söndag 30 december 2012

Årets album: Plats 10 - 6

Då var det äntligen dags att kora den bästa musiken från det gångna året. Otippat många popalbum seglade högt upp på listorna i år vilket väl var lite trevligt. Vi börjar med årets bästa album. Först ut plats 10 till 6!

10. Dierks Bentley – Home
Bentley har varit en av mina personliga favoriter i kategorin manliga countryartister. Mycket tack vare hans magnifika bluegrassinspirerade platta Up On The Ridge från 2010. Home bjussar på mer simpel redneckcountry men är härlig lyssning ändå, i all sin enkelhet. Extrapoäng till Dierks också i och med att han i år även hunnit släppa en EP med öltema vilket ju är relativt underbart gjort.

9. Shooter Jennings – Family Man
Mannen med den lite speciella rösten hade inte släppt ett countryalbum på år och dar när han i mars plötsligt gav oss Family Man. Ett solitt album med mycket country, rock n’ roll och så klart den bekanta rösten som man ju hunnit sakna litegrann. Inte lika bra som Put the O Back In Country (2005) eller Electric Rodeo (2006), men nästan.

8. Tift Merritt – Travelin’ Alone
Lite i samma anda som en nedtonad Lucinda Williams eller en yngre Emmylou Harris puttrar musiken fram på Travelin’ Alone. Det osar lite americana över det hela och det känns som man befinner sig på något sjaskigt hak i Wyoming eller så. Och det är en bra känsla alltså.

7. Joey+Rory – His and Hers
Det ljuvliga paret Joey och Rorys tredje platta blev deras bästa hittills. Två perfekta countryröster på en bädd av små rara melodier. Visst kan det hela bli väl puttinuttigt men bra musik är bra musik är bra musik som man säger.

6. Jessie Ware – Devotion
Poppinglan från London nådde väl aldrig ut till den breda massan i Svea rike eller åtminstone inte ut till befolkningen i min lilla bonniga håla. Jag fastnade dock direkt för den vassa sången och det lite regniga brittpopsoundet.

onsdag 26 december 2012

Tracey Thorn - Tinsel and Lights

Tracey är något slags brittiskt popfenomen. Hon är gammal som gatan och varit artist i över tre decennier. Jag har aldrig hört talas om henne så klart.

Idag snubblade jag dock över hennes julskiva som kom ut i oktober och jag måste säga att den är rätt så bra. Den är befriad från sönderspelade jullåtar och jobbigt bjällerklang och så. Det låter som vanlig musik i princip men man kan ändå ana en liten julanda över det hela. Perfekt mellandagssoundtrack med andra ord.

Mina favoriter är "Joy", "Hard Candy Christmas" och "Tinsel and Lights".

Gammal som gatan = 50 år

söndag 23 december 2012

Till er alla...

... från oss alla, en riktigt god jul!

Önskar hela redaktionen.


Chefredaktör: Kerstin
Ansvarig utgivare: Kerstin
Producent: Kerstin
Webredaktör: Kerstin
Researcher: Kerstin

onsdag 19 december 2012

Christmas with Scotty McCreery

19(!)-åringen med den äckligaste rösten i countryhistorien har nyligen lanserat en julskiva med ett gäng klassiska visor. Här nedan ser ni pojken med gubbrösten uppträda på nåt spektakel i New York i slutet av november.



Plattan är mysig värre men man överlever ju utan den så att säga. Bästa låten är nog "Oh Holy Night" som han sjunger finfint med sin murriga röst.

Blev ni sugna på Scottys julskiva nu så finns den på Spotify!

måndag 17 december 2012

Dagens trauma

Idag runt klockan 14.30 flög en fågel in i fönstret till mitt vardagsrum. Sedan låg han livlös på fönsterbläcket. Eftersom jag jobbar inom vården kunde jag relativt snabbt dödförklara honom.

En klassisk likpose.
Jag har själv lite fobi för döda djur så jag fick kalla in en vän för att göra mig av med liket. Frida kom över och föste ut honom från fönsterbrädan, det verkade inte besvära henne nämnvärt.

För att hedra vår fågelvän som idag gick ett tragiskt öde till mötes lyssnar vi på "Bird Song" av The Wailin' Jennys.

lördag 15 december 2012

Babian på Kafé De Luxe

Igår var det aptema på deluxe. Skåningarna Babian spelade på "stora" scenen.

Jag och Frida hade jobbat kvällspasset så vi var knappt ur bussarongerna när vi vid 23-tiden stämplade in på krogen. Vi var lätt nyktrast på stället.

Någon öl och cirka en halvtimme senare entrade Babiangrabbarna scenen. Det var relativt fullproppat vid det här laget så vi fick nöja oss med platser långt bak i lokalen. Det gjorde ju inte så mycket dock för babianerna visade sig vara ett gäng med en touch av ADHD eller dylikt. Sångaren, framförallt, var överallt och ingenstans så han gick bara inte att missa. Han hade dessutom rejält krut i stämbanden, imponerande röstkapacitet faktiskt. Kanske hade jag hört honom lika bra om jag stannat hemma.

Många låtar var på tok för gapiga för min smak. Men "Ung man" är himla fin.



Jag gillar ju inte direkt den här typen av musik men för att inte göra det tyckte jag otippat mycket om konserten. Kanske var det mest ölen jag tyckte om,  men det kan man aldrig veta säkert.

torsdag 13 december 2012

Julmys med lite getter

Getter hör julen till, tycker ni inte det?



Den lille snubbelgeten 0.50 in i videon har jag skrattat åt så jag nästan kissat på mig.

onsdag 12 december 2012

tisdagsbestyr

Ikväll har jag luftat element här i mitt lilla bohag. Med jag menar jag min granne. Han stormade in här efter jag kom hem från jobbet med elementnyckel i högsta hugg. Elementet i vardagsrummet fullständigt sprutade luft, det lät som det skulle sprängas i bitar. Övriga element behövde visst inte luftas för ur dem kom bara vatten. Elementet i köket glömde grannen dra åt igen så det läckte elementvätska över hela köksgolvet. Jag fick glatt torka upp det. Sen firade jag med kaffe och toblerone.


Göte har armar i riktiga livet.

söndag 9 december 2012

Blake Shelton - Cheers, it's Christmas.

Nu är det snart jul som ni kanske märkt. I år har det varit lite dåligt med intressanta nya julplattor tycker jag men en som jag ändå uppmärksammat är Blake Sheltons Cheers, it's Christmas.


Egentligen är inte plattan banbrytande eller extraordinär på något vis men det är en seriös julskiva av en av countrysvängens starkaste lysande stjärnor och då blir det ju bra per automatik.

Många klassiska jullåtar återfinns på skivan som "White Christmas", "Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!", "Winter Wonderland" och "Blue Christmas". På den sistnämnda är tjejerna från Pistol Annies med och jammar. Gästspel görs även av Reba McEntire, Kelly Clarkson, Michael Bublé och Blakes maka Miranda Lambert bland andra. Det är framförallt de här duetterna som är plattans stora behållning. Allra bäst är "Oklahoma Christmas" med Reba och "Jingle Bell Rock" med Miranda.

