Spotifylista: mars

Nytt och fräscht! Och lite mossig schlager...

Länk här.

Alice b - Kanske

Bloggfavoriten Alice b är tillbaka i gammalt gott slag. Hon släppte ju formidabelt underskattade debutplattan Alice b 2012. I min bok bästa svenska popplattan i modern tid!

Därefter har hon gett ut mediokra Så unga (2016) och Mega (Skisser 2005-2016) och man började misstänka att hon bara hade en bra platta i sig. Men nya releasen Kanske är stundtals i klass med magin från debuten.

Här bjuds man på smarta texter och vackra melodier. Karaktäristiskt levererat på bred göteborgska. Jag gillar särskilt "Blick", "Måste få allt" och "I met her in a bar".

Betyg: 4 (av 5)

Kanske årets fulaste skvivomslag.

Maren Morris - GIRL

Maren Morris har snabbt etablerat sig som ett av de hetaste namnen inom den snåriga countrypopgenren. Debutalbumet Hero var en megasuccé på andra sidan atlanten. Här hemma var vi få som tog notis, men en torftig bloggare i Småland spanade i alla fall att "hon skulle bli nåt".

Och visst blev hon nåt! Nu har 28-åringen precis släppt uppföljaren GIRL och det är flotta grejer må jag säga. Men det är pop, inte country.

Öppnings- tillika titelspåret sätter tonen direkt. Schvungig pop med ett budskap: Tjejer kan!

Sedan fortsätter det på med ärtiga bitarna "The Feels" och "All My Favorite People"(feat. Brothers Osborne), Därefter går albumet ner i varv och smäckra sånger radas upp som smultron på ett strå. Magnifika "Common" med Brandi Carlile är nog plattans bästa stund men även "Gold Love" och "To Hell & Back" gillar jag starkt.

Men allt är bra herregud, fattas bara annat när man sjunger så satans bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Pinsamt att glömma ta på sig tröja när man ska fotas för skivomslag.

Melodifestivalen 2019: Final

En magsjuka slog ut all funktion förutom andningsfunktionen här i helgen. Därför kommer först  nu en rapport om lördagens mellofinal som förmodligen ingen väntat på. Det är knappt så jag själv minns vad som hände. Men nuuuu kör vi!

Det hela började med ett musikaliskt nummer av Felix Sandman och Benjamin Ingrosso. Det var ovanligt seriöst för att vara statligt finansierat. Sedan fullständigt sprutade det ut programledare och tävlanden ur mellohusbilen. Stämningen var på topp!

Sedan var det dags för själva tävlingen som bjöd på tolv habila nummer. Så glöm vad internationella juryn eller svenska folket tyckte, här kommer poängen från Kerstin's Country Music Blog:

1 poäng:
Lina Hedlund - "Victorious"

2 poäng:
Hanna Ferm, LIAMOO - "Hold You"

3 poäng:
Bishara - "On My Own"

4 poäng:
Wiktoria - "Not With Me"

5 poäng:
Jon Henrik Fjällgren - "Norrsken"

6 poäng:
Anna Bergendahl - "Ashes to Ashes"
Anna Bergendahl är nog lite för bra för mello. Man kan inte ta in den här typen av proffsiga bidrag mitt bland ballonger och Erik Saades.

7 poäng:
Arvingarna - "I Do"
Det finns något med Arvingarna som värmer riktigt gott i hjärtat. De har liksom inte utvecklats ett smack på 30 år! "I Do" är också det mest omoderna som man någonsin sett på ett schlagergolv men jädrar va glad man blev av kvartettens välarbetade sång- och dansnummer.

8 poäng:
Malou Prytz - "I Do Me"
Flicksnärtan från Ryd vaknade på rätt sida och rev av ett proffsigt nummer lagom till final. Låten växer för varje lyssning.

10 poäng:
Mohombi - "Hello"
Riktigt poppig dänga som jag jag gillat från första stund.

