fredag 23 juni 2017

Kerstin U-21 EM-bloggar! Slovakien - Sverige 3-0

Igår var det dags för U-21-pojkarnas sista gruppspelsmatch. På grund av två oavgjorda matcher hade de satt sig i något av en rävsax. För att gå vidare krävdes vinst, men också att polackerna daskade till engelsmännen. Inget av det inträffade så Sverige fick snällt tacka för sig.

Men låt oss ändå för protokollets skull dissekera matchen mot Slovakien så som bara en countrybloggare kan.

Slovakien öppnade starkt. Efter bara fem minuter satt en strut i svenska nätet och det var egentligen bara tur att inte fler bollar rullade in. För de helgula svenskarna hade ingen ordning på någonting, förutom sina välansade skägg, fina frisyrer och moderiktiga tatueringar.

En stund senare satte Slovaken tvåan. Efter halvtid hade Sverige sedan en bra period men några mål blev det inte. Istället satte Slovakien spiken i kistan en kvart från slutet. 3-0 slutade eländet och de forna Europamästarna var utslagna.

Men vem bryr sig om ett gäng överbetalda pöjkar? Låt oss istället blicka fram mot sommarens stora begivenhet, Fotbolls-EM i Nederländerna för människor med dubbla X-kromosomer. Så kallade damer.

På återseende!

Linus Wahlqvist

torsdag 22 juni 2017

Caroline Spence - Spades & Roses

Det har tagit mig ett tag att förstå storheten i Caroline Spences artisteri. Debutplattan från 2015 har jag snubblat över ett par gånger men aldrig ryckts med av. Men i och med nya plattan ställer även jag in mig i ledet.

Spades & Roses är en magisk liten sångstund någonstans mellan Holly Williams och Hanna Aldridge. Här ryms småstadsskildringar och visor om brustna hjärtan och några om marginellt lite mindre brustna hjärtan. Alltsamman bärs upp av Spences röst som är en gudagåva.

Jag citerar Neilson Hubbard, plattans producent, för jag kan inte säga det bättre själv, "Caroline writes from the heart of it... Sings from the gut of it".

Bäst: "All the Beds I've Made", "Softball", "You Don't Look so Good (Cocaine)"

Betyg: 4,5 (av 5)


tisdag 20 juni 2017

Justin Townes Earle live på KB i Malmö

För dryga tio år sedan släppte Justin Townes Earle sin debutplatta. Under åren har han bjudit på toppar och dalar både musikaliskt och privat. Sedan senaste vändan på rehab 2010 har han åtminstone hållit sig i skinnet på missbrukarfronten. Hans musik däremot har inte varit särskilt spännande i det sista. Nya plattan Kids in The Street är bara marginellt piggare än sömnpillret Absent Fathers från 2015.

Jag hade därför räknat kallt med en tillknäppt spelning på söndagskvällen. Men tji fick jag! Justin intog Kulturbolagets scen med ett glatt humör. Större delen av repertoaren bjöd så klart ändå på hans patenterat sega Americana. Men i kombination med uppsluppet mellansnack och dåliga skämt blev det ändå en ganska trivsam stund. En bit in i konserten fick jag dock lämna min plats på första raden då det hela hade gått något i stå. Det var dessutom hett som i helvetet i lokalen. Men det är ju knappast artistens fel att svensk ventilation fullständigt kollapsar så fort graderna tassar upp över 20-gradersstrecket. Han kunde dock tagit av sig den varma socionomkavajen. Överhuvudtaget så kunde han sett ut mindre som Karl-Bertil Jonson. Men har man knarkat sedan 12 års ålder kan det kanske vara svårt att hitta nya sätt att revoltera på.

Sista låtarna avnjöts på behaglig sittplats, där man även kunde passa på att lägga upp ett instagram, moroten till att hitta på saker sedan 2010.

Instagram @barabaraberra
Sammanfattningsvis en helt okej konsert, dock i längsta laget.

En liten eloge till förbandet Jesper Lindell också. Hans "Moving Slow" är faktiskt inte så pjåkig.


onsdag 14 juni 2017

Betty Who - "Mama Say"

Betty Who är amasonkvinnan från Australien som alldeles för länge flygit under radarn. Jag upptäckte henne förra veckan och tycker hon är det bästa som hänt popmusiken på länge. "Mama Say" är bästa låten men hela hennes aura utstrålar något visst. Nya albumet The Valley är fräsch popmusik för den moderna människan. Således egentligen ingenting för tönten som driver countryblogg, men jag gillar det ändå.



fredag 9 juni 2017

Hometown Marie - "Better Days"

Jag är djupt imponerad av människor här uppe i nord som väljer att satsa på countrymusik. Handen på hjärtat så är det ju inte jättemånga som förstår charmen med genren. Bara för ett par dagar sedan blev jag kraftfullt hånad i fikarummet över mitt countryintresse. Jag kontrade då med att jag var snubblande nära en psykos i full blom efter mitt besök på kreddiga Way Out West för några år sedan. Hemsk musik från flera scener samtidigt är inte bra för den mentala hälsan.

Nu till sak. Hometown Marie är ett av de här banden som mot alla odds valt att satsa på countryn. Stilen är åt det radiovänliga hållet. Även om det inte riktigt är min kopp av te så går det inte att ta miste på grabbarnas musikalitet och driv. Sångaren Oskar Östman bär upp låtarna med en guldstrupe av imponerande slag. Jag hade äran att avnjuta den från front row när delar av bandet värmde upp publiken inför Sam Outlaw förra våren i Storebro, och rösten håller även live.

Nya singeln heter "Better Days" och är som tidigare spår lättillgänglig country som låter uppfriskande osvenskt och kan absolut mäta sig med musiken från det stora landet i väst.

Lyssna på den på the world wide web!



onsdag 7 juni 2017

Cale Tyson - Careless Soul

Übercoola Cale Tyson har släppt ännu en countryplatta. Tydligen är det den första fullängdaren som lanseras till den amerikanska publiken, de brukar ju annars få vara först och kleta på saker med sina feta fingrar.

Careless Soul är precis som tidigare verk traditionell country med den där väldigt speciella rösten som låter som den ska brista ut i joddel vilken sekund som helst. Trots att jag tillhör den lilla skara människor som gillar sådana tilltag så har det här gått något överstyr. Men den gode Tyson har nog helt glömt bort hur man sjunger normalt efter ett par år av framgång med den lustiga sångstilen.

Plattan trummar på i baktakt och andra klassiska countryknep, ibland känns det snudd på som en karikatyr av genren. På sina håll blixtrar det dock till, som på dramatiska "High Lonesome Hill".

Helhetsintrycket förblir dock något av en snooze fest.

Betyg: 3 (av 5)

Trés elegant!

måndag 29 maj 2017

Matilda Augustine live på Kafé De Luxe

Efter en het och intensiv helg med dagsutflykt till Lammhult, trerätters med en uppsjö av alkoholhaltiga drycker och ett 6-milapass på cykeln så borde jag egentligen spenderat gårdagskvällen uppkopplad till en dialysmaskin. Men man lever bara en gång! Så det blev en öl framför utescenen på Deluxe istället.

Där hade Matilda Augustine checkat in för att bjuda på musik. Matilda har förutom ett fräsigt efternamn också en hyfsad låtskrivarförmåga och en ganska trevlig röst att lyssna på. Stilen är åt det svenska och lite molokna hållet, alltså inte särskilt showigt. Personligen är jag inget jättefan av just den sirliga svenska popen men det var ändå något charmigt över hela Augustines persona. Med simpelt gitarrkomp och kort mellansnack rev hon av den ena visan efter den andra, ett par av dem rätt så fina.