Världens finaste jullåt "The Christmas Song" finns såklart också med. Men här måste jag meddela att Toby Keith gör den betydligt bättre, sök upp den på Spotify.

Blake Shelton har föga oväntat gjort ett helt okej julalbum.

Bäst: "Oklahoma Christmas", "Jingle Bell Rock", "There's A New Kid In Town"

torsdag 6 december 2012

Kanariepop!

Jag fick upp ögonen för mainstreamig populärmusik när jag var iväg på min resa. På hotellet fanns en tysk musikkanal som levererade topplistor till höger och vänster. Jag fastnade bland annat för Ke$has senaste och superduperhiten "Some Nights" av Fun. går ju inte att inte gilla. Dessutom tyckte jag otippat mycket om One Directions "Little Things" och för att riktigt blotta min töntighet måste jag också säga att Justin Biebers "Boyfriend" är sjukt bra. Obs! Ingen ironi.

Jag har till och med gjort en spotifylista på temat döpt till Kanariepop kort och gott.

tisdag 4 december 2012

Back in business!


Ett ögonblick av solsken på Fuerteventura.
Jag har varit på kanarieöarna en vecka. Därav det något skrala bloggandet. Vädret var sisådär. Blåsigt så in i bomben och växlande molnighet, som en pissig svensk sommar med andra ord. Men nu är jag tillbaka i snöiga småland så kontrasten blev ändå relativt stor. Vi bodde på ett all inclusive hotel så nu måste man alltså vänja sig vid att inte ha en ölkran i hemmet, det blir tufft det.

På bloggen blir det väl nu julmys i sedvanlig ordning samt listor på bästa albumen och låtarna från det gångna året. Det ser vi väl fram emot?

fredag 23 november 2012

Taylor Swift - "Begin Again"

Taylor Swift släppte ju sitt upphausade fjärde studioalbum för ett tag sen. Jag har lyssnat litegrann men är inte helt frälst. Några låtar är dock världsklass som den moderna klassikern "We Are Never Ever Getting Back Together" och så min nya favorit, fina "Begin Again".



Red som plattan heter finns inte på Spotify så ni får ladda ner den (lagligt helst) eller köpa den i skivbutik som en annan neandertalare.

Jag ger den 3 (av 5) i betyg.

onsdag 21 november 2012

Låtlista: Novemba

Varannan månad ungefär knåpar jag ihop en spotifylista med musik jag tycker om för stunden. HÄR! har ni den senaste.


Novemba = November på swahili

måndag 19 november 2012

Alice b i Smålandsposten

Och jag!
 
Bild snodd från SMP.se. Stefan Nilsson har fotat.
Det är alltså jag i grå tisha. Bilden fångar inte riktigt känslan, det ser ju ut som vi är på bönemöte eller dylikt. Recensionen kan ni läsa här.

söndag 18 november 2012

Två irländska pöjkar sjunger skjortan av "We Found Love"

Ni har väl inte missat denna youtube sensation!

lördag 17 november 2012

Alice i mitt hjärta

Igår gick åres happening av stapeln här i min lilla stad. Alice b med band lirade på Kafé de luxe!


Det var väl bara jag och Frida som var riktiga superfans så det var inga som helst svårigheter att placera sig allra längst fram. Med oss hade vi också vår fina vän Thilda som så många andra losers aldrig hört talas om Alice men hon fick glatt ställa sig längst fram hon med.

Jag har ju varit relativt besatt av den här tjejen enda sedan jag först hörde hennes fina låtar på debutplattan som släpptes i vintras. Därför stod man nästan lite nervös där framför scnen och väntade på henne. Som ett riktigt proffs dök hon sedan upp tjugo minuter efter utsatt tid. Utan någon som helst presentation rev hon av "Vi har ingenstans att ta vägen" (eller var det "I den här staden" kanske). Sedan rullade konserten på. Mellan låtarna mumlade hon lite som inte en människa kunde urskilja. Hennes scennärvaro hade kanske en del övrigt att önska men hon väger ju upp det med en musikskatt av sällan skådat slag. Låtar som "Kullaviks hamn" , "Allt för nu" och "Balladen om Brunnsparken" till exempel gjordes sig så vackra live att man nästan fick tårar i ögonen.

Hon spelade också ett par nya låtar vilket ju ger hopp om ett nytt album inom en snar framtid. Efter en ganska kort konset plus ett extranumer tackade hon för sig.

Riktiga kvalitetsbilder blir det med min skruttiga HTC.
Men där var det inte slut på det roliga! Alice hängde kvar på deluxe under kvällen och på en rökpaus ute på verandan haffade vi henne och sa tack för en fin konsert. Hon var urtrevlig och totalt oförstörd av sitt kändisskap. Tydligen pluggar hon någon slags musikvetenskap och extraknäcker på kafé SAMTIDIGT som hon alltså skriver svensk pop av världsklassmått, vilken tjej! Jag tror även jag och Frida lovade att säga upp oss från våra pisskneg och starta fik med Alice i Göteborg. Kanske skulle alkolås införas på kändisträffar.

Hur som helst. Tack Alice för en finfin kväll!

Konserten får 6 (av 5) i betyg!

torsdag 15 november 2012

Joey + Rory - "Josephine"

Bästa låten från senaste plattan.

fredag 9 november 2012

CMA Awards 2012

För prick en vecka sedan var det countrygala i Nashville. Denna gången var det Country Music Association som delade ut priser till höger och vänster. Icke att förknippa med Academy of Country Music Awards (ACM Awards). Dock brukar galorna vara identiska i dåliga skämt, illasittande jeans och äcklig amerikansk patriotism. Till exempel kan det se ut så här:



Förutom en övertänd Faith Hill bjöd kvällen på uppträdanden från bland annat Miranda Lambert, Zac Brown Band, Jason Aldean, Little Big Town, The Band Perry, Kenny Chesney, Tim McGraw, Brad Paisley, Carrie Underwood med flera. Mitt favorituppträdande var dock Eric Churchs "Springsteen", även om han får stort minus för de dryga solglasögonen.



Eric Church vann dessutom pris för årets album. Så här såg vinnar- och nomineringslistan ut i övrigt.

