Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.



Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).

High Chaparral Country Music Festival 2012. Fredag 15 juni: Fotbollsförnedring och Laura Bell Bundy

I fredags drog den upphausade countryfestivalen på High Chaparral i Kulltorp igång. Det finns så mycket att säga om detta så det blir säkert ett par stycken inlägg.

På schemat för fredagen stod fotbollsmatchen mellan Sverige och England samt Laura Bell Bundy på stora scenen.

Matchen vet vi ju alla hur den slutade så det ordar vi inte mer om. Det var dock en upplevelse att titta på skiten på en sällsynt dålig storbildsskärm, som dessutom smälldes upp bara minuter före avspark av ett gäng säsongsarbetare i cowboyhatt.

På plats framför storbildsskärmen mitt i vilda western.

Efter den kallduschen var det dags för Laura Bell Bundy att inta stora scenen. Och som hon gjorde det! Sällan har mina små ögon bevittnat en sådan naturkraft till flickebarn. Det fanns ingen hejd på henne, det var liksom gasen i botten från första till sista minut. Jag var tvungen att hålla mig om hjärtat för basen dunkade så hårt att det fysiskt smärtade. Visst fanns där ett par lugna låtar också men de revs av rätt så snabbt.

Laura under ett ögonblick av stillhet.

Showen var ganska kort men naggande god. Hon bevisade också vilken multitalang hon är för hon visade upp flera konstformer så som sång, dans, striptease och steppande.

Det hela avslutades med en helt sjuk version av "Proud Mary". Laura lyckades trumfa sin egen dampnivå och for runt på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Det var som att titta på ett djur som fått huvudet avhugget. Det var underbart.

Laura är grym. Konserten får 5 (av 5) i betyg.

Brandi Carlile - Bear Creek

Enda sedan jag hörde Brandi Carliles spänstiga stämma på den moderna klassikern "The Story" för första gången har jag varit helt besatt. Hon lirar svulstig folkrock helt olik någon annnan.

I dagarna släppte hon sin efterlängtade fjärde studioplatta Bear Creek, björnån.

Det hela öppnar med just något slags björnvrål på "Hard Way Home". Det är en härlig liten visa med en glad melodi och snärtiga stränginstrument. Överlag känns hela plattan betydligt gladare och lättsammare än hennes tidigare verk. "Save Part Of Yourself" till exempel, som är en av de bästa låtarna, består i en massa glatt tjoande på refrängen som jag tycker känns ganska okaraktäristiskt för Carlile, men det är verkligen en underbar låt i all sin märklighet.

"That Wasn't Me" var första singeln ifrån nya plattan och den är helt klart en av de starkare spåren. Carliles röst gör sig också väldigt bra i såna här lugna pianoballader. "What Did I Ever Come Here For" är en annan lugn favorit.

Med undantag av ett par sömniga nummer är Bear Creek lite av ett mästerverk. Det är till stor del Carliles röst som trollbinder, jag är precis lika besatt som när jag först upptäckte underbarnet.

Bear Creek får 4,5 (av 5) i betyg!

Abalone Dots - Chocolate & Cigarettes

För att vara ett stolt countryfan kan jag pinsamt lite om Abalone Dots, det är knappt att jag ens kan stava till deras bökiga namn.

Gänget består i alla fall av tre pers vid namn Rebecka, Sophia och Louise. Förut var de fyra men en har alltså hoppat av gruppen (4-1=3 förstår ni). Chocolate & Cigarettes är den första skivan från den nya konstellaionen men gruppens tredje platta totalt.

Skivan öppnar med något slags vokalintro i form av 79 sekunder korta "Such A Crime" och går sedan över i första riktiga låten "Hard Times". Några plockinstrument ligger och puttrar i bakgrunden och trion sjunger med våldsam inlevelse. Man kan riktigt höra gråten i halsen, det blir lite jobbigt tycker jag. Det känns överlag som tjejerna har tagit sig själva på lite för stort allvar när de spelade in den här plattan. Musik ska ju byggas utav glädje.

Med detta inte sagt att det är ett dåligt album på något vis. Bara ganska deprimerande. Låtarna var och en är ju fina som smör men ihopklumpade på en platta blir det lite tröttsamt.

Det är också ett par svenska låtar med mitt i allt vilket väl inte tillför så mycket även om jag tycker "Vände och gick" har något härligt Melissa Hornigt över sig.

För att summera: Chocolate & Cigarettes är bra men verkligen inget man drar igång på förfesten.

Bäst: "The Way That I'm Living" feat. Buddy Holly, "Regrets" feat. Ron Sexsmith, "Sons And Daughters", "Vände och gick"

Betyg: svag 3:a (av 5)

Baron Trenck

Här sitter baronen och jag och njuter av att fotbolls-EM äntligen är igång. Jag är mitt uppe i jobbhelg och brukar då korka upp en öl när jag kommer hem på kvällningen. Det är så praktiskt, både mättande och läskande på samma gång.