Det hela var fort över men det var för ovanlighetens skulle inte en helt bortkastad halvtimme som annars ofta är fallet på de obskyra söndagsspelningarna på Kafé De Luxe.

Bäst: "Jag vill nog att du ska hata mig", "Om du fick mig"

Sämst: Den utomordentligt långsamma bartendern som gjorde att jag tvingades se halva konserten från kön i baren.

Matilda Augustine finns på Spotify! Senaste EP:n ligger dock ute under det ofrivilliga artistnamnet I ditt vardagsrum (det blev en miss i kommunikationen med spotify).

Myspys deluxe!


söndag 28 maj 2017

Liz Rose - Swimming Alone

Det har blivit något av en trend inom countryn för låtskrivare att ge ut egen musik. Senast i ordningen har vi Liz Rose, en medelålders Texan med en alldeles ljuvlig känsla för lyrik och melodi.

Hon är mest känd som låtskrivare åt Taylor Swift när hennes karriär tog fart. Men hon har också skrivit låtar åt mer mogna förmågor som Little Big Town, Eli Young Band och Jewel (personlig favorit!).

Hennes egna musik är dock långt ifrån den glättiga kommersiella. På Swimming Alone går tongångarna mer åt det hemtrevliga; det känns som man är kompis med Liz Rose efter man lyssnat igenom de tio spåren. Tydligen tycker hon själv inte hon är mycket av en sångerska men det är just den avslappnade sköra rösten som gör det här albumet så satans mysigt.

Utan att jag riktigt vet varför så gillar jag detta starkt!

Bästa spår: "Grocery Money", "My Apology", "Letters From Prison"

Betyg: 4 (av 5)

Gulligt värre!

lördag 27 maj 2017

Spotifylista: maj

För att förbättra den dåliga bloggfrekven kommer här månadens spotifylista! Mycket nöje!

Länk här.

Från gårdagens trevliga utflykt med föräldrarna/finansiärerna.

fredag 19 maj 2017

The Mulligan Brothers live på Hotell Hulingen

Hotell Hulingen, det musikinspirerade haket mitt i Hultsfred har blommat upp till en riktig partyoas. Hit kommer människor lång- och kortväga för att äta, supa och lyssna på musik. Livets tre små läckerheter.

Igår var det country på Hulingeagendan och min goda vän Marcus från Smålands Country Club bjöd in till både gratis mat och konsert. Jag och Frida släppte allt vad vi höll på med och kastade oss i bilen så fort vi hörde ordet gratis.

The Mulligan Brothers kommer från Mobile, Alabama och lirar smakfull bluegrass med inslag av folk, americana och lite allt möjligt. Vanligtvis består de av fyra musikanter men igår var de bara tre. Oklart varför. De tre som var kvar bjöd dock på en gedigen samling låtar, faktiskt kändes det som det aldrig skulle ta slut. Hela sällskapet var eniga om att showen var cirka 45 minuter för lång. Synd det för musiken var det annars inget fel på. "Cecilia" och "Lay Here" till exempel är ungefär så bra som modern bluegrass någonsin blir. Det var dock ett långt parti mitt i konserten där låt efter låt lät likadant. Förutom den fadäsen var The Mulligan Brothers en fröjd att bevittna.

Före huvudnumret överraskades vi av ett kompetent förband. Los Angeles-baserade Jim and Sam rev av 5-6 nummer som verkligen gav mersmak. Med blott en gitarr, aggressivt fotstampande och en lustig mick bjöd de på riktigt god stämning. Vilket var imponerande med tanke på at de var mitt uppe i kamikazeuppdraget att spela ett gig varje dag under ett år.

På det stora hela en alldeles förträfflig afton i goda vänners lag som dessutom guldkantades av tropisk värme.

Instagram @barabaraberra

onsdag 17 maj 2017

Benjamin Ingrosso - "Do You Think About Me"

Har ni hört Benjamin Ingrossos senaste låt? Förmodligen inte eftersom det kanske anses lite okreddigt. Jag tycker i alla fall den är fantastisk!


söndag 14 maj 2017

Eurovision Song Contest 2017

Igår var det schlagerfezt för hela tjocka slanten. Jag missade första delfinalen och såg med viss skepticism på den andra. Det finns verkligen mycket dålig musik där ute. Men också ett knippe riktigt bra låtar. Låt oss i en positiv anda fokusera på dem!

UNGERN Joci Pápai - Origo (8)
Det har blivit lite av en trend att sjunga på sitt modersmål. Jag gillar det och jag gillar Joci Pápais klagosång på sirlig ungerska. Rapen hade man dock klarat sig utan.

MOLDAVIEN Sunstroke Projekt - "Hey Mamma" (3)
Lilla Moldavien överraskade med en riktig partydänga till schlager. Den stora behållningen var den ettriga saxofonen men Sunstroke Projekt hade också den goda smaken att förstå att musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik!

PORTUGAL Salvador Sobral - "Amar Pelos Dois" (1)
Årets vinnare gillades även av undertecknad. Trots uppenbar avsaknad av det mesta hade det här numret något som hela Europa verkar längtat efter.

AUSTRALIEN Isaiah - "Don't Come Easy" (9)
Det har varit mycket snack om Isaiahs enorma ögonbryn. Men låt oss istället diskutera hans groteska fötter, som var lika långa som han var hög. Det såg ju inte klokt ut! Rent musikaliskt var det snudd på störigt perfekt.

RUMÄNIEN Ilinca feat. Alex Florea - "Yodel It" (7)
Det här är det underbaraste jag hört någonsin.

BELGIEN Blanche - "City Lights" (4)
Även om jag är ett stort fan av glad och otvungen schlager så var det svårt att värja sig för fenomenet Blanche. Med utstrålning som en IVA-patient bjöd hon på tävlingens kanske bästa låt.

SVERIGE Robin Bengtsson - "I Can't Go On" (5)
Sympatiske Robin gjorde ingen besviken i finalen, det var freaking beautiful. Det var också freaking uppfriskande med ett show- och dansnummer bland alla freaking solonummer.

BULGARIEN Kristian Kostov - "Beautiful Mess" (2)
Bulgarien har seglat upp som en riktig schlagernation. Förra årets "If Love Was A Crime" av Poli Genova var en vinnare i min bok. Årets bidrag är något mer dämpat men kvaliteten är den samma.

Lustigkurren från Portugal vann alltså hela tjotaballongen. Ännu en anledning att få möta våren i Lissabon!

Cool, coolare, Robin Bengtsson.

torsdag 11 maj 2017

Hannah Aldridge - Gold Rush

Hannah Aldridge har gjort som många andra, tagit sitt pick och pack och flyttat till Nashville (vilket man verkligen kan förstå när alternativet var att bo kvar i Alabama). Men till skillnad från större delen av countrypatrasket har hon lyckats behålla ett eget uttryck och dessutom valt en betydligt rockigare väg än gemene man. Men har man något val när man välsignats med en sådan pipa?

Hon sjunger alltså skjortan av varenda spår på Gold Rush. Jag tycker det röstmässigt finns tydliga likheter med Elin Ruth Sigvardsson som har Sveriges bästa röst (och för övrigt är aktuell med ny musik på svenska).

Förutom rösten är det också en gedigen låtskatt den gode Aldridge bjuder på, med en skön blandning av ballader och mer riviga hits. Allt kryddas med ångande elgitarrer och ett träffsäkert americanauttryck.

Bästa spår: "Dark Hearted Woman", "Burning Down Birmingham", "No Heart Left Behind"

Betyg: 4,5 (av 5)

 

måndag 8 maj 2017

Silverdrive 35 - "Those Days"

Hatten av till alla svenskar som krånglar till sitt liv med att satsa på country!