ENTERTAINER OF THE YEAR
* Blake Shelton
Jason Aldean
Kenny Chesney
Brad Paisley
Taylor Swift

FEMALE VOCALIST OF THE YEAR
* Miranda Lambert
Kelly Clarkson
Martina McBride
Taylor Swift
Carrie Underwood

MALE VOCALIST OF THE YEAR
* Blake Shelton
Jason Aldean
Luke Bryan
Eric Church
Keith Urban

VOCAL GROUP OF THE YEAR
* Little Big Town
Eli Young Band
Lady Antebellum
The Band Perry
Zac Brown Band

VOCAL DUO OF THE YEAR
* Thompson Square
Big & Rich
Love and Theft
Sugarland
The Civil Wars

NEW ARTIST OF THE YEAR
* Hunter Hayes
Lee Brice
Brantley Gilbert
Love and Theft
Thompson Square

ALBUM OF THE YEAR
* "Chief"/Eric Church
"Four the Record"/Miranda Lambert
"Home"/Dierks Bentley
"Own the Night"/Lady Antebellum
"Tailgates and Tanlines"/Luke Bryan

SINGLE OF THE YEAR
* "Pontoon", Little Big Town
"Dirt Road Anthem", Jason Aldean
"God Gave Me You", Blake Shelton
"Home", Dierks Bentley
"Springsteen", Eric Church

SONG OF THE YEAR
* "Over You", Miranda Lambert and Blake Shelton
"Even If It Breaks Your Heart", Will Hoge and Eric Paslay
"God Gave Me You", Dave Barnes
"Home", Dan Wilson, Brett Beavers, and Dierks Bentley
"Springsteen", Eric Church, Ryan Tyndell, and Jeff Hyde

MUSIC EVENT OF THE YEAR
* "Feel Like A Rock Star", Kenny Chesney (duet with Tim McGraw)
"Dixie Highway", Alan Jackson featuring Zac Brown
"Roll Me Up and Smoke Me When I Die", Willie Nelson with Snoop Dogg, Kris Kristofferson and Jamey Johnson
"Safe & Sound", Taylor Swift (featuring The Civil Wars)
"Stuck On You", Lionel Richie (with Darius Rucker)

MUSIC VIDEO OF THE YEAR
* "Red Solo Cup", Toby Keith
"Come Over", Kenny Chesney
"Over You", Miranda Lambert
"Pontoon", Little Big Town
"Springsteen", Eric Church

MUSICIAN OF THE YEAR
* Mac McAnally, Guitar
Sam Bush, Mandolin
Paul Franklin, Steel Guitar
Dann Huff, Guitar
Brent Mason, Guitar

Den med stjärna vann alltså. Som vanligt var det Brad Paisley och Carrie Underwood som ledde galan.

Brad till vänster, Carrie till höger,
På Youtube kan man se det mesta från galan, om man jobbar lite.

onsdag 7 november 2012

Livskvalitet



Ny fleece i härlig retrodesign från Patagonia. Och så en Heineken på det!

söndag 4 november 2012

Fibes, Oh Fibes! live på Kafé de luxe

Igår lirade Fibes, Oh Fibes! på Kafé de luxe här i byn. Jag var på plats så klart även om jag inte är något direkt fan. Jag var också mittemmellan två jobbpass så jag kunde ju inte heller gå all in om man säger så. Jag körde varannan folköl.

Vi sprang först på bandet på väg ut från toabåsen uppe på övervåningen. Fibesgrabbarna kom ut från någon slags loge och var på väg ner till spelningen så vi hängde glatt på. I cirka tre sekunder kunde man låtsas att vi ingick i bandet, det var en härlig känsla.

Pa scenen sedan var det fullt ös från första början. Sångaren såg lätt galen ut och hade en obehaglig mustasch, jag fick inga bra vibbar från den mannen. Men publiken verkade gilla honom och efter en lite trevande start hade hans och de övriga bandmedlemmarnas driv smittat av sig till publikhavet.

Bild snodd från helt annan spelning men exakt så där såg han ut, mannen med den otrevliga mustaschen.
Bästa låtarna var "Cerathonia" och "Love Child" för det var de enda jag kände igen.

Betyg: 3 (av 5)

torsdag 1 november 2012

Brandi Carlile live at Bear Creek

Jag hittade massor härliga klipp på youtube igår med Brandi Carlile. Hon lirar sina nya låtar från Bear Creek-plattan just inne i Bear Creek-studion. Studion ligger i Washington, alldeles i närheten av Seattle, och den ser ju übermysig ut. När jag bygger mitt egna hus ska det se ut exakt så där! Huset skymtar förbi precis i början av videona här nedan.

Det ligger en hel drös Bear Creek spelningar uppe så det är bara att gå loss. Jag bjussar på mina favoriter. Mycket nöje.

onsdag 31 oktober 2012

Daniel Romano

Jag har snubblat över en ny bekantskap i countrysvängen, 25-åriga kanadensaren Daniel Romano.

Romano har släppt två soloplattor hittills i sin karriär.Working For The Music Man (2010) och Sleep Beneath The Willow (2011). Båda är svinbra. Han lirar lågmäld country med fina gitarrplock och en sammetslen röst. Han har dessutom en härlig retrostil, både musikalist och utseendemässigt vilket jag uppskattar.

Stiligt.
Han har också ett band på sidan om, Attack in Black, som jag tycker verkar lite sisådär. Dessutom släppte han tillsammans med musikerna Frederick Squire och Julie Doiron skivan Daniel, Fred & Julie 2009. Den består mestadels av en massa gamla folksånger förutom ett par låtar som Romano själv skrivit.

Man kan väl lugnt påstå att Romano har varit relativt flitig i musikstudion under sina blott 25 år på jorden. I januari kommer dessutom hans tredje soloalbum.

Bästa låtarna är "She Was The World To Me", "Workin' For The Music Man", "Louise" och "Hard On You". Men allt är ju bra herregud. Och allt finns på Spotify!

Jag bjuder även på en suspekt video.

måndag 29 oktober 2012

The Sound of Arrows på Strand i Stockholm och så lite annan onödig information om min helg i storstaden

I helgen drog jag till Stockholm för lite häng i goda vänners lag. Det var en riktig "femplushelg" som man säger.

Lördagen startade med frulle på något slags hak en tunnelbanestation bort. Sedan åkte vi den där tunnelbanan kors och tvärs över stan och shoppade på stans alla guldkorn till butiker. Jag köpte strumpor, halsband och skjorta med hästar på. Vi hade så trevligt att vi glömde bort att gå till systemet (K-A-T-A-S-T-R-O-F!).

Värdparet hade dock lite gammalt vin hemma i skafferiet och helt plötsligt dök det upp lite öl ur kylen också så vi slapp sitta nyktra och umgås, tack gode gud.

Efter lite härligt hemmahäng begav vi oss till helgens happening, The Sound of ArrowsStrand i Hornstull. Det var en trivsam spelning även om det ju inte är min kopp av te. Bästa låten var "Magic" för den hade mina vänner hausat upp så in i bomben innan. Bandet finns på spotify om ni är nyfikna.

Stefan och Oskar bildar duon Sound of Arrows.
När vi diggat färdigt, spelat lite fussball och svept ett par öl lämnade vi Strand vid en relativt tidig timme. Sedan köpte vi burgare på Solgrillen och åkte hem och tryckte i oss dem utan att skämmas.

På söndagen vimsade vi runt lite på Liljeholmen och sen åkte vi hem till Småland igen.

torsdag 25 oktober 2012

Brad Paisley till Sverige

Brad Paisley kommer till Sverige vilket en av mina läsare påmint mig om (Läs hennes härliga blogg här om livet på landet).

Den 8:e november lirar han i Stockholm och den 9:e november i Göteborg. Jag har alltid gillat Brad och han är ju helt klart en av genrens riktiga giganter. Trots det har jag inga plnaer på att åka och se honom. Jag är inte så mycket för liveshower såvida det inte sker på någon murrig krog eller på den kungliga teatern i Köpenhamn till exempel.

