj firades måttligt. Jag gick ner till sjukhuset där paraden gick förbi. Detta var min andra norska nationaldag och jag tror nu jag är nöjd för en livstid. Har man inte upplevt sjuttonde maj är det som att alla dina allra störigaste bekantskaper har födelsedag samtidigt och kollektivt dragit en stämningshöjande lina på morgonkvisten. Folk är patologiskt glada. Som kronan på verket uppklädda till tänderna. Damerna i bunad och herrarna i kostym (ett fåtal vågade i herrbunad).

Vuxna människor som ropar ”hurra för Norge!” och gratulerar varandra på den stora dagen är mer än vad jag mäktar med. Det var dock en liten tröst att jag på eftermiddagspasset sedan håvade in storhelgstillägg.

I fredags var jag ledig och hoppade på bussen till Ålesund. Det ligger två timmar bort men det är inklusive en bilfärja på 35 minuter och genom djupa dalar och tunnlar så det ligger säkert bara ett stenkast härifrån fågelvägen. Jag hade föreställt mig en pittoresk liten idyll men det var ett turistinferno av sällan skådat slag. Det var bara turister i hela staden. Det fanns inte heller någon direkt stadskärna. Bara enstaka butiker. Knappt några uteserveringar heller vilket var ett fiasko eftersom jag i princip åkt dit enkom för att dricka en öl vid de karaktäristiska jugendhusen, och sedan instagramma om det. Annars hade det ju inte skett. Istället fick jag ”nöja mig” med en tur upp på Byfjellet Aksla. Där har man byggt en turistvänlig trappa uppför fjället. Det var flott så det förslog men jag var snubblande nära att putta ut ett dussintal tjocka tyskar som blockade min framfart. 

På eftermiddagen tog jag hurtigbåten till Langevåg. Shoppade dyra shorts på Devoldfabrikken och sedan tog jag bussen hem. Jag har sagt det förr men dagarna är så rysligt långa i det här landet. Trots en heldag i Ålesund var jag hemma 17:15 för en obligatorisk Netflix session. Jag har kommit in i en franskspråkig fas. Just nu kollar jag på belgiska La Trêve. Jag är bättre på franska än på norska vid det här laget. 

Ha det!

Greetings fra Aksla!