Grabbarna i Silverdrive 35 är två av dem. "Those Days" är deras andra singel och bjuder precis som föregångaren på schvungig country med ovanlig mycket klös för att komma från strama skandinaver.

Ta er en lyssning på Spotify eller kika på den här lilla videon.

söndag 7 maj 2017

Angaleena Presley - Wrangled

Det är lite synd att Angaleena Presleys andra soloplatta pryds av ett så töntigt skivomslag. För den forne Pistol Annies-medlemmen bjuder faktiskt på en gedigen samling countrybitar.

Soundet är behagligt långsamt, det är som att man först spelade in plattan i en takt och sen i efterhand vred på någon ratt i kontrollrummet som i ett bräde gjorde alla låtar lite långsammare. Otippat nog faller det väl ut. För Wrangled är det perfekta soundtracket när man behöver något lugnande efter ett hårt dagsverk, och är ju ett billigare alternativ än till exempel Sobril eller vin.

Jag gillar "Bless My Heart" allra bäst men de flesta spår på Wrangled har något visst över sig.

Betyg: 4 (av 5)


fredag 5 maj 2017

Uppdaterat status




Världens sämsta bloggare här. Jag har i veckan återgått till arbetslivet på lasarettet. Omställningen från de fridfulla dagarna på äldreboendet i Lofoten har varit brutal. All min energi har därför gått till att motstå frestelsen att hänga mig i sköljen. Nu har dock den värsta chocken lagt sig och jag tror att jag är redo att åter koppla in autopiloten måndag morgon. Ni kan därför räkna med en något högre inläggsfrekvens på er favoritblogg framöver.

Trevlig helg!

onsdag 26 april 2017

Jills veranda säsong 3

Med skräckblandad förtjusning mottog jag i morse nyheten att Jills veranda återkommer för en tredje säsong.

Idag släpptes också gästlistan (vilket egentligen var själva nyheten) som bjuder på en del intressanta namn. Maxida Märak till exempel. Samen som kombinerar renskötsel, aktivism, musik och lite allt möjligt mellan himmel och jord. Hon har dessutom i och med megaunderskattade plattan Mountain Songs and Other Stories visat sig ha en känsla för Bluegrass.

I övrigt kan vi hälsa Lisa Nilsson, Mia Skäringer, Dregen, Ana Diaz och Erik Lundin välkomna till den patologiskt stela stämningen på Jills veranda.

Jag ser med sund försiktighet fram emot säsong 3. Premiär i november.

Jills verandapatenterad osynkad sinnesstämning.

fredag 21 april 2017

Sam Outlaw - Tenderheart

Sam Outlaw gick från hyfsat framgångsrik reklamare till countrystjärna på bara några år. Debutplattan Angeleno från 2015 hyllades av alla som hade den god smaken att ge den en lyssning. Själv hade jag upptäckt talangen långt före dess. Men min fantastiska förmåga att hitta talanger kan vi ta en annan gång, nu ska vi diskutera uppföljaren Tenderheart.

Musikstilen är i stort den samma. Sam trallar på om lite allt möjligt. Han har en förmåga att balansera på den lilla strana som finns mellan countryns pretentiösa allvar och fjöntiga glättighet. Plattan saknar dock uppenbara hits och lider möjligen av ett något lågt tempo, men ingen människa med ett normalt känsloregister kan förneka Sams förmåga att leverera en text. Det är också uppfriskande med countryartister som inte låtsas som att de lever på en ranch och kör pick up truck i solnedgången.

Trots att det är svårt att välja ut favoritspår är ändå Tenderheart något av en pärla. Den tickar på i ett behagligt tempo med extremt hög lägstanivå. Framförallt är Sam en äkta countryartist i det avseende att han inte låtsas vara en cowboy. Låtar som "Diamond Ring" och "Say It To Me" är så långt från machocountry man kan komma och det är en himla bra sak.

Betyg: 4,5 (av 5)

Amerikas bäst klädda man.

fredag 14 april 2017

Glad påsk!

Idag åker jag till Portugal, därför kommer bloggen ligga nere cirka en vecka. Under tiden kan ni roa er med att lyssna på den senaste spotifylistan signerad undertecknad. Länk här.

Instagram @barabaraberra

onsdag 12 april 2017

Pieta Brown - Postcards

Kvinnan med det besynnerliga förnamnet har levt och verkat inom den amerikanska folkmusiken sedan tidernas begynnelse. Inte riktigt men i vart fall hann hon släppa hela sju fullängdare och tre EP:s innan den här sopiga bloggaren tog notis.

Men bättre sent än aldrig för jag har verkligen fallit pladask för Pieta och hennes senaste verk Postcards. Det var det sagolikt vackra skivomslaget som lockade in mig. Ett par minuter in i plattan kunde jag dock konstatera att jag också gillar hennes musik.

Det är ett stilla album, bara en av låtarna bjuder på trummor till exempel. Men samtliga spår bjuder på ljuva toner med precis det där rätta släpet i rösten som jag är så svag för.

Bästa spår: "Stopped My Horse" (med Carrie Rodriguez)

Betyg: 4 (av 5)

Fint.

söndag 9 april 2017

Andrew Combs - Canyons of My Mind

Mannen med den lite sliskiga utstrålningen släppte i dagarna sin tredje platta. Hela redaktionen har väntat på detta som om det vore julafton.

Andrew Combs seglade upp som en megafavorit för två år sedan i och med hans gudabenådade andra platta All These Dreams. En platta som senare korades till årets bästa på den här semiseriösa countrybloggen.

Canyons of My Mind är inte lika lätt att tycka om. Här har den gode Andrew petet in mörkare toner och ibland tenderar det till något så otrevligt som rockmusik. Man saknar de mer trallvänliga melodierna som föregångaren bjöd på. Som väl är finns här ändå ett par fina bitar som "Dirty Rain", "Lauralee", "Rose Colored Blues" och "What It Means To You" som räddar upp situationen något.

Helhetsintrycket är ändå att föregångaren är bättre på samtliga punkter. Så kan det gå när man gör sig själv otjänsten att släppa ett så satans bra album redan på andra försöket.

Betyg: 3 (av 5)


måndag 3 april 2017

Slutrapport

Sista veckan i Lofoten blev något av en snöfest. Det snöade konstant dag och natt. Det snöade så mycket att det inte gick att åka skidor, har ni någonsin hört något så dumt?

Bristen på skidåkning frigjorde mycket dötid på programmet, sista dagarna i Lofoten blev därför föga intressanta. Jag jobbade dessutom flera kvällspass på raken vilket i princip är det värsta jag vet. Hatten av till alla människor som finner mening i den tid då man fortfarande har dagsverket framför sig.

I övrigt kan vi konstatera att Lofoten är ännu vackrare på vinterhalvåret än på sommaren. Då får man norrsken, snö och nästan inga störiga turister. På sommaren kan man förvisso gå på toppturer men är man inte av arten norsk bergsget så kommer man ändå aldrig riktigt förstå tjusningen med den hobbyn. En nordnorsk sommar är dessutom bara marginellt varmare än en nordnorsk vinter.

Det mest spännande med Norge är dock inte den storslagna naturen eller det karga klimatet. Det är att små byar som Svolvær med cirka 5000 invånare är ett fullt levande samhälle med skolor, vårdcentraler, tandläkare, butiker, infrastruktur (världens minsta flygplats!) och så vidare. Allting finns trots att det ju knappt bor någon här! Det är kanske så Norge blivit det lyckligaste landet. Sedan att hela landet i princip är ett gäng Sverigedemokrater förklädda i gulliga lusekoftor är en annan femma. Ni skulle bara veta hur mycket rasistiska kommentarer som sipprat ut ur de tillsynes mest väna av människor.

