fredag 27 oktober 2017

Margo Price - All American Made

Jag förstod aldrig riktigt storheten med Margo Prices debutplatta från i fjol. Men jag förstod så mycket som att jag borde tycka om den i egenskap av fräsig countrybloggerska. Jag var därför generös och petade in den på en 13:e plats över förra årets bästa plattor.

Likadant är det med uppföljaren All American Made. Jag fattar att det är bra men jag tvingas jobba fram ett engagemang. Det är något i den gälla rösten som skaver. Den är jobbig att lyssna på rett og slett (som vi norrmän säger). Det är synd det, för här finns ett par riktigt fina countrybitar. Som riviga öppningen med ”Don’t Say It”, ”Weakness” och ”A Little Pain”.

Förutom en småjobbig röst är faktiskt resten av plattan också rätt så ljuvlig. Price betar av ämnen som jämställdhet, politik och missbruk på ett uppfriskande trallvänligt sätt.

Efter ett par lyssningar stör jag mig mindre på rösten och imponeras desto mer av texterna, melodierna och svänget(!).

Betyg: 4 (av 5)

Vackert omslag!

söndag 22 oktober 2017

Spotifylista: oktober

Oktoberutgåvan av spotifylistan är en blandning av riktigt bra musik och musik som många skulle skämmas över att tycka om. Men här på Kerstin’s Country Music Blog skäms vi inte över någonting. Inte ens  över att vi älskar Taylor Swifts ”Look What You Made Me Do”.

Mycket ”nöje”!

Länk ici.

Smålands vackraste pallkrage.

lördag 21 oktober 2017

Idol 2017: Fjärde fredagsfinalen

Jag har hängt med dåligt i årets fredagsfinaler. Jag har antingen jobbat eller tvingats se norska The Voice i hybeln.  Jag har ändå förstått via medier att Chris Kläfford är den stora favoriten, både bildligt och bokstavligt. Ursäkta mig men den typen av bukfetma på människor under 50 är raka vägen till hjärt- och kärlsjukdomar och då är det jag och mina underbetalda kollegor som får lägga om era diabetessår som aldrig läker. Jag har inte lust med det.

Nu till musikanterna. Temat för kvällen var svenska hits, vilket irriterade norskorna i hybeln. Det visade sig dock att inte jag heller kände igen merparten av låtarna. Noah öppnade med ett stabilt nummer men förutom ett magiskt litet leende så har inte den pojken riktigt vad som krävs för att vara idol. På grabbfronten var det på det stora hela inte så mycket att hurra för. Kevin Klein gjorde dock en härlig tolkning av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”. Det är svårt att ogilla Kevin Klein.

Jocke och Mange sjöng Håkanlåtar vilket inte går hem hos den här countrybloggaren.

Nu till tjejerna. Åh vilka tjejer sen! Jemina hade varit febrig i veckan och fick ris från juryn efter sin tolkning av Maggios ”Jag kommer”. Jag tycker det var ett alldeles underbart framträdande. Ljusår bättre än originalet. Maggio är inte direkt någon husgud sedan hon gjorde bort sig på Jills veranda i fjol.

Hanna sjöng och dansade som hon aldrig gjort annat. Det har hon väl inte heller eftersom hon bara är sexton år flickebarnet. Men kvällens pärla var ändå Erika med sina lösa höfter och härliga sexy librarian utstrålning. Tydligen kan hon inte sjunga så bra tycker juryn men herregud vem bryr sig. Hon fick ju Molly Sandéns träliga ”Rygg mot rygg” att låta riktigt vass. Jag uppskattar även att hon tog på sig antilixationsortoser för det såg onekligen ut som höftkulorna var på väg ut ur sina skålar ett par gånger.

Mange åkte ut. Inte en dag för tidigt.

