Kerstin's Country Music Blog

First Aid Kit - The Lion's Roar

2012-01-30T11:40:00.001+01:00

Jag har alltid gillat dessa två. Fina Johanna och Klara, blott 19 och 21 år unga, som i flera år lirat pop helt olik någon annan. För ett par veckor sedan släppte de deras nya platta The Lion's Roar som tros bli deras BIG break. Den spelades in i amerika med en massa flådiga producenter och så.

Och klart som korvspad att The Lion's Roar är ett kompetent album. Allra bäst är titelspåret med sin smattrande gitarr och mäktiga sång. På god andra plats kommer nyss släppta singeln "Emmylou".

Resterande låtarna på plattan tickar på utan att riktigt beröra. Jag kan inte riktigt höra någon skillnad på dem. Det puttrar liksom på och alltsammans blir till en salig smet. Inte helt olik den misslyckade vitchokladmoussen jag vispade ihop igår. Men jag förstår ju ändå någonstans att det är bra låtar men jag kan inte hjälpa att tycka att det blir lite enformigt.

Men det är nog mig det är fel på för alla andra recensenter verkar vara rörande överrens om att detta är den bästa plattan någonsin.

Jag ger i betyg: 3 (av 5).

The Wailin' Jennys

2012-01-28T22:17:00.000+01:00

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

Det sista plinget a.k.a. den längsta texten som skrivits om ingenting alls

2012-01-25T23:10:00.000+01:00

Det har varit en märklig afton här i mitt bohag.

Strax efter att jag kommit hem från jobbet hör jag plötsligt ett ilsket pling. Plingande återkommer sedan ungefär var 30:e sekund och så håller det på. Genom handbollslandskamp, genom sveriges mästerkock och genom halvåtta hos mig (som idag var klockan nio). I reklampauserna har jag likt en gravt psykossjuk människa ställt mig för att lokalisera det jädrans plingeliplonget, försökt räkna sekunderna mellan gångerna (som om det vore någon slags blixtavståndsberäkning jag höll på med), dragit ut låda efter låda med teknikprylar, tryckt in huvudet i kylen och gått fullständigt bananas. Men fortfarande ingen j-vla aning var ljudf-n kommer ifrån!

Så jag gjorde som man alltid gör när man går igenom en livskris, jag ringde mina nötter till päron. De var fort inne på att det rörde sig om ett ettrigt brandlarm som behövde nytt batteri. Men jag var bombis på att så icke var fallet eftersom jag tryckt det enda brandlarmet jag äger intill örat och inte hört ett skvatt från det. Pappa tyckte nu ändå jag skulle börja leta efter brandlarm, så urbota idiotiskt. Sedan lade vi på.

Men! Han är inte så dum som han ser ut. För vad kommer jag plötsligt på, kanske har jag ett brandlarm UTANFÖR lägenheten. Och visst serrni, cirka en meter från min dörr hänger ett brandlarm och väsnas.

Jag ringer upp päronen igen för att meddela fyndet och jag sträcker upp luren mot skyn för att pappa ska få en inblick i det vidriga ljud som fullständigt hackat sönder min onsdagskväll. Och det plingar gällt och högljutt.

Men sedan plingar det inget mer, minuterna går och total tystnad råder. Pappa fick alltså lyssna på det sista plinget. Det sista av typ 500 pling. Är inte det helt sjukt???

Kanske var det häftigare att uppleva live. Så här roligt kan man i alla fall ha det en kall onsdagskväll i januari.

Boven i dramat.

just another manic monday

2012-01-24T00:07:00.000+01:00

Premiärturen i skidspåret gav blandade känslor.

Ronnie Dunn - Cost of Living

2012-01-21T15:03:00.001+01:00

Jag har lyssnat mycket på den här godingen på sista tiden, Ronnie Dunns "Cost of Living".

Dunn flyger nu alltså solo efter ett livslångt musikprojekt med parhästen "Kix" Brooks. De har ju hits i sin repertoar som "Neon Moon", "Ain't Nothing About You", "Red Dirt Road" och så vidare. Lyssna på deras samlingsplattor på Spotify om ni är intresserade. Brooks & Dunn heter de alltså.

Men tillbaka till Ronniepojken. Han släppte i somras sitt första soloalbum men det är alltså först nu jag har fattat det. Första singeln därifrån var just "Cost of Living" och jag tycker den är himla fin. Videon får man nog ta med en nypa salt om man inte vill riskera att kräkas av all amerikansk sentimentaliet.

CMA Awards 2011

2012-01-17T16:48:00.000+01:00

I lördags visade svt förra årets stora countrygala från Nashville. Jag hade ett arbete att sköta dagen efter så inte kunde jag vara uppe halva natten och titta på det inte. Men nu har jag sett hela showen på youtube.

Som vanligt var det Carrie Underwood och Brad Paisley som var värdpar för aftonen. De skötte det med bravur med sina syrliga kommentarer och lekfulla uppsyn. Men det blev en konstig kontrast när de helt plötsligt smällde av en smäktande ballad tillsammans på fullaste allvar. Men visst är den fin den där You Remind Me, om man bortser från Carries störiga wailande.

Vad som också var störigt var alla dessa icke-countryartister som nästlat in sig på scengolvet. Vad i hela friden gjorde töntarna Lionel Richie och Natasha Bedingfield där till exempel?

Och Taylor Swift är jag åter less på. Ni som hängt med från början här på bloggen vet att jag länge avskydde henne för att sedan avguda henne. Nu är jag alltså tilbaks på ruta ett, ruta avsky. Var hon inte sjukt jobbig när hon hoppade upp och er av lycka när hon vann "entertainer of the year"?

Jobbig eller ej, det största problemet med Taylor Swift som countryartist är ju att hon liksom inte lirar countrymusik. En liten bluff som någon i musikbranchen snart borde syna. Och att hon alltid sjunger falskt live.

På en mer positiv not tycker jag Kenny Chesney var smakfullt dämpad i You And Tequila tillsammans med Grace Potter, en låt som tyvärr gått förbi mig fram tills nu. Eric Church rev av ett kaxigt nummer i och med sin Drink In My Hand och såg ut exakt som han gör på sitt skivomslag.

Sugarland vann "duo of the year" för femtusonde gången. Jag gillar dem men tycker kanske man åtminstone ska ha släppt ett nytt album för att förtjäna pris. Senaste kom ju ut 2010 och var dessutom rätt så skruttigt.

Faith Hill sjöng så de tajta brallorna nästan sprack. Hon var övertänd tror jag efter ett par år utanför rampljuset.

Det var en massa countrygrabbar där och sjöng som jag lätt förväxlar med varandra, långa och smala är de hela bunten och ofta ganska dåligt klädda. Typ såna som Luke Bryan, Chris Young och sångaren i Lady Antebellum. Lika som bär!

Allra bäst under kvällen var nog The Band Perry, horribla frisyrer till trots. De var också skönt att lyssna på deras lite mer nedtonade country i ett hav av elgitarrer och skrikiga Keith Urbans. Absolut ett band jag måste lyssna mer på. De vann också pris for årets nykomling. Så här fint spelade dem.

Mycket mer än så har jag nog inte att säga om eländet . Vad tyckte ni själva om programmet? Eller hade ni kanske bättre saker att sköta en lördagkväll?

Filmtips: Niceville

2012-01-16T10:13:00.000+01:00

Jag ville bara tipsa om en magisk liten film som jag såg i helgen. Niceville heter den (orginaltitel: The Help). Den finns ju också i bokform och har varit en stor succé.

Historien äger rum i Jackson, Alabama uder 60-talet och kretsar kring en massa vidriga vita människor och hur de behandlar sina afroamerikanska slavar, "the help". En liten viting (Emma Stone) tycker dock att det hela inte känns helt reko och bestämmer sig för att intervjuva slavana och det rör ju så klart om i det lilla rasistiska samhället.

Filmen är lång som attan men aldrig långtråkig. Se den på en tv nära dig!

Toby Keith - Red Solo Cup

2012-01-14T19:14:00.001+01:00

Red Solo Cup var en av förra årets stora countrysuccéer. Det är alltså en låt om de här röda plastmugarna som amerikaner envisas med att förtära sin dryck ur i alla typer av mer eller mindre formella sammanhang.

Ett något sinnessjukt låtupplägg kan man tycka men det svänger fint ju!

Så klart finns den med på min spotifylista av förra årets bästa låtar.

Paul Simon - So beautiful Or So What

2012-01-11T11:22:00.003+01:00

Alltså det här var ju lite otippat (och lite pinsamt), men jag har fullständigt grottat ner mig i Paul Simons senaste platta. Den släpptes i april förra året och florerade i en årets bästa-lista som jag kom över häromdagen. Recensenten var fullständigt lyrisk så jag var bara tvungen att ta mig en lyssning.

Och herregud vilken platta! Den bjuder på ren och skär musikglädje, glada toner och stabil sång, och det hela känns så härligt omodernt på något vis. Det verkar också som Paul precis har upptäckt alla specialeffeker i sin musikstudio, varje låt innehåller någon märklig liten egenhet. Som på Getting Ready For Christmas Day till exempel, där det genom hela låten upprepar sig något mysko mellansnack. Och på Dazzling Blue har han hyrt in någon slags beatboxare som trummar sönder den annars väldigt fina låten.

Det är alltså ett helt magiskt album och jag känner att jag inte gör det rättvisa med den här lafsiga recension. Så in på Spotify med er och leta upp det!

First Aid Kit - Emmylou

2012-01-07T10:44:00.000+01:00

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.

Nya plattan släpps den 18:e januari.

årets låtar 2011

2012-01-06T16:35:00.000+01:00

Här sitter jag i min lilla småländska våning och sörplar kaffe. Jag är ledig denna trettondag och passar på att summera året med en årets bästa låtar-lista.

2011 var året då jag inte riktigt orkade hänga med i countrysvängen längre. Massa välkända countrymusiker släppte nya album som gick förbi mig fullständigt. Men jag var ju också upptagen med att lyssna på mina favoritartister som ju alla släppte nya album i år. Vissa godbitar från countryeliten har dock fastnat på mina trumhinnor. Och så ett par trallvänliga radiohits. Här är årets 35 bästa låtar. I bokstavsordning, inte rangordning.