12 poäng:
John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Om man kan bortse från Lundviks psykotiska leende och Bill Clinton inspirerade byxa så har det här numret det mesta. Värdigare vinnare får man leta efter! (Kanske skulle varit Omar Rudbergs magnifika "Om om och om igen" då som jag fortfarande inte kommit över att den inte ens tog sig till final, skandal!)

Så denna lista kan ni ju direkt kopiera och spara i mappen "intresseklubben antecknar".

Tack för mig! Ses i Tel Aviv!

We are all the winners!

Dolly Parton - "Dumplin' Original Motion Picture Soundtrack"

För att vara Södra Sveriges största fan av Dolly Parton så är jag märkligt sen med att förstå storheten i hennes senaste platta, som egentligen nästan bara bjuder på gamla godingar i upphottade versioner och också utgör soundtracket till filmen Dumplin' som rosats i Amerika.

Förutom Dollys sylvassa tonsäkerhet bjuds man här på en massa härliga gästspel. Bland annat Sia, Elle King, Miranda Lambert och Alison Krauss för att nämna personliga favoriter. Spännande spår i urval är discoversionen av "Jolene" med DJ Ricky Luna och "Here You Come Again med Willa Amai, vilka de nu är?

Men kanske är ändå kombon Dolly och Sia den mäktigaste. De sjunger "Here I Am" ihop och inte ett öga är tort.

Unna er en lyssning på spotify!

Charles Wesley Godwin - Seneca

Charles Weasley Godwin är den senaste i raden av unga hippa killar som sjunger country på det nya moderna sättet; okristligt låga toner och med ett släpigt uttal som efter man fått käften bedövad med tandläkarbedövning.

Seneca är hans debutplatta och riktigt trevlig lyssning. ”Seneca Creek” är en sån där pärla som man bara bjuds på om man är så nördig att man lyssnar på country. Det är en fem och en halv minuter lång berättelse om hur hans farföräldrar träffades. Den är i klass med Holly Williams likadant uppbyggda ”Waitin’ On June”. Andra favoriter är ”Coal Country” och ”Hardwood Floors”. Den sistnämnda är också en av få spår med lite upptempo.

I övrigt puttrar det på i stilla mak. Kanske hade man kunnat önska lite mer drag men det är ändå en ovanligt kvalifikativ debutplatta. Årets hittills bästa!

Betyg: 4 (av 5)

Snajdigt!

Gillian Welch, David Rawlings - "When A Cowboy Trades His Spurs For Wings"

Magnifique!

Melodisfestivalen 2019: deltävling 4 Lidköping

Gårdagens deltävling var kanske säsongens sämsta. Varken programledarna, artisterna eller jag var på bettet. Men man slapp i alla fall Kodjo Akolors genomvidriga tonläge. Han var förpassad till någon dagisgrupp. Jag tittade så okoncentrerat att jag inte förstod varför.

Musiken så. Rätt nummer gick vidare. Även om John Lundvik patologiskt glada uppsyn stör mig något enormt. Låten är tusen gånger bättre om man slipper se den frälsta sektledaren. Och nu när alla deltävlingar är avverkade finns allt på Spotify utan synintryck!

En annan som visst kunde sjunga var den lille sparven från min hemstad. Linköpingssonen Bishara bjöd på riktigt smörig pojkbandspop. Låt oss bara hoppas att resten av kroppen växt ifatt hans långa armar till finalen om två veckor. Att ha en anatomi som Iprenmannen tror jag kan ligga honom i fatet bland de internationella jurygrupperna.

I övrigt var det inte mycket att hurra för.

Så nu när vi hört alla bidrag kan vi konstatera att Omar Rudberg bjöd på årets bästa låt men han gick som bekant inte ens till andra chansen.

Nästa vecka ska vi till Nyköping för att se vilka som blir lucky losers. Sen är det bara finalen kvar att genomlida. Håll ut!

Hjälper oftast bättre än två receptfria tabletter med paracetamol till exempel alvedon vid huvudvärk mensvärk och tandvärk.

Melodifestivalen 2019: deltävling 3 Leksand

Jag missade helgens melodifest för jag var upptagen med mer normal lördagssyssla; sprit och umgänge.