Kerstins Country Music Blog stödjer det här.

fredag 20 oktober 2017

Ukerapport - The Molde edition

Den relativt lugna jobbveckan förvandlades till en relativt hektisk jobbvecka. Det blev jobb hela veckan lång och som grädde på moset nattarbete till helgen. Att jobba natt är ungefär lika trivsamt som att hacka sig själv i ögat med en liten gaffel. Det hela passerade dock förbi utan några större fadäser från min sida (jag väljer att se det så) och det kommer förmodligen varit värt det när lönen rullar in den 12 november.

I efterdyningarna av nattpassen har jag varit trött som en mört, det har därför blivit mycket lite av extracurricular activities. Dock har jag upptäckt Crazy Ex-Girlfriend på Netflix vilket har varit 12,6 osannolikt underhållande timmar. Rebecca Bunch är min nya idol och moraliska kompass. Se den!

I går tog ändå jag och en av radiografstudenterna oss i kragen och knatade upp till Moldepanoramaet och njöt av utsikten över 222 fjälltoppar och en solnedgång. Det var magiskt. Tyvärr ska man ju ner också vilket verkligen inte är en peace of cake när man har ett vänsterknä som inte varit som det ska sedan Jesus gick i sandalerna. Men ner kom vi i takt med graderna som var nära nollan. Jag har verkligen på tok för lite kläder med mig för att vara en kronisk fryslort.

Till helgen är jag fyradagarsledig. Hallelujah praise the lord! Jag har sedan jag kom hit för 4 veckor sedan bara haft tre lediga dagar så det ska bli skönt att slippa se sykehuset och alla klena patienter på ett par dagar. Jag ska unna mig sovmorgon, fjällturer, fika på stan, biblioteksbesök, jackinköp och om vädret tillåter ska jag och radiografstudenten frysa röven av oss på fotbollsmatch på söndag.

Det är fantastisk vad mycket man hinner med när man inte har något socialt liv.

Bara sex veckor kvar nu!

Sönderfiltrerad panoramavy över Moldepanoramaet.

lördag 14 oktober 2017

Ira Wolf - The Closest Thing To Home

Ira Wolfs senaste skiva har blivit det perfekta soundtracket till fjälliga promenader runt Møre og Romsdal. Hon kommer från Montana vilket jag föreställer mig ser ut exakt som västra Norge men vad vet jag.

Nu bor hon dock i glättiga Nashville som alla andra men staden har ännu inte förstört henne. För musikstilen är lågmäld americana som dessutom toppas av en ljuvligt stabil stämma . Jag gillar särskilt "Ruby", "Sunscreen" och "Boy".

Betyg: 4 (av 5)

Läckert skivomslag!

onsdag 11 oktober 2017

Kerstin VM-kvalbloggar! Holland - Sverige 2-0

På grund av kvällsarbete missade jag lördagens målfest mot Luxemburg. Igår tog jag därför det säkra före det osäkra och ockuperade stuen från tidig eftermiddag för att säkra att ingen skulle komma och se norska Farmen eller dylikt.

Min härliga fotbollskväll fick sig dock en törn när det visade sig att Sverige var urdåliga. Inte nog med att de helt glömt bort hur man passar en boll, de hade samtliga också fått på sig shorts ur Dressmans XXXXL-kollektion. Det är som att svenska fotbollsförbundet läst min blogg och gett sig fan på att reta mig upp mig med fluffiga shorts. Att Lustig inte för sitt liv kan få ett par shorts att smita om hans pinnar till ben har jag nästan lärt mig leva med men varför måste alla se ut så? I klädkampen vann därför Holland övertygande eftersom de inte badade i sina kläder, och orange är ju en läcker färg.

Även i själva fotbollskampen vann som bekant de färgglada holländarna. Robben kan omöjligtvis varit helt ren så som han maniskt plöjde fram på planen. Men de behövde ju också vinna med sju mål för att ha en chans till VM. Något som faktiskt inte kändes helt omöjligt eftersom Sverige knappt rörde bollen i första halvlek. Andra halvlek var marginellt lite mindre usel.

Robben gjorde två mål och matchen slutade 2-0.