För att ändå ladda upp lite inför Brads Sverigeturné kommer här:




Brads riktiga fru i videon!


Sorgligaste låten någonsin.


Fin duett med Dolly.

Cat Power - Cherokee




Kattens fantastiska platta Sun släpptes ju för ett tag sedan och jag har grottat ner mig fullständigt i den. Mina favoriter just nu är "Ruin" och "Silent Machine". Men videon till "Chereokee" går ju inte av för hackor heller även om storyn är för svår för min lilla hjärna.

tisdag 23 oktober 2012

tv-tipset

Jag vill bara tipsa om ett supermysigt tv-program, Hustoppen på den lite obskyra kanalen tv8. De två flashiga programledarna, arkitekter till yrket tror jag, guidar oss igenom fina svenska hem med en extrem överanalysering av materialval med mera. Feel good-tv när det är som bäst!

Andreas och Jannika
Hustoppen ses på tv8 på måndagar kl. 21.00.

torsdag 18 oktober 2012

Ryan Bingham - Tomorrowland

Efter superdupersuccén Junky Star från 2010 har pojken med gubbrösten nu släppt en ny och efterlängtad skiva.

Ryan på luffen.
Tomorrowland visar Ryan upp en rockigare sida än vad vi är vana vid. På öppningsnumret "Beg For Broken Legs" är det gitarriff till höger och vänster och på "Guess Who's Knocking" blir det grov text och det är ju obehagligt.

"Guess who's knocking on the door? It's me motherfucker I'm knocking on the door."

Moget Ryan.

Jag tycker personligen att denna fjärde Binghamplatta är på tok för rockig men är man lagd åt det lite ruffigare hållet så tror jag säkert man kan uppskatta den här rivigheten. Vad jag har kunnat utläsa av recensioner på nätet så har Binghams nya rockiga stil i alla fall fått tummen upp på de flesta håll.

Men jag gillar ju de akustiska numrena från Junky Star som "The Poet" och så klart den moderna klassikern "The Weary Kind". På Tomorrowland finns inget sånt tyvärr och det var en stor besvikelse.

Några fina låtar tycker jag mig ändå skönja i rockbruset. En favorit är "Flower Bomb" som tuggar på i ett härligt och lugnt tempo. En annan är "Too Deep To Fill" som har ett härligt countrysound över sig.

Tomorrowland får 2,5 (av 5)

tisdag 16 oktober 2012

Lera Lynn - Ring Of Fire

Lera, som ju i somras släppte ett härligt debutalbum, har nu lanserat den segaste versionen någonsin av Johnny Cashs klassiker. Men jag gillart! Finns även på spotify om ni vill höra låten studioinspelad och dessutom slippa scenbabblet.

måndag 15 oktober 2012

Toby Keith - I Like Girls That Drink Beer

Jag fick en känsla av att mitt förrförra inlägg, det om öl, var ett uppskattat tilltag. Så på samma tema bjuds ni här på Toby Keiths härliga öllåt "I Like Girls That Drink Beer".


Visst blir man vansinnigt sugen på en kall en? Det är ju bara måndag dock. Men en tisdagsöl är ju aldrig fel!

fredag 12 oktober 2012

Hängigast i stan

Under veckan som gått har jag varit förkyld som en gnu. Så här har jag sett ut när jag slafsat runt på jobbet medan snoret farit runt i luften.

Exakt så där högt bär jag min arbetsbyxa.
Idag är jag relativt välmående så snart kanske det kommer ett vettigt blogginlägg igen. I väntan på det tycker jag ni ska leta upp Cary Anne Hearst på Spotify. Det var någon vänlig själ som tipsade om henne på ett av mina tidigare inlägg. Jag rekomenderar framförallt "Boxcar", "Gasoline", "Magdelina" och "Mexico" men jag har bara svept igenom hennes låtar lite kvickt så det finns säkert fler guldkorn att vaska fram.

Tack för tipset!

lördag 6 oktober 2012

I love cold beer!

Countryartister är osedvanligt bra på at skriva låtar om alkohol i allmänhet och öl i synnerhet. Jag har gjort en fin lista på temat, I love cold beer! Eftersom det ändå är lördag idag och så.

onsdag 3 oktober 2012

Alison Krauss And Union Station - New Favorite

Det finns väl inte en människa på denna jord med en vackrare stämma än Alison Krauss? Jag har lyssnat mycket på henne de sista dagarna här i min lila våning. Det är perfekt bakgrundsmusik när regnet smattrar på fönsterrutorna så här i höstrusket.

New Favorite (2001) är Alison och grabbarnas nionde platta, och nog den bästa om ni frågar mig. Titelspåret är segt men fint ändå. Se här bara!

söndag 30 september 2012

The Liptones live på Kafé de luxe

Igår var det ju lördag och då slänger man i sig ett par öl och beger sig till stans finaste krog Kafé de luxe.

Ska-bandet The Liptones stod igår för underhållningen. Ska är alltså en musikgenre som går i en snabb 4/4-takt med en massa baktakt. En hetsig trumpet och en speedad sångare är också obligatoriskt tror jag. Är man lite svag i själen kan nog den här typen av musik utlösa psykoser eller panikattacker. Och det är nog inte helt ovanligt att man efter en hel konsert plötsligt känner ett behov av att skjuta sig själv i huvudet. Jag hade lite den känslan under de sista låtarna. Fram till dess var det dock en relativt behaglig konsertupplevelse om man nu gillar att hoppa upp och ner på ett dansgolv tillsammans med fulla smålänningar i baktakt, och det gör man ju!

Ska som genre är väl relativt vidrig men ska man utsätta sig för det någon timme om året så tror jag att Liptones är ett ganska bra val.

Konserten/gympapasset får 3 (av 5) i betyg.

Efter konserten drack vi mer öl i baren och sen tändes lampan och vi blev tillsagda att gå hem, snopet värre.

Sist men inte minst köpte vi hamburgare på mackedonkan. Bakom mig i kön stod den "gamle" tiokamparen Nicklas Wiberg, jag tror det var han iaf. Han såg lite slirig ut men vem gjorde inte det denna sena timme.

Wiberg som vi är vana att se honom.

fredag 28 september 2012

Fredagsmys med Tift Merritt

Texasfödda singer-songwritern Tift Merritt har släppt en ny platta i dagarna. Det egentliga releasedatumet är dock 2 oktober men albumet florerar redan på spotify så det är ju lite konstigt.

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Tift (sött namn) innan och det verkar ju ha varit en stor miss. Traveling Alone som nya plattan heter bjussar på sköna, mestadels lugna melodier. Det är en mix av country, americana, folk och lite rockiga toner här och där. En fantastisk musikblandning med andra ord! Och Tift sjunger vansinnigt bra, låter ganska lik allas vår favorit Emmylou Harris.

Titelspåret "Traveling Alone" är nog bästa låten men jag har bara svept igenom albumet en lyssning så vad vet jag egentligen.

måndag 24 september 2012

Jana Kramer - Why Ya Wanna




Jag sprang på den här tjejen på en låtlista på spotify imorse. Jag tycker hon har nåt visst. Det var också längesen jag lyssnade på sån här skamlös kommersiell country och det var ett kärt återseende.

