Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland

Har ni inte upptäckt Lindsay Lou och de platta magarnas lekfulla folkmusik ännu så är det dags att göra det nu. Nyaste verket heter Southland och är top notch!

Bandet består av frontkvinnan Lindsay Lou och ett gäng bandmedlemmar. Musiken spretar åt alla möjliga håll. Det är ett musikaliskt potpurri i folklorestil som man får vara bra deprimerad för att inte uppskatta.

"Southland" är bäst men hela plattan är ett litet lyckopiller i musikalisk form. Finns på Spotify!

Naket på skivomslag. Underskattat!

Räfven live på Kafé De Luxe

Fredag i Växjö kan bjuda på lite vad som helst. Igår skulle vi bara ut och dricka öl men hamnade framför det extravaganta bandet Räfven. Gratis dessutom eftersom bandet sålt så dåligt. Stämplar delades ut till samhällets bottenskrap som undertecknad för att fylla golvytan framför scenen. Och det tackar jag ödmjukast för.

Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv. Det var sinnessjukt många bandmedlemmar på den pyttelilla scenen. Skjortorna var uppknäppta till sista knapppen, nertill alltså. De sjöng hysteriskt och spelade östeuropeisk folkmusik i ettrigt tempo. Det borde inte vara någons kopp av te. Men det var fantastiskt!

Kvällen avslutades med att saxofonisten tog fram två rockringar och rev av ett saxofonsolo samtidigt som han dansade loss i ringarna. Ingen människa hade bett om detta, men det förgyllde allas vår kväll.

Musik ska byggas utav glädje! Och det gjorde sannerligen Räfven. Se och lär Chrille Kjellvander!

Christian Kjellvaner live på Kafé De Luxe

Man vet vad man får när man går på spelning med Christian Kjellvander. Noll publikfrieri och sång från knappt hörbart lågt register.

Jag räknar till fyra "tack så hemskt mycket" och ett "tack så jättemycket". Möjligen sa han något mer men då hade jag sedan länge tappat intresset. Det är något med den gänglige mannen som stör mig något enormt, han prickar liksom in alla störiga fasoner som artister för sig med. Han är introvert, svettig som ett as, har för lågt ljud i sin mikrofon, spelar minuterlånga instrumentella infernos som ingen människa bett om och så vidare.

Men visst innehar han också  en mäktig pondus och när han väl får upp ljudet på sin mick och inte överröstas av den äckligt vassa trumman så skapar han Amerikana i världsklass. Den moderna klassikern "Poppies And Peonies" är vacker så det förslår men det är också bara ett litet andrum av lugn under en i övrigt vidrigt högljudd kväll.

Helhetsintrycket är oljud och åter oljud. Jag var en låt från att gå fram till trummisen och ta hans trumpinnar och hugga honom i mellangärdet med dom, alternativt peta in dem i mina egna öron. När Christian muttrade att det var dags för sista låten kände jag en snudd på religiös lättnad. Det är inte ett gott betyg.

Spelningen var dessutom cirka en timme för lång. En tröst i kråksången var att förbandet I'm Kingfisher var rysligt mysig i utstrålning och musikalitet.

Kjellvander i Deluxedimman.

Kate Rhudy - Rock N' Roll Ain't For Me

Jag har ingen aning om vem Kate Rhudy är men under en lång baserad på-session på spotify snubblade jag plötsligt över hennes "Boy From Charlevoix" och sedan dess har jag njutit av hennes debutplatta flera gånger om. 

Hon är som sagt något av en doldis. Internet hjälper föga med att lösa mysteriet. På hennes egna hemsida står ingenting. På Facebooksidan blir man varse om att hon kommer från North Carolina, men inte så mycket mer.

Klart är i alla fall att musiken är top notch. Småstadscountry med mycket hjärta och stark sång.

Rock N' Roll Ain't For Me finns på Spotify.

Dålig hårdag.

Rachel Baiman - Thanksgiving

Den gode Baiman upptäckte jag förra hösten och sedan dess har jag varit hennes största fan. Hennes platta "Shame" korades till och med till 2017 års bästa på denna prestigefyllda blogg.