Med ett sargat självförtroende går nu Sverige till playoffspel mot antingen Danmark, Kroatien, Schweiz eller Italien. Det kan gå hur som helst, positivt är i alla fall att vi slipper Lustigs ben eftersom han maskade sig till en avstängning.

Matchens lirare som också gjorde sin sista landskamp.

måndag 9 oktober 2017

Ukerapport - The Molde edition

Livet på Vestlandet går sin stilla gång. Sedan sist har vädret gått från 20 grader och sol till 4 grader och regn. Trots min gedigna rutin på Norgeresor har jag ännu inte lärt mig att en ordentlig regnutrustning är det första man packar ner. Hur dum får man va?

På bostadsfronten har det flyttat in tre radiografstudenter från Trondheim här i hybeln, alltså blivande röntgensjuksköterskor. Jag har fått bita mig hårt i tungan för att inte råka håna deras yrke. Helt ärligt skulle väl en apa kunna manövrera en röntgenapparat? Förutom deras lustiga yrkesval är de tre härliga bekantskaper.

Större delen av veckan har spenderats på Molde sykehus i den patologiskt illasittande muddbyxan. Lyckas man få tag i ett par som är lagom långa kan man ge sig fan på att de är för slappa/strama i midjan och vice versa. Trots min taffliga uppenbarelse tror jag inte jag gjort bort mig ännu. Men vem vet hur snacket går bakom ens rygg om den efterblivna svenskan.

I fredags var jag ledig och tog mod till mig och besökte det lokala skattekontoret. Jag har tidigare lämnat in skattekort och fått besked om att 47 % kommer dras i skatt. Efter diverse hetska brev till skatteetaten utan att få några vettiga svar hade jag tillslut inget val än att gå dit. I klassisk Norgeanda möttes jag av service inlindat i oengegemang rullat i översitteri. Kvinnan bakom disken konstaterade på två röda att "du har tabell"(?) så tydligen kommer det göras en uträkning av skatteavdraget räknat på vad jag tjänar. Jag försökte lite elegant (typiskt svenskt) att upplysa henne om att hennes inkompetenta kollegor på kundservice inte svarat lika tydligt. Jag möttes av stora ögon och totalt oförstånd. Tillslut fick vi avbryta, jag sa god helg och knatade iväg. Högst osäker på vad hon egentligen menat. Så här slutar det alltid när man försöker reda ut något med en norsk. Det väcker bara ännu fler frågor.

Efter skattebesöket besökte jag Molde Svømmehall. Ett toppmodernt badhus med både hurtig bane och bubbelpool. Förutom att det kostade 140 kr och vattnat smakade salt var jag mege nöjd.

Nu väntar en relativt lugn jobbvecka och kanske en och annan fjälltur för nu skiner faktiskt solen igen. Bara åtta uker kvar nu!

Ha det!

Om sköterskor skulle spendera lika mycket energi på jobbet som på hisselfies skulle vi inte ha någon vårdkris att tala om.

torsdag 5 oktober 2017

The Secret Sisters - You Don't Own Me Anymore

Det är verkligen något visst med stämsång ur samma genpool. Lydia och Laura Rogers som utgör The Secret Sisters är Amerikas motsvarighet till First Aid Kit. Jag har i och för sig lite svårt för First Aid Kit eftersom de curlats fram av en musicerande pappa. De är dessutom 90-talister, mer känt som djävulens lilla generation.

Mognare Secret Sisters stämningsfulla country är lättare att acceptera. Det har dock tagit mig ett tag att se storheten i deras tredje platta som släpptes tidigare i år. Jag skyller på oupptäckt mental retardation.

För hur ska man annars förklara att man nästan låtit ett av årets bästa album slinka en mellan fingrarna? Lite mera fart hade inte skadat men låtar som "Carry Me", 'Mississippi", "He's Fine" och "Little Again" är ändå prima folkmusik för den sofistikerade människan. Såna som du och jag alltså.

Betyg: 4 (av 5)