Jag känner själv att bloggandet har haltat lite på sistone. Men jag har en del på g, bland annat lite skivrecensioner och så klart kommande helgs countryfestival vilken jag kommer rapportera friskt ifrån.

Så håll till godo!

Tack Smålands Country Club!

I senaste numret av Smålands Country Clubs medlemstidning är jag med och gästrecenserar Justin Townes Earles senaste platta. Himla flott om jag får säga det sjäv!

Recensionen i sin helhet kan ni också läsa här på bloggen.

till min syster

Den 15:e juni vankas det countryfest här i smålandsskogarna. Då är det ju dags för High Chaparall Country Music Festival. Arrangörerna har lyckats lura hit ett par riktiga höjdarartister så som Laura Bell Bundy, Joey + Rory, Dwight Yoakam och svenskarna Cookies N' Beans bland annat. Jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Min syster ska med mig på det här äventyret, det var till och med hon som var initiativtagare till det hela trots att hon inte på långa vägar är en countrynörd i nivå med mig, knappt countrynörd alls faktiskt.

Därför har jag nu gjort en spotifylista till henne så hon åtminstone hört låtarna innan hon stämplar in på festivalen.

Ingrids lista.

Brandi Carlile - That Wasn't Me

Den femte juni släpps Brandi Carliles fjärde studioplatta. Hennes tidigare verk har varit alldeles magnifika så förväntningarna är upptrissade till max från min sida.

Första singeln från plattan heter "That Wasn't Me" och är en svulstig visa med inslag av lite gospel på refrängen. Lyssna på den på Spotify!

Det kommande albumet heter Bear Creek och släpps alltså om exakt en vecka. I väntan på den kan ni väl svänga in på min senaste spotifylista där jag har samlat lite låtar som jag lyssnat på under maj månad, bland annat Carliles ovan nämnda.

Länk till listan, klicka här.

un bloody mary por favor!

Så här i schlagertider känner jag mig obligerad att nämna en av mina absoluta festivalfavoriter genom tiderna. Det handlar så klart om Spaniens bidrag 2006, Las Ketchups "Bloody Mary".

Det känns som låten gick förbi världen litegrann men jag som har så osedvanligt bra smak snappade så klart upp dess storhet. Jag älskar allt med det här numret, allt från fyrstämsången till den skalliga dansösen.  Se, lyssna och njut!

Willie Nelson - Heroes

Willie Nelson, den levande legenden, har i dagarna släppt ett nytt och fräscht album. Heroes heter det och består i ett gäng nykomponerade låtar samt ett par covers.

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vad min generella uppfattning är av Willie Nelson. Dels älskar jag honom för det långa håret, indianlooken och det faktum att han är hundra år och still going. Men sen är det den där knaggliga rösten som väl inte är särskilt vacker, eller är den det?

På Heroes har han dessutom bjudit in sin son Lukas på 9 av de 14 låtarna. Lukas låter alltså exakt som sin pappa vilket är lite freaky. Det får mig att tänka på min gamla biologilärare som påstod att om man blåser genom stämbanden på ett dött lamm så uppstår ett bäääljud.

Hur som helst. Jag gillar faktiskt Heroes, trots allt. Willie levererar ett par riktigt härliga dängor här och har dessutom hittat ett gäng stjärnartister som glatt gästar honom på plattan, utöver sonen då. På "Roll Me Up" till exempel, hjälper Kris Kristofferson, Jamey Johnson och Snoop Dogg (av alla människor) till med sången. Det är en av mina favoritlåtar.

"Everytime He Drinks He Thinks Of Her" är en annan favorit och ju en riktigt klassisk countrysång, det hör man ju bara på titeln.

Sheryl Crow är enda kvinnliga gästartisten. Hon sjunger fint så det förslår på "Come On Up The House". Utan hennes medverkan hade låten varit medioker men den lyfter rejält när hon klämmer i två minuter in.

Covern av Coldplays "The Scientist" är en mycket värdig avslutning av ett rätt så bra album även om jag till viss del håller med recensenten på DN; "Willie Nelson har kopplat på autopiloten."

Jag ger Heroes 3,5 (av 5) i betyg.

La La Love

Det här är min favorit i årets eurovision. La la la la la...

The Byrds - Sweetheart of the Rodeo

Tipsades om den här skivan, dels för musiken men även för det magiska skivomslaget. Och visst är det vansinnigt vackert. Musiken är gubbig 60-tals country och det har ju ingen dött av! Mest gillar jag "Pretty Polly", "The Christian Life", "You're Still On My Mind"  och "You Ain't Going Nowhere".

Tack för tipset Anders!

Daniel Lemma live på Kafé de luxe

Igår trotsade jag och min vän Frida alla naturlagar och gick ut och roade oss mitt i veckan. Det var nämligen konsert på Växjös trevligaste krog Kafé de luxe. Det var Daniel Lemma som lirade, ni vet han som used to love you.