Adele - Someone Like You
Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Anna Ternheim - Walking Aimlessly
Anna Ternheim - Black Light Shines
Annika Ljungberg - Balladen om tusen spänn
Ashton Shepherd - Trying To Go To Church
Blake Shelton - God Gave Me You
Brad Paisley feat. Carrie Underwood - Remind Me
Emmylou Harris - The Road
First Aid Kit - The Lion's Roar
Gillian Welch - Hard Times
Gillian Welch - Tennessee
Gillian Welch - The Way It Will Be
Jack White - You Know That I Know
Jill Johnson - Flirting With Disaster
Jill Johnson - I'm Never Far
Kicki Danielsson - Mina Skor
Lucinda Williams - Copenhagen
Lucinda Williams - Seeing Black
Maggie Björklund - The Anchor Song
Maggie Björklund - Wasteland
Mauro Scocco - Jag saknar oss
Miranda Lambert - Oklahoma Sky
Pistol Annies - Hell On Heels
Ryan Adams - Come Home
Ryan Adams - I Love You But I Don't Know What To Say
Sara Varga - Spring För Livet
Sofia Karlsson - Liljor
Steve Martin And The Steep Canyon Rangers feat. The Dixie Chicks - You
Sugarland - Tonight
Sunny Sweeney - Drink Myself Single
Sunny Sweeney - Fall For Me
Toby Keith - Red Solo Cup
Vince Gill And Rodney Crowell - I Hope You Shed A Million Tears
Zac Brown Band - Colder Weather

Självklart finns samtliga låtar samlade i en Spotifylista.

Årets album plats 5 - 1

2012-01-01T17:10:00.002+01:00

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Nytt år, nya möjligheter.

2011-12-31T14:28:00.000+01:00

Årets album plats 10 - 6

2011-12-29T22:02:00.000+01:00

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

bästa julmusiken

2011-12-28T18:48:00.001+01:00

Det finns mycket bra julmusik därute. Och med hjälp av nymoderniteter som Spotify så kan man ju verkligen nörda in sig på bjällerklang och andra störiga ljud.

Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.

Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!

Julmiddag på Ulriksdal

2011-12-26T17:49:00.002+01:00

Bara skinkan som saknas.

Ni får förresten ursäkta dåligt bloggande över julhelgen, jag har jobbat och inte haft tillstymmelse till ork att krafsa ner nåt på den här tramsbloggen. Men nu är jag snart ledig ett par dar så då jädrar bir det andra bullar! Jag har ju ett år att summera till exempel.

God fortsättning!

Pistol Annies

2011-12-17T22:18:00.000+01:00

Jag har hört talas om det här gänget ett tag men inte riktigt fattat vad de är för några. Jag har heller inte varit särskilt intresserad eftersom de har ett skapligt töntigt bandnamn.

Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.

Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.

Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.

Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.

Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.

Anna Ternheim i musikhjälpenburen

2011-12-16T15:55:00.000+01:00

Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.

Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.

Miranda Lambert - Four The Record

2011-12-12T20:33:00.000+01:00

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

it's the most wonderful time of the year...

2011-12-07T16:13:00.000+01:00

Igår var det full rulle här hemma i mitt lilla bohag. Jag lappade in hela köket i handukar och tidningar för att spraya sönder en adventssljusstake i neonrosa. Samtidigt i samma kök bakades det lussekatter så det stod härliga till. Kombinationen var kanske inte den mest sanitära. Det blev en otrevlig tjock luft att andas men jag som varit förkyld ett par veckor började plötsligt snyta ut rosa snor vilket ju var rätt festligt, han tar och han ger våran gud fader så här i juletider.

Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!

Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.

Här begicks det första misstaget, jag borde grundat med vitt först.

Ljusstaken kostade 59 kr.

Multitasking.

Så söta.

Slutresultatet!

Nu har jag nog julmyst färdigt för ett slag.

Willie Nelson

2011-12-05T20:16:00.000+01:00

Jag går i tankarna här hemma att göra något med frisyren. Färga, klippa etc. Kanske något i stil med Willie Nelson. Han är alltid fin i håret, inte en bad hair day sedan 30-talet.

Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

2011-11-30T17:18:00.001+01:00

Jag går fullständigt bananas här hemma vad det gäller julmusik. Så nu blir det mer även på bloggen!

Denna gången handlar det om mysmongona Joey och Rory och deras härliga julskiva.

A Farmhouse Christmas som den heter är en salig blandning av stämningsfull klassisk julmusik och tramsiga egenkomponerade låtar med den här typiska bonniga Joey + Rory humorn.

Jag tycker det mesta är riktigt bra faktiskt. Kul är det också att Rory sjunger en hel del vilket han inte gjort så mycket på deras tidigare verk. Han har ju en himla fin röst. Det bevisar han på plattans kanske bästa låt What The Hell (It's the Holidays). Den är lugn och fin.

Mer drag är det i Let It Snow (Somewhere Else) och man blir ju sjukt sugen på att dra till någon exotisk ö och vara småberusad 24/7 av den tillhörande videon. Se bara.

A Farmhouse Christmas finns på Spotify.

tomtar!

2011-11-27T20:07:00.001+01:00

Det är små silvertomtar som ligger och glänser bland nötterna. Så klart.

äntligen advent

2011-11-27T16:22:00.001+01:00

A Very She & Him Christmas

2011-11-26T16:50:00.000+01:00

Trots att vi ännu inte kommit in i adventstider har jag plöjt mig igenom julmusik här hemma sedan flera veckor tillbaka. Jag har förstått att detta inte är riktigt okej, att man på något vis vanhedrar julemyset. Men det ger jag blanka fanken i!

En av de bästa nya julskivorna där ute är She & Hims A Very She & Him Christmas. Det är en samling klassiska julsånger med en touch av indiepop.

Det kan ju lätt bli lite tramsigt när julen ska sjungas in men Zoey Deschanel (She) och M. Ward (Him) verkar ha tagit uppdraget på fullaste allvar (trots att de ser ut som två mongon på skivomslaget) och det resulterar i en mäkta stämningsfull julskiva. Zoeys röst är vacker så det förslår och den blåser nytt liv i dessa simpla julmelodier som man ju hört en miljard gånger innan. Även den här M. Ward sjunger lite här och där och det gör han trivsamt värre. Som på Christmas Wish och Baby It's Cold Outside till exempel.

Allra bäst är The Christmas Song. Kanske den bästa jullåten alla kategorier.

"Chestnuts roasting on an open fire
Jack Frost nipping at your nose
Yuletide carols being sung by a choir
And folks dressed up like Eskimos"

The Lost Notebooks of Hank Williams

2011-11-24T09:32:00.001+01:00

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

Trolskt värre från First Aid Kit

2011-11-20T23:10:00.000+01:00

Kanske höstens bästa låt! Eller tog jag i nu?

Inredning med Kerstin och Gillian

2011-11-17T18:40:00.000+01:00

Så fint detta blev då!

varför?

2011-11-16T19:03:00.000+01:00

Varför ser det alltid ut som någon har spytt när jag lagar mat?

Till Pappa

2011-11-13T20:43:00.003+01:00

Jag ringde upp min lilla pappa idag för att gratta på fars dag. Då kom vi av någon anledning in på Laleh. Tydligen är hon hans nya idol. Så himla rart på något vis.

Så här kommer Bjurö Klubb till din ära Leffe! En ju helt fantastisk låt. Nästan lika fantastisk som du!

Miranda Lambert - Look At Miss Ohio

2011-11-10T23:08:00.000+01:00

På grund av det rådande Gillian Welch-temat här på bloggen vill jag uppmärksamma er på att Miranda Lambert på sin nya platta gör en hygglig tolkning av Gillians Look At Miss Ohio. Så klart är det inte lika bra som orginalet men det är väl ytterst sällan det blir så. Lyssna här vettja och bedöm själva.

Den här Miranda har alltså släppt en ny platta. Jag har lyssnat på den litegrann och vet inte riktigt vad jag ska säga om att. Lite gapig är den kanske för min smak, men en snäppet seriösare recension ska jag väl ändå hosta fram så småningom.

Skivan innan dess, Revolution, från 2009 var ju dock grymt bra så den rekomenderas varmt.

låtlista 4/11

2011-11-08T10:57:00.004+01:00

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

2011-11-06T19:19:00.002+01:00

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.

Anna Ternheim - The Night Visitor

2011-11-02T22:11:00.001+01:00

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Anna Ternheim, knappt någonting faktiskt. Har väl tyckt att hon är ungefär lika spännande som indiemusiker är mest, alltså helt ospännande.

Men jag fick nys om att hon drog till Nashville för att spela in sin senaste platta The Night Visitor så jag gav henne en chans.

Och tacka fan för det för det här är årets finaste platta tror jag. Bästa låten är nog Walking Aimlessly som är alldeles magnifik. I fredags spelade hon upp den på Skavlan och körades då av tjejerna från First Aid Kit vilket ju var en härlig kombo. Se bara vilken kemi.

Just den låten är ju faktiskt rätt country men övriga plattan är väl snarare poppig, med en lantlig känsla i och för sig. Det är lätt att föreställa sig Anna sittandes i någon liten stuga uppe i Tennesseebergen med en budweiser i näven plinkandes på en Gibson. Det är en fin bild på något vis. Och det är en fantastiskt fin röst hon har, det ska hon verkligen ha cred för, det är mycket den som gör det här albumet. Den och den snygga frillan som är så perfekt slafsig.

Bäst: Walking Aimlessly, The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss), Ghost of A Man, What Remains?

Om ni är precis lika tappade bakom flötet som jag och alltså missat Annas storhet får ni omedelbums surfa in på Spotify och lyssna på henne.

Fågelvak

2011-10-28T17:02:00.001+02:00

Eftremiddagen har jag spenderat i köket, stirrandes ut genom fönstret. En halvmeter därifrån hänger nämligen ett gäng talgbollar och väntar på söta små fågelnäbbar. Jag har alltså suttit där som en rånörd, det är korrekt.

Men jädrar vad svårt det är med fågelskådning. Det verkar som om de inte har så mycket till övers för mig. Min blotta närvaro, en fönsterskiva bort, skrämmer iväg dem. Kanske skulle man ta på sig någon slags fågeloutfit för att smälta in.

