recension: blake shelton - hillbilly bone

Jag har alltid gillat Blake Shelton, han verkar vara en trevlig man med fötterna på jorden. Dessutom har han en bra röst och skriver fina låtar. Med det i åtanke hade jag ganska höga förväntningar på Hillbilly Bone (som är något slags halvt album, endast sex låtar).

Tyvärr infriades inte mina förväntningar på långa vägar. Hillbilly Bone innehåller två bra låtar och alltså fyra dåliga varav en är pissdålig (omoget uttryckt kanske men det står jag för).

Bra: Can't Afford To Love You - gosig låt om kärleken till ett fruntimmer som spelar i en helt annan liga än Blake med hans töntiga 4o dollar blue jeans, svängigt värre. Almost Alright - märklig låt med ett suspekt plingplongande som känns så fel att det blir rätt.

Dåligt: Hillbilly Bone, You'll Always Be Beautiful och Delilah - inte dåliga kanske men intentsägande.

Pissdåligt: Kiss My Country Ass - inte för att låten rent musikaliskt är så katastrofal men jag tål inte dessa überpatriotiska låtar som handlar om hur fantastiskt gött det är att vara en slafsig redneck med noll stil och finess:

Well, I love Turkey calls, overalls, Wrangler jeans
Smoke nothin' but Marlboro reds
Tattoos up & down my arms,
And deer heads over my bed.
My Granddaddy fought in World War Two,
My Daddy went to Vietnam.
And I ain't scared to grab my gun,
And fight for my homeland.
If you don't love the American flag,
You can kiss my country ass.

Tröttsamt tycker jag.

Jag ska dock inte klanka ner för mycket på Blake för han är fortfarande en av mina favvocowboys. Men skit i Hillbilly Bone och lyssna istället på Pure BS från 2007 som jag tycker är en riktig pärla med hits som The More I Drink, I Don't Care, She Don't Love Me och It Ain't Easy Bein' Me. Och ni får garanterat inte missa superduperhiten The Baby från 2003, den är vacker, snudd på magisk.

Betyg: 2 (av 5)

Special Guest-recension: Old Crow Medicine Show...

...på the Factory Theatre i Sydney. Förväntningarna hade jag skruvat upp till elva i och med att det stod with special guest på biljetten vilket tolkades som Dave Rawlings men han var självklart inte där. Var det då jag själv som var den speciella gästen? Publiken var annars härligt åldersspridd, med överrepresentation av rutiga skjortor och skägg. Lucinda Williams-tishorna duggade tätt också. Bandet spelade fint och samspelt och satte varenda rockpose & bluegrasspose som ett smäck. Skit till en början alltså, förutom att låtarna är fantastiska. Caroline var fin men alltså mesigt utförd.
Det gleds sen över mot ett mer urspårat Medicine Show där det blandades gött ös med skön stämsång. Poor Man, Crazy Eyes (åh så fin den), New Virginia Creeper (som sjöngs helt underbart Rick Danko-anspråkslöst av Matt Kinman), CC Rider (Ketch Sector & Willie Watson! Ville man gråta under konserten var det här det gjordes mest adekvat), Alabama High-Test, I Hear Them All och Cocaine Habit samt Highway Halo (allsång!). Här någonstans hade publiken köpt varan och ifrågasatte inget mer. Bandet hade gjort sitt jobb och kunde släppa sargen vilket såklart ledde till ännu råare ös och alertare publik.

I en strana hände sedan följande: Willie Watson tar av sig hatten... och spelar gitarr mellan benen på Sector som alltså gitarrrodeoridandes (Det här var faktiskt ett snyggt move! Tänk munspelen (2) och mick i ena handen och rodeohanden viftandes i luften) bara häller ut munspelssolot, varpå någon kastar upp en BH som fastnar på Watsons gitarr. Well, som grädde på moset avslutades kalaset med Mary's Kitchen, Minglewood Blues, Tell it to me och Wagon Wheel.

Bäst - New Virginia Creeper, CC Ryder, Minglewood Blues och Wagon Wheel

Sämst - Första halvan spelades för bra. Och de töntiga Australian-covers-extranumren.

! - Methamphetamine, My Good Gal och Tennessee Pusher spelades inte ens.

/Olle Viman for KerstinsCountry.blogspot.com

Olles blogg: http://psyktrippmaraton.blogspot.com/

blake shelton hos chelsea lately

Blake Shelton besökte i förra veckan min favorit talk show, Chelsea Lately. Intervjun är helt wack men så brukar hennes intervjuer vara så det är inget konstigt med det. Blake har släppt ett nytt album som de tjabbar om. Jag tänkte lyssna på det i veckan och återkomma med en recension.

carla bruni

Carla Bruni är före detta fotomodell som blev musiker som blev presidenthustru. År 2003 kom debutalbumet Quelqu'un m'a dit och det kom då som något av en chock för världen att kvinnan faktiskt kunde sjunga.