Nu är hon aktuell med en liten helg-EP vid namn Thanksgiving. Blott fyra spår men man får vara tacksam för det lilla. Bäst är duetten med Josh Oliver, vem det nu är. Men även titelspåret är flotta grejer och ärtiga "Tent City" får man ju vara kliniskt död för att inte uppskatta.

In och lyssna på Spotify!

Idol 2018: femte fredagsfinalen

Temat för gårdagens idol var svenska hits. Men det kunde lika gärna varit tema Så mycket bättre. Har vi inte fler svenska hits som inte manglats igenom den gotländska myspysprogrammet?

På en positivare not var det relativt hög lägstanivå för en gångs skull. Förutom Ki då som ju spelar i en helt annan liga än de andra och äntligen åkt ut. Först gapade han igenom sig "Slå mig hårt i ansiktet" och vi var nog många i tv-sofforna som tänkte exakt samma sak.

Men övriga startfältet hittade hem i det svenska temat. Som vanligt var Kadiatou bäst. Hon rev av en het tolkning av Miriam Bryants tolkning av Sven-Bertil Taubes tolkning av den irländska folkvisan lyriksatt av Lars Forsell. 

På andra sidan spektrat bjöd Maximilian på "Jag vill ha en egen måne". Det var fantastiskt på alla sätt och vis och han sjunger ju faktiskt riktigt bra. Men hett det var det inte!

Tua, Bragi, The Williams gjorde okej fredagsunderhållning men man ramlade inte av stolen direkt så som man gör av Icas billiga sallad och ost.

Men ingen fredag utan ett litet bryt. Förvånande nog var det Natalie som stod för det denna veckan efter hon fått halvbra kritik från juryn. Jag hoppas innerligt att det var en engångsföreteelse, hon ska ju vara den stabila i gruppen! Jag gillade i alla fall hennes avskalade tolkning av "Ett långsamt farväl" även om den var något åt det pretentiösa hållet.

Små idoler till trots, allra bäst var ändå Christer Sjögrens "Nikki Amini".

Episkt var kanske att ta i.

Spotifylista: oktober

Den senaste spotifylistan bjuder på smått och gott från den alternativa countryn. En och annan popdänga har slängts in också för människor med normal musiksmak. Länk här.

Idol 2018: fjärde fredagsfinalen

Jag missade förra idolkvällen men förstod på fredagens uppsnack att det var platt fall hos merparten av deltagarna. Jag går därför raskt vidare till den senaste upplagan som bestod av duetter av varierad kvalitet.

Dock missade jag livesändningen eftersom jag hinkade öl på Kafé De Luxe. Men tack vare Play-appen slipper man ju inte undan.

Kvällen började med ett rätt så lyckat gruppnummer vilket var högst oväntat. Resten av fredagsfinalen bjöd dessvärre på mestadels dalar. Tua blev sågad till fotknölarna och bröt ihop så som bara unga människor med dubbla x-kromosomer kan. Jag tyckte det var ett otyg. Sedan läste jag den här krönikan i aftonbladet och ändrade åsikt. Tjejerna mäts efter en helt annan måttstock och har därför åkt ut en efter en trots att flera killar fullständigt famlat i mörkret vecka efter vecka. Man kan verkligen förstå Tuas frustration och kanske var det hennes, och hennes mammas(!), psykbryt som räddade kvar henne i tävlingen.

På en lättsammare not var det två duetter som reste sig över medelmåttet. Matice och Nathalie bjöd på en solid tolkning av Alicia Keys "New York". Jag har stört mig på Nathalies pretentiösa anda men man uppskattar ju verkligen en kvinna som inte bär sina känslor på rockärmen.

Kadiatou och William avslutade kvällen med en riktig käftsmäll. Även om väl William mest hade den goda turen att hamna med tävlingens vassaste artist. Om inte Kadiatou vinner Idol så kan vi lika gärna lägga ner programmet. Det kan vi förresten göra ändå.

Upplysningsvis åkte Matice ut.

Bra TV.