God jul! Önskar Joey, Rory och kossera

2011-10-27T09:39:00.000+02:00

För ett par dagar sedan släppte Joey + Rory sin julskiva. Jag har inte lyckats få tag i ett ex men har inte heller letat ihjäl mig. Jag är dock övertygad om att det är ett fantastiskt album, jag ger 5 (av 5) i betyg!

För titta bara på det här smakprovet. Så himla rart. Har ni ingen julfeeling efter detta är det något uppenbart fel på er, sök vård.

Är det någon som vet var man får tag i ett exemplar av skivan är det välkommet. Och nu när ändå julen snart knackar på dörren välkomnar jag även tips på bra julcountry. Självklart kommer jag dela med mig av mina favoriter så småningom. Men först ska vi kanske komma in i november månad åtminstone.

Ryan Adams - Ashes & Fire

2011-10-24T17:58:00.001+02:00

Ryan Adams är väl sin generations största countryrockare. Jag tycker han är alla tiders men är inte något inbitet fan. Jag har i princip bara lyssnat på Heartbreaker från seklets början vilket jag föll pladask för så det är lite märkligt kanske att jag inte gottat ner mig mer i hans repertoar.

Problemet är nog att jag tycker han ser lite störig ut. Han är väl rätt störig också verkar det som när man googlar runt på honom.

Störig eller ej, nu har grabben i alla fall släppt sitt upphausade trettonde studioalbum Ashes & Fire, aska och eld. Jag tycker det är vansinnigt bra, kanske det bästa skivsläppet i år.

Det är glädjande också att det är ett lugnt och harmoniskt album. För rätta mig om jag har fel men kan inte Ryan vara lite gapig och dan. Ogapigaste låten heter Come Home, och den är verkligen något att hänga i julranen, himla fin alltså. Det är någon slags kvinnortist som ylar i refrängen och det låter väldigt fint ihop med Ryans stämma. Och efter lite research har jag kommit fram till att det är frugan Mandy Moore som är kvinnan bakom ylandet, det var ju lite rart.

Andra personliga favoriter är Dirty Rain, Invisible Riverside, Save Me, Lucky Now och den moderna klassikern I Love You But I Don't Know What To Say.

Jag skulle rekomendera Ashes & Fire till alla med lite musiksmak. Speciellt ni, som är som jag, som uppskattar det där småsega folkrockiga soundet.

Betyg: 4,5 (av 5)

Carolina Wallin Pérez - Pärlor och svin

2011-10-18T20:20:00.002+02:00

Inspirerad av Amanda P som i fredags sjöng Kent-låt på idol har jag i veckan fullständigt grottat ner mig i Carolina Wallin Pérez och hennes Kentcovers från 2009 års Pärlor och svin.

Den är ju helt underbar. Jag lyssnade litegrann på den då när den kom ut men att den var så här jädrans bra hade jag uppenbarligen inte vett nog att förstå då. Men jag var ju blott tjugofyra år, vad visste jag egentligen om livet?

Klart bäst är väl Utan dina andetag, som ju också var låten som idol-Amanda så fint framförde. Men det mesta på plattan är riktigt bra och hon gör verkligen orginallåtarna rättvisa med sin mjuka stämma. Andra favoriter är Musik non stop, Om du var här, Pärlor och Kärleken väntar.

Lyssna på Wallin Pérez på Spotify. Eller, om ni är lite mer politiskt korrekta, lyssna på orginallåtarna av Kent. De är ju faktiskt ett rätt kompetent band.

sjukt bra....

2011-10-16T19:19:00.000+02:00

... var den där blonda Amanda i fredags. Jag tror hon kan vara lite av ett geni.

Extra underbart att hon fullständigt ignorerade Ugglas coachning och gjorde som hon själv ville.

De andra "idolerna" skämde ju ut sig så det sjöng om det så det ordar vi inget mer om.

Lonestar i mitt hjärta

2011-10-13T22:23:00.000+02:00

Lonestar är ett härligt gäng grabbar tycker jag. Gruppen slog igenom i mitten av 90-talet med dängan Tequila Talkin'. Sedan dess har de bara radat upp hits.

Jag fick upp ögonen för dem under min tid i amerika för i den vevan släpptes deras femte platta I'm Already There. På radion spelades Not A Day Goes By, Unusual Unusual och titelspåret I'm Already There stupalöst. Och till denna dagen kan jag varenda ord utantill. Förvisso finns det mycket tramsig countrylyrik i min lilla hjärna men just Lonestars texter tycker jag faktiskt är lite extra fina.

En annan vacker låt av grabbarna är Amazed. Det kanske är deras bästa om man frågar experterna. Jag gillar framförallt den läckra videon.

första idolfredagen

2011-10-08T15:50:00.001+02:00

Jag är kluven när det gäller Idol. Å ena sidan hatar jag det för att det bara består i en massa 15-åringar och att juryn är allmänt elak. Och att det är äckligt utseendefixerat, som när Bard berömmer just 15-åriga Molly för hennes fina kurvor. Å andra sidan älskar jag det för just samma anledning. Jag älskar att hata det kanske.

Men nog analyserat, självklart satt jag klistrad framför televisionen igår. Här kommer lite omotiverade åsikter om det hela.

Molly och hennes läckra kurvor var ju klart bäst. Inget snack om den saken. Stabil på alla sätt och vis.

Jag slängde iväg en röst på Denise för hon såg så otroligt ledsen ut efter juryns omotiverade sågning. Hon var ju görbra igår ju.

Jag tycker Linni kan slänga sig i väggen. Så otroligt trälig. Det är väl för fanken en poptävling. Inte nån jäkla beröra-mest-batalj.

Amanda Fondell tycker jag har nåt visst trots att jag vanligtvis stör mig på den här typen av "udda" artister som vi ju redan har fem miljarder av i sverige.

Om Olle entrar scenen i shorts en gång till kommer jag såga av hans ben i sömnen. V-I-D-R-I-G-T med shorts på karlar i oktober månad.

Synd att Roshana åkte ut. Hon var väl ändå rätt bra. Eller var hon bara snygg, svårt ibland att veta skillnaden.

Per Lernström var som vanligt fantastiskt trevlig mot idolerna. Alla var asbra i hans värld och det vägde nästan upp juryns trakasserande kommentarer. Men bara nästan. Juryn är fortfarane den felande länken i det här programet.

Eller kanske anledningen till att jag tittar på skiten. Vad vet jag.

Fredagsmys - Patti Smith

2011-10-07T20:00:00.000+02:00

Nyssens läste jag ut Patti Smiths bok Just Kids. Det kan nog vara den bästa boken jag läst. Jag riktigt njöt mig igenom den. Kanske beror det på att den stundtals bjöd på lite bilder, det gillar ju en analfabet som jag. Eller så var det helt enkelt en förbaskat bra bok.

Så klart blev man ju sugen på att lyssna på kvinnans musik efter denna boknjutning. Men där hade min brorsa (som gav mig boken) helt rätt i sin analys av Pattis musikrepertoar.

"Hennes skivor är skräp, bara låten Because The Night som är underbar!"
(sms-korrrespondens 2011-09-29)

Så här kommer den i liveversion.

Den där ruggugglan på scenen är alltså Patti Smith.

Jill Johnson - Flirting With Disaster

2011-10-05T16:09:00.000+02:00

Jill Johnson är väl egentligen det bästa vi har här i Sverige när det kommer till country. Synd då för henne att hon bor i ett land där folk inte förstår sig på genren.

Häst till vänster, Jill till höger.

Hur som helst. Hon har släppt en ny skiva som har ett lite suspekt omslag men don't judge Jill by the cover som Dolly Parton skulle sagt. Den 38-åriga skåningen har faktiskt knåpat ihop ett riktigt stabilt countrylbum.

Det inleder med riviga titelspåret Flirting With Disaster som jag gillar starkt. Jill tuggar på i verserna med en läckert sargad röst och refrängen är svängig så det förslår. Det verkar som Jill har rockat till sig litegrann. Det är inte fullt så countrybetonat på denna platta som på hennes tidigare verk. Hon har ju också lämnat Nashville och återvänt till uffiga sverige.

Men visst har hon fortfarande mycket härlig country i sig. You can take the girl out of the country but not the country out of the girl så att säga. Lyssna bara på I'm Never Far som bjussar på ett sånt härligt bluegrassplinkeliplonk som jag älskar. Det kan nog vara plattans höjdpunkt.

Sammanfattningsvis: Jag jillar jill.

Betyg: 3,5 (av 5)

En vansinnigt vacker låt

2011-10-04T17:47:00.000+02:00

Den här magiska låten passar så fint till höstmörkret som står och knackar på dörren. Jag skulle kunna lyssna på den i repeat i all evighet.

I övrigt har jag total idétorka när det gäller den här bloggen. Men håll till godo, snart kanske jag skriver något med någon slags substans igen.

Barbara Mandrell - I Was Country When Country Wasn't Cool

2011-10-02T16:33:00.000+02:00

Så äntligen, efter nästan två års bloggande, kommer låten som gett upphov till den läckra undertiteln.

Det var det. Nu måste jag springa ut och köpa lite fransar som jag kan ha flängandes under bussarongärmen.

Lady Antebellum - Just A Kiss

2011-09-28T18:02:00.000+02:00

På Seven Eleven på flygplatsen i Köpenhamn hörde jag den här låten på radion. Jag tycker den har något visst. Lady Antebellum är väl dock ett ganska ointressant band på det stora hela. Tveksamt om jag skriver en recension på deras nya platta som ju släpptes för ett tag sedan.

Videon till Just A Kiss är i alla fall rar så det förslår. Hillarys luggslafs har jag dock inte så mycket till övers för.

Hemma igen

2011-09-27T22:39:00.000+02:00

Nu är jag hemma igen från mitt kretanska äventyr.

Så ni vet var ni har mig.

Vamos a la playa

2011-09-17T22:41:00.000+02:00

Nu drar jag till Kreta för en veckas välbehövlig semester. Hoppas det regnar en massa på er medan jag är borta!

Hej då kossera. Hej då småland.