Snygg som attan och med en fantastisk röst har hon onekligen dragit en vinstlott i genlotteriet. En annan får leva på sin rara personlighet.

Madame Bruni har gett ut tre skivor, två på franska, Quelqu'un m'a dit (2003) och Comme si de rien n'était (2008), och ett på engelska, No Promises (2007), där hon tonsatt kända dikter av bland annat Emily Dickinson och Dorothy Parker.

Om ni inte lyssnat på snyggingen förut tycker jag definitivt ni ska förgylla helgen med det, alla tre albumen finns på Spotify.

thesaurus (på ett ungefär)
Quelqu'un m'a dit = Någon talade om för mig
Madame = fru
Comme si de rien n'était = Som om inget hade hänt

fredagsmys - reba mcentire

Reba McEntire har länge tillhört countrymusikens elit. Hon är 54 år fyllda (55 på söndag) och har en egen stjärna på Hollywood Walk of Fame.

Reba har under åren varit extremt flitig i studion och har sedan mitten av 70-talet i princip släppt ett album per år. Jag har knappt lyssnat någonting på hennes musik och har nog inte riktigt förstått hennes storhet. I veckan råkade jag dock snubbla över hennes senaste skiva och äntligen förstår jag what all the fuzz is about, kvinnan är ju en riktig glädjespridare med sin over the top sydstatsdialekt och sitt rödhåriga rufs till kalufs.

Keep On Loving You som senaste skivan heter är en orgie i countryklyschor så man kan ju inte annat än att fullständigt älska det. Titelspåret I Keep On Lovin' You är nog bäst men Strange, Consider Me Gone, But Why och I'll Have What She's Having är också riktigt bra.

popmusik - goldfrapp

Jag kan verkligen rekommendera Goldfrapps nyaste. Head First, som albumet heter, består bara av nio låtar men de är nio så fantastiskt härliga låtar att man förlåter det ynka antalet. Med klatschiga melodier om raketer och dylikt är Head First det ultimata soundtracket att dansa in våren till.

brandi carlile - that year

Ursäkta mig, men är inte detta det vackraste ni hört sedan ni konfirmerades?

eric church

Just nu lyssnar jag mycket på Eric Churchs senaste, Carolina. Inte för att jag tycker han är så fantastisk bra utan för att det har blivit på tok på mycket Lady Gaga, Beyonce och Ke$ha på sista tiden och jag måste hitta tillbaka till mina countryrötter. Eric är country upphöjt till hundra så han passar fint för jobbet. Lyssna på Lotta Boot Left To Fill, Where She Told Me To Go och Faster Than My Angels Can Fly om ni också är i behov av en countrydos.

Om ni klarar er utan country tycker jag dock ni ska lyssna på Lady Gagas och Beyonces Telephone, det tar emot att erkänna men jag är helt besatt av den här låten.

fredagsmys - cookies n beans

I melodifestivalen förra året levererade Cookies N Beans en helt fantastisk låt, What If hette den. Det är nog min schlagerfavorit of all time. Jag tycker den gick förbi svenska folket oförskämt ouppmärksammat (förskämt uppmärksammat alltså?). Om ni inte vet vad jag pratar om beordras en lyssning (finns på Spotify).
År 2007 släpptes debutalbumet Tales From A Trailer Trash Soul. Det finns att köpa på deras myspace och typ ingen annanstans enligt min gedigna research. Tales är ett coveralbum med kakornas favoritlåtar. Under mitt surfande upptäckte jag även till min glädje att de släpper ett nytt album den 24:e mars. Det heter Beg, Borrow and Steal och går att förbeställa på myspacen men verkar även gå att inhandla i daglig varuhandel.

Ikväll jammar de loss i Så ska det låta på televisionen. Det tycker jag ni ska titta på om ni, precis som jag, inte har något bättre för er en karg fredagskväll som denna.

fågelskådning - domherren

I söndags stötte jag på en domherre som var ute och luftade sig i det trivsamma vårvädret.

Domherren levereras i två olika färger och det maskulint klingande namnet till trots, även i två olika kön. Domherren är en riktig läckerbit i vackert röd kostym medan domdamen är beige och inte alls lika uppseendeväckande som hanen. På sidan av kroppen sitter vingar, en på vardera sida. På latin heter fågeln Pyrrhula Pyrrhula.