I fredags lämnade jag i alla fall det lyckliga men moraliskt tvivelaktiga landet. Resan startade redan klockan 04.30 med taxi ut till flygplatsen där flyget sedan tog av 05.30. Via Stokmarknes, Bodø och Oslo landade jag tillslut i Arlanda där välkomstparaden (mamma och pappa) radat upp sig.

Slutet gott, allting gott. Nu blir det fri lek till arbetslusten återfinner sig.

Ha det på badet!


onsdag 29 mars 2017

RaeLynn - Wildhorse

RaeLynn, den störigt unga (född 94) artisten från Texas, är aktuell med sin första fullängdare. Hon slog igenom via amerikanska The Voice 2012 och har sedan dess släppt trallvänliga singlarna "Boyfriend" och "God Made Girls". Största succén hittills är dock überfina "Love Triangle" som också finns med på nya plattan.

Soundet är klassiskt kommersiell country men jag anar ändå en kvalité här som annars ofta saknas i genren. Det är något i rösten tror jag skapar den illusionen, för själva musiken är egentligen tämligen medioker. Men den där rösten lyfter låtar som "The Apple", "Young"  och "Insecure" till ovanligt vass popcountry.

Klart bäst är fortfarande "Love Triangle" och man hade kunnat hopppats på ett par spår till i den kalibern. Ändå den mest inspirerade debuten i genren sedan Kacey Musgraves slog igenom 2013.

Betyg: 3,5 (av 5)

Snubblande nära poängavdrag för fånigt skivomslag.

måndag 27 mars 2017

Ukerapport – VM i skreifiske-special!

Denna vecka ägnar vi hela rapporten åt helgens stora begivenhet, VM i skreifiske.

VM i skreifiske är en årlig tradition här i Svolvær och är helt enkelt världsmästerskapen i att fånga så mycket eller så stor skrei som det bara går under loppet av ett par timmar.

Ka är då en skrei? Skrei är en vältränad torsk. Den växer upp långt norr på jordklotet i Barents hav och varje år kring den här tiden får den könsmogna torsken för sig att den ska till Lofoten och yngla av sig. Under resans gång bygger fisken muskler och blir enorm. Största skreien som håvades in i helgen vägde 23,8 kilo.

Men helgen kantas inte bara utav fiske, utan även av party från tidig förmiddag. Varje pub, restaurang och hotell fylls av glada dagdrickare. Vid kajen där fångsten lassades in hade man byggt upp ett partytält där flertalet av besökarna redan kring lunchtid var i sämre form än skreien som filéades bara några meter bort. Jag och min finska kollega gjorde vårt bästa för att hålla jämna steg men det finns ju gränser för hur många Lofotpils man kan klämma på ett par timmar.

Det verkar däremot inte finnas några gränser för hur roligt norrmän tycker det är att prata svenska så fort de förstår att de har en svensk framför sig. Inte börjar väl vi prata norska när vi träffar människor från vårt efterblivna grannland? Runt halvåtta var jag så less på det att jag lämnade tältet. Då hade jag också rättats av damen som sålde vaffelkakor, vilket blev droppen som fyllde bägarn. Jag bad om en våffla och möttes av en lång tystnad och tillslut i besvärat tonläge ”du menar en vaffel?”. För i helvete våffeldamen, du säljer en produkt vid ditt stånd! Det lilla scenariot är så talande för hur den norska hjärnan (mal)fungerar.

På fredag åker jag hem, inte en dag för tidigt. Men först lite bilder!


Den här fiskaren verkar ha samma inställning till arbete som undertecknad.

För blott 500 NOK kunde man flyga helikopter till ön Skrova. Men för samma peng fick man sex öl, de flesta hade sina prioriteringar i ordning.


Vinnarfisken till höger! Grattis till dig!

Torsktungor på pinne! 

Näststörsta skreien.


Varning för stark bild.

söndag 19 mars 2017

Courtney Marie Andrews live på Folk å rock i Malmö

I fredags spelade min nya countryidol Courtney Marie Andrews på Folk å rock i Malmö. Jag skulle egentligen varit där men i ett tillfälligt förvirringstillstånd förlängde jag mitt kontrakt på Lofoten, här skulle jag vilja flika in en sån emoji som tar sig för pannan.

Men min gode vän Mark var på plats så jag länkar helt enkelt till hans recension. Mycket nöje!


lördag 18 mars 2017

Lindi Ortega - Til The Goin' Gets Gone

Nu är Lindi Ortegas EP här. Ynka fyra spår bjuder hon på, i futtigaste laget kan jag tycka. Dessutom är en av låtarna en cover av Townes Van Zandts "Waiting 'Round to Die".

Covern är fin men inte extraordinär på något vis. Övriga spår är så klart mer spännande i egenskap av orginallåtar men det är egentligen bara titelspåret som är bra. "Final Bow" är rent dålig och kanske det segaste som någonsin passerat på mitt spotifykonto.

Nähedu Lindi! Det blir bakläxa på den här EP:n. Kom tillbaka när du har minst tio orginallåtar med bett i.


fredag 17 mars 2017

Ukerapport

Jag har drabbats av stora Norgedepressionen. Det är framförallt vädret som är orsaken. Det har regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat och regnat och snöat K-O-N-S-T-A-N-T i tre dagar. Man kommer inte utanför dörren förrän man är blöt genom alla lager med kläder och alla lager med hud.

Jag har ändå försökt hålla fanan högt, "roat" mig på alla sätt jag kan i slasket. I onsdags tog jag till exempel bussen till Leknes. Leknes är kanske den mest oinspirerade by man kan vistas i, till exempel fick jag betala tio norska kronor för en påtår på Frk. Lillemor Café. Jag hade bra lust att slänga tian i ansiktet på Lillemor men behärskade mig. Kaffet var dessutom det godaste jag smakat i Lofoten.

I Leknes var det regn, snö och hagel. Jag hade lånat ett paraply från huset där jag bor, det vände sig ut och in av blåsten och gick av på två ställen. Efter paraplyfadäsen gick runt lite på Lofotsenteret, cirka sju varv, innan jag tog bussen hem igen. Vilken fullträff av en dag!

Idag gick jag till skidspåren, åkte 500 meter i den blötaste blötsnö som någonsin skådats (jag kunde lika gärna spänt på mig skidorna i badhuset), sedan gick jag hem igen. Jag har blivit något av en expert på att ha ihjäl tid. Till exempel såg jag hela första säsongen av One Day At A Time på Netflix på två dagar, det var underbart tidsfördriv, se den!

I övrigt kan vi konstatera att åtminstone jobbet är harmoniskt, min största utmaning är att hitta den perfekta jobbyxan. Det är verkligen inte en enkel match eftersom byxorna även inom samma storlek skiljer mycket i längd. Jag har spenderat ett par pass i så korta byxor att till och med dementa norrmän (som inte ens vet hur man tar på sig en byxa) hånat mig.

Nu blir det helgjobb och sen säger det förhoppningsvis svisch och jag är hemma igen. Jag räknar med välkomstparad på Arlanda.

Ha det!

En riktig skidåkare drar sina egna spår.

onsdag 15 mars 2017

Sunny Sweeney - Trophy

40-åringen från Houston släppte i dagarna sin fjärde platta. Trots att hon är något av en late bloomer är hon en av de friskaste vindarna i branchen.

Musikstilen på Trophy är precis som på tidigare verk, klassisk country med det där typiska twangdrivet som blivit något av hennes signum. Allra bäst kommer det fram på upptempospåren, som "Better Bad Idea" och framförallt "Pills" som är plattans pärla. 