Den 28-åriga amerikanskan släppte tydligen sin självtitulerade debutplatta i somras. Hon är också en flitig aktris och har bland annat setts i tv-serier som Friday Night Lights, One Tree Hill, Entourage och 90210. Bara kvalitetsserier alltså!

lördag 22 september 2012

Saturday Night Spotify

Jag har klippt ihop en lista på spotify med låtar som jag diggat sista tiden. Den listan är döpt till nåt så töntigt som den lyser gul i septemberdunklet. Varför det undrar ni då. Jo, jag avslutade min första skrivuppgift så på den flotta skrivarkursen jag precis börjat. Jag är rätt så kass hittills så den dikten ska jag låta er slippa. Men nog tjabbat om den herregud!

Här är listan på de fina låtarna.

Och så en obehagligt nära närbild på mig för stämningens skull.

torsdag 20 september 2012

Dierks Bentley - Grab A Beer

Så här härligt tramsigt kan det låta när en vuxen människa sjunger om sin favoritdricka.


Dierks är aktuell med EP:n Country & Cold Cans där ju även ovan nämnda låt är med. Han verkar alltså ha fastnat lite i öltemat. Lyssna på den på spotify!

tisdag 18 september 2012

Tisdagsmys med Old Crow Medicine Show




Visst gillar vi grabbarna i Old Crow Medicine Show? Deras nyaste platta Carry Me Back släpptes i juli men finns inte på Spotify så då blir det ju knivigt värre att lyssna på den. Men vi kan ju avnjuta det vackra skivomslaget i alla fall.

söndag 16 september 2012

Rättelse!

September heter visst inte så längre utan går nu under benämningen Petra Marklund. Så himla konstigt artistnamn.

fredag 14 september 2012

September - Händerna mot himlen



Amen det här var väl inte så pjåkigt?

onsdag 12 september 2012

Smålands Country Club

Jag har ännu en gång fått äran att recensera lite skivor i Smålands Country Clubs fina klubbtidning SCC-Nytt. Denna gången var det Zac Brown Band och Joey + Rory som fick sina senaste plattor dissekerade. Exakt samma recensioner kan ni läsa här på bloggen om ni missat dem.



Men! Allra bäst vore det väl om ni kunde läsa dem på print i tidningen. Och det kan ni! För bara femtio kronor blir ni medlemmar i Smålands Country Club för resten av året och erhåller detta nummer samt vinternumret som komer ut i december.

Mer info här nedan.

Klicka upp bilden i storformat så ser ni vad det står.
Alltså mejla ordförande Lars Thell på lars.thell@home.se om ni är intresserade.

lördag 8 september 2012

Cat Power - Sun

Cat Power, eller Chan Marshall, eller Charlyn Marie Marshall som hon egentligen heter om vi ska vara petnoga, har varit en personlig favorit i ett par år. Jag fick upp ögonon för henne i och med hennes cover av Bob Dylans "Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again" som florerade i filmen om hans liv I'm Not There från 2007. Den filmen var så bra att pappa somnade på biografen, jag tyckte väl inte att den var riktigt så bra.

Nu har katten i alla fall släppt en ny och fräsch skiva. Jag sticker ut hakan och påstår att det är årets popalbum!


Chan spelar alla instrument själv på Sun vilket ju är att krångla till det för sig men det låter onekligen bra. Dessutom har hon den vassaste poprösten i modern tid. Det är väl mycket den som är hennes signum och den låter fantastisk på nya plattan. Allra bäst kommer den fram på den elva minuter långa "Nothin' But Time". En riktigt inspirerande poplåt som, trots att den är en sisådär sju minuter onödigt lång, sätter sig rakt i hjärteroten.

"It's up to you to be a superhero, it's up to you to be like nobody. You ain't got nothing but time, and they ain't got nothing on you."
Andra favoriter är fina "Cherokee", "Ruin", "Manhattan" och "Peace and Love".

Sun får 5 katter av 5 möjliga!

tisdag 4 september 2012

Dylan LeBlanc - Cast The Same Old Shadow



Dylan LeBlanc, den struliga 22-åringen från Louisiana, har i dagarna släppt ett andra studioalbum. Förväntningarna från min sida har varit skyhöga eftersom hans Paupers Field från 2010 var en av de starkaste debuterna jag lyssnat på. Typ någonsin.

Lite tråkigt var det därför att upptäcka att Cast The Same Old Shadow vid första lyssningen kändes grötig och svårlyssnad. Här finns inga raka melodier som ju fina "If The Creek Don't Rise" och "Emma Hartley" från första plattan bjöd på. Ett par lyssningar senare kan man börja skönja ett par vassa melodier men det har hänt något med LeBlancs musik verkar det som. Han sjunger som han har något som fastnat i gommen och låtarna är sprängfyllda med en massa ylande instrument som sköljer över hans en gång så magnifika röst. Det känns som han har gjort det onödigt svårt för sig. Han skulle lätt kunna bära upp sina låtar med bara sin röst (om han spottade ut potatisen som fastnat i gapet) och en akustisk gitarr.

Med det inte sagt att Cast The Same Old Shadow är en skruttig skiva. Jag gillar ju grabben och han gör härlig countryrock som väl egentligen inte påminner om något som någon annan musiker gör just nu. Bäst är "Part One: The End", "Where Are You Now" och Comfort Me" och de växer för varje lyssning. Det ger mig också hopp för de andra låtarna, kanske är de alla små guldkorn som man måste vaska fram med ett tjugotals lyssningar. Men ska man verkligen behöva jobba så mycket för att avnjuta en skiva?

Jag gillar LeBlanc men här har han onekligen krånglat till det för sig och resultatet blir tyvärr ganska många snäpp sämre än föregående Paupers Field men det var ju också en lyckoträff av sällan skådat slag.

Så jag ger ändå ett okej betyg: 3 (av 5)

söndag 2 september 2012

Jessie Ware



Ni har väl inte missat den här lille poppärlan ifrån London?

Jessie Ware är alltså en brittisk musiker på cirka 27 bast som i dagarna släppt sin debutplatta Devotion. Albumet, som nästan går helt i lugna låtar, bjuder på pretentiös popmusik med det där lilla extra. Ju mer man lyssnar ju fler hits upptäcker man. Hittills är mina favoriter "Running", "Wildest Moments", "110 %" och "Strangest Feeling". De två förstnämnda finns även med i härliga akustiska versioner som nästan är bättre än orginalversionerna.

Ta er en lyssning på Spotify!