Rock My World (Little Country Girl)

2011-09-15T21:26:00.000+02:00

Brooks & Dunns gamla dänga från 1993 håller än. Det är faktiskt en väldigt bra låt men vill man kunna ta den på allvar ska man nog inte titta på videon. Är man dock sugen på ett gott skratt tycker jag absolut att man ska avnjuta denna orgie av fula skjortor, byxor i armhålehöjd och magiska specialeffekter.

idoltjafs

2011-09-14T13:24:00.001+02:00

Nu har ju idolförnedringen dragit igång igen. Självklart sitter jag som klistrad framför varje avsnitt. Idag var de ju till och med i min fina hemstad Linköping så då var det ju verkligen fest framför min lilla television.

Jag har mycket att säga om det här programmet. Men sammanfattningsvis är det framförallt två åsikter jag gärna skulle vilja uttrycka.

Tummen upp: Per Lernström är fantastisk som programledare. Så himla rar mot de tävlande. Även mot de som är helt värdekass.

Tummen ner: Juryn är för jäkla trälig. När ska de fatta att det inte är underhållning att se på när de på hundra elaka sätt dissar en stackars musikaspirant. Ingen annanstans i samhället skulle en vuxen få tilltala en minderåring på det mobbiga sättet.

Dessutom känns det väl lite förlegat att bara ha en kvinna på posten anno 2011. Ut med slibbiga Anders Bagge och den där nya dryga som ser likadan ut. Och in med någon med snäppet mer hår tack.

den 11:e september

2011-09-11T11:34:00.001+02:00

I vattenringarna efter terrordåden mot tvillingtornen dök det upp många låtar på temat. Jag bodde i USA året efter och sköljdes fullständigt över av låtar som dessa på radion.

Lite tröttsamt med denna patriotism. Men det var ett land i sorg onekligen. På ettårsdagen av attentaten samlades hela skolan i gympasalen och vaktmästaren(?) sjöng nåt god bless america tjossan och inte ett öga var torrt.

Och låtarna fortsätter poppa upp med jämna mellanrum. Den här Joey + Rory-låten från deras debutplatta handlar också litegrann om terrorattacken. Ursäkta den träliga videon.

Blake Shelton - God Gave Me You

2011-09-10T18:06:00.005+02:00

Blake släppte ju en platta här för ett par månader sen. Jag har inte riktigt orkat engegera mig i den. Jag är överlag lite trött på honom. Han har blivit för poppis för sitt eget bästa tycker jag.

Men visst är han en hitmaker. Senaste låten är denna fina.
Blake Shelton - God Gave Me You

Försök att inte störa ihjäl er på frugan Miranda Lamberts störiga uppsyn.

Den nya plattan heter Red River Blue. Är den nåt att ha tror ni? Jag tror inte riktigt det men jag har haft fel förr.

Tisdagen med Patty, Patti och Patty

2011-09-06T22:37:00.000+02:00

Jag jobbade dagskiftet idag. Som vanligt efter ett tungt arbetspass gick jag hem och la mig platt på soffan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan jobba, säg ett 8-timmarspass, och sen gå hem och göra något aktivt, typ rasta hunden eller leka med barnen eller slå ihop någon slags måltid. Det går helt förbi mitt förstånd, hatten av till er alla som gör sånt.

Där på soffan lyssnade jag sen på Patty Loveless och hennes fina stämma. Idag fastnade jag särskilt för Half Over You. Det var en härligt deppig låt att lyssna på såhär på en ruggig septembertisdag.

Sedan surfade jag in på den här bloggen och möttes där av en underbar cover av Patti Smiths Dancing Barefoot av First Aid Kit. Jag håller även på att läsa hennes bok för tillfället och hittills är den mycket trivsam läsning, men jag läser böcker vansinnigt sakta. Någonstans 2013-2014 har jag kanske läst ut den.

Patti i ung version.

Nu tittar jag på fotbollen i mute och ackompanjerar det hela med Patty Griffin. Jag tycker hon är helt fantastisk. Här spelar hon med Emmylou i superfina Little Fire.

Samtliga Pattis finns på Spotify.

oldie but goldie

2011-09-04T22:36:00.001+02:00

Den här Neil Young har ju nåt visst. Har förstått att han är relativt stor inom musikvärlden. Jag har lyssnat en del på hans countrysatsning Old Ways. Trevlig lyssning onekligen men countrymusik var väl lite under hans rockiga värdighet egentligen.

Hans bästa låt tycker jag är Heart Of Gold. Utan någon egentlig konkurrens. Bokstavligt talat, då jag knappt lyssnat på någon annan låt förutom dem på den där tramsiga countryplattan.

"I've been a miner for a heart of gold...." Den meningen är så fin tycker jag. Hela låten är fin. en riktig klassiker med mycket hjärta och spänstigt gitarriff. Jag kan till och med nästan gilla munspelandet. trots att jag är en kronisk munsspelsallergiker.

Lyssna på den lille gobiten här nedan. Eller på spotify. Men är ni snäppet mindre födda i farstun än jag har ni väl redan hört Heart Of Gold typ en miljon gånger?

tjockast tv vinner

2011-08-31T23:07:00.002+02:00

Min tv i profil.

Jag tittar mycket på tv. Ingen mening att hymla om det. Jag har dessutom mycket tv att titta på då min tv kanske är världens tjockaste. Men det var inte alls min tv´s midjemått detta skulle handla om.

Jag ville bara reflektera lite kring tv-program jag sett på sista tiden.

True Talent
Höstens stora grej inom showbiz. Jag är en så länge måttligt imponerad. Hela grejen med att man bara ska fokusera på rösten är så överdrivet att man oundvikligen blir helt besatt av hur folk ser ut. Artisteri har väl dessutom aldrig gått ut på att kunna sjunga så läckra toner som möjligt. Det gäller ju att vara en läcker människa också med lite stil och finess. Fullkomligt naivt att påstå något annat i ett modernt i-land år 2011. Pernilla och Körberg tycker jag ändå gör ett bra jobb. Danny kommer jag aldrig ha någon respekt för så länge han envisas med att ha sina pösiga byxor instoppade i strumporna som en annan 13-åring.

Jag är min egen Dolly Parton
Såg denna dokumentär igår kväll. Otroligt härligt segt tempo filmen igenom, stundtals helt utan handling. Jag gillade det upplägget. Se den på svt play om ni har 95 minuter över som ni inte vet vad ni ska göra med. Uppmärksamma gärna Helana Josefssons otroligt märkliga dialekt/röst. Trodde hon skämtade länge in i filmen men förstod tillslut att det de facto är sådär hon låter. Men missa för guds skull inte hennes heliumduett i slutet av filmen, kanske det raraste jag någonsin sett.

Arkitekturens pärlor i Go Kväll
Jag hade ju tänkt bli arkitekt men istället blev jag sjuksyrra, där var det något som gick rysligt fel. Hur som helst, jag gottar mig gärna i hus och gör ni också det kan jag varmt rekommendera arkitekturens pärlor på SVT. Denna säsong ska fina byggnader i nordens huvudstäder dissekeras och överanalyseras. Idag handlade det om nya konserthuset i Reykjavik. Ett mäktigt bygge onekligen. Se senaste Go Kväll här.

Till Alf med kärlek

2011-08-29T23:19:00.002+02:00

Affe var något av en pionjär för countrymusiken här i sverige. Han översatte massa countryhits och gjorde sig en karriär på detta. Kanske skrev han även en drös med egna hits, vad vet jag. Kolla upp det på någon seriös blogg om ni vill ha rå fakta.

I dagarna har jag lyssnat på en härlig hyllningsplatta som är gjord i hans ära. Till Alf Robertson med kärlek heter den. Det är alltså en massa delikata svenska artister som sjunger hans hits. Jag diggar särskilt Liljor med Sofia Karlsson, Mina Skor med Kicki Danielsson och Balladen om tusen spänn med Annika Ljungström.

Det är en kittlande kombination det här med banjoplock och svajande bluegrasstoner till svensk text. Det skär sig liksom. Men jag tror jag gillar det. Det känns i alla fall betydligt mer spännande än en tusonde cover på Help Me Make It Through The Night eller Me And Bobby McGee som plattan också bjuder på.

Till Alf Robertson med kärlek finns på Spotify.

Tove

2011-08-28T13:06:00.002+02:00

Jag dissade ju Tove Styrke lite smått häromveckan. Detta för hennes störande scenspråk. Men nu har jag lyssnat lite på henne och fastnat fullständigt för hennes käcka pop. Speciellt gillar jag den här fantastiska låten.

Men klart att det sticker lite i ögonen att hon bara är 18 år. A-R-T-O-N!

Sunny Sweeney - Concrete

2011-08-23T00:24:00.000+02:00

Den lilla solstrålen har så äntligen släppt sin andra fullängdsplatta. I våras kom hon ju också ut med en fullständigt magisk EP som ju trissade upp mina förväntningar något. Den kan ni läsa om här.

Concrete består endast av tio låtar. Fem av dem återfinns på EP:n. Det föga låtanatalet var lite av en besvikelse men samtidigt rätt så väntat så det är förlåtet. Extra förlåtet är det eftersom det är tio förbaskat bra låtar.

Drink Myself Single är en av de låtar som funnits ute ett tag och det är öppningsumret på nya plattan. Det är en sån här klassisk nu-skiter-jag-i-dig-gubbjävel-och-går-ut-och-slampar-på-krogen - låt. Ett ständigt återkommande tema bland kvinnliga countryartister. Oftast blir det lite tramsigt men ibland blir det som här, helt omöjligt att sitta still till. Sweeneys röst passar också perfekt till detta hysteriska honkytonkande. En given kandidat till årets bästa låt.

I'm gonna dress up, in my low-cut
My tight blue jeans, I'm gonna stir somethin' up
I'm gonna kiss all the boys 'til I kiss your memory goodbye
Yeah, I'm a gonna drink myself single tonight

Men 36-åriga Sweeney har en seriös sida också. Allvarsamt och sorgset är det på From A Table Away, Staying's Worse Than Leaving och Amy. I de lugnare låtarna kommer hennes ljuva stämma fram tydligare och den gifter sig så fint med de svajande stränginstrumenten.

Jag tycker hon har en av de vassaste rösterna inom den moderna countryn. Det är i stor grad den som lyfter det här albumet. Till och med lite halvträliga Worn Out Heart och It Wrecks Me kommer hon undan med tack vare den läckra stämman.