Jag vill även ta tillfället i akt och tacka min mammas arbetskamrat som gav mig en så flott fågelbok.

lilla julafton

Som ett brev på posten, bokstavligt talat, kom idag min nya iPod. Som synes har jag redan fattat tycke för den lilla krabaten. Nu är det jag och han mot världen.

melodifestivalen - la grande finale

Melodifestivalen nådde igår sin slutdestination Globen. Nu kan man äntligen roa sig med annat på lördagskvällarna.

Dolph var tillbaka i livesändning och han var precis lika opassande i programledarrollen som tidigare, men som Dolly Parton skulle säga, it's all wrong but it's all right. Något som dock inte var all right igår var den osynkade duellen mellan Norge och Sverige där diverse avdankade schlagerstjärnor skulle in och riva av sina gamla låtar. Hela numret var i otakt på något vis. Tacka vet jag Towa Carson som skötte sin Alla har glömt från 67 utmärkt samt förra årets golden boy Alexander Rybak som kom in och avslutade eländet med ett helt sjövilt fiolspelande.

Alla tävlande var på hugget igår och jag tyckte helt plötsligt att alla var extremt bra när jag likt en renodlad nörd satt och betygsatte låtarna (tillsammans med mina föräldrar dessutom för att nörda till det hela lite ytterligare). Jag gav Timoteij och Anna 12 p vardera, 10 p gick till Darin, Jessica och Salem, 8 p till Jöback och Ola, 6 p till Saade och 4 p gick till Pernilla och Andreas. (Jag är medveten om att det inte är så här man betygsätter men det var så jag gjorde).

Rätt låt vann, det blev ju tillslut min favorit Anna Bergendahl som drog det längsta strået. Helt galet att den lilla kroppen kan producera så vackra toner.

Nu får hon ladda inför eurovision i Oslo där det förmodligen kommer gå som det oftast gör för Sverige i upphausade sammanhang, dåligt. Men oavsett resultatet i Norge kommer hon för mig alltid vara en vinnare, flickan med conversen och den magiska stämman.

the devil's inside my head

Jag har tömt mig på religiös musik så den utlovade jesusveckan får ett abrupt slut. Djävulen tar nu över!

Djävulsk bra musik:

Kasey Chambers & Shane Nicholson - The Devil's Inside My Head

Gillian Welch - The Devil Had A Hold Of Me

Charlie Daniels - The Devil Went Down To Georgia

Steve Earle - The Devil's Right Hand

Kris Kristofferson - To Beat The Devil

Elvis Presley - Devil In Disguise

Trots att jag klär utomordentligt i horn och gaffel kunde jag inte komma på fler djävulslåtar, kan ni?

come, now is the time to worship

Jesustemat fortsätter. Idag vill jag tipsa er om mina personliga jesusfavoriter som jag snappat upp genom år av idogt countrynörderi (och en kort fas av aktiv kristendom). Några av låtarna har gjorts av miljontals artister så jag listar bara mina favoritversioner helt oberoende av om det är originversionen eller en miljonte kopia.

Brad Paisley & Dolly Parton - When I Get Where I’m Going
Dolly Parton - Coat of Many Colors
Randy Travis - Three wooden crosses
Alison Krauss & Robert Plant - Your Long Journey
The Stanley Brothers - Angel Band
Hayes Carll - She Left Me For Jesus
Holly Williams - Without Jesus Here With Me
Dolly Parton - I Am Ready
Gillian Welch - I’m Not Afraid To Die
Gillian Welch - By The Mark
Lucinda Williams - Get Right With God
Bob Dylan - Ring Them Bells
Dan Tyminski - Praise The Lord
Dolly Parton - Jesus & Gravity
Nana Mouskouri - Morning Has Broken
Emmylou Harris - Calling My Children Home
Garth Brooks - Unanswered Prayers
Johnny Cash - Personal Jesus
Christer Sjögren - När Du Går Över Floden

Sen finns det också en massa fanatisk (läs fantastisk) worship-musik men där snackar vi en helt annan division av religiositet som jag inte riktigt känner att jag kan stå för.

jesus loves me - this i know, for the bible tells me so

Säga vad man vill om Jesus och hans anhängare men mycket bra musik har i alla fall sprungit ur tron på honom. Därför tänker jag denna vecka nörda in mig lite på temat jesusmusik och tipsa om bra sådan.

Först ut: Patty Griffin - Downtown Church

Patty G är en amerikansk singer/songwriter med en stämma av guld. Hon har skapat många fina låtar, bland annat Let Him Fly som Dixie Chicks slängde in på albumet Fly och gjorde en hit av.