Men eftersom jag utvecklat ett sjukligt intresse för tävlingen drog jag igång SVT-Play när jag kom hem framåt småtimmen. Då hade jag också fördelen att spola förbi pinsamma sektioner vilket resulterade i ett bortfall på ca 80 minuter.

Bra var personliga favoriten Rebecka Karlsson trots att hon valt en helt överjävlig tonart. Men allra bäst var Omar Rudbergs internationella popdänga. Jag har lyssnat på den om om och om igen. Den är ju fantastisk! Av någon obegriplig anledning åkte han ut. Kanske var inte svenska folket redo för hög midja och polo på mansfolk.



Resultatet var så konstigt i övrigt att jag inte ens orkar redovisa det.

Nästa vecka ses vi i Lidköping av alla ställen.

Maren Morris - "Common" feat. Brandi Carlile

Håll nu i hatten, här kommer ett seriöst musiktips.

Maren Morris släppte hyfsade debuten Hero för två år sen. I mars kommer uppföljaren och det man hört hittills är top-of-the-line! Lyssna bara på denna pärla ihop med überkompetenta Brandi Carlile.

Melodifestivalen 2019: deltävling 2 Malmö

Ny vecka, nya möjligheter! Men inte på Kerstin's Country Music Blog. Här tuffar vi vidare på mellospåret och ännu en orimligt lång recension.

Tjejerna fick själva ro skutan i land eftersom killarna fastnat med husbilen någonstans mellan Göteborg och Malmö. Showen började med ett rap battle mellan de båda programledarna. Det var urtöntigt i kvadrat, men om man bara kan finna kraften inom sig att kapitulera inför det faktumet så är melodifestivalen ganska trevlig lördagsunderhållning.

I love it!

Så till själva tävlingsmomentet. Först ut Andreas Johnson, denna enerverande man som sedan debuten 2006 vigt sitt liv åt att bli schlagerkung, och tydligen tränat Hammarbys flicklag i fotboll. En annan jobbar för två på Regionen som gud glömde sedan åtta år tillbaka med medioker lön. Men kul att andra lever mer komfortabla liv. Detta sjunde försök belönades han med en andra chansen-biljett, men låten minns som vanligt ingen människa.

Näst på tur lokala charmtrollet Malou Prytz från Ryd. Direkt till final och skål i mjölk på efterfesten. Är man från Ryd har man förmodligen vid femton års ålder redan svept ett och annat järn i rent överlevnadssyfte.

Jumboplatsen knep Oscar Enestad. En ung pöjk brukar ju bara kunna ställa in skorna på scenen och rösterna väller in. Men Oscar är tydligen undantaget som bekräftar regeln. Låten är den enda som jag så här dagen efter minns med tydlighet, så lite märkligt är det. Men den sinnessjuka frisyren vill man ju inte möta i en mörk gränd, och uppenbarligen inget svenska folket vill se på ett schlagergolv heller.

Margarets låt lämnade mig helt oberörd, men hennes klänning var en frakturprofylaxisk dröm.

Ungtupparna Liamoo och Hanna Ferm knep den andra finalplatsen och lustigkurren Vlad Reiser en andra chansen-biljett. Ingen imponerade dock.

Nästa vecka ser vi fram emot att återse min favoritidol från 2016, Rebecka Karlsson. Väl mött!

Melodifestivalen 2019: deltävling 1 Göteborg

Hoppas ni har hämtat ut er EP-medicin för nu väntar 6 veckor av blinkande kragar, discodräkter och obscena mängder ballonger. Melodifestivalhelvetet är här igen! 

I år verkar SVT tagit det kloka beslutet att helt släppa pretentionen att skapa något annat än ett flamsigt jippo. Fyra glada programledare har valts ut. I alla andra sammanhang tre för många, men som lekledare över världens största barnkalas, ett perfekt antal. Man hann liksom aldrig störa sig på någon eftersom de max sade en mening i stöten. Otippat ostörig var Erik Saade som man annars satt redo att såga längs med fotknölarna.