Albumet avslutas med den smått genialiska Fall For Me. Det finns något mycket speciellt över den här låten. Jag tror den kommer bli hennes stora genombrott. Lyssna på den tack.

Sunny Sweeney har i min mening släppt en av årets bästa plattor. Kul tycker jag att det var hon som gjorde det, och inte någon nittonåring eller så.

Bäst: Drink Myself Single, Staying's Worse Than Leaving, Fall For Me

Betyg: 5 (av 5)

en rätt så omogen reflektion från gårdagens "tack för musiken"

2011-08-21T18:09:00.001+02:00

Jag klarar inte av männskor som "sprätter" på scenen. Detta gjorde Tove Styrke å det grövsta igår. Sjukt störigt!

Annars är hon kanske en go tjej.

min historia

2011-08-20T01:06:00.001+02:00

Kanske har ni undrat varför en sådan till synes snygg och fräsch människa som jag nördat in sig på all denna tramsiga countrymusik. Om ni inte har undrat kan ni sluta läsa nu.

Intresset tog fart när jag år 2002 åkte till USA för ett års skolgång på high school. Det skedde via en sådan här utbytesförmedling så man hade ingenting att säga till om var man önskade att hamna. Jag hamnade såklart i Sudan, Texas. En stad med cirka 1000 invånare.

Jag bodde hos Roy och Barbara. Två fantastiska människor så här i efterhand. De hade dock sina egenheter som öga mot öga kunde vara lite obehagliga. Roy hade ett kaninintresse av sällan skådat slag, snudd på sjukligt. Han kunde spendera timmar därute bland kaninerna. Karln hade alltså i runda slängar 50-60 kaniner i sin bakgård. Jag bodde hos Roy och Barbara i ett år, EN gång vågade jag mig ut till djuren. Men minnet av hoptryckta kaniner i små burar, som förmodligen alla var lite väl besläktade, och Roys ivriga beskrivningar om hur den perfekta kaninen ska vara "round like a basketball!" bär jag med mig till den dag jag dör.

Barbara gillade inte heller kaninerna. Men hon lät Roy hålla på. "For better or for worse, in sickness and in health..." hade hon väl lovat honom någon gång på 70-talet. Ibland känns det som hon ångrade det beslutet.

Hon var lärarinna och ganska sträng i sin framtoning. I tjocka glasögon (inte ens i närheten av Roys dock) och byxan ständigt lite för högt upp beordrade hon mig enklare sysslor som att städa mitt rum, duka bordet eller plocka green beans från trädgårdslandet i obeskrivlig hetta och oergonomisk ställning. Men hon var heller aldrig sen med att föreslå ett stort lass glass med colasås och pecannötter en helt vanlig tisdagskväll. Och varje kväll innan läggdags fick man en stadig kram som sa både cirkulationsstrypning och tack för att du är här så jag slipper umgås med Roy hela dagarna.

Hon hade många lager den kvinnan. Eller valv som Tranströmer hade sagt.

Countrymusiken upptäckte jag ganska snabbt i mitt nya hemland. Den var ju liksom överallt. Jag lyssnade på 99,5 The Bear, Lubbocks Country Station. I bilen var det den som gällde eller någon jäkla bibelkanal, lite beroende på Barbaras sinnesstämning.

På The Bear bekantades jag för första gången med många av de countrystjärnor som jag nu avgudar. Det måste ha varit ett förbaskat bra musikår just när jag var där. För de låtarna sitter som gjutna i ryggmärgen. Så klart förknippar jag de starkt med mitt märkliga år i Texas men ändå. Lyssna bara på denna spotifylista. Där har jag samlat all bra countrymusik anno 2002-2003. Åren ni har att ~~skylla~~ tacka för denna bloggs existens.

Joey och Rory i ny übertramsig video

2011-08-18T22:25:00.001+02:00

Har alltid gillat dessa två. Speciellt eftersom de är så vansinnigt töntiga. Se bara på detta.

Vilken värld det vore om den bara bestod av joeys och Rorys, negligéer och hängselbyxor.

Mauro Scocco - Jag saknar oss

2011-08-17T20:03:00.000+02:00

Jag gillar den här låten.

kanske det finaste jag någonsin läst

2011-08-13T09:24:00.001+02:00

Ur gårdagens aftonblad. Artikeln verkar inte finnas på webben men kontentan av det hela är att Gillian är bäst och att hennes revelator typ är världens bästa låt. Detta klipp referer han till.

"Att lyssna på den är som att stå vid Grand Canyon och titta ut över stupet. En hissnande känsla av att uppleva något evigt som kommer att finnas kvar långt efter man själv lagts i jorden."

Dolly Parton - Better day

2011-08-11T01:32:00.001+02:00

Allas vår favoritbyst släppte i början av sommaren ett nytt och härligt album.

Better Day, som den nya plattan heter, är en riktig glädjespridare. Musiken är som hennes senaste plattor här under 2000-talet, glada och otvugna. Men till skillnad från dem är Better Day inte bara trallvänlig blahamusik a lá Dolly, utan faktiskt riktigt bra.

Öppningsnumret In The Meantime sätter ribban direkt. Här hörs en sprallig Dolly ackompanjerad med en massa högljudda instrument. 1.20 in i låten börjar hon dessutom pratsjunga vilket jag tycker är en underskattad konstform.

Dolly har ju alltid haft en kristallklar röst men jag tycker baskemej att hennes röst låter snäppet klarare än vanligt. Fortsätter hon så här kommer min gamle far snart inte längre höra hennes ljusaste toner. Tydligen hör han inte exempelvis syrsor för det ligger utanför hans hörselförmåga tonmässigt (upptäckde detta fenomen i helgen). Helt oväsentlig information kanske för er som trodde ni läste en seriös musikrecension.

Nåväl.

Jag gillar egentligen det mesta på detta nya Dollyalbum. Men jag saknar de lite sorgligare låtarna som ju hon är en mästare på. Jag säger bara Little Sparrow från 2001. Det var ett album med lite smärta i. Det eftersöker jag på Better Day.

Somebody's Missing You är dock en rätt så sorglig visa. Fin är den också men texten är på en intellektuell nivå av en 3-åring ungefär.

"The days go slowly by
When I'm away from you
I long to see your smile
And feel the warmth of you"

Ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden.

Skämt åsido. Dolly Parton är en fantastisk låtskrivare och musiker. Better Day är ett klart lyft från hennes övriga, förvisso bra men slentrianmässiga, plattor från 2000-talet.

Bästa spåren: In The Meantime, Just Leaving, Somebodys Missing You, Together You And I, Country Is As Country Does, Let Love Grow.

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin modebloggar

2011-08-08T20:57:00.000+02:00

Jag köpte idag en ny jacka, kort och svart är den. Och grymt nöjd är jag.

Fotandet av den är jag mindre nöjd med. Men gud vad kul det är att modeblogga. Det ska jag nog plåga er mer med.

guilty pleasure

2011-07-29T21:30:00.001+02:00

Jag är vansinnigt förtjust i Celine Dion. Så klart skäms jag ganska mycket över detta.

Men handen på hjärtat, kan ni komma på någon annan artist som levererat så många fantastiska ballader? Jag säger bara It's All Coming Back To Me, The Power of Love, Think Twice, Because You Loved Me, All By Myself, Alone och My Heart Will Go On.

Kvinnan med den magiska rösten har dessutom en del riviga hits i sin repertoar. Jag säger bara A New Day Has Come, I Drove All Night och That's The Way It Is.

Gör er själva en tjänst och släpp ut er inre Celinedyrkare. Ni kommer må så mycket bättre efteråt.

Ägarinna av en stor käft.

Celine finns på Spotify så klart!

merry christmas!

2011-07-26T00:09:00.001+02:00

Det här var väl härliga nyheter. Mina favorithillbillies Joey och Rory ska alltså släppa en julskiva till hösten.

Jag tror detta kommer bli alldeles lysande. Det är nästan så att jag redan nu kommer i lite julstämning bara på blotta tanken.

Så i väntan på julen brassar jag på med en av mina favoritjullåtar, Låt mig få tända ett ljus. Varsågoda!

Ni uppmärksammade väl det nördiga uttalet.

Idag tänder jag ett ljus för de drabbade i Norge.

Kerstin lagar mat

2011-07-21T15:00:00.000+02:00

Idag tänkte jag festa till det med kycklingsallad på min lediga dag. En vän har poängterat för mig att det är himla smidigt att köpa färdiggrillad kyckling så det gjorde jag.

Men jag hade inte räknat med den otrevliga uppgiften att hacka upp djuret.

Jag klarade inte av det. Jag stod med tryggt avstånd och petade på den lille som gled runt i marinad på skärbrädan. Jag försökte några gånger fatta tag i ett lår och ta mig samman och bara skära loss från stjärt till hals, som ~~slakt~~kokboken så poetiskt beskriver det. Men jag äcklades av situationen å det grövsta. Var till och med tvungen att lämna köket vid flera tillfällen.

Jag kunde inte för mitt liv sätta kniven i djuret. Fick tillslut ge upp och petade tillbaka honom i påsen igen.

Alltså: Nu har jag en kyckling här hemma som väntar på att bli sallad. Vem vill hjälpa mig? Eventuellt behöver jag även någon slags beteendeterapi.

Ashton Shepherd - Where Country Grows

2011-07-21T12:45:00.002+02:00

Ashton Shepherd är tillbaka på countryscenen. Hon släppte ju för ett par år sedan ett fullständigt magiskt debutalbum. Det skrev jag om när bloggen begav sig, se hit för den tramsiga recensionen.

Shepherd föddes 1986 i Coffeeville, Alabama. Otroligt festligt ortsnamn. Där i kaffestaden började hon sjunga i unga år och skrev låtar redan som femåring om man ska tro på wikipedia. År 2007 fick hon napp på ett skivbolag och tätt därefter släpptes den första singeln Takin' Off This Pain och så var sagan igång så att säga.

Hennes nya skiva bjuder på samma läckra röst och det finns en hel del fina låtar men den där magin som debuten bjöd på uteblir.

Nya singeln ser och hör ni här nedan. En rätt så typisk countrylåt = urtöntig text och catchig refräng.

