torsdag 7 juli 2011

Gillian Welch - The Harrow & The Harvest

Nu har hennes femta platta så äntligen släppts. Förväntningarna från min sida var som vanligt när jag eggar upp mig ingör något, löjligt höga. Men på en kvinna som skapat så mycket fin musik tycker jag det är befogat.

Men når Gillian och The Harrow & The Harvest upp till förväntningarna? You bet ya!

Det hela inleder med Scarlet Town och man hör liksom på första gitarrslaget att Gillian is back in business. Sedan börjar hon sjunga och den opretentiösa rösten låter baskemej snäppet vassare än tidigare. Den är större på något vis. Eller så har hon bara skaffat sig en bättre mikrofon.

Den generella stämningen är melankolisk och dramatisk plattan igenom. Men det är väl det hon är bäst på. Att leverera en historia och en känsla genom sina vackra texter och kompositioner. Ibland bara på en enkel strof.

"They threw me out of Sunday school when I was nine." Ur Tennessee

Mäktigt på något vis.

Tennessee är förövrigt en av mina favoriter på plattan. Otroligt stark refräng och pulserande verser. En annan favvo är Hard Times. En visa om en man och hans mula vilket ju är rart. Men Gillian har också en förmåga att bädda in fina budskap i en tillsynes banal text. Vilket gör Hard Times till en snudd på religiös upplevelse.

Det har hon förresten alltid varit väldigt bra på. Att klämma in gud och himmelen och sånt trams i sina låtar utan att få det att låta särskilt tramsigt. Denna skivan är inget undantag. Alla låtar har något spirituellt över sig. Till och med riviga The Way It Goes som det är klart bäst bett i på plattan.

Man blir smått religiös av den här plattan med den själfullla rösten och det ljuva banjoplocket. Kanske finns det en gud. Kanske heter hon Gillian Welch.

Kanske spårade den här recensionen ut något.

Betyg 5 (av 5)

1 kommentar:

  1. Anders från Norefjell10 juli 2011 22:56

    Fantastiskt rolig blogg! Gillian Welch borde man nog lyssna på. Lucinda Williams och Emmylou Harris har jag redan upptäckt och kortet på Beach boys och getterna från Pet sounds har jag stirrat på sen 60-talet. Har Du lyssnat på Neil Youngs 2 countryskivor: den gamla omdiskuterade Old Ways med Waylon Jennings och Willie Nelson (tror jag) från 84 och den nya A Treasure från 84 men nyutgiven ( liveskiva)?

    SvaraRadera