I övrigt tuggar det hela på i ett mestadels lugnt tempo. Men den mer dämpade Sweeney går inte heller av för hackor, "Unsaid" och "Bottle By My Bad" är i klass med Miranda Lamberts allra vackraste ballader. 

Trophy är med beröm godkänt.

Betyg: 4 (av 5)


tisdag 14 mars 2017

Benjamin Ingrosso - "Good Lovin'"

Jag älskar den här låten mer än vad som är socialt accepterat. Tur för mig då att jag har så få läsare att detta kommer passera förbi obemärkt.


söndag 12 mars 2017

Melodifestivalen 2017: final

Välkomna till världens längsta finalresumé. Nu kööör vi!

Igår var det alltså schlagerfinal i nationalarenan Friands Arena. Efter att ha läst kvällstidningarnas dom av finalen verkar det som jag är den enda som tyckte det var en frejdig show. Markus Larsson på Aftonbladet tyckte att det var den sämsta finalen i modern tid. Jag tycker Markus Larsson är den sämsta schlagerkrönikören i modern tid. Det är också skrattretande att både han och jeppen på Expressen inte för sitt liv kan acceptera att de internationella jurygrupperna tycker annorlunda än svenska folket, det är ju själva poängen med jurygrupperna.

Nu går vi vidare i programmet.

På förhand var det ett jämt startfält. Jag tycker som vanligt när det vankas final att alla låtar är väldigt bra, därför delas det ut generösa betyg i klassisk juryskala.

12 poäng

Benjamin Ingrosso – Good Lovin’
Wahlgrenklanens lilla guldpojke gjorde väl ingen besviken i final. Man får bara hoppas han hade sina höftluxortoser på ordentligt.

Wiktoria – As I Lay Me Down
Startfältets kanske vassaste låt men som shownummer hade det en del övrigt att önska.

10 poäng

FO&O – Gotta A Thing About You
Grabbarna i FO&O drabbades av en gnutta hybris när de i försnacket titulerade sin låt som arenapop, men faktum är att få artister fick till sitt finalframträdande så perfekt som den glada trion.

Lisa Ajax – I Don’t Give A
En låt som verkligen växt sedan den först såg dagens ljus i Malmö. Men det är en låt som kräver ett par lyssningar och då har man inte i Eurovision att göra.

Robin Bengtsson – I Can’t Go On
Lite förvånande var det väl ändå att den stela västgöten vann hela tjotaballongen men hatten av till den sympatiske Robin som såg så chockad ut i vinnarintervjun att reportern var tvungen att fysiskt leta upp en puls på pojken.

Jon-Henrik Fjällgren feat. Aninia – En värld full av strider
Mäktig jojk från Sveriges mest dämpade same.

8 poäng

Mariette – A Million Years
En snärtig låt men Mariettes sätt att sjunga är tämligen jobbigt att lyssna på, här råder noll magstöd. Hon sjunger ju från axlarna och upp. Tillbaka till sångpedagogen med dig!

Nano – Hold On
En riktigt bra låt, men som shownummer une catastrophe.

6 poäng

Ace Wilder – Wild Child
Den numera rutinerade schlagerfågeln kom aldrig riktigt in i matchen i årets final, med ett tidigt startnummer hann hon glömmas bort framåt kvällen. Själva låten är ändå helt okej men alla över fyra år är kanske färdiga med Ace och hennes slappa pyjamasstil.

Anton Hagman – Kiss You Goodbye
Varje år är det ett par låtar som mest blir ren utfyllnad, Antons gitarrpop drabbades tyvärr av det ödet om än med en helt okej låt.

4 poäng

Boris René – Her Kiss
Det är något med Boris som inte riktigt stämmer, han är onaturligt glad. Det går inte hem hos den här sura countrybloggaren. Dessutom är det ingen som vill se dina anklar Boris. Ta på dig strumpor eller byxor i normal längd tack.

Owe Thörnqvist – Boogieman Blues
Så klart kan inte en människa som levt under tre sekel mäta sig i konkurrensen men Owe ska i alla fall ha pluspoäng för kvällens vackraste outfit.

Det var det! Samtidigt på norska Melodi Grand Prix vann JOWST med låten ”Grab The Moment”. Om Marcus Larsson och co tyckt att det varit låg kvalité på programledarnas manus under melloturnén så kan jag låta hälsa att den norska finalen som tillsynes kördes utan manus var tusen gånger sämre. Programledarduon kan omöjligt varit nyktra, det var som en dålig förfest.

Kvällens och hela turnéns stora stjärna var utan konkurrens Clara Henry, vem hade kunnat ana att det märkliga valet skulle bli succé??


fredag 10 mars 2017

Ukerapport

Long time no see. Nu blir det Ukerapport!

Även om det gått tio dagar sedan förra rapporten kan jag inte riktigt komma på vad jag gjort sedan sist. Enligt mitt turnus har jag jobbat nio av dagarna (inklusive ett dubbelpass). Kan det vara möjligt? Jag känner mig utvilad. Men så har jag också ett arbete där man kan se en hel femmil i tjänst. Sen kan man se reprisen för gamlingarna minns inte att de redan sett det. High five till mig själv!

På grund av helg”arbetet” så missade jag tyvärr det lokala skidloppet Tour de Lofoten. Det var ett tvåmilalopp mellan Kabelvåg och Svolvær. Men efter att ha sett videor från loppet på Facebook ska jag nog tacka min himmelska fader att jag inte deltog, jag hade sett ut som Adrian Solano i den konkurrensen.



På min lediga måndag fick jag ändå njuta  av de professionellt spårade løyperna som fortsatt var fasta efter helgens tävlingar. Jag gav mig ut på förmiddagen och skidade sedan hela Guds långe dag i solskenet. Det var en sådan sällsynt dag som får en att förstå varför folk väljer att bo här.

Men verkligheten kommer snabbt ifatt en när man unnar sig två blaskiga afterski-öl på butiken och notan blir 80 norska kronor.

Det ska bli ett sant nöje att komma hem till Sverige och dricka finöl för billigare peng. Då kanske man också slipper grunda med tre mils skidåkning.

Ha de!

onsdag 8 mars 2017

Jon-Olov Woxlin - Act Aloof

Hälsingesonen Jon-Olov Woxlin har tagit bits and peices från den amerikanska folkmusiken och kryddat den med svensk vispoptraditioner. Resultatet blir en uppfriskande hybrid.

Act Aloof är spelmannens andra fullängdare och släpptes i fjol. Musikaliteten går inte att ta miste på. Trots att plattan i princip bara kompas med en gitarr och lite munspel är det en sprudlande samling folkmusik. Jon-Olovs gitarrspel får man verkligen tippa på hatten åt. En och annan fiol har också hittar in på plattan eftersom multitalangen dessutom är skolad violinist.

Fint gitarrplock och sirliga stråkar till trots är ändå plattans stora utropstecken Jon-Olovs kantiga röst som är svår att värja sig för. Det är någon slags svengelska med irländska inslag och artikulering i klass med en talpedagog. Jag fattar ingenting men överraskar mig själv med att gilla den.


Glädjande nog är Jon-Olov i färd med att spela in platta nummer tre, håll utkik i skivbyllorna! Eller på Spotify som normalt folk, där finner ni också Act Aloof och debuten Bohemian Disguise.

söndag 5 mars 2017

Melodifestivalen 2017: andra chansen Linköping

Sent omsider kom schlagerturnén till Sveriges vackraste stad, Linköping. Här var det dags för alla lucky losers att göra upp om de sista finalplatserna i Saab Arena.

Jag kom in sent i sändningen för jag var nere i byn och köpte brus. Väl på plats i tv-soffan hade jag svårt att engegera mig men jag gladde mig mycket över att Loreen åkte ut.