Leah Blevins - Walk Home

Jag vet nästan ingenting om Leah Blevins och det finns inte mycket fakta att tillgå i cyberrymden heller. Den här slappa countrybloggaren förblir därför ovetandes. Men Leah Blevins skapar magisk country och sjunger som en ung Dolly Parton. Så mycket mer behöver man kanske egentligen inte veta.

Hennes senaste verk är EP:n Walk Home. Det enda negativa man kan säga om den är att den i egenskap av EP tar slut alldeles för fort.

Bästa spår: alla!

Missa inte heller EP:n Runnin' från 2015.

Idol 2018: andra fredagsfinalen

Temat för fredagens final var "Det här är jag!" Det visade sig vara en redaktionellt urusel idé för de små idolerna var sämre än någonsin när de skulle vara sig själva.

Sebastian slog alla rekord med att komma in totalsnett i låten och fortfarande envisas med den där pottan på huvudet. Det var synd det för han har ändå en intressant röst och är väl den enda pojken i tävlingen som inte ser motoriskt funktionsnedsatt ut på scenen. Bättre lycka nästa gång till han (och hans stylistteam).

Amber Boss lyckades med konststycket att inte pricka in en enda ton under sitt framträdande och åkte rättmätigt ut.

Några lyckades dock hyfsat under kvällen. Lustigkurren Maximilian tog tillfället i akt att vara sitt störiga jag med en rivig tolkning av "My Generation". Så långt ifrån vad man vill se när man slår på Idol men ändå.

Men klart bäst var Kadiatou som fullständigt sopade mattan med övriga fältet.

Lyx, lyx, lyx!

Carter Sampson - Lucky

Sedan succén Wilder Side från 2016 har doldisen Carter Sampson släppt det ena obskyra verket efter det andra. Men nu är hon tillbaka i gammalt gott slag! Nya albumet Lucky bjuder stundtals på magisk country.

Carter Sampson har en fantastisk sångröst. Det är framförallt där hon vinner mark. För det viner ju det inte direkt runt huvudet på en med hits när man lyssnar på Lucky. Men simpla låtar som "Wild Ride", "All I Got" och "Hello Darlin'" blir väldigt vackra i hennes sällskap. 

Allra bäst är dock i sammanhanget riviga "Rattlesnake Kate" som handlar om Kate som levde med 120 ormar och gjorde klänningar och skor av dem. Det hela ackompanjeras av världens vackraste instrument, dobron.

Betyg: 4 (av 5)

These boots were made for sitting.

Idol 2018: Första fredagsfinalen

Det var ett något övertaggat gäng som drog igång fredagsmyset. Bara ett par minuter in satt jag med huvudet djupt rotat i skämskudden. Programledare och jury hade intagit scenen med något slags sång- och dansnummer som ingen människa bett om. Själva artisterna sedan hade också en något knagglig start. Förste man ut var Sebastian som väl inte i sak gjorde bort sig, men vem i helvete hade klippt pojken?

Näst på tur var Tua som lånat Karlsson på takets byxa vilket inte var ett stilistiskt snilledrag. Tyvärr vägde hon inte heller upp det med varken skönsång eller scenspråk. Ändå gillar man ju tjejen och den kvaliteten ska inte underskattas.

Överlag är det faktiskt ett idolgäng som är enkelt att tycka om. De verkar genuint rara. Men ingen sitter väl direkt inne på någon extraordinär talang.

Bäst under första fredagens final var William Strid som hade den goda smaken att inte krångla till sitt nummer så mycket. Inslaget med hans lillasyster Klara var också det gulligaste man någonsin sett. Något man inte kan säga om Nadjas inslag med sin make. Och mycket riktigt åkte hon ut med huvudet före!

Lejonskjorta 5 plus!

Crying Day Care Choir live på Kafé De Luxe

Efter gemytlig middag med kollegor på Massimo (som visade sig ha stans bästa pizza) gick jag rakt över gatan, knäppte upp blusen och laddade för konsert med favoritfolkpoptrion Crying Day Care Choir. Men det var en låååång väntan. Bandet började först 23:28, förvisso två minuter före utsatt tid. Men ändå, så orimligt sent för en hårt arbetande kvinna.