I'm Good är en personlig favorit. Det är den här typen av känslosamma låtar som är Shepherds specialité. Hon är väldigt duktig på att låta som att hon när som helst ska bryta ihop. Ibland kanske det går lite till överdrift som i I'm Just A Woman. Den är fin och så men lite väl deppig.

Men hon kan ju göra fartiga låtar också som ovan nämnda Look It Up. More Cows Than People är en annan sån underbar liten meningslös trudelutt. Och Shepherds överdrivna sydstatsdialekt passar som handen i handskfacket i såna här riviga visor tycker jag. Det bevisas även i Trying To Go To Church som det är fysiskt omöjligt att sitta still till.

"I've been tryin' to go to church
I've been tryin' to do better
But me and Saturday night we always wake up together
I know what I oughta be doin', but I keep on losin' track
I try to stay outta trouble, but the devil's draggin' me right back

Lord help me"

Sammanfattningsvis: Shepherd sjunger bra, verkar allmänt rar och har en läcker röst och ett stilfullt yttre. Hon kommer aldrig vinna ett pulitzerpris på sin tramsiga musik. Men ett svenskt fan i de småländska skogarna har hon kammat hem. Och det är ju alla tiders!

Jag ger rätt så högt betyg: 3,5 (av 5)

Marie Hammarström

2011-07-17T08:53:00.000+02:00

Vilken kvinna!

Sierra Hull

2011-07-14T19:59:00.001+02:00

Amen det här var väl ändå lite rart. Om än våldsamt töntigt och så klart betydligt sämre än Adeles orginalversion.

Tags: Someone Like You, Sierra Hull, Sierra Hull Videos

Sierra Hull är tydligen någon slags ny stjärna på countryvalvet. Jag tycker hon verkar hyvens. Lyssna även på hennes egna fina Easy Come, Easy Go. En mycket trivsam lyssning. Jag tycker dock det är lite obehagligt med alla dessa medelålders karlar som omringar henne i båda videorna.

Easy Come, Easy Go - Sierra Hull - Sierra Hull Videos

Livskvalitet

2011-07-11T22:48:00.000+02:00

Men ganska så fult.

Gillian Welch - The Harrow & The Harvest

2011-07-07T21:58:00.000+02:00

Nu har hennes femta platta så äntligen släppts. Förväntningarna från min sida var som vanligt när jag eggar upp mig ingör något, löjligt höga. Men på en kvinna som skapat så mycket fin musik tycker jag det är befogat.

Men når Gillian och The Harrow & The Harvest upp till förväntningarna? You bet ya!

Det hela inleder med Scarlet Town och man hör liksom på första gitarrslaget att Gillian is back in business. Sedan börjar hon sjunga och den opretentiösa rösten låter baskemej snäppet vassare än tidigare. Den är större på något vis. Eller så har hon bara skaffat sig en bättre mikrofon.

Den generella stämningen är melankolisk och dramatisk plattan igenom. Men det är väl det hon är bäst på. Att leverera en historia och en känsla genom sina vackra texter och kompositioner. Ibland bara på en enkel strof.

"They threw me out of Sunday school when I was nine." Ur Tennessee

Mäktigt på något vis.

Tennessee är förövrigt en av mina favoriter på plattan. Otroligt stark refräng och pulserande verser. En annan favvo är Hard Times. En visa om en man och hans mula vilket ju är rart. Men Gillian har också en förmåga att bädda in fina budskap i en tillsynes banal text. Vilket gör Hard Times till en snudd på religiös upplevelse.

Det har hon förresten alltid varit väldigt bra på. Att klämma in gud och himmelen och sånt trams i sina låtar utan att få det att låta särskilt tramsigt. Denna skivan är inget undantag. Alla låtar har något spirituellt över sig. Till och med riviga The Way It Goes som det är klart bäst bett i på plattan.

Man blir smått religiös av den här plattan med den själfullla rösten och det ljuva banjoplocket. Kanske finns det en gud. Kanske heter hon Gillian Welch.

Kanske spårade den här recensionen ut något.

Betyg 5 (av 5)

Shooter Jennings - 4th of July

2011-07-04T20:02:00.001+02:00

Ful som stryk men en härlig människa ändå denna Shooter Jennings, son till legenden Waylon Jennings.

Dessutom en duktig musiker. 4th of July är från debutplattan Put The O Back In Country från 2005. Det är en underbar låt tycker jag. Och den fångar så fint den sliskiga amerikanska white trash livsstilen.

God bless the USA.

endast tomten är vaken

2011-06-28T22:37:00.001+02:00

Midvinternattens köld är hård. Men den är ingenting emot en midsommarnatt i hjärtat av småland.

I år var jag alltså med päronen i stugan i småland och firade midsommar. Först festade vi på sill och plugg. Och snaps som pappa tvingade i mig. Sedan begav vi oss till själva midsommarfesten. Vi köpte lite lotter (jag vann festis, choklad och mjukislamm), åt kakor och svepte en kaffe. Det var rätt trevligt trots spöregn och som sagt vedervärdig kyla. Jag hade dessutom gjort mig till med kjol och grejer. Det fick jag ångra bittert eftersom jag resterande dygnet inte hade någon som helst cirkulation ut till de perifera kroppsdelarna.

På midsommardagen var vi och tittade på Blankan, loppisfyndade läckra barstolar och åt våfflor. Blankan är en å tror jag. Eller en by. Eller något slags reningsverk.

På söndagen blev det plötsligt varmt så jag och pappa paddlade kajak medan mamma gjorde paj på stulna rabarber.

Det var den helgen. Mycket trevligare kan det inte bli. Vad gjorde ni själva?

Blankan och jag.

Gillian Welch - Time (The Revelator)

2011-06-23T23:53:00.000+02:00

Gillian Welch-serien fortsätter. Utan att någon egentligen har bett om det.

Time (The Revelator) är Gillians tredje platta. Här ryms några av hennes allra starkaste låtar och jag vill nog hävda att det är hennes bästa album.

Jag minns att jag lyssnade frenetiskt på detta album när jag jobbade på korvfabrik och tvingades cykla iväg okristligt tidigt för att stämpla in. De där vidriga vintermornarna, då var det Gillian som höll mig sällskap under månsken och mössa. Det är fint med såna låtar tycker jag som tar en tillbaka till en annan tid. Även om det var lite av helvetet på jorden.

Time (The Revelator) bjuder på underbart gitarrplock och själfull sång rakt igenom. Revelator, April the 14th Part 1 och Everything Is Free är personliga favoriter som alla är vansinnigt fina. Plattan avslutas med den 14 minuters sagolika I Dream A Highway. Och har man inte en tårdroppe i ögat vid det här laget bör man kanske kolla sin puls så man inte är död.

"Oh I dream a highway back to you love
A winding ribbon with a band of gold
A silver vison come arrest my soul
I dream a highway back to you.

Which lover are you, Jack of Diamonds?
Now you be Emmylou and I'll be Gram
I send a letter, don't know who I am
I dream a highway back to you."

Alltså ett snudd på klanderfritt album med en Gillian i högform.

Kerstin hjärta Gaga

2011-06-20T18:03:00.004+02:00

Jag är vansinnigt förtjust i Lady Gaga. Nästintill besatt.

Jag har därför lyssnat frenetiskt på hennes nya platta ända sedan den kom ut här under våren. Och let me tell you, jag gillart så mycket att jag nästan skäms.

Jag uppmärksammade att nörden på Aftonbladet satte plus och en liten rar kommentar på alla låtarna i hans recension. Jag ska inte vara sämre.

Marry The Night 3 plus
Glatt och otvunget.

Born This Way 5 plus
Riktigt härlig låt med fint budskap. En modern klassiker!

Government Hooker 5 plus
Bra drag, härlig refräng, goa trummor.

Judas 2 plus
Den här låten är väl rätt jobbig.

Americano 3 plus
Känns lite som på skoj, men det behöver ju inte va på skämt bara för att det är på spanska. Ändå bra riv.

Hair 5 plus
Så härligt med den töntiga saxofonen i kombination med de dunkande trummorna. Älskar denna.

SheiBe 5 plus
Tyska språket är för härligt.

Bloody Mary 3 plus
Lite av en mellanakt på plattan. Varken bu eller bä.

Black Jesus - Amen Fashion 1 plus
Relativt meningslös jämförelsevis.

Bad Kids 3 plus
Finns en fin melodi här någonstans men den försvinner i allt irrevarv av trummor och dylikt.

Fashion Of His Love 4 plus
Tillbaks till 80-talet. Rätt så avskalat och melodiöst vilket är tacksamt efter föregående hetsiga låtar.

Highway Unicorn 2 plus
Hetsigt igen.

Heavy Metal Lover 3 plus
Man hör inte Gaga så mycket här med alla ljudeffekter. Men jag tycker man kan skönja något visst över denna sörja ändå.

Electric Chapel 4 plus
Riktigt härliga verser och snygg refräng.

The Queen 3 plus
Börjar med ett juligt bjällerklang och mynnar ut i ett kompetent sångnummer.

You And I 4 plus
Lugnast och normalaste låten. Lite tråkigt eventuellt men jag tycker det är flott när Gaga tar sig samman och sjunger som folk gör mest.

The Edge Of Glory 3 plus
Också lugn och fin, men inte lika.

Det här var väl tramsigt så det förslog. Men där har vi den, årets bästa skiva so far. Spring och köp.

Betyg 5 (av 5)

vardagslyx

2011-06-14T15:13:00.001+02:00

Brad Paisley - This Is Country Music

2011-06-12T21:13:00.002+02:00

Jag har alltid gillat Brad Paisley. Han verkar verkligen vara en hyvens grabb. Alltid så himla glad och trevlig när han dyker upp i den ena countrygalan efter den andra. Men rent musikaliskt har jag inte riktigt fastnat för honom frånsett ett par hits som I'm Gonna Miss Her samt duetterna When I Get Where I'm Going med Dolly Parton och Whiskey Lullaby med Alison Krauss som båda är ruggigt bra.

För någon månad sedan släppte han sitt nya album This Is Country Music. Ett av ganska många i ordningen. Det är kanske denna kvantitet som jag finner lite stötande. Hur som helst, nu har jag i alla fall lyssnat igenom det och tycker nog det är ganska trivsam lyssning.

Trivsam och tråkig. Men otroligt läckert skivomslag!