Även startfältet överraskade med att inte vara så uselt. Wiktoria tog en dusch på scenen och belönades med en finalplats och eventuellt en urinvägsinfektion. Kunde inte någon i produktionen fönat av henne? Balladen var okej som sådan men vi på Kerstin's Country Music Blog föredrar glatt och otvunget.

Bäst ikväll var Mohombi med hans "Hello". En låt som redan under pågående tävling satt på sällskapets läppar. Vi ropade hello till varandra över soffbordet.

En andra chans fick Anna Bergendahl med sin fina "Ashes to Ashes" och Nano med sitt blasénummer "Chasing Rivers". 

Övriga startfältet gjorde inga större intryck, dock var det något frejdigt över Arja Saijonmaas refräng. Men som melodisfestivalbidrag var det givetvis platt fall. Det kan alla räkna ut förutom mannen som har jobbet att välja ut bidrag, Christer Björkman.

Väl mött nästa vecka i Malmö! 

The winner takes it all!!

Kulturnatten 2019

Kulturnatten har blivit ett stående inslag för den kulturintresserade Växjöbon. Det är en märklig natt då Storgatan med omnejd fylls av nyktra individer i fotriktiga skor. Det är lite obehagligt faktiskt. Vi tog oss därför med raska steg igenom denna folkhord och parkerade oss i baren på Lagerlunden. Där var det ölprovning från lokala bryggerier. Inte så kulturellt och inte någon större skillnad från gängse lördag, men rysligt trevligt!

Efter fyra små öl tog vi picket och packet till Chapter House där vi föredömligt bokat bord sedan länge. Varje gång jag är där undrar jag varför jag inte är där oftare. God mat, spexig öl och gulliga servitörer som pratar som Bob Lindeman. Tyvärr kom någon vid bordet på att vi skulle ge oss på något slags surölmaraton. Denna vidriga dryck!

Efter ett par såna urinprov glas knatade vi gata upp och gata ner i jakt på en sittplats på en krog. Tillslut hamnade vi på en pizzeria.

Vad hände med öltälten som jag efterfrågade i fjol Växjö kommun?

Dead Horses - My Mother The Moon

Nu kommer den här perioden då man skrollar igenom alla årets bästa-listor och upptäcker all musik man missat medan man varit upptagen med oväsentligheter. Typ jobbat, åkt rullskidor eller genomsökt Blocket efter Saab 900 årsmodell 1984-1991.

En platta som fullständigt gick förbi mig var Dead Horses My Mother The Moon. Bandet består i huvudsak av frontkvinnan Sarah Vos och en basist som heter Daniel Wolff. Men det är Sarah som är russinet i Dead Horses-kakan. Hennes röst är alldeles ljuvlig!

Bästa spår är " A Pedal Here A Pedal There" men här finns många fina bitar. Till exempel "My Mother The Moon", "Modern Man", "On and On" med flera.

Synd man missat nästan ett år av möjligheten at kunna avnjuta denna pärla. Men bandet får skylla sig själva när de pryder sitt verk med ett så rysligt fult skivomslag.

Varför?

Spotifylista: januari

Äntligen en ny och fräsch spotifylista! Länk här.

Idolkort på mig från julfest. Klipp ut och ha i plånboken!

Jonathan Byrd & The Pick Up Cowboys

Låt inte det katastrofalt fula skivomslaget lura dig! Jonathan Byrd med vänner har skapat en riktigt fin countryplatta (som inte verkar ha någon titel?).

Jonathan Byrd har varit i gemet länge. Släppt en radda album senaste femton åren och så vidare. Som södra Sveriges tröttaste countrybloggerska har jag givetvis missat honom helt. Musiken är ärlig country utan krusiduller och Byrd levererar sina texter med en ganska kantig stämma. Ändå gillar man killen, det finns liksom inga filter här.

Allra bäst är öppningen "Pick Up Cowboy" med sitt härliga joddlande på slutet. Men även "Lakota Sioux" och "Temporary Tattoo" har fina kvaliteter.