Som ni märker har jag kommit in i lite av ett popstim. Så jag rider på den vågen ett tag men snart är jag säkert tillbaka med skarpa reflektioner kring den underbara countrymusiken igen.

lördag 1 september 2012

after work



Helgpass 1 av 2 avklarat.

fredag 31 augusti 2012

Keri Hilson - Turnin' Me On (feat. Lil' Wayne)

Den här låten lyssnade jag vansinnigt mycket på för ett par år sen när den var i ropet. Jag tycker den är så bra av någon anledning. Det är nästan så jag vill säga upp mig och dra igång en egen hiphopkarriär, Lil' Kerstin kanske jag skulle heta då.

söndag 26 augusti 2012

Klacksparken i parken på Tyrolen i Blädinge, Småland

Mitt ute i den småländska bushen bjöds det igår på endagsfestival på Tyrolen. Artisterna för dagen var bland annat Markus Krunegård, Little Marbles, Billie the Vision & the Dancers, Timbuktu och Kristian Anttila. Ja ni hör ju själva, verkligen inte min kopp av te. Men när kvällen var slut kunde jag konstatera att detta var ju inte så pjåkigt, för att vara populärmusik alltså.

Tyrolen är alltså en gammal dansbana som bevarats i sin sköna retrostil men säkert putsats upp litegrann genom åren. Här levde våra förfäder loppan på 60,70 och 80-talet, det söps hejvilt har jag förstått. Men igår var det relativt städat på den fronten för mig och min festivalkompanjon Frida. Vi var dessutom säkra på att man inte kunde ta in någon alkohol på området så vi hävde varsin öl i bilen som ett gäng fjortisar medan Fridas päron rattade oss fram. Väl framme upptäckte vi att det var ölliberalt värre men de hade ju en bar som tur var.

Frida, 14 år.

Baren levererade.
 
Två färska urinprov.
Första bandet vi beskådade var Little Marbles. I sedvanlig ordning hade jag aldrig hört talas om dem. De lirade nonchalant pop på svenska och gjorde det bra. De var också ett av få band med kvinnliga sångerskor vilket ju var trevligt. Lite väl mycket gubbar på scenen var det resten av kvällen.

Gubben Krunegård spelade sedan på den stora scenen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på karln men det blev snabbt tydligt att många i publiken avgudade honom. Det fnittrades åt hans tafatta skämt och varenda textrad satt som ett smäck på deras läppar. Jag stod mest som ett fån och faschinerades av hans egendomliga frisyr. "Hela livet var ett disco" och "Askan är den bästa jorden" var i alla fall behagliga att lyssna på.

Nästa band hade Frida hausat upp en del så jag hade smyglyssnat lite på dem i förväg på Spotify. Jag hade också blivit varnad att sångaren inte såg riktigt klok ut. Chocken blev ändå relativt stor när Billie The Vision And The Dancers frontman visade sig vara en transa i dålig make up och illasitande jeanskjol. Sjunga gjorde han däremot som en hel karl och det blev en härlig kontrast att skåda. Transan och co bjöd på en bra show.

Billie på scenen på dansbanan.
 Kvällens stora dragplåster Timbuktu svepte sedan in på den stora scenen och visade hur en slipsten ska dras. Den lille mannen fick hela småland i gungning. Jag stod där som en rånörd och yvade med händerna som en annan hiphoppare, det såg säkert inte bra ut alls ut men det var fysiskt omöjligt att låta bli. Bäst var "The botten is nådd", "Alla vill till himmelen" och "Resten av ditt liv", alltså dem tre Timbuktulåtar jag kände till.

Kristian Anttila var inte så bra men den enda artist jag lyckades fota hyfsat.
 Kvällen avslutades sedan inne på dansbanan där det lirade något band som jag tyvärr inte vet vad dem hette. Men den stora behållningen där var inte själva bandet utan de fyra burlesquedamer som plötsligt intog scenen och strippade förföriskt till musiken. Det var exakt vad som behövdes för att väcka liv i en vid denna sena timme ganska matt festivalbesökare.

På det stora hela var det en riktigt lyckad tillställning. Tyrolen är ett fullständigt magiskt ställe och det var härligt att se hur hela småland verkade kammats på esteter som sedan dumpats på ett och samma ställe. Sällan har jag sett så många härliga människor på en och samma kväll.

Något popsnöre blir jag nog aldrig, men det var kul att låtsas för en kväll.

Klacksparken i parken får 5 (av 5) i betyg.

lördag 25 augusti 2012

Pistol Annies - Takin' Pills

Pistol Annies kör runt i en folkabuss och har det gött!



Hur snyggt får man sjunga egentligen?

torsdag 23 augusti 2012

Levi's - Go Forth

Har ni sett den här härliga Levi'sreklamen som snurrar nu? Jag tycker den är underbar, får en sån fin känsla av den.

Se bara!



Så där har ni månadens mest meningslösa inlägg, varsågoda!

söndag 19 augusti 2012

Taylor Swift - We Are Never Ever Getting Back Together

Taylor Swift, den omåttligt populära tjejen med den lite svajiga sångrösten, har i dagarna släppt en ny singel. Jag tycker det är en helt okej låt faktiskt. Jag ger den 4 av 5 i betyg!



Taylor Swift har ju trots sin ringa ålder raddat upp hits. Hennes musikstil är aningen för mycket pop för min smak men så klart har jag lyssnat mer på hennes skivor än vad jag själv kanske hade önskat. Men va fan jag gillar ju tjejen, inget att skämmas över väl. Jag tar istället tillfället i akt och knåpar ihop en topplista!.


1. "The Best Day"



2. "Mean"



3. "White Horse"



Vilka är era favoritswiftbitar?

fredag 17 augusti 2012

Zac Brown Band - Uncaged

Enda sedan succéalbumet The Foundation från 2008 har Zac Brown Band varit en av de friskaste fläktarna inom modern country. De lirar opretentiös och svängig country som är svår att inte falla för. Och deras nya platta Uncaged är verkligen inget undantag.

Låt inte det fula skivomslaget lura er.

Öppningsnumret "Jump Right In" bjuder på det här karaktäristiska glada tonerna. Det gör även "The Wind" som är sommarens stora countryhit i min mening. Det är baktakt och gitarrsolon i ett rasande tempo och det är härligt att lyssna på.

En annan låt som bjuder på baktakt är "The Island Song" som är en personlig favorit. Det är en reaggeinfluerad visa som beskriver det sköna livet i karibien.

Walking with the beach to my left, sea to my right and I'mma get faded at the Tiki bar tonight. Then I'mma roll one up. Like my name is Bob. Yeah I'm gonna party like I'm a Jamaican.
Det är mycket lättsamma toner på Uncaged men här finns också lugnare och lite mer allvarsamma låtar. "Goodbye In Her Eyes" är en av dem, "Sweet Annie" en annan. De är helt okej men kanske något intentsägande. Bättre är då "Lance's Song" och finfina "Day That I Die" som liras ihop med duktiga folkrockaren Amos Lee. Zac Brown har ju också en sammetslen röst som gör sig väldigt bra i de här lite lugnare bitarna.

Zac Brown Band har genom åren skapat sig ett unikt uttryck och är absolut ett av de bättre countrybanden därute. Gillar du deras tidigare plattor kommer du också gilla Uncaged.

Betyg: 4 (av 5)

måndag 13 augusti 2012

Uppdatering om sommaren, hösten, östergötland och meningen med livet (kanske inte det sista).

Sommaren går så sakteligen mot sitt slut. Jag är rätt så färdig med den tror jag. Nu längtar jag mest efter de här krispiga höstvindarna som daskar en om kinderna.