För det första, Loreens nummer är en exakt kopia av Sias artisteri de senaste åren. Att kalla det modernt, nyskapande och 2017 som kvällstidningarnas schlagerkrönikörer gjort är för mig helt obegripligt. De borde få sparken, att ligga två år efter är väl att vara så ute man någonsin kan vara? Jag är stolt över att svenska folket såg igenom spektaklet och istället röstade fram trallvänliga Anton Hagman.

För det andra, om nu Loreen har så himla fina politiska motiv med sin högst mediokra låt får hon ta och skaffa sig en ny arena eller helt enkelt sjunga en bättre låt. Schlager behöver verkligen inte bara vara tjo och tjim, se bara på fjolårets eurovisionvinnare. Men man måste som minimum ha en låt som har en melodi, det är framförallt där "Statements" gått bet.

I övrigt gick faktiskt alla mina personliga favoriter vidare. Nästa vecka är det final. Då hejar jag lite extra på Benjamin Ingrosso och Wiktoria men jag tror Mariette överraskar och vinner. Samma kväll går den norska Melodifestivalen av stapeln, Melodi Grand Prix. I Norge kör man uppfriskande Old school med en final och sen är saken biff.

Arrivederci!

Snopet!

fredag 3 mars 2017

Lindi Ortega - "Til The Goin' Gets Gone"

Stoppa pressarna, här kommer ett countryrelaterat inlägg på en countryblogg.

Lindi Ortega har sedan länge varit en personlig favorit. Den kanadensiska sångfågeln verkar helt oförmögen att göra något annat än fantastisk musik, kanske för att hon sjunger som en gud. Den 17 mars släpper hon en ny EP, ett klassiskt drag inom countybranchen när man behöver få in lite mer kosing men inte har låtar nog till en hel platta. Första singeln är i alla fall top notch, som vanligt.


måndag 27 februari 2017

Ukerapport VM-special

Livet på den skandinaviska blindtarmen går sin stilla gång. Sedan sist har jag insjuknat i norsk förkylning. Jag trodde inte jag skulle överleva helgen men det gjorde jag bevisligen.

Eftersom veckan mest handlat om att överleva dagen dedikerar jag istället hela ukerapporten till skid-VM i Lachti. Jag är helt fascinerad av längdskidåkning och dess lustiga utövare och har följt tävlingarna med sjukligt intresse. Tyvärr har svenskarna inte riktigt haft marginalerna på sin sida. Stackars Stina Nilsson sjabblade i sprinten och i sprintstafetten sedan hade hon den stora oturen att åka ihop med bromsklossen Ida Ingemarsdotter. Men ingen skugga ska falla över de svenska skidåkarna, vi får väl ändå utgå ifrån att de gör sitt bästa.

Något man sannerligen in kan säga om den svenska mediakåren. Hur har man mage att kalla Stina Nilssons VM ett fiasko? Tjejen är 23 år gammal, har vigt hela sitt liv åt skidåkning, gav oss fantastiska stunder under Tour de ski-veckan, har alltid ett leende på läpparna, skyller aldrig på dålig valla och framför allt är hon den enda i landslaget som får upp skiddressen ordentligt i grenen. I torsdags tog hon ett dåligt beslut i sprinten och igår spurtades hon ner av en amerikanska i sitt livs form. Fiasko är verkligen att ta i. Vad hade Lasse Anrell och övriga lönnfeta sportjournalister uträttat som 23-åringar? Förmodligen ingenting, som de flesta av oss som inte är störda nog att bli elitidrottare.

Låt oss istället mysa ner oss i de få tillfällen som ges att håna Norges längdskidåkare. I lördags satte Martin Jonsrud Sundby fälleben på sig själv och igår vurpade Emil Iversen på det mest spektakulära vis. Men den stora missen gjordes redan före det, Emil valde att åka slutsträckan utan mössa. Är det ingen som har upplyst honom om att det är en kriminellt ful look? Norge borde dock diskats långt före det eftersom unga Johannes Høsflot Klæbo glömde bort att han hade skidor på fötterna och sprang uppför backarna.

VM håller på hela veckan så det finns en stor risk chans att även nästa ukerapport blir en skidspecial. Den som lever får se!

Kerstin's Country Music Blog stödjer Stina Nilsson.

lördag 25 februari 2017

Melodifestivalen 2017: deltävling 4 Skellefteå

Jakten på Sveriges bästa melodi kom så till Skellefteå. Jag tänkte i min enfald att jag för en gång skull befann mig ganska nära händelsernas centrum, men enligt google maps är jag 672 km därifrån. Herregud var är jag egentligen?

Nu till showen, som bokstavligt talat sjunger på sista versen. Skellefteå var deltävlingarnas slutdestination. Således blir det inte bättre än så här. Ett par artister fick mig dock inte att vilja svälja alla mina Pinex och Ibux samtidigt. Här kommer en fullständig rapport.

Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia – ”En värld full av strider”
Jag älskar jojk mer än livet självt, klart som renskav gillade jag även denna pampiga melodi. Otippat nog hade svenska folket samma dåliga smak som jag och skickade Jon Henrik och hans sidekick till final.

Alice – ”Running With Lions”
Alice schlagerdebut är inte dålig på något vis men inte heller det minsta intressant. Hon skulle till exempel kunna springa med klena löparknän istället, det hade jag kunnat relatera till.

The Gordons – ”Bound To Fall”
Man är mycket riktigt bound to fall när man ställer upp med en så fantastiskt trist låt.

Wiktoria – ”As I Lay Me Down”
Kära Wiktoria, jag vet inte vad du gör resten av året men under mellosäsong är du min stora idol. Kanske har du en 11-månaders inpackning i ditt sagolika hår?  ”As I Lay Me Down” var kvällens stora utropstecken och nästan lika bra som fjolårets mästerverk ”Save Me”.

Axel Schylström – ”När ingen ser”
Som så många före honom har Axel Schylström gjort den klassiska idol-melodifestival-resan. Bara i Skellefteå har ju till exempel Alice och Loreen drabbats av samma öde. Men Axel är inte din vanliga tretton på ett dussin-idolexil, till exempel har han kryddat sin karaktär med att få 16 000 volt genom kroppen. Jag gillade honom genom hela idol och är ett ännu större fan nu. ”När ingen ser” var en fullt habil svensk poplåt, i schlagersammanhang är det mycket väl godkänt.

Sara Varga och Juha Mulari – ”Du får inte ändra på mig”
Snoozefest i kvadrat.

Loreen – ”Statement”
Man kan inte bygga en karriär på schlager och hävda att man är djup konst. Hade jag varit David Lindgren med saxen i green room hade jag klippt av henne håret och sagt åt henne att skaffa sig ett jobb. Låten i sig var inte urdålig men den pretentiösa scenshowen står mig upp i halsen, precis som Loreen har gjort de senaste fem åren.

Direkt till final går således Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia och Wiktoria. En andra chans får Axel Schylström och Loreen redan nästa vecka i vackra Linköping, där idéer blir verklighet.

Queen Wiktoria

torsdag 23 februari 2017

Nikki Lane - Highway Queen

Nikki Lanes nya platta är tredje i ordningen och helt omöjlig att värja sig för. Det är alternativ country med alldeles rätt dos alternativ. Eller så är übercoola Nikki Lane bara en sådan artist som kan komma undan med lite vad som helst. För att öppna en platta med att vråla som en indian kan lätt bli patetiskt, men ”700,000 Rednecks” är tre och en halvminuters prima musikunderhållning.

Med blott tio spår krämar Lane ur precis allt ur varje låt. Ibland tenderar det att bli i intensivaste laget men det är också det här extra allt soundet som är plattans charm. Det hade dock varit trevligt med ett par andningspauser till i stil med fina ”Forever Lasts Forever”.