Kanske inte årets platta (släpptes dessutom 2018) men väl värt en lyssning en regnig tisdag i januari.

Fyra nyanser av brunt.

Årets album 2018

Det har varit sömnigt värre på den här bloggen under sluttampen av detta året. Bara ett inlägg på hela december månad till exempel, och det tillägnades lustigkurren Mattias Alkberg av alla människor (*emoji som tar sig över pannan).

Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!

10. Parker Millsap - Other Arrangements
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".

9. Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.

8. Rosanne Cash - She Remembers Everything
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.

7. Vivian Leva - Time Is Everything
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.

6. Elise Davies - Cactus
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.

5. Carter Sampson - Lucky
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".

4. Lori McKenna - The Tree
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.

3. Caitlin Canty - Motel Bouquet
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.

2. Brandi Carlile - By The Way I Forgive You
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.

1. Ashley McBryde - Girl Going Nowhere
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.

Alla är sämst - en föreställning av och med Mattias Alkberg på Växjö Teater

Fredag kväll och annalkande ångest inför helgarbete. Så varför inte spä på lidandet med en megamärklig föreställning som aldrig tycktes ta slut?

Mattias Alkberg är ingen personlig favorit. Varken sångare eller poet, liksom halvdålig på båda. För att använda ett språkbruk i hans egna simpla stil. På något vis har han ändå fångat mina vänners intresse, som man ändå får klassa som normalbegåvade.

Med öppet sinne satte jag mig därför på tionde bänkraden på anrika Växjö teater. "Inte döma, inte döma, inte döma". Men vad ska man bara göra när man under två timmars tid körs över med ömsom skränig musik och ömsom "poesi" i klass med mellanstadiets dikter om höstens blöta löv. Det gick fullständigt över huvudet på mig. Eller var jag den enda i lokalen som såg igenom tramset?

Akt 1 höll på absurt länge. Akt 2 något kortare och där var det också mer fokus på musiken vilket var mindre otrevligt. 

På en positiv not var det behagligt varmt i lokalen och kaffet smakade mycket bra. Dessutom var föreställningen gratis på grund av bussig vän på Växjö kommun. Alkbergs hårsvall var också fascinerande i liveformatet. 

Men tänk vad mycket annat trevligt man kan göra på en fredag kväll; kolla Idolfinal, dricka öl, frosta av frysen,  dunka huvudet mot en hård vägg och så vidare.

Alla är verkligen sämst!

Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland

Har ni inte upptäckt Lindsay Lou och de platta magarnas lekfulla folkmusik ännu så är det dags att göra det nu. Nyaste verket heter Southland och är top notch!

Bandet består av frontkvinnan Lindsay Lou och ett gäng bandmedlemmar. Musiken spretar åt alla möjliga håll. Det är ett musikaliskt potpurri i folklorestil som man får vara bra deprimerad för att inte uppskatta.

"Southland" är bäst men hela plattan är ett litet lyckopiller i musikalisk form. Finns på Spotify!

Naket på skivomslag. Underskattat!

Räfven live på Kafé De Luxe

Fredag i Växjö kan bjuda på lite vad som helst. Igår skulle vi bara ut och dricka öl men hamnade framför det extravaganta bandet Räfven. Gratis dessutom eftersom bandet sålt så dåligt. Stämplar delades ut till samhällets bottenskrap som undertecknad för att fylla golvytan framför scenen. Och det tackar jag ödmjukast för.

Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Det var sinnessjukt många bandmedlemmar på den pyttelilla scenen. Skjortorna var uppknäppta till sista knapppen, nertill alltså. De sjöng hysteriskt och spelade östeuropeisk folkmusik i ettrigt tempo. Det borde inte vara någons kopp av te. Men det var fantastiskt!

Kvällen avslutades med att saxofonisten tog fram två rockringar och rev av ett saxofonsolo samtidigt som han dansade loss i ringarna. Ingen människa hade bett om detta, men det förgyllde allas vår kväll.

Musik ska byggas utav glädje! Och det gjorde sannerligen Räfven. Se och lär Chrille Kjellvander!