En liten tröst på såren var att inträdet var gratis och att trions nya platta som släpptes under gårdagen är en pärla. Flera nya låtar spelades under kvällen. Bland annat "Bigger Heart" som är en riktig hit. Även lugna "Branches" kan nog hitförklaras med lite god vilja.

Fina låtar till trots så nådde inte showen några oanade höjder. De hade så att säga autopiloten i. Men inget fel med det. Det är väl så de flesta av oss överlever våra pisskneg.

Instagram @barabaraberra

Idol 2018

Idolhelvetet är här. Men tur är väl det för annars hade kanske den här bloggen dödförklarats.

Jag har i sedvanlig ordning inte aktivt sökt upp programmet men hur man än lever sitt liv så är det omöjligt att inte ta notis. Det är ju på konstant!

Slutaudition har som vanligt varit en orgie i psykbryt. Av någon anledning verkar producenten fått för sig att det är det vi vill se och inte kompetenta idolaspiranter. Jag hade kunnat hugga av mig en arm för att slippa se mesproppar som Gabriel, 15 år, bryta ihop under min ädla tv-tid.

Den lille jäveln gick inte vidare men kommer säkert nästla sig vidare ändå genom något slags andra chansen-system.

Övriga startfält har man tyvärr dålig koll på eftersom de bästa knappt fått någon tv-tid. Men jag har i alla fall snappat upp ett par som verkar ha något visst. I kvalveckan som kommer hejar jag därför lite extra på Bragi, Ramila och Ida.

Bragi näst längst ner till höger. Ramila i rött, Ida högst upp i vänstra hörnet.

Elise Davis - Cactus

Personliga favoriten Elise Davis har inte varit en lätt idol att ha. Hennes första magiska platta Cheap Date försvann spårlöst för ett par år sedan. Uppföljaren Token visade sig sedan vara stört omöjlig att ens få tag i, åtminstone här i Europa. Men tredje gången gillt för den sympatiske sångerskan från Arkansas. För Cactus finns tillgänglig på Spotify für alle!

Och det har varit värt väntan. Elise Davis är så lätt att tycka om. Hon sjunger med en skönt avslappnad röst. Låtarna har ofta ett elegant inlindat budskap men hon trycker inte upp det i ansiktet på en.

Albumet både öppnar och slutar med rockiga "Hold Me Like A Gun" och "Don't Bring Me Flowers". Däremellan får man hela spektrat av elegant modern country. Till exempel textmässigt smarta "Man" med snyggt gitarrplock och 70-talsinspirerade "Last Laugh". Favoriten blir dock "33". en visa om att vara 33 år gammal. Som undertecknad.

Betyg: 4,5 (av 5)

Lindsay Ell - "I Don't Trust Myself (With Loving You)"

Lindsay Ell har gjort det smarta valet att krydda sin mediokra country med läckert elgitarrkomp. Hennes senaste platta bjuder på såsiga bitar som denna gånger tolv. Faktiskt ganska trevlig lyssning.



Finns på Spotify.

Sam Outlaw live på Hotell Hulingen

Sam Outlaw är inne på sin tusende europaturné. Igår var han i Hultsfred med band.

Molly Parden kickade igång aftonen i egenskap av förband (och spelade även gitarr i bandet senare). Det var en oinspirerande förakt. Hon är som en sömngångare på scenen, jag är inte ens säker på att hon hade pulsslag. Ändå gillar jag Pardens musik i studioformatet. Till exempel har jag diggat hennes fina "Who Did You Leave Me For" hela sommaren. Den sjöng hon dock inte enligt lagen om alltings jävlighet.

Sam Outlaw sedan, detta unikum till countryman som sadlade om från reklamare i mogen ålder och sedan haft en spirande karriär, möttes av en ovanligt entusiastisk publik strax efter klockan 21 lokal tid. Jag och sällskapet hade lämnat våra schnitzeltallrikar och jobbat oss fram i lokalen men hade då ändå en hord av smålänningar framför oss som tryckte i sig blåmusslor och annat gött. Jag ska lägga på minnet till nästa gång att förboka ett bord så man istället kan vara objektet för avundsjuka ståare.