Likt en riktig amatör började Lemma otippat punktligt. Vårat toalettbesök tajmades därför mcket illa och resulterade i att vi fick bevittna showen från toabåset, i och för sig ganska nära scenen men med en frän doft av urin i näshålan.

Lemma körde solo så det var bara han och en gitarr. Men det var verkligen inte så bara för jädrar vilken röst han har grabben. Jag skulle nog vilja säga, trots att jag knappt lyssnat någonting på hans låtar, att han är sveriges bästa singer/songwriter. Mycket ligger i den sammetslena rösten men låtarna är också riktigt bra. Till exempel "Lie and Tell Me You're Happy" och så klart den moderna klassikern "If I Used To Love You". Den senare som det också blev lite tafatt allsång på från den stela deluxepubliken.

Han spelade också ett par låtar från nya plattan som släpptes igår. Jag vill minnas att det fanns en som hette "Barber" som var fräsig och härlig och så var det nån annan som var himla fin som jag inte minns vad den hette tyvärr.

Lemma lirade två extranummer och hängde sedan i baren som en vanlig döing. Jag och Frida var tyvärr alldeles för nyktra för att våga oss fram och säga något till honom. Vid ett tillfälle stod vi faktiskt bara någon meter bredvid honom. Hade vi bara tryckt i oss ett par öl till hade vi gått fram och tackat för de fina melodierna och kanske kikat under hatten för att se om han gömt sina flätor där.


Bild från helt annat tillfälle, men ungefär sådär såg han ut större delen av kvällen.

Lemmas nya skiva finns inte på Spotify än tyvärr. Men hans gamla skivor finns!

Carrie Underwood - Blown Away

Carrie Underwood gick och vann Ameican Idol år 2005 och sedan dess har hon och hennes blonda hårsvall skördat många framgångar med rekordmånga listettor och massvis skivor sålda.

Nu är hon aktuell med sin fjärde platta Blown Away. Det är en samling countrypoplåtar med stabil sång och stundtals rätt så svängiga melodier. Hon är väl bra på det antar jag, att göra simpel countrypop som är lätt att tycka om. Att hon har gått och blivit en av de största inom modern country går dock förbi mitt förstånd.

Blown Away är ändå bättre än väntat, trots allt. Allra mest gillar jag de låtar där hon blandar in mer traditionella countrytoner som fina "Do You Think About Me". Jag är också svag för klämkäcka "Nobody Ever Told You" och "One Way Ticket". Ett par svulstiga ballader/lugna låtar har hon klämt in också och det är väl hennes paradgren även om jag inte blev jätteförtjust i någon av dem, rara "Thank God For Hometowns" tycker jag dock har något visst.

Bättre riv är det i "Good Girl" och "Blown Away" som jag tycker är två helt okej låtar.

Det mesta på plattan är alltså klart godkänt. Det är dock lite svårt att egga upp sig över en artist som man är så genuint ointresserad av.

Carries senaste verk får 3 (av 5) i betyg och då är jag kanske generös i överkant.

Till Mike

Tack för kommentaren. Nu har jag valt ut ett par av mina absoluta favoritlåtar bland alla mina spotifylistor och dragit in dem i en ny lista, Mikes lista! Det är en samling lättsmälta låtar som jag lyssnat mycket på i mina dar.

Om man som jag också gillar lite ruffigare country/americana så rekomenderar jag varmt artister som Lucinda Williams, Ryan Bingham, Dylan Leblanc, Shooter Jennings, Elise Davis med flera. Surfa runt lite här på bloggen så hittar du säkert fler guldkorn.

Lycka till!

idétorka

Det råder total idétorka på bloggen. Jag kan inte för mitt liv komma på något vettigt att krafsa ner. Jag har försökt att krysta fram ett intresse för Carrie Underwoods senaste platta men jag har aldrig riktigt gillat tjejen så det är svårt. Plattan är väl ändå hyfsad hittills. En av låtarna gillar jag särskilt. Här har ni den (med text dessutom).


Kanske kommer en fullständig recension av plattan så småningom. Och kanske kommer det snart något på bloggen med någon slags substans igen.

Lucinda Williams - Sundays

ett fullständigt meningslöst inlägg om mina töntiga tv-vanor

Jag skulle vilja slå ett slag för Bygglov på tv4, programmet som rullat i kanalen i hundra år utan att någon riktigt brytt sig.

Wille, Matte och Mija bygger, målar och grejar. Ofta är de i någon rar liten by, som idag då de var i det mörkaste av Småland. Det händer typ ingenting under programmets 60 minuter, prgrammet saknar fullständigt nerv. Alla är glada och trevliga mot varandra och man behöver inte oroa sig för att någon arg snickare ska löpa amok. Det kallar jag bra tv.

Mija, Matte och Willy.

Sonia Leigh - Bar

Jag sprang på den här videon på nätet häromdagen. Det är en riktigt härlig suparvideo, om man nu gillar sånt.