fredag 31 augusti 2012

Keri Hilson - Turnin' Me On (feat. Lil' Wayne)

Den här låten lyssnade jag vansinnigt mycket på för ett par år sen när den var i ropet. Jag tycker den är så bra av någon anledning. Det är nästan så jag vill säga upp mig och dra igång en egen hiphopkarriär, Lil' Kerstin kanske jag skulle heta då.

söndag 26 augusti 2012

Klacksparken i parken på Tyrolen i Blädinge, Småland

Mitt ute i den småländska bushen bjöds det igår på endagsfestival på Tyrolen. Artisterna för dagen var bland annat Markus Krunegård, Little Marbles, Billie the Vision & the Dancers, Timbuktu och Kristian Anttila. Ja ni hör ju själva, verkligen inte min kopp av te. Men när kvällen var slut kunde jag konstatera att detta var ju inte så pjåkigt, för att vara populärmusik alltså.

Tyrolen är alltså en gammal dansbana som bevarats i sin sköna retrostil men säkert putsats upp litegrann genom åren. Här levde våra förfäder loppan på 60,70 och 80-talet, det söps hejvilt har jag förstått. Men igår var det relativt städat på den fronten för mig och min festivalkompanjon Frida. Vi var dessutom säkra på att man inte kunde ta in någon alkohol på området så vi hävde varsin öl i bilen som ett gäng fjortisar medan Fridas päron rattade oss fram. Väl framme upptäckte vi att det var ölliberalt värre men de hade ju en bar som tur var.

Frida, 14 år.

Baren levererade.
 
Två färska urinprov.
Första bandet vi beskådade var Little Marbles. I sedvanlig ordning hade jag aldrig hört talas om dem. De lirade nonchalant pop på svenska och gjorde det bra. De var också ett av få band med kvinnliga sångerskor vilket ju var trevligt. Lite väl mycket gubbar på scenen var det resten av kvällen.

Gubben Krunegård spelade sedan på den stora scenen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på karln men det blev snabbt tydligt att många i publiken avgudade honom. Det fnittrades åt hans tafatta skämt och varenda textrad satt som ett smäck på deras läppar. Jag stod mest som ett fån och faschinerades av hans egendomliga frisyr. "Hela livet var ett disco" och "Askan är den bästa jorden" var i alla fall behagliga att lyssna på.

Nästa band hade Frida hausat upp en del så jag hade smyglyssnat lite på dem i förväg på Spotify. Jag hade också blivit varnad att sångaren inte såg riktigt klok ut. Chocken blev ändå relativt stor när Billie The Vision And The Dancers frontman visade sig vara en transa i dålig make up och illasitande jeanskjol. Sjunga gjorde han däremot som en hel karl och det blev en härlig kontrast att skåda. Transan och co bjöd på en bra show.

Billie på scenen på dansbanan.
 Kvällens stora dragplåster Timbuktu svepte sedan in på den stora scenen och visade hur en slipsten ska dras. Den lille mannen fick hela småland i gungning. Jag stod där som en rånörd och yvade med händerna som en annan hiphoppare, det såg säkert inte bra ut alls ut men det var fysiskt omöjligt att låta bli. Bäst var "The botten is nådd", "Alla vill till himmelen" och "Resten av ditt liv", alltså dem tre Timbuktulåtar jag kände till.

Kristian Anttila var inte så bra men den enda artist jag lyckades fota hyfsat.
 Kvällen avslutades sedan inne på dansbanan där det lirade något band som jag tyvärr inte vet vad dem hette. Men den stora behållningen där var inte själva bandet utan de fyra burlesquedamer som plötsligt intog scenen och strippade förföriskt till musiken. Det var exakt vad som behövdes för att väcka liv i en vid denna sena timme ganska matt festivalbesökare.

På det stora hela var det en riktigt lyckad tillställning. Tyrolen är ett fullständigt magiskt ställe och det var härligt att se hur hela småland verkade kammats på esteter som sedan dumpats på ett och samma ställe. Sällan har jag sett så många härliga människor på en och samma kväll.

Något popsnöre blir jag nog aldrig, men det var kul att låtsas för en kväll.

Klacksparken i parken får 5 (av 5) i betyg.

lördag 25 augusti 2012

Pistol Annies - Takin' Pills

Pistol Annies kör runt i en folkabuss och har det gött!



Hur snyggt får man sjunga egentligen?

torsdag 23 augusti 2012

Levi's - Go Forth

Har ni sett den här härliga Levi'sreklamen som snurrar nu? Jag tycker den är underbar, får en sån fin känsla av den.

Se bara!



Så där har ni månadens mest meningslösa inlägg, varsågoda!

söndag 19 augusti 2012

Taylor Swift - We Are Never Ever Getting Back Together

Taylor Swift, den omåttligt populära tjejen med den lite svajiga sångrösten, har i dagarna släppt en ny singel. Jag tycker det är en helt okej låt faktiskt. Jag ger den 4 av 5 i betyg!



Taylor Swift har ju trots sin ringa ålder raddat upp hits. Hennes musikstil är aningen för mycket pop för min smak men så klart har jag lyssnat mer på hennes skivor än vad jag själv kanske hade önskat. Men va fan jag gillar ju tjejen, inget att skämmas över väl. Jag tar istället tillfället i akt och knåpar ihop en topplista!.


