onsdag 13 maj 2015

JP Harris & The Tough Choices live i Gillestugan i Storebro

Igår var det Sverigepremiär för amerikanen JP Harris och hans band. Av alla ställen i detta avlånga land skedde den i Storebro. Och tack gode Gud för det för Storebro visade sig vara typ den vackraste platsen på jorden, varför har ingen sagt nåt? Belägen bara någon mil från Vimmerby, precis intill en sjö med filmisk skönhet, tornande den lilla orten upp sig. Gillestugan där konserten sedan ägde rum låg på en liten höjd med magnifik utsikt över sjön. Vädret hade en del övrigt att önska, det var så att säga småländsk vår, blött. Men inte ens regnet kunde förstöra stämningen utan bidrog snarare med en extra dimension av myspys.

Gillestugan var fullsatt med sina 110 besökare. Jag och min vän Frida var på plats någon kvart före start och hann precis knipa en folköl och två platser på första raden, som svenskt(?) nog var tom medan resten av raderna var smockfulla.

Som sig bör bjöds man även på ett kompetent förband. Kalle som också var ljudansvarig för kvällen rev av ett par covers med sångerskan Hanna. De sjöng fint ihop och hade dessutom den mycket goda smaken att spela Dylan LeBlanc.

JP Harris och hans mannar entrade sedan scenen. De var fem stycken till antalet och såg alla så där härligt bonniga ut som bara amerikaner kan komma undan med. Basisten hade till exempel flanellskjorta och bandana runt halsen, pedal Steel gitarristen bar hatt och JP himself bar upp en Motörheadtröja  med ovanlig elegans. De rev sedan av ett par låtar utan närmare presentation, sade "Thank You!" och sen var det "one, two, one, two, three, four!" och på att igen bara. Det var tämligen intensivt. Här någonstans lutade sig också Frida mot mig och formulerade den mycket korrekta analysen "allt låter likadant". Men med det inte sagt att det var dåligt, det var bara mycket samma typ av låtar under hela första akten. Jag tyckte mig ändå skönja en lite lugnare favorit i yran, "The Day You Put Me Out".

Instagram @barabaraberra

Under pausen passade jag på att köpa en tjusig tisha. Grabbarna i bandet var ute och rökte och tjittjattade vänligt med alla fans, ställde upp på groupies och signerade skivor etc. Verkligen hatten av till deras ödmjukhet.

Instoppat i mysbyxa. Klassisk tönt.

Andra akten var det om möjligt ännu mer klös i. Frida trodde de hinkat i sig sprit under pausen, bra gjort i såna fall för det var absolut ett mer uppslutet gäng som nu stod på scenen. Här började också sologitarristen ta mer plats med sina rappa fingrar över sin guldglimmande gitarr. Folk satt nu bokstavligt talat och dansade på sina stolar, jag tittade runt och såg att det fullständigt lyste i ögonen på publiken, även damer i 70-årsåldern som man fördomsfullt kan ana var ditsläpade av partners såg ut att ha one helluva time.

Instagram @barabaraberra

En bit in på andra akten kom titelspåret från senaste plattan "Home Is Where The Hurt Is" och det var helt klart en av kvällens höjdpunkter. I övrigt lirades det en del covers från bandets favoritartister. Till exempel en mycket lekfull version av George Jones "White Lightning".

Efter två intensiva akter och därtill två extranummer kom konserten tillslut till vägs ände. Hela publiken gav grabbarna stående ovationer och jag har nog sällan bevittnat ett band som varit mer värt det.

På nedre plan reades sedan korv och kaffe ut, "halva priset!" ropades det och man blev snabbt varse om att man visst inte befann sig på någon sliskig bar i amerikanska södern utan i Storebro, Sweden. Jag nappade givetvis på en kaffe.

Tack till Smålands Country Club som ordnade den finfina konserten!

2 kommentarer:

  1. Tack själva för att ni kom - och kul att vi fick ett så pass stort inlägg på Smålands (och säkerligen Götalands - kanske t.o.m. "Norra Europas"?) förnämaste countryblogg. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rentav världens bästa countryblogg kanske. / Ödmjuk ansvarig utgivare

      Radera