Downtown Church handlar om Jesus och gud och att tro på något större än den här lilla planeten, en fin tanke men svårt för en liten fattig människa som jag att ta in. Så troende som jag varit när jag lyssnat på detta album har jag dock aldrig varit förut. Man blir nästan religiös, det är stundtals så fantastiskt vackert att man glömmer bort att andas. Som när Griffin och gästsjungande Julie Miller sjunger om platsen under stjärnorna i Coming Home To Me.

When you get there you'll know
That's as far as you go
When you get there you'll see
You were already free

Andra fantastiska spår på plattan är House Of Gold, Little Fire och Never Grow Old. Det finns också mycket bra gospel på Downtown Church för den som är lagd åt det hållet.

melodifestivalen - andra chansen

Igår duellerades det hejvilt i Örebro mellan alla lucky losers som fortfarande hade chans på en finalplats i Globen nästa vecka.

Det var lite av en överraskningarnas afton där till exempel den lille dalbollen Kalle Moraeus med vänner knockade Neo i första omgången och Jessica Andersson lyckades slå ut självaste Alcazar, otippat tycker jag. Mina favoriter inför kvällen var Pauline och Crucified Barbara. Tyvärr duellerade de två mot varandra så chansen att båda skulle gå vidare var lika med noll. De som tillslut knep finalplatserna var Jessica Andersson och yrvädret Pernilla Wahlgren.

Det vilar något magiskt över Jessicas låt som jag inte riktigt uppfattat innan gårdagen men efter två uppträdanden och hundra snabbrepriser sjönk det in. Wahlgrens låt är också bra även om den känns lite 2001. Dessutom har ju Pillan lite av ett handikapp jämfört med övriga finalfältet i och med att hon är så jobbig.

Jag har alltid undrat vad det är för nördar som röstar i såna här program, igår fick jag svaret, det är mina nördiga vänner.

Till final går alltså:

Pernilla Wahlgren

Jessica Andersson

Ola

Salem Al Fakir

Andreas Johnson

Erik Saade

Darin

Timoteij

Peter Jöback

Anna Bergendahl

Jag hejar på Anna mest och lite på Jessica, Darin och Timoteij. Och lite, lite på de andra också. Jag tycker nog alla är rätt okej faktiskt om jag tänker efter.

Vilka hejar ni på?

melodifestivalen del 4

Jag missade förra veckans melodifestival på grund av vasaloppet men jag vill ändå så här i efterhand klämma in att Anna Bergendahls This Is My Life är helt fantastisk. Hoppas hon vinner i Globen.

recension: lady antebellum - need you now

Lady Antebellum består av Charles Kelley, Hillary Scott och Dave Haywood. Deras självtitulerade debutalbum sålde bra i USA och med låtar som Love Don't Live Here, Lookin' For A Good Time och I Run To You skaffade sig trion en stadig skara fans. Jag var dock inte med i den fanskaran och har haft åsikten att Lady A är överskattade.
Deras nya album Need You Now väckte dock mitt intresse när jag på grammygalan hörde albumets första singel med samma namn, rackarns vilken bra låt. Need You Now har allt som en solid countryballad ska ha. Dessutom är jag en sucker för låtar som innehåller alkohol i någon form.

Another shot of whiskey, can't stop looking at the door....
It's a quarter after one, I'm a little drunk and I need you now

skål!

Need You Now är albumets klart starkaste spår men det finns en del andra bra låtar också. American Honey är en av dem, väldigt fin och väldigt country. Ready To Love Again och When You Got A Good Thing är två andra favoriter som tuggar på i ett behagligt tempo.

Behagligt är nog förresten ett ganska passande ord på hela albumet, en låt är riktigt bra, ett fåtal är bra men det mesta är behagligt, inte mer. Det är ett proffsigt album och det känns som kvalitetsmusik men det saknas något, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är dock. Hade albumet innehållit några till låtar i klass med Need You Now hade betyget blivit högre men en låt gör inte ett album även om det är årets bästa låt än så länge.

betyg: 3 (av 5)

vasaloppet 2010

Det tog mig lite drygt 11 timmar att masa mig runt de 9 milen mellan Sälen och Mora. Kroppen min är sargad men själen lycklig. Nu ska jag gro en ölmage till beach 2010.

Lite bilder från loppet:

Eftersom vi åkte Öppet Spår var det ingen tävling men hade det delats ut medaljer i kategorin fulast vasaloppsdeltagare hade jag haft guldläge skulle jag tro (se bild nr. 4).

Nu när detta spektakel är över ska jag syssla med lite vettigare saker här på bloggen. Imorn kommer en recension av Lady Antebellums nyaste. Kom också gärna med förslag om det är någon särskild artist eller dylikt ni vill att jag ska skriva om.