1. "The Best Day"



2. "Mean"



3. "White Horse"



Vilka är era favoritswiftbitar?

fredag 17 augusti 2012

Zac Brown Band - Uncaged

Enda sedan succéalbumet The Foundation från 2008 har Zac Brown Band varit en av de friskaste fläktarna inom modern country. De lirar opretentiös och svängig country som är svår att inte falla för. Och deras nya platta Uncaged är verkligen inget undantag.

Låt inte det fula skivomslaget lura er.

Öppningsnumret "Jump Right In" bjuder på det här karaktäristiska glada tonerna. Det gör även "The Wind" som är sommarens stora countryhit i min mening. Det är baktakt och gitarrsolon i ett rasande tempo och det är härligt att lyssna på.

En annan låt som bjuder på baktakt är "The Island Song" som är en personlig favorit. Det är en reaggeinfluerad visa som beskriver det sköna livet i karibien.

Walking with the beach to my left, sea to my right and I'mma get faded at the Tiki bar tonight. Then I'mma roll one up. Like my name is Bob. Yeah I'm gonna party like I'm a Jamaican.
Det är mycket lättsamma toner på Uncaged men här finns också lugnare och lite mer allvarsamma låtar. "Goodbye In Her Eyes" är en av dem, "Sweet Annie" en annan. De är helt okej men kanske något intentsägande. Bättre är då "Lance's Song" och finfina "Day That I Die" som liras ihop med duktiga folkrockaren Amos Lee. Zac Brown har ju också en sammetslen röst som gör sig väldigt bra i de här lite lugnare bitarna.

Zac Brown Band har genom åren skapat sig ett unikt uttryck och är absolut ett av de bättre countrybanden därute. Gillar du deras tidigare plattor kommer du också gilla Uncaged.

Betyg: 4 (av 5)

måndag 13 augusti 2012

Uppdatering om sommaren, hösten, östergötland och meningen med livet (kanske inte det sista).

Sommaren går så sakteligen mot sitt slut. Jag är rätt så färdig med den tror jag. Nu längtar jag mest efter de här krispiga höstvindarna som daskar en om kinderna.

I ett sista ryck att ändå avnjuta sommardagarna är jag hemma en sväng i mina fäders fotspår. Här på östgötaslätten är det väldigt opretentiöst att semestra. Jag tänker inte hitta på något avancerat, mest dricka kaffe och så. Det blir också en trip till IKEA och kanske en tur på stan.

Den här låten får jag härlig höstkänsla av. Matraca Berg som sjunger är för övrigt en mycket kompetent musiker som skrivit låtar till flera andra artister och även spelat in lite själv. Googla runt lite på henne vettja. Lyssna också på hennes platta från i fjol med samma namn som låten.



måndag 6 augusti 2012

Darin

Jag råkade snubbla över en repris av förra veckans Allsång på Skansen idag. Darin, den gamle duvungen från idol var där och jag blev mäkta imponerad. Det är ju inte min musikstil direkt men en bra artist är en bra artist herregud. Han var väl också säsongens hittils enda gäst som lyckats ta sig igenom en allsång utan att fumla runt med ett texthäfte i nypan. Storartat!

Lyssa på hans senaste låt "Nobody Knows" på Spotify eller kolla allsångsuppträdandet här nedan.

lördag 4 augusti 2012

Joey + Rory - His and Hers


Rory med gitarren. Joey där bakom.
De äkta makarna Joey och Rory har i dagarna släppt sin tredje platta, fjärde om man räknar med fjolårets rara julskiva.

De har ju sedan debuten för fyra år sedan gjort en grej av att vara så gemytliga som det bara går. De bor på någon slags bondgård ute i bushen i amerika och lever ett riktigt myspysfamiljeliv vad det verkar. Det är i alla fall den livsstilen de vill promota, många av deras låtar är också små moralkakor som kan vara rätt så svårtuggade för oss svenskar.

Nya plattan är väl inte heller något undantag, Rory sjunger till exempel om fördelarna med barnaga på "A Bible and a Belt". En fin visa visst men svår att ta in rent textmässigt.

Rory har fått mycket utrymme på nya plattan och sjunger ungefär hälften av låtarna. Det uppskattas för han har verkligen en väldigt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger bland annat "Teaching Me How To Love You" och "Your Man Loves You Honey". Två lugna låtar som puttrar på utan at riktigt beröra kanske men vackert är det.

Starkare är det då i öppningsnumret "Josephine", en låt som sjungs som ett brev från en soldat hem till sin fru "Josephine". Visst är det überamerikanskt och äckligt men jag älskar verkligen den här låten, hur den smattrar på med banjo och gitarr och hur man riktigt hör nerven i Rorys röst när han sjunger om hur han skjutit någon liten pöjk inte äldre än hans egen son där hemma.

"You know I killed a union boy last week bet he wasn't 14, he looked just like our son forgive me for what I've done Josephine"
Mäktigt.

Betydligt gladare är det på "Someday When I Grow Up", en sång om att ta sig i kragen och växa upp. Eller inte.

Joey gör också fina sångnummer. Allra läckrast är "When I'm Gone", satans vackert.

Jag gillar faktiskt det mesta med Joey + Rorys tredje platta. Varenda låt är musikalisk perfektion. Ibland får man hålla för öronen när det blir lite väl tramsigt men det är ju också deras grej så låt gå.

Bäst: "Josephine", "When I'm Gone"

Betyg: 4 (av 5)

(Ska ni förresten leta upp albumet på Spotify får ni sök på Joey+Rory i ett ord, annars hamnar ni bara bland deras gamla plattor.)