Men förutom den detaljen är Nikki Lanes senaste verk en riktig fullträff. Jag gillar särskilt ”Jackpot” och ”Big Mouth”.

Betyg: 4,5 (av 5)

Snyggaste skivfodralet ever.

måndag 20 februari 2017

Ukerapport

Uken som gått har bjudit på regn, regn, regn och sedan igår snö, snö, snö. Tack gode Gud för det, för hade det gått en till dag med regn hade jag hoppat från Svinøyabron.

Trots den regniga veckan har jag varit ganska flink till att underhålla mig själv. I fredags tog jag till exempel bussen till Henningsvær. Det satt jag och två till på den enorma bussen som går flera gånger per dag. I alla andra samhällen skulle man skrota en sådan linje men i Norge tänker man annorlunda, här ser man det som en mänsklig rättighet att kunna forsla sig mellan alla möjliga små meningslösa platser flera gånger per dag. Så här är det med allt på den norska landsbygden, hjulen rullar och med det frodas samhället. Onödigt utfört arbete är vad som byggt upp detta landet, och kanske lite olja.

I Henningsvær åt jag nystekta kanelboller på Kafé Lysstøperiet. Sedan tog jag en promenad men eftersom det snöblandade regnet piskade upp stora sår i ansiktet på mig tog jag bussen hem istället. På kvällen sedan var jag i ”simhallen”. Jag hängde på låset för att maximera mina chanser att simma allena. Jag hann 350 meter innan patrasket vällde in. Då klev jag ur och bastade till stängning. Så går en ledig dag i Lofoten.

Helgen har spenderats på jobbet. Där är det stora grejer på gång, till exempel ska det införas lunch för de boende. Herregud, vart är världen på väg?

Som ni hör har det varit en högst dramatisk Lofotvecka. Så vi bryter här så ni kan smälta alla intryck. Vi snakkes!

Världens godaste bolle.

söndag 19 februari 2017

Melodifestivalen 2017: deltävling 3 Växjö

Välkomna till veckans festivalrapport. Vi är redan framme vid vecka tre, och precis som när man gått runt på Vingåkers Factory Outlet lite för länge tycker man plötsligt allt är ganska okej.

Men på riktigt tycker jag faktiskt programledartrion är alla tiders. David Lindgrens musikaliska eskapader under tidigare år har jag hånat kraftigt men rollen som sympatisk programledare axlar han med den äran. Tillsammans med Clara Henry flyter det hela på tämligen smärtfritt. Hennes discoinspirerade feministnummer var kvällens pärla. Hasse Andersson är inte klippt och skuren för programlederi men gör sitt bästa och det är gott nog. 

Nu till musiken då som denna vecka började med Robin Bengtssons chippendaleinspirerade nummer. Här var det kostymer och stjärtvickningar till höger och vänster, låten minns ingen. Givetvis röstade svenska folket* vidare det hela. 

Krista Siegfrids partydänga fick jag efterlyssna på play för jag var strängt upptagen med naanbrödsgräddning just då. Och det var faktiskt inte så illa pinkat om än i skränigaste laget. Även Anton Hagman drabbades av Naanbrödsödet men vid närmare granskning var inte heller det ett magplask. Anton får en andra chans i Linköping så småningom.

Jasmine Karas pampiga "Gravity" trodde jag var en vinnarkandidat men hon åkte ut med huvudet före.

Så till den stora "snackisen", Ove Thörnqvist, 300 år, gick vidare och alla låtsas vara förvånade.

Unga Bella & Filippa sedan i ett countryinfluerat nummer vilket ger pluspoäng på denna bloggen. Tyvärr hade de kanske blandat ihop sina fritidsaktiviteter för de var mest dressyr över scenspråket.

Sist men inte minst, bandet med det krångligaste namnet i mannaminne: Felix, Oscar & Omar / FO&O. Trion bjöd på ett prestigelöst sång- och dansnummer och belönades med en andra chans. Ytterligare ett tillfälle för oss alla att detaljstudera Oscars sinnessjuka frisyr.


Nästa vecka drar melfezt till Skellefteå och startfältet är på pappret mycket intressant; Loreen, Axel Schylström, Wiktoria och Jon-Henric Fjällgren för att nämna några. Det blir förmodligen ett episkt antiklimax.

*11-åringar och lågbegåvade 60-plussare.

PS. Jag vill be om ursäkt till Lisa Ajax som jag förra veckan sågade. Jag har nu petat in hennes "I Don't Give A" på min senaste spotifylista. Jag gillar den starkt.

fredag 17 februari 2017

Andrew Combs - "Dirty Rain"

En av mina favoritcowboys, den smådryga Dallassonen Andrew Combs släpper nytt material den 7 april. Hallelujah praise The lord! Eller Hallelujah parisersmörgås The lord som autocorrect ville få det till.

2015 kom han på förstaplats på min prestigefyllda årsbästalista med All These Dreams. En alldeles magnifik countryplatta.

I väntan på uppföljaren kan vi hålla till godo med den första singeln från kommande plattan, ljuvliga "Dirty Rain".



torsdag 16 februari 2017

Spotifylista: norska favoriter

Mer spotifylistor åt folket! (trots att ingen bryr sig). Denna gång har jag samlat ihop favoriter på det norska språket eftersom jag för tillfället lever och verkar på den skandinaviska blindtarmen Lofoten.

Länk här.

På en klar dag ser man havet. Alla andra dagar gör man det inte.
Mye nøje!

tisdag 14 februari 2017

Spotifylista: februari

Årets första spotifylista är här! Nej här.

Genser fyndad på Zicco i Leknes.

söndag 12 februari 2017

Melodifestivalen 2017: Deltävling 2 Malmö

Melodifestivalturnén kom igår till Malmö, cirka 200 mil söder om undertecknad. Kan ni ens linda era små huvuden runt att människor bor så här långt norrut? Jag känner mig som Columbus, att jag upptäckt en ny kontinent.

Nu till sak. Det var betydligt bättre kräm i gårdagens deltävling. Ett par låtar var till och med inte urkass och programledartrion kändes nu som ett sammansvetsat vårdteam med Clara Henry som den riviga uskan i topp. Så klart är manus töntigt, men melodifestival är töntigt. Det hade varit rent olustigt att kolla på melodifestival och mötas av någon form av substans.

Förra veckan slafsade jag mig bara igenom bidragen på grund av den låga kvaliteten men gårdagens show förtjänar bättre. Så det blir betyg i klassiska plus, fem är max.

Mariette – ”A Million Years” ++++
Förutom att dreadlocks känns ungefär lika fräscht som det norska skabbutbrottet på Centrallasarettet i Växjö så är Mariette en frisk fläkt i sammanhanget. Låten lyfte ordentligt i de svängiga refrängerna och kan nog vara uppe och nafsa på topplaceringar i finalen.

Roger Pontare – ”Himmel och hav” +
Himmel så dåligt.

Etzia – ”Up” +++
Jag har alltid varit glad i människor i lite för tajta kläder. Etzia var därför en vinnare i min bok genom sin blotta närvaro. ”Up” visade sig dessutom vara en ganska svängig skapelse, men inte lika bra som den uppenbara jämförelsen, fjolårets mästerverk ”Kizunguzungu”.

Allyawan -  ”Vart har vi vart” +
Vart är vi på väg? Inte mot en tiopoängare i alla fall. Jag minns ingenting av detta, bara att programledarna hade rysliga problem att uttala hans namn på ett naturligt sätt.

Dismissed – ”Hearts Align” +
Alldeles för gapigt för min smak.

