OS-krönika med en touch av samhällsengegemang och svensk avundsjuka

OS är ju trevligt på alla sätt och vis. Det visade sig till och med vara trevligt på en betalkanal, vem hade kunnat ana? Till och med småjobbiga Carolina Klüft är ju en en riktigt sympatisk programledare. Ingen är mer glad över det än jag. Jag älskar verkligen OS, speciellt vinter-OS. Jag skulle kunna titta på 5000 meter skridsko, isdans och fyrmannabob till den dag jag dör.

Jag höll på att bokstavligt talat kissa på mig av extas när Charlotte Kalla i lördags spurtade till sig guldmedaljen i damernas längdstafett. Och när Viktoria Helgesson redan på första hoppet landade snett och låg och kravlade på isen i det korta programmet kände jag sorg ända in i märgen. Det är ju himla märkligt att jag lider med Viktoria men kan se på bilder från upploppen i Ukraina och känna typ... ingenting.

Curlingherrarna tog idag en bronspeng och så gjorde även Anna Holmlund i den spektakulära grenen Skicross. De var tredje bäst på att pricka slipade skotska stenar över en blankis och studsa ner på ett par skidor i en förfinad pulkabacke. Kul men egentligen inte så himla imponerande väl? Ändå är det de som får ta emot folkets jubel och inte till exempel jag. Trots att jag även på en extremt oproduktiv dag uträttar mer än så.

Dagens guldmedalj i grenen bitter tjej med drag av hjältekomplex går därför till undertecknad.

Applåd.

En sann hjälte. Från störig atlet till kompetent ankare.