Man märker att den gode Sam nu fått in en viss vana vad det gäller liveshower. Det hela är oerhört proffsigt. Låtarna rivs av en efter en, mellansnacket är kort och precis lagom lättbegripligt för en svensk bruksort. Första setet består av mestadels lugna låtar och framåt mitten/slutet av konserten kör han sina riviga hits som solklart är spelningen bästa stunder. Han bjöd bland annat på en ny partydänga som bådar gott inför kommande skivsläpp, den var nog kvällens bästa.

Efter hela två extranummer tackade en mycket svettig artist för sig. Väl värd sina rungande applåder.

Instagram @barabaraberra

Lori McKenna - The Tree

Sisådär vartannat år släpper Lori McKenna ett nytt album som låter likadant som föregående. Det är en totalt plan utvecklingskurva. Men varför ändra ett vinnande koncept? Lori McKenna har liksom hittat hem i sin myspysiga country.

The Tree är preciiiis som tidigare verk en samling semiakustiska låtar med lunkande tempo. Den som orkar lyssna noga kan också njuta av de små historierna som vecklar ut sig i varje låt. Då får man förvisso också tugga i sig pretentiösa texter som i "A Mother Never Rests" som förutom det något bajsnödiga budskapet är en himla fin visa.

Personliga favoriter är annars "You Won't Even Know I'm Gone" och "Young and Angry Again". Men allt är bra herregud, fattas bara när en av countryns bästa låtskrivare unnar sig egna skivsläpp.

Betyg: 4 (av 5)

Baskery live i Linnéparken

Scensommar, detta ljuvliga koncept med kommunalt finansierad kultur für alle, sjunger på sista versen. Men kulturfolket på Växjö kommun hade sparat en riktig smällkaramell till sist. Banjopunkbandet Baskery gästade den ruggigt fula scenen i Linnéparken och bjöd på just punkig banjo.

Baskery består av tre systrar med adekvata bandnamn. Det är Stella och Sunniva hit och Greta dit. Greta är äldst och lirar banjo. Tyvärr har hon missuppfattat instrumentet å det grövsta och använder det i princip som en elgitarr. Förutom den lilla fadäsen är Baskery en riktig fröjd att bevittna. Med enkla medel och få instrument bjuder de på en timmes ösig underhållning med elegant stämsång. De lider dock av ett visst storhetsvansinne, musiken var inte riktigt så ärtig att det var nödvändigt att stå på trumman och spela gitarr Sunniva! Det är ju dessutom en onödig fallrisk att ta. Men kanske är damerna i Baskery lyckligt ovetandes om hur platsläget ser ut på svenska ortopedavdelningar så här års.

Man kan också välja at störa sig på deras oändliga mellansnack med noll substans. Jag tyckte dock de var rätt trevliga i sin framtoning (trots extrem stockholmska).

Efter slutsignal blev det extranummer som var så dåligt att man önskade at man inte applåderat in dem igen. Det var något slags instrumentellt inferno som aldrig tog slut.

På det stora hela ändå en bra spelning men inte i närheten av tillfredsställelsen som sejdeln på Trädgård De Luxe bjöd på efter showen.

Bild snodd frånbandets hemsida.

Amber Cross - Savage On The Downhill

Man får fort en känsla av att Amber Cross är riktigt badass. Bara på skivomslaget ser hon ju ut som någon som skulle kniva en mellan revbenen (har maratonkollat Orange is The New Black sista dagarna). Det visar sig också att hon backar upp sin coola aura med råtalang och en sångröst av en annan värld.

Savage On The Downhill verkar vara hennes debutplatta om man räknar bort ett par hemmasnickrade skapelser (jag var olyckligt ovetandes om hennes existens fram till bara någon vecka sedan då jag tipsades av en läsare). Det är en fullständigt magisk liten platta med låtar sjungna rakt från hjärtat. Det är trallvänligt men ruggigt intensivt, en osannolik kombination. Det enda sorgliga i sammanhanget är att den kom ut förra sommaren och således inte har möjlighet att kamma hem en plats på årets bästa album-lista. Där hade den lätt nafsat på en pallplats.

Bästa spår: "Trinity Gold Mine", "Echoes"

Betyg: 4,5 (av 5)