Det finns några låtar som sticker ut men det mesta är bara behaglig bakgrundsmusik men det kanske egentligen är ett gott betyg. Vad fanken vet jag.

En av de utstickande låtarna är i alla fall Remind Me som Brad sjunger med Carrie Underwood. Jag tycker hon har en ganska jobbig röst och i slutet spårar den ut fullständigt i wailande. Men trots all denna Carrie, en fin duett. Andra finingar är Love Her Like She's Leaving, New Favorite Memory och I Do Now.

Överlag tror jag bestämt jag diggar Brad mest i lugna låtar. Rätt så bra om än väldigt töntig är dock "riviga" Working On A Tan.

"She's got the focus
she's got the time
she's got a deeper shade in mind...."

Toothbrush är också en sån där typisk töntlåt á la Brad. Men jag gillarn såklart.

Det kanske inte var så pjåkigt det här This Is Country Music - albumet ändå. Synd bara att jag kommer ha glömt bort det om cirka två veckor och en rejäl fylla.

Betyg: 3 (av 5)

Fredagsmys med Kerstin och Ane

2011-06-10T20:58:00.005+02:00

Titta vad jag snubblade på när jag var inne och spotifajade.

Ane Bruns skiva Duets. Den kom ut för ett par år sedan men är tydligen sprillans ny på Spotify. Skit samma, bra är den i alla fall. Och perfekt soundtrack till en när-man-inte-har-ett-schmack-att-göra-så-istället-googlar-bort-hela-kvällen-fredagskväll.

Bästa låten: Lift Me

blixtar och dunder

2011-06-09T19:27:00.001+02:00

Alltså inatt blixtrade det så in i helvete här i min lilla stad. Jag låg fullständigt skräckslagen i sängen och försökte desperat räkna sekundrarna mellan blixt, dunder och magiska under. Men allt kom exakt samtidigt. Alltså blixtrade det i princip i min trädgård. Tillslut lade jag hela min kropp, inklusive huvud och ögon under täcket (dun) för att åtminstone slippa se eländet. Vad jag då fick på köpet var ett värmepåslag av bibliska mått. Helt genomsvett och dehydrerad.

Som grädde på moset ackompanjerades varje blixtnedslag av en störig festprisse på någon balkong här i trakten av ett yeah! eller wohoo!

På jobbet lite senare konstaterade vi alla att det hade varit en helvetisk natt. Alla förutom patienterna på I-salen, den ena i princip blind, den andra halvdöv. De förstod inte alls what all the fuzz was about.

En fin och passande låt på temat. För alla oss med sedvanlig syn och hörselgång.

Kim Larsen live in Copenhagen

2011-06-07T00:27:00.005+02:00

I lördags var jag i Köpenhamn igen. Denna gången för att lyssna på Kim Larsen, frontmannen i Gasolin. Vet ni varken vem Kim eller Gasolin är så får ni googla upp det.

Konserten ägde rum på en stor gräsplätt en bit utanför staden, på Valbyparken för att vara exakt. Det var två andra band som spelade också men de skiter vi i för det ena var så gapiga och det andra orkade vi inte sitta kvar och lyssna på eftersom de spelade efter Kim.

Det blev trots den tidiga sortin en riktigt fin konsertkväll. Kim var verkligen duktig, kraftfull i röst och allmän utstrålning. Många bra låtar har han ju på sin repertoar men den allra bästa Hva gør vi nu lille du valde han att inte spela. Men det var nog bara vi nördiga svenskar som saknade den, övriga åhörare verkade helnöjda och sjöng allsång på i princip alla låtarna. Eller så var de bara fulla, svårt att veta med danskar.

Kim och fyllon i all ära men bäst var ändå vädret. En helt vansinnigt vacker sommardag bjöds vi på. Solen vägrade gå ner. Det blev nästan lite störigt tillslut att ha den i ögonen, men bara nästan.

Kvällen som helhet får högt betyg: 4,5 (av 5)

Hell Among The Yearlings

2011-06-02T09:32:00.001+02:00

Gillian welch andra platta kom ut 1998. Det är betydligt mer bett i denna jämfört med debutalbumet. Jag tycker nog överlag att den är snäppet vassare också rent underhållningsmässigt. Det är mycket större variation på detta album, såsiga trudelutter varvas med riviga bluegrasstoner. Och det finns med en hel del banjoplinkande vilket jag ju gillar skarpt.

Bland de lugnare låtarna är My Morphine en favorit, en slags kärleksförklaring till morfinet. Något man som sköterska på en ortopedavdelning kan relatera till. Lite morfin rätt in i blodet löser det mesta enligt min erfarenhet.

Miner's Refrain handlar om gruvarbetarlivet och att det är mörkt nere i det stora svarta hålet.

I'm down in a hole, I'm down in a hole,
Down in a deep, dark hole
I'm down in a hole, I'm down in a hole,
Down in a deep, dark hole

Jag tycker den är fin i all sin enkelhet.

På det lite rivigare planet diggar jag särskilt The Devil Had A Hold Of Me. Vilket jag tycker är en fin ursäkt om man har trasslat till det för sig någon gång. One Morning är det också bra drag i.

Hell Among The Yearlings är nästan ett perfekt album märkte jag nu när jag försökte välja ut guldkornen, alla 11 låtar är ju alla tiders! Så gör er själva en tjänst och utnyttja denna röda dag till lite Gillian lyssning.

Gillian Welch

2011-05-31T20:41:00.000+02:00

Jag har upptäckt att jag nästan inte skrivit ett smack om Gillian Welch trots att hon är en av mina största favoriter i musikväg. Den 28:e juni släpper hon ett nytt album. Det blir hennes femte i ordningen och är skapligt efterlängtat.

I väntan på det tänkte jag nörda till det och lite halvhjärtat gå igenom hennes fyra tidigare album. Först ut debutalbumet Revival från 1996, som också var det första jag hörde från henne även om det skedde långt in på 2000-talet tappad bakom flötet som jag är.

Det jag slogs av när jag hörde Gillian då för första gången var att hon sjunger så härligt otvunget, som en slafsig karl. Själva låtkomponerandet är också imponerande, varje låt berättar en historia som berör. Det är svårt att peka på en favorilåt bland Revival's 10 likartat såsiga låtar. Men finast är nog ändå Annabelle, men den är sorglig och dan. Lite mer riv är det i Tear My stillhouse Down. Acony Bell är också gullig. Det är en sång om en blomma och det är ju himla rart.

Har ni inte lyssnat på Gillian förut tycker jag ni ska göra det nu. Börja då med Revival och ta sedan uppföljaren Hell Among The Yearlings. Den går jag igenom nästa gång.

Musik till mor på hennes dag

2011-05-29T10:24:00.000+02:00

Jag och mamma på promenad för några år sedan.

Så himla rar är hon min mor. Så här får hon 10 fina låtar.

Lucinda Williams – I Love You Mama You Sweet
Dolly Parton – Coat of Many Colors
Blake shelton – The Baby
Hazel Dickens – Mama’s Hand
Holly Williams – Mama
Gillian Welch – I Had A Real Good Mother and Father
Jamey Johnson – Stars in Alabama
Sugarland – Very Last Country Song
Taylor Swift – The Best Day
Justin Townes Earle – Mama’s Eyes

Länk till spotifylistan här.

Bob Dylan: 70 år och en dag!

2011-05-25T21:02:00.000+02:00

Igår fyllde han alltså 70 år, Bobby.

Jag tycker han har skrivit en hel del fina sånger men tycker att hans röst är ganska jobbig att lyssna på. Vissa tycker dock han är alla tiders, som Cat Power till exempel. Hon skrev 2007 den här magiska låten som en hommage till sin idol Bobby.

Hon har också gjort en del läckra Dylan covers som till exempel I Believe In You och Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again. Hon är i största allmänhet en rätt så fantastisk människa. Men det tar vi en annan gång.

blablabla

2011-05-24T23:23:00.001+02:00

Har inte haft så mycket vettigt att säga här på bloggen på ett tag känner jag. Har kommit in i en countrysvacka, lyssnar mest på schlager och dylikt för tillfället vilket ju är pinsamt värre så det pratar vi inte om mer.

Fyller nu alltså bara ut med lite löst babbel för att förbättra inläggsstatistiken. Passar på att berätta om min helg. Då var jag i Karlstad. Jag har aldrig varit där tidigare och blev glatt överraskad, himla fin stad. Också rart med alla dessa värmlänningar som springer lösa och pratar så där könstigt. Vi var på månen på lördagen, jag säger inte mer så låter det mycket mer spännande än vad det egentligen var. Sedan åkte jag hem på söndagen. Det tog fem timmar och fyra tåg att ta sig mellan värmlandsskogarna och smålandsskogarna.

Little Big Town - My Home's In Alabama

2011-05-23T16:58:00.002+02:00

Den här videon är ju otroligt töntig på alla sätt och vis. Men jag kan ändå inte låta bli att rysa till litegrann när refrängen brakar loss.

la grande finale!

2011-05-15T21:03:00.000+02:00

Igår klockan åtta satt jag som klistrat framför tv-apparaten, redo för schlager. Det hade jag inte mycket för efersom programmet startade klockan nio.

En timme och någon kopp kaffe senare drog det ju ändå igång. Jag tycker överlag att det var en helfestlig tillställning och att låtarna höll oväntat hög klass. Programledarna var väl ungefär lika bilingual som tyskar är mest men de var ändå ett härligt gäng, Judith, Anke och Stefan.

Slutresultatet var väl helt okej men om jag fått bestämma skulle Frankrike med sitt svulstiga operanummer kommit på femte plats.

Fjärdeplatsen skulle gå till Ungern och den där ståtliga kvinnan Kati Wolf, jag tycker hon hade skön pondus på scenen. Snudd på transvestitisk utstrålning.

Tyskland kniper i min bok bronspengen. Lena överraskar med ett läckert avantgarde-nummer som var befriande otyskt. Dessutom ska alla människor som lyckas se läckra ut i en sparkdräkt ha en eloge.

Fünf silberkaninchen und ein romper.

På andra plats placerar jag lille Erik från Sverige. Låten är man ju relativt trött på vid det här laget men det där numret är förbaskat bra.