I ett sista ryck att ändå avnjuta sommardagarna är jag hemma en sväng i mina fäders fotspår. Här på östgötaslätten är det väldigt opretentiöst att semestra. Jag tänker inte hitta på något avancerat, mest dricka kaffe och så. Det blir också en trip till IKEA och kanske en tur på stan.

Den här låten får jag härlig höstkänsla av. Matraca Berg som sjunger är för övrigt en mycket kompetent musiker som skrivit låtar till flera andra artister och även spelat in lite själv. Googla runt lite på henne vettja. Lyssna också på hennes platta från i fjol med samma namn som låten.



måndag 6 augusti 2012

Darin

Jag råkade snubbla över en repris av förra veckans Allsång på Skansen idag. Darin, den gamle duvungen från idol var där och jag blev mäkta imponerad. Det är ju inte min musikstil direkt men en bra artist är en bra artist herregud. Han var väl också säsongens hittils enda gäst som lyckats ta sig igenom en allsång utan att fumla runt med ett texthäfte i nypan. Storartat!

Lyssa på hans senaste låt "Nobody Knows" på Spotify eller kolla allsångsuppträdandet här nedan.

lördag 4 augusti 2012

Joey + Rory - His and Hers


Rory med gitarren. Joey där bakom.
De äkta makarna Joey och Rory har i dagarna släppt sin tredje platta, fjärde om man räknar med fjolårets rara julskiva.

De har ju sedan debuten för fyra år sedan gjort en grej av att vara så gemytliga som det bara går. De bor på någon slags bondgård ute i bushen i amerika och lever ett riktigt myspysfamiljeliv vad det verkar. Det är i alla fall den livsstilen de vill promota, många av deras låtar är också små moralkakor som kan vara rätt så svårtuggade för oss svenskar.

Nya plattan är väl inte heller något undantag, Rory sjunger till exempel om fördelarna med barnaga på "A Bible and a Belt". En fin visa visst men svår att ta in rent textmässigt.

Rory har fått mycket utrymme på nya plattan och sjunger ungefär hälften av låtarna. Det uppskattas för han har verkligen en väldigt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger bland annat "Teaching Me How To Love You" och "Your Man Loves You Honey". Två lugna låtar som puttrar på utan at riktigt beröra kanske men vackert är det.

Starkare är det då i öppningsnumret "Josephine", en låt som sjungs som ett brev från en soldat hem till sin fru "Josephine". Visst är det überamerikanskt och äckligt men jag älskar verkligen den här låten, hur den smattrar på med banjo och gitarr och hur man riktigt hör nerven i Rorys röst när han sjunger om hur han skjutit någon liten pöjk inte äldre än hans egen son där hemma.

"You know I killed a union boy last week bet he wasn't 14, he looked just like our son forgive me for what I've done Josephine"
Mäktigt.

Betydligt gladare är det på "Someday When I Grow Up", en sång om att ta sig i kragen och växa upp. Eller inte.

Joey gör också fina sångnummer. Allra läckrast är "When I'm Gone", satans vackert.

Jag gillar faktiskt det mesta med Joey + Rorys tredje platta. Varenda låt är musikalisk perfektion. Ibland får man hålla för öronen när det blir lite väl tramsigt men det är ju också deras grej så låt gå.

Bäst: "Josephine", "When I'm Gone"

Betyg: 4 (av 5)

(Ska ni förresten leta upp albumet på Spotify får ni sök på Joey+Rory i ett ord, annars hamnar ni bara bland deras gamla plattor.)

måndag 30 juli 2012

Stockholm Music & Arts

Till helgen som kommer är det något slags musik- och konstjippo på Skeppsholmen i Stockholm. Det hela går under benämningen Stockholm Music & Arts. Jag tycker det låter heltrevligt.

Artister som Björk, Emmylou Harris, Patti Smith, Laleh och Frida Hyvönen lirar under helgens lopp. Dessutom kommer Buffy Sainte-Marie dit, henne hade jag inte hört talas om innan vilket jag väl bör skämmas lite åt. Hon är i alla fall indian, vilket ju är helfestligt bara det! Dessutom spelar hon härlig folkrock och har så gjort sedan tidernas begynnelse, hon är 71 år gammal. Gör det enkelt för er och lyssna på någon av hennes best of-plattor på Spotify.

Jag jobbar lite väl tätt inpå helgen och bor inte direkt nästgårds till Stockholm så jag missar nog det hela men bor ni där i trakterna tycker jag absolut ni ska unna er ett besök.

Läs mer om festivalen här.

fredag 27 juli 2012

sorry

Ursäkta mig verkligen för dåligt bloggande, man kan ju tro att det är något slags veckomagasin jag bedriver, typ svensk damtidning eller så. Det gör jag alltså inte, utan detta ska likna en blogg. En blogg som jag försöker krafsa ner några rader i åtminstone ett par gånger i veckan. Men jag har drabbats av någon slags skrivkramp, kan inte för mitt liv komma på något vettigt att skriva om. Och då låter jag hellre bli. Jag hoppas bara inte att ni läsare, alla tio av er, börjar droppa av och inte längre intressera er för min fina countryblogg. 

Till mitt försvar har det ju också varit varmt som i helvetet sista tiden och då kan man ju inte sitta inne och glöta framför datan. Idag till exempel var jag i Halmstad och stekte.

Varför titta ut över havet när man kan glo på en sanddyna?
Vi säger så så länge!

fredag 20 juli 2012

Fredagsmys med Zac Brown Band

Det här måste väl vara sommarens frejdigaste låt! Videon är ju också relativt underbar.



Låten är första singeln från deras nya platta Uncaged som finns ute i etern as we speak. In på Spotify med er och lyssna på den!

måndag 16 juli 2012

Ont i foten!

I helgen var jag i Varberg och sprang ett motionslopp. Det var trevligt på alla sätt och vis. Vem gillar inte krampkänningar i låren, blodsmak i munnen, värmeslag och svett i ögonen?!

Som en liten bonus lyckades jag också stuka foten eller nåt så nu är jag lite halt. Verkligen tråkigt att jag nu inte kan träna på ett par dar, tvingas ligga i soffan och titta på Tour de France och Real Housewives of Beverly Hills hela dagarna. Verkligen jättetråkigt.




torsdag 12 juli 2012

Sinding Sessions med Anna Ternheim

Ni missade väl inte kvällens premiär av Sinding Sessions? Ingen fara, jag missade den också. Men nu har jag sett den på svt play och där ligger väl programmet kvar ett tag kan man tänka sig.

PSL: Sinding Sessions är alltså ett tv-program med den här skåningen Per Sinding-Larsen och utspelar sig i Benny Anderssons glassiga studio i hjärtat av Stockholm, typ Skeppsholmen. Där inne såsar Per runt med en artist för dagen och så pratar de lite och så spelas det lite låtar och allt är så himla gemytligt. Det hela är våldsamt pretentiöst.

Idag var det Anna Ternheim som stod i studion. Hon är ju också pretentös så det förslår men ju också en sjukt kompetent musiker. Hon lirade fyra låtar från senaste plattan The Night Visitor. Om ni legat i koma eller dylikt kanske ni har missat den. Jag utnämnde den i alla fall till fjolårets bästa platta och den är verkligen alla tiders.