Lisa Ajax – ”I Don’t Give A” ++
Inte jag heller.

Benjamin Ingrosso – ”Good Lovin’” ++++
Det är något med Wahlgrenklanen som tilltalar mig. De är så pigga och fräscha hela gänget. Benjamin bjöd på ett nummer som var någon slags blandning av alla unga mäns framträdanden från de sista fem åren. Men ingen har någonsin toppat det med så håriga armar. Själva låten hamnade lite i skymundan av allt som föregick på scenen; den gubbiga byxan, de svängande höfterna och det äckligt perfekta hårsvallet. Ändå kunde jag skönja något bra i det hela.

Italienare 50 %
Vidare till final gick de bästa, Mariette och Benjamin. En andra chans får Dismissed och Lisa Ajax.

Nästa vecka drar karusellen vidare till min hemstad Växjö. Det kan inte bli annat än bra. Jag kommer missa livesändningen på grund av kvällsarbete, vid den tidpunkten brukar jag vara rysligt upptagen med att sitta i stuen och dricka kaffe och läsa Lofotposten.

lördag 11 februari 2017

Ukerapport

Eftersom förra helgen bjöd på premiärfestivalresumé tänkte jag lite diskret hoppa över ukerapporten och hoppades att ingen skulle märka något. Men jag har blivit varse om att det finns ett par stackars satar därute som läser ukerapporten med sjukligt intresse.

Så här kommer en uppdatering. Vädret har gått från pissregn till strålande sol. Det var faktiskt sol över Lofoten i en hel vecka. Kanske är jordens undergång runt knuten för märkligare väderfenomen har man väl aldrig skådat. Nu är dock ordningen återställd, noll sikt och kraftigt snöfall.

På shoppingfronten har jag håvat in ett par skidor med päls under fötterna och det har redan hunnit bli fem turer med dem i de mytomsbundna spåren mellan Svolvær och Kabelvåg. Här har säkert tusentals svenska sykepleiers och annat bottenskrap fått sätta livet till. För dessa spår är så branta att till och med urinvånarna (som i regel saknar risktänk) plogar sig nerför stupen. Själv har jag förnedrat mig med att ta av mig skidorna och gå ner.

Igår var jag på after work med jobbet. Vi gick direkt till krogen efter jobb och eftersom ett dagsverk är gjort redan klockan 15 i det här magiska landet kom man hem kring klockan 8 på kvällen och var överförfriskad till ingen nytta. Ändå lite smart eftersom bakfyllan då inträffar medan man sover.

Jag har också haft turen att få skåda ett par riktigt flotta norrsken. Se här bara!




Tack för mig.

lördag 4 februari 2017

Melodifestivalen 2017: Deltävling 1 Göteborg

Är ni født sensitiv, som stackars Märtha Louise av Norge, så har ni två jobbiga månader framför er. För nu är mellosäsongen här. Jag klarade mig igenom deltävling nummer ett med två Nordlands Pils som jag svepte som shots. Ni sensitiva får kanske dra ur tv-jacket ett tag eller bara rycka upp er.

Programledartrion skötte sig helt okej. De var i alla fall inte jättejobbiga att lyssna på vilket är vad mina krav kokat ner till efter oceaner av gaphalsar genom åren.

Så till musiken. Som vanligt var flera av bidragen under all kritik. Charlott Perellis låt sopade banan med de andra just i den grenen. Herre min Je alltså, hur kan man ha så dåligt omdöme att man kliver upp på scenen och "river av" en sådan låt?

I övrigt var det mesta bara en smet av oljud. Ace Wilder och Nano gick rättvist vidare då deras låtar faktiskt inte skar i öronen. Nanos låt var till och med ganska bra vilket blir kvällens bästa betyg.

Nästa vecka drar mellotåget till Malmö. Jag kommer vara där in spirit och sedan kommer jag urinera på hela spektaklet här på er favoritblogg. Vi ses då!

Glad, gladare, Clara Henry.

torsdag 2 februari 2017

Åpent brev till Svolvær svømmehall


Kjære Svolvær svømmehall. Nu har jag spenderat tre besvärliga kvällar i er simhall. För det första låt oss kalla det för vad det är, det är en bassäng. Men där i ligger inte problemet. Det är att jag ska samsas med folk som inte kan simma eller såna som kan simma men som väljer att göra det i fyramannabredd (för i helvete!). Det är egentligen inte heller själva kärnan av problemet. Alla är givetvis välkomna på den kommunala ”simhallen”.

Problemet är att bassängen styrs på klassiskt norskt vis. Noll information, noll organisation. Folk simmar huller om buller. Det råder totalt kaos, har det undgått er?

Att ge sig på simarten crawl i detta hav av nordnorska kroppar vore ett självmordsuppdrag. Kanske skulle ni ha påbud på hjälm istället för badmössa. Eller så gör ni som så många badhus före er och delar in bassängen i banor med plastrep. På så vis kan man skilja agnarna från vetet, knubbsälarna från Kerstin Viman.

Slutligen skulle jag också vilja slå ett slag för artighet. Varför inte välkomna folk med ett leende eller till och med en liten hälsningsfras, hej kan man till exempel kosta på sig. Igår trumfades otrevligheterna av att jag inte höll på att bli insläppt eftersom receptionen stänger en timme före simhallen. En policy som inte finns att tillgå någonstans, man ska bara veta att det är så. Precis så som resten av Norge också drivs. Det var en orgie av suck och stön innan jag högst motvilligt släpptes in. Som kronan på verket kröntes mitt besök av att städerskan (som också är badvakt) spolade rent duscharna medan flera gäster, däribland undertecknad, stod i dom. Att utsätta människor för varmt och kallt samtidigt är ju ett beprövat tortyrknep.

Tur för er att ni har noll konkurrens, annars hade ni sedan länge förlorat mig som kund.

Med vennlig hilsen simmarguden Viman


onsdag 1 februari 2017

Sam Outlaw - Tenderheart ute 14 april!

Det här året har börjat mege bra. Jag är i Norge och latar mig jobbar och på musikfronten har det redan poppat upp ett par riktigt vassa countryplattor. Som om det inte vore nog så har det plötsligt uppdagats att Sam Outlaw, den smådryga cowboyen från Kalifornien, släpper ny platta den 14 april. Jag hade ingen aning om att uppföljaren till succén Angeleno fanns inom en så snar framtid!

Mellan april och juni ska han på USA-turné ihop med Dori Freeman och Michaela Anne. Så kanske skulle man möta våren i Sioux Falls, South Dakota. Hela spelschemat finner ni här.

Amerikas bäst klädda man.

tisdag 31 januari 2017

Tift Merritt - Stitch of The World

Med en röst som Tift Merritts är det svårt att misslyckas. Den är så ljuvlig att man liksom inte bryr sig så mycket om melodi och arrangemang. Men för säkerhetsskull så sätter hon i regel också det i bullseye. Hon har faktiskt ännu inte ett släppt ett album som inte är fantastiskt. Trots det fortsätter hon vara något av en doldis.

Hennes sjunde studioplatta är inget undantag, Stitch of The World är ytterligare en imponerande samling från den rutinerade singer/songwritern. Till sin hjälp har hon dessutom handplockat ett par av branschens skickligaste musiker och som producent står ingen mindre än Sam Beam, mer känd som Iron & Wine. Han är också med och sjunger på tre av spåren.

Trots att hon fått uppbackning så är det ändå Merritt som ska lovordas. Det är hennes röst och musikalitet som bär det här albumet, från det lekfulla öppningsnumret ”Dusty Old Man” till det Americanastänkta slutnumret ”Wait For Me”.

Betyg: 4 (av 5)

Milleniets hittills fulaste skivomslag.