Men bäst av alla utan någon större konkurrens var ju ändå Irland. Tvillingarnas Lipstick var ju helt omöjlig att sitta still till och att inte hysteriskt tjoa med i.
Ooo-oh!

Men ingen av dessa vann för det gjorde blahanumret från Azerbajdzjan. Enligt google stavas det så, jag är skeptisk. Det var ett rart nummer men någon vinnare var det ju långt ifrån. Gött ändå för de där läckra körtjejerna som tydligen var svenska.

Om ett år tar vi nya tag i Baku. Kul.

stopp och belägg!

2011-05-15T09:33:00.002+02:00

Jag glömde nämna i förra inlägget att "rockaren" Emmylou snart spelar här i skandinavien. Här har ni datumen och platserna:

23 maj Köpenhamn
24 maj Stockholm
25 maj Göteborg

Jag kan nog inte gå för jag ska säkert jobba och spruta lite furix eller dylikt i folk. Men ni vanliga förvärvssarbetare som inte räddar människoliv till vardags har ju ingen ursäkt. Åk och se!

Emmylou Harris - Hard Bargain

2011-05-14T19:48:00.005+02:00

Emmylou är sedan länge en av mina absoluta favoriter i countrysvängen. Jag gillar framförallt hennes hårfärg men tycker även hon är en rätt kompetent musiker.

Jag gillade hennes förra platta All I Intended To Be vansinnigt mycket och har därför trissat upp det här skivsläppet en aning. Alltså bäddat för antiklimax. Första lyssningen var också föga förvånande lite av en besvikelse.

Men! Antiklimaxet kom av sig. Nya plattan är bra baskemej trots att den har ett annat sound än föregångaren. Det är rock n' roll över Hard Bargain vilket ju var en ganska härlig överraskning ändå. Riviga första-singeln The Road inleder skivan. Den skrev jag om för ett tag sedan och redan då verkar jag haft på känn att E-Lou hade något rockigt i görningen: "Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig."

Övriga låtar som är grymma är Home Sweet Home, titelspåret Hard Bargain (tydligen en cover), Darlin' Kate och Six White Cadillacs som är svängig på ett nördigt dansbandsaktigt sätt.

Nu när jag skrev detta och lyssnade igenom låtarna insåg att det inte var så förbaskat rockigt. Men orka skriva om hela recensionen. Vi säger istället som så att vissa av låtarna är rockiga men flertalet är precis lika härligt sega som Emmylous låtar brukar vara. Och visst är nog ändå All I Intended To Be från 2008 snäppet vassare.

Jag ger Hard Bargain trots allt 4 (av 5) i betyg. Recensionen däremot, var ju under all kritik.

Någonstans i sverige...

2011-05-12T21:09:00.000+02:00

... sitter en loser och firar eurovision med anskrämligt många chokladbollar.

Rare Bird Alert

2011-05-10T22:12:00.000+02:00

Jag har ju tjabbat en del om den här Steve Martin och hans härliga banjoplinkeliplonk så nu kommer en "seriös" recension av hans senaste skiva.

För det första. Helt jävla magiskt skivomslag, inklippta huvuden på en massa fåglar, love it!

Okej nu till musiken. Precis som på förra skivan The Crow (2009) står självaste Steve för ytterst lite av sången. Han står för det hysteriska banjoplinkandet istället vilket han gör med den äran. Herrarna i The Steep Canyon Rangers sjunger en del på övriga låtar. Och vissa låtar är helt utan sång. Plattans bästa låt är dock You som Steve gör ihop med tjejerna i Dixie Chicks. Denna låt har jag ju skrivit om ganska så nyssens här på bloggen och den är verkligen rar så lyssna på den.

Förutom You gillar jag Yellow-Backed Fly, The Great Remember (For Nancy) och Atheists Don't Have No Songs.

Det känns inte som att Rare Bird Alert riktigt når upp till samma magi som The Crow men det är bara en känsla, kanske är den helt fel.

Betyget blir i alla fall 3,5 (av 5)

Bob Dylan på gasverket i Köpenhamn

2011-05-09T20:48:00.003+02:00

I fredags snörade jag på mig kulturskorna riktigt ordentligt och gick på teaterkonsert i Köpenhamn. Innan den hann jag med glyptoteket (kultur i kvadrat!) och den lille havfruen som tyvärr var lite av en besvikelse men det är fortfarande väldigt roligt att säga på överdriven danska. Ett språk som jag förövrigt behärskar ungefär lika bra som stamspråken i Uganda, alltså inte alls.

Konserten som ju var av arten teater började ytterst suspekt. Diverse frälsningsarmésoldater intog scenen och drack kaffe. Vi fattade ingenting. Man hann för ett ögonblickssekund tänka att detta kommer bli en meget lang aften. Men så fort sången drog igång kändes allt bättre, det här var ju proffsiga musiker.

Cirka 30 Bob Dylan-klassiker revs av under konserten. Förmodligen fanns där någon slags story inbakad i dessa texter men den gick förbi mig. Det gjorde inte så mycket dock för kvällen var högst underhållande ändå. Några av artisterna/skådisarna var riktigt härliga i både sång och allmän framtoning. Särsilt fastnade jag och mina medresenärer för Claus Hempler. Jag tyckte också Liv Lykke var kompetent. Men framförallt gillade vi alla galna specialeffekter. Se här bara på den inbjudande trailern.

Värt att nämna i sammanhanget är också att konserten ägde rum i en härlig lokal som ju tidigare varit ett gasverk (därav namnet). Det låg i en hipp del av Köpenhamn där mina små obildade tassar aldrig tidigare vandrat. Delen hette Østerbro och där vore det fint att leva.

Helt plötsligt stod det bara där, gasverket.

Teraterkonsert: Bob Dylan får 5 (av 5) i betyg. Åk och se!

Eller snåla och lyssna på spektaklet på Spotify.

give in to me

2011-05-05T17:39:00.000+02:00

Jag tittade på filmen Country Strong häromdagen. Det var verkligen ingen feelgood-film. Några rara ögonblick bjöd den dock på. Som denna fina duett mellan Garrett Hedlund och Leighton Meester.

Härlig burrighet i rösten där.

bakfyllemani

2011-05-01T12:49:00.000+02:00

Born this wa-hay!

2011-04-29T14:39:00.000+02:00

Jag vet att jag är några månader efter min tid nu men Lady Gagas Born This Way är nog det bästa jag hört i popväg typ någonsin. Och ett så rart budskap sen, we are all born superstars!

En sång av vår tid! (Ursäkta den ofräscha videon)

den lille havfrue

2011-04-27T23:43:00.000+02:00

Maggie Björklund är någon slags dansk artist som blivit stor i amerika. Eller inte stor kanske men ändå roffat åt sig ett skivkontrakt over there vilket ju är rätt få förunnat.

Debutalbumet (solo) släpptes i dagarna och heter Coming Home.

Maggie i kartformat.

Hennes musik bär på en skön känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Det är mycket dramatiska trummor och konstiga, mystiska ljud hit och dit. Egentligen inte alls min cup of tea, jag gillar ju när saker är glatt och otvunget. Men av okänd anledning gillar jag alltså Maggie och hennes deppiga country.

Plattans första låt är instrumental och heter Wasteland. För att vara sånglös är den rätt så jäkla magisk. Det går en skönt smattrande trumma genom hela låten och något slags gitarrsvaj som jag förstått är Maggies grej litegrann. Tydligen är hon one hell of a pedal steel guitar player. Vet inte ni heller vad det är för något? Se hit.

Det finns några andra instrumentala låtar också på plattan med lite mer blandad kvalité. Ibland så sjunger hon ju också såklart och det gör hon lite sådär väsigt och jobbigt som människor som tror de är coola gärna gör. Men Maggie är ju cool så det är lugnt. Det är även lite annat löst folk med och sjunger och jammar. Jag vet inte riktigt om de tillför så mycket men andra låten Intertwined är i alla fall en vacker duett med Mark Lenegan. Resten av plattan puttrar på likt ett trevligt soundtrack.

Utan att jag egentligen förstår varför så tycker jag väldigt mycket om Coming Home.

Bäst: Wasteland, Intertwined, The Anchor Song

You

2011-04-25T17:17:00.000+02:00

Jag tycker den här låten har något visst. Visst?

Den är från Steve Martins nya platta. Den ska jag recensera snart tänker jag mig för hans första var ju otippat nog rysligt bra. På You får han hjälp av de kompetenta musikerna från Dixie Chicks som jag gillar barnsligt mycket, speciellt Natalie Maines och hennes fina röst.

En afton med Joan Baez

2011-04-24T18:09:00.002+02:00

Poplegenden Joan Baez spelade i torsdags på Linköping konsert & kongress. Jag var där.

Förväntningarna var lite sisådär inför då jag kom direkt från ett skumpigt X2000 tåg, spyan hängde så att säga i luften. Väl på plats hade jag och tarmarna ändå återhämtat oss hyfsat.

Jag är inte jätteinsatt i Baez musik men har ju förstått att hon är rätt så stor och har i några månaders tid lyssnat in mig en del på hennes verk. Jag har särskilt fastnat för Diamonds And Rust som jag tycker är en vansinnigt vacker låt. I övrigt gillar jag hennes lite speciella röst och det faktum att hon är gammal som gatan och still going strong.

Konserten började lite trevande. Både jag och mina medlyssnare hade nog väntat oss snäppet mer show. Det var liksom bara en gråhårig tant och en akustisk gitarr. Efter ett tag anslöt "bandet" vilket bestod i en man vid namn Dirk Powell. Han var duktig och kunde spela diverse instrument och sjunga fint.

De bästa stunderna kom då Baez skippade gitarren och koncentrerade sig på yviga gester och skönsång. Riktigt magiskt var det när det helt plötskigt blev allsång på Donna Donna utan att någon direkt hade bett om det. Också bra var Steve Earle-dängan Jerusalem som framfördes med sådan inlevelse att man nästan blev religiös. Diamonds And Rust slafsades tyvärr igenom men den var ju fin ändå.

Kvällen avslutades på den lilla rara restaurangen Ros på Klostergatan. Det var överlag en ganska trivsam afton trots det lite sega tempot.

Jag ger Baez 4 (av 5) i betyg. Då är jag kanske lite överdrivet generös men sån är jag.