Bla bla bla...
Länk till Sinding Sessions hemsida där ni också hittar programmet i sin helhet.

Mycket nöje!

måndag 9 juli 2012

Have You Met Lera Lynn?

Det är namnet på Lera Lynns debutplatta. Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag snubblade över en recension i DN.

Nu har det gått ett par dagar sedan dess och jag har fullstänigt grottat ner mig i hennes sköna americana/folk-debutplatta. Man hörde på första stroferna på öppningsspåret "Whiskey" att den här tjejen har något visst. Hon släpar sig fram mellan svajiga gitarrer och förtrollande melodier på ett sätt som imponerar, man skulle tro att hon skrotat runt i branchen i fyrtio år minst.

De lugna låtarna är fina överlag. I synnerhet det lilla mästerverket "Bobby, Baby" som är en mörk historia i klassisk countrymanér, det sups och folk är döda och eländiga och så vidare.

Betydligt lättsammare är det då på "Happy Ever After", en charmig liten visa på blott 2.34 minuter. På ett par låtar är det lite rockigare tag som gäller. "Gasoline" är en sådan och också en av plattans bättre spår.

Lera Lynn behärskar uppenbarligen både de lugnare och de mer hetsiga låtarna och det känns som att hon är en rätt så kompetent artist på alla sätt och vis. På ett par låtar är det lite väl segt tempo men överlag är det en debut som ger mersmak.

Betyg: 4 (av 5)

Hur fräsig får man se ut egentligen?

lördag 7 juli 2012

Phil Vassar - Good Ol' Days

Efter mitt förra inlägg där ju Phil Vassar florerade i sin "American Child"-video, hittade pappa en annan video av Phil. Och den är ju relativt underbar, titta bara på luftgitarrsolot 2.35 in i låten, världsklass!

onsdag 4 juli 2012

3 x amerika på nationaldagen

Amerikaner är världsmästare på att göra patriotiska låtar. Så klart blir det äckligt för alla utomstående att lyssna på. Men på den fjärde juli får man ju tvinga i sig lite sånt här.

söndag 1 juli 2012

söndagstipset

Jag skulle i all enkelhet vilja tipsa er om en bra platta. Det handlar om coveralbumet The Chain av Deana Carter. Albumet släpptes för ett par år sedan och inehåller ett gäng klassiska låtar från både country- och pop/rockvärlden.


Det hela skulle så klart kunna bli hur tråkigt som helst. Men det blir det inte! Deana Carter lyckas med sin fina röst och ett gäng gästartister som Willie Nelson ("On The Road Again"), Shooter Jennings ("Good Hearted Woman")  och Kris Kristofferson ("Help Me Make It Through The Night") blåsa nytt liv i alla dessa gamla hits.

Gör er själva en tjänst och susa in på Spotify och leta upp The Chain. Bästa spår är "The Weight", ovan nämnda "Help Me Make It Through The Night" och "Love Is Like A Butterfly" med allas vår favoritbyst Dolly Parton.

fredag 29 juni 2012

Mindy Smith - Closer

40(!)-åringen från Long Island, New York släppte i dagarna sitt fjärde album. Det heter kort och gott Mindy Smith. Jag har inte lyssnat något vidare på henne men har alltid gillat hennes röst. Att hon var fyrtio bast kom som en smärre chock, hon ser ju ut som en liten tösabit.

Första singeln heter i alla fall "Closer" och den kommer här. Jag gillart, speciellt det lilla riffet som kommer och går genom hela låten.



Snart kommer en recension på hela plattan.

tisdag 26 juni 2012

Louise Hoffsten live i Virserumskyrkan

Varje år bedriver Virserum nån slags musikfest under en vecka i juni. Det brukar vara någon lite större artist och så en uppsjö av relativt ointressanta okända artister. Förra året var Peter Jöback det stora dragplåstret och för ett par år sedan lirade Lill-babs i den lille byn.

Igår stod Louise Hoffsten på programmet. Hon är ju inte särskilt country men jag gillar henne ändå. Och jag gillar henne ännu mer efter gårdagens fantastiska konsert. Louise lirade med musikerna Tomas Hallonsten (gitarr, piano, trumpet) och Kristian Lind (bas, basfiol) och de ska också ha kredd för den fina konserten.

Det hela drog igång med "I'll Get By", ett spår från nya plattan. Det är verkligen en bra låt och Louise har ju också en förmåga att verka mena vad hon sjunger eller så är hon bara en skicklig teaterapa. Hon bjuder på ett par till låtar från nya plattan och man kan fort konstatera att det måste vara ett ganska bra album. Både titelspåret "Looking For Mr. God" och "Hey Mr. Hyde" är ju också alla tiders.

Louise hade en härligt opretentiös scenstil. Det var ingen ordning på någonting, hon kom in fel i verserna, tappade rösten (glömde bort att sjunga?) och det rådde ofta total förvirring mellan de tre musikanterna. Men det var ingen som skämdes över detta, showen gick vidare i fnittrig stämning och Louise yrade något om att hon komposterar sina misstag så att de blir till nya musikaliska storverk. Hon sjöng till och med en låt på temat, "Komposten". Jag tror att de hade rökt lite braja före konserten.

Trots allt flams glimrade det ibland till med lite seriösa låtar och det blev himla stämningsfullt i den lille kyrkan som framåt kvällningen också började bli rejält mörkerlagd på grund av det pissiga semestervädret utanför.

Tomas till vänster, Kristian till höger och Louise i mitten.
Vackast var de svenska låtarna som bland annat "Mycket mer och lite till" och "Så speciell". Den sistnämnda borde hon sjungit till sig sjäv för hon är verkligen unik i både personlighet och musikalitet, en svensk musikskatt som vi lantisar under en kulen timme i juni fick ta del av.

Tack för det Louise! Jag ger dig 5 (av 5) i betyg.

söndag 24 juni 2012

Rödstjärten

Igår skymtades en rödstjärt här utanför sommarstugan i smålandsskogarna. Jag har aldrig sett den arten förut och var mäkta imponerad av dess läckerhet.

Rödstjärten är orange om brynjan och lite om "stjärten" men att kalla den för just rödstjärt tycker jag är något missvisande (att fåglar dessutom ju inte har någon direkt stjärt utan snarare svans är ju också ett störigt missförstånd).

Stjärthanen har svart strupe och vitt pannband. Honan kör utan pannband och låter väl svetten rinna ner i ögonen helt enkelt när hon är ute och motionerar. Honan är dessutom betydligt dovare i färg och allmän utstrålning.

Födan består av insekter och larver, om det krisar riktigt kan de trycka i sig ett och annat bär men men helst inte.

Rödstjärten är 14 cm lång och heter på latin Phoenicurus phoenicurus.

Stjärthane i "rött". Bild snodd från artportalen.

fredag 22 juni 2012

Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.


Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

tisdag 19 juni 2012

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.
Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.
Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.


På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.
Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.
Avkomman Heidi till vänster.
